fredag 31 oktober 2008

Akustiska gitarrer: the game of the arseholes


Det finns två säkra kulturella kännetecken för den depraverade undergångstid vi lever i:
1. Onödiga nyinspelningar av gamla klassiska filmer (mer om det senare).
2. Idioter, ofta män, med akustiska gitarrer som tolkar låtar utanför deras egen genre.
I morse hade jag det tvivelaktiga nöjet att vakna till någon talanglös lallare som, med hjälp av Sveriges Radios assistans, valt att sprida sin akustiska tolkning av Kleerups ”With every heartbeat”. Jag har ingen direkt relation till Kleerup. Jag respekterar honom för hans dekadens och sviniga livsstil, men inte för hans musik. Det här handlar inte om Kleerup. Det här handlar om att jag vill slita gitarren av killen med den spröda, känsliga radiorösten och slå instrumentet i ansiktet på honom, samtidigt som jag upprepar frasen ”skriv en egen jävla låt” likt ett Hare Krishna-mantra. Det finns värre exempel: infantila Hellsongs och meningslösa Tony Naima and the Bitters är två styggelser som inkasserar bra recensioner och den lobotomerade publikens applåder .
Fuck.
Jävla.
Off.
Den känslige killen med hästsvans som plockade fram den akustiska gitarren på fester för att få ligga med tjejer, har helt plötsligt blivit en världsomspännande konspiration som hotar att kväva all genuin kreativitet. Singer/songwriter-fenomenet har klätt sig i en ny, spexig studentikos kostym och förvandlats till en farsot som aldrig tycks dö ut.

Som personalen på Carmen svarar när någon ber att få se menyn: varför?

torsdag 30 oktober 2008

Bergman vs. Amebix


Nya DZ, med mina debutrecensioner, har anlänt. Se nedan för min smakfulla symbios av Amebix och svensk filmhistoria. Köpt tidningen för Niklas mastodontartikel om Hellacopters. Imponerande och väldigt, väldigt snygg. Ribban för bildreportage inom svensk rockjournalistik har höjts. I och för sig var den skandalöst låg innan, men ändå.
Dock: ingen Sonic Ritual-recension trots att vår demo överlämnats personligen till redaktionen. Svagt. Tydligen äger ”recensenten” Jonatan Palm inget fungerande kassettdäck.

Amebix
No Sanctuary – The Spiderleg Recordings
Alternative Tentacles
[8] Att inte förstå Amebix är som att förneka dödens inflytande över människan. Att tro att livets färgrika karneval kommer att fortsätta in absurdum, utan att någonsin skäras ned av en skarpslipad lie. Amebix, med all sin gråhet, sina frätande limångor och sitt nervförgörande amfetamin, levde aldrig någonsin under några illusioner om livets varaktighet. Eller för att stjäla ett replikskifte, som lika gärna kunde ha utspelats i en solkig Bristolsquat 1983:
– Vem är du?
– Jag är döden.
– Har du kommit för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
– Det vet jag.
Ja, sannerligen: exakt så låter Amebix. [CRJ]

En business manager på en kommunikationsbyrå spexar till det


”Det är bra musik också. På övervåningen spelar de 70- och 80-talshits, och nere spelar de house. Jag gillar att spexa till det så jag väljer oftast övervåningen. Michaelpiruetten är ett favoritmove. Jag har också ett secret move som heter ’fönstret’. Man gör ett fönster med fingrarna, öppnar det, sticker ut huvudet och sen stänger man det.”

Relativt ofta får jag känslan av att jag är med i en ”Truman Show”-liknande verklighet. Där i princip alla omkring mig är skådisar som följer ett manus, och regissören släpper alla spärrar och vill se hur mycket jag pallar innan jag bryter ihop. ”Kom igen nu, vi kollar hur mycket snubben tål, han är nära bristningsgränsen nu, mer galenskap, mer idiotier, mer dumhet! Nu!!!”.

Ja jävlar. Första tecknet på mentalsjukdom eller är jag utsatt för en konspiration på riktigt? Bara för att jag har storhetsvansinne behöver det inte betyda att jag inte är offer för en komplott. Eller nåt.

onsdag 29 oktober 2008

LSD-estetik, indiska efterrätter (ett luftslott) och Linda Isacsson


En haj med slips attackerar en sjöjungfru

Elina med en bläckfisk. Hatten av!

Den beryktade eremiten: en krabba

Fåfäng sjöjungfru som visar brösten samt en stirrig tjackfisk

Det glada redaktionsgänget: Emilia, Lisa, Elina, Mattias, Johanna

Mattias efter en lyckad sms-konversation med Nils Petter Sundgren

Indisk efterrätt i plastkopp

Tack vare en lyckad kylskåpsfärsäljning hade jag fått ihop en liten festbudget, som filmfestivalens två redaktioner satte sprätt på igår. Kvällen inleddes med middag på Indira och avslutades med drinkar på Vampire Lounge. Mycket gemytligt.
Jag kan rekommendera alla att besöka Indira. Inte för maten (ok) eller servicen (nja), utan enbart för att vägg- samt takmålningarna i källaren saknar motstycke i den västerländska konsthistorien. Jag bifogar fotobevis. Konstnären måste ha petat i sig enorma mängder narkotika innan det här jobbet utfördes.
Lisa ville toppa middagen med en efterrätt, och beställde in en indisk specialitet för det facila priset 25kr. Det hon fick in var en liten plastkopp med grädde i. Inte för att man förväntar sig särskilt mycket för den summan, men lite ska man väl ändå kunna begära som restaurangkund. Kyparen som bar in den bad faktiskt om ursäkt och sa att han sagt till chefen flera gånger att den här efterrätten är en ren blåsning. Han uppmanade oss att klaga hos ledningen. Emilia, arg på livet som hon är, förde fram Lisas klagomål till kökschefen. Han viftade irriterat bort henne och inget gott kom av situationen. Förutom att vi gick vidare till vampyrhaket då. Emilia var mäkta förvånad över att jag beställde in Strawberry Daquiris på löpande band. Omanligt!

UPPDATERING: Mot slutet av kvällen började vi dra historier om vilka kändisar vi haft ihop det med. En av oss har varit ihop med Ulf Lundells son (inte jag), och en annan har dejtat sångaren i ett halvstort svensk indieband (inte jag). Jag toppade dock allt genom att berätta när en gravt berusad Linda Isacsson hånglade upp mig. Hon vill ta med mig på efterfest. Men hennes sällskap sa blank nej, med motiveringen att hennes kille i Italien skulle lacka, och drog bort Linda från min famn. Istället gick jag ned till kajen, där jag fick spö av en jättestor, halvnaken båtraggare som försökte slänga mig i vattnet. Så istället för att efterfesta med en före detta Fröken Sverige fick jag tillbringa ett par timmar på akuten. Ett nerköp, trots allt.

tisdag 28 oktober 2008

#1 rättshaverist: Christofer Johnsson i Therion


I Close-Up #67 (juni/juli 2004) publicerade vi en lång intervju med min namne Christofer Johnsson, frontman i Therion, ett rätt stort band som för det mesta sysslar med pretentiös rollspelsmusik. Precis innan Marcus Grahn skulle göra intervjun, fick redaktionen ett tips av Expo att Christofer möjligen var medlem i Sverigedemokraterna. Informationen passades vidare till Marcus som, efter en ”vanlig” intervju, konfronterade Therions ledare med medlemskapet i denna tvivelaktiga organisation. Christofer svarade ungefär ”det vill jag inte prata om”, och gick raskt vidare till att prata om just det här i typ en timme. Resultatet blev fyra sidor, där kontentan var att Christofer bara var betalande medlem för att få partiets nyhetsbrev, helt enkelt för att han gillade att ha koll på politik. Artikeln skapade en hel del kontroverser bland våra läsare, och den gängse uppfattningen var att vi orättvist hängt ut Therion-mannen som möjlig rasist, när det uppenbarligen inte var så. Close-Up fick rätt mycket skit för det här och Internet bubblade av fingerpekande och rättshavererande.

Det var då och det här är nu. Numera är Krille verksam inom styrelsen för partiets Stockholmsdistrik, och verksam i ledningen för den nybildade kommunföreningen Västra Södertörn. Enligt internationalen.se är han ”en av partiets nyckelpersoner i den påbörjade storsatsningen på Södertälje”. Detta gillas dock inte av alla. Högerspökena inser helt plötsligt att de närt en satanist vid sin kollektiva barm. Eller vad Christofer nu vill kalla sig: ockultist, trollkarl, Sauron, rollspelare etcetera. Ska en sådan representera Sveriges stoltaste försvarare av rikets blod och själ? Icke.

Läs angreppet på Christofer Johnsson här. Sedan lite fortsättning här. Och sedan den anklagades försvarstal här. Stor humor på så många olika nivåer att det är svårt att greppa. Kom bara ihåg att han endast är medlem för att han är intresserad av politik och vill få information direkt hem i brevlådan.

Kuriosa: en gång i början av det glada 90-talet ringde jag in till lokala radioprogrammet Radio Suffer. Möken, en känd hårdrocksprofil i Umeå, trodde att jag var Christofer i Therion. Jag vann 4 folköl som jag fortfarande inte fått.

måndag 27 oktober 2008

Marcus Birro vs. gravskändare


"Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt."

Jag är mållös. Sådant bittert och mustigt hat renderar hela min black metal-samling totalt värdelös. För att inte tala om min blogg. Lus? Dina döda barns ben? Dödgrävare? Bringing back smädelser från 1920-talet ser jag. Imponerande. För en fullgod summering av detta ovärdiga, menlösa mediaspektakel rekommenderar jag min vän Dagger Deb. Själv får jag en underlig lust att se, och tänka på, filmen ”This Night I Will Possess Your Corpse”. Det är något med hotet om gravskändning som får mig på rätt humör.

UPPDATERING: Jag kan inte släppa tanken på den här brasilianska skräckrullen från 1967. Förutom ”This Night I Will Possess Your Corpse” är ”Esta Noite Encarnarei no Teu Cadáver” även känd under följande titlar:

”This Night Will Make Your Corpse Incarnate”
”Tonight I Will Eat Your Corpse”
”Tonight I Will Enter Your Corpse”
”Tonight I Will Make Your Corpse Turn Red”
”Tonight I Will Paint in Flesh Colour”

Alltså: vilka… jävla… titlar! Blir det coolare än så här? Knappast. Varenda en av dem är ju som klippt och skuren från ett bestialiskt och ockult skivkonvolut. Första delen i Coffin Joe-trilogin, ”À Meia-Noite Levarei Sua Alma” från 1964, kan dock bara stoltsera med en engelsk översättning: ”At Midnight I’ll Take Your Soul”. Räcker bra så. Stenhårt. Missa inte att vi kör den avslutande filmen om Coffin Joe, ”Embodiment of evil”, på filmfestivalen.

söndag 26 oktober 2008

Den obekväma listan #3: rasseparatisten


#3: Carnivore med ”Race war” från ”Retaliation” (1987)
Innan Peter Steele blev en gothanstruken flickrumsidol frontade han Carnivore, en trio som värdigt kvalar in på min smutslista. För även om mannens förbittrade kvinnohat på de tidiga Type O Negative-skivorna är nog så burdust, är det inget mot de kontroverser han presterade på 80-talet.
Den självbetitlade debuten från 1985 är ett magnifikt stycke metalpunk, utrustad med en serietidningsliknande, postapokalyptisk image. Men kontexten gör att texterna, som den flagrant sexistiska ”Male supremacy”, inte går att ta på allvar. Carnivores shock value bli i slutändan bara skrattretande Manowar-prosa, fast bra.
Till uppföljaren ”Retaliation” är läget däremot uppskruvat till max. Borta är ”Mad Max”-estetiken och det råa köttet. Istället flashar grabbarna en elak gatulook värdig Brooklyns arbetarklass, som de representerar, och svänger sig med den mest högerreaktionära lyrik som crossoverscenen någonsin skådat. Om Sarah Palin förstod att uppskatta dubbelkaggar och superdistad bas, då skulle hon älska Carnivore.
Musikaliskt låter det som öppningsscenen i ”Terminator”, ni vet där larvfötterna krossar en hög med dödskallar, och textmässigt ligger nivån någonstans kring Ronald Reagans allra mest vänsterhatande tirader. Den självutnämnda socialdarwinisten Steele dammar av John Wayne-retoriken för fullt och vrålar saker som ”If you don’t like it here/Pack your shit and leave” (”U.S.A. for U.S.A.”) , och ”Nuclear energy so clean and pure/Your ignorance is a disgrace” (”Technophobia”). Och ja, strofen ”You bleeding heart liberals” förekommer.
Carnivore, precis som tidiga Type O Negative, har senare bortförklarats av Steele som skämt, ironi och att han ”hatar alla”. Visst, det skulle jag kunna köpa. Men sedan kommer ”Race war”. En uppenbar frustration över människans oförmåga att hålla sams kulminerar i att sångaren krasst konstaterar ”Accept the fact my distant cousin/We cannot live in peace/Isolated environments/May just be the key”. Med ”distant cousin” menas då alla som inte är vita amerikaner. Och här, exakt här, spårar Peter Steele ur med versen ”Don’t call me your brother/Cause I ain’t your fucking brother/We fell from different cunts/And your skin/Your skin is an ugly color”. N-ordet hänger där, outtalat, och jag känner hur Steele så gärna vill skrika det allt vad han orkar. Men han gör det inte, vilket bara ökar på obehaget av att en två meter lång man med jättekuk i drygt sex minuter förespråkar en total, omdömeslös rassegregation. Och det här rasistkalaset släpptes av, tro det eller ej, Roadrunner. 80-talet: laglöst land.

Kuriosa 1: Jag köpte den här lp:n på Umeå Midnight Festival 1993, när House of Kicks stod och sålde skivor. Cd var the shit, vinyl var bara shit, och Carnivores ”Retaliation” kostade mig 20kr. För samma pris plockade jag även hem samlingen ”Projections of a Stained Mind”, en mycket bra investering.

Kuriosa 2: I inledningen av ”Race war” skriker Steele ”This is the United States of America, and you have the right to hate who you want. So let’s start busting heads!”. Det skivbolag jag sedermera startade kom att heta Busted Heads. Jag vet inte riktigt hur det gick till.

Kuriosa 3: Gitarristen på ”Carnivore” är Keith Alexander, som dog i en motorcykelolycka 2005. Jag såg Keith spela med Dee Snider’s S.M.F.’s på Piteå Dansar och Ler typ… 1998? 1999?

Boomp3.com

En sjukt cool affisch


Den här dyrgripen hänger på min vän Daniels vägg. Jag kryddar med två Bad Brains-skrönor, publicerade i min intervju i Close-Up #94. Värt att notera är att en av historierna faktiskt härstammar från ovanstående Stockholmsbesök.

A sonic photo ritual







I fredags tog Sonic Ritual nya bandbilder till vår kommande 12”, som släpps i januari. Micke Johansson var bussig nog att ställa upp med proffsplåtning för en extremt billig penning. Tack! Efter fotograferingen mötte vi upp med Amanda, glesbygdens senaste bidrag till Stockholms hårdrocksflora, och slösade bort resterande del av natten på diverse sunkhak. Allt slutade med ett förstabesök på Klubb Gås på Folkungagatan 122, en ungdomsgård med tonvikt på c-ligans band. Det spelades i stort sett uteslutande dålig musik, men det positiva var att den i alla fall spelades på exemplariskt låg volym.

Föresten: jag har massa saker som går ut idag på Tradera. Check it.

lördag 25 oktober 2008

När hela världen är på Hellacopters...




...passar jag, Cornelia och Henrik på att nattshoppa på Mickes samt äta en andra middag. Jag plockade hem Mercyful Fate, Motörhead och Flux of Pink Indians, men hittade inte den Uriah Heep-lp jag var ute efter. Cornelia slog aldrig till på Pet Shop Boys, trots allt.

fredag 24 oktober 2008

Bossuet was a French guy


Jag behöver hjälp med Jacques-Bénigne Bossuet. Har alltså en svensk text som jag skulle behöva hitta en officiell översättning på engelska av. Någon litteraturexpert där ut som kan hjälpa?

Lite statistik för att ljusa upp förmiddagen

Mellan måndag den 1 september och idag, fredag den 24 oktober, har jag skickat exakt 3 214 emails från mitt jobbmail.

"THIS is the high society!"


Jag och Emilia på The Apartment, kl 03.08 i onsdags. Mad Max-karaktärer och squat-miljö precis utanför bilden.

torsdag 23 oktober 2008

Jaha, vad fan ska jag göra nu då?

Så är det över: filmfestivalens katalog, som jag chefat över, är äntligen klar. 344 sidor i ett laminatomslag (obs, ej laminerat omslag, det är skillnad) är oåterkalleligt skickade på tryck. Har vi fuckat upp något går det inte att ändra på, då är det kört. Men det har vi ju, så klart, inte gjort. Vi är ju proffs.
Jag och bildredaktör Emilia avslutade vårt jobb i onsdags morse, och tog första tunnelbanan hem från Slussen kl 05.11 efter en arbetsdag på 19h. Trion på The Apartment, #1 designbyråmotherfuckers, slavade på tills 10.30 innan allt gick iväg till tryckeriet. En vecka kvar för att knyta ihop lösa trådar, sedan bär det av till arbetslösheten igen. Vad ska jag göra nu? Orkar inte riktigt tänka på det utan slappar i soffan i sällskap med DSB, D.I. och Paintbox. Det ordnar sig.
Igår kväll släppte festivalen programmet, och jag spelade skivor på den Vice-fixade releasefesten (se nedan för bilder). Jag krämade in så många hits jag kunde på en timme, innan tidningen Kingsize tog över festen och avbröt ”Chapel of ghouls” genom att smidigt mixa in några hiphop-beats. Underligast under mitt intensiva dj-pass var killen som gick igång som fan på Electric Wizard och ville snacka SunnO))), samt de två fulla studenterna med ”Star Wars”-tatueringar som ville att jag skulle spela deras demo ”Runka med vita handskar”. Motivering var att de hade en låt om William Shatner. Eh, va?
Vice visade även filmen ”Heavy metal in Baghdad”. Helt ok, men jag fattar ju hur skadad jag är när jag sitter och tänker att det inte är så coolt med Dimmu Borgir-longsleeves. Killarna spelar metal i Irak och jag stör mig på deras klädstil, glasögon och frisyrer. I-landsproblem ur skivsamlarperspektiv deluxe.

Berns: Night of the rats


DJ-båset: Mattias (synthare), 138 (metalpunkare), Henrik (metalpunkare).

Daniel och Linnéa.

Hitta hårdrockarna på andra sidan baren...

...japp, här är de: Cornelia, Jonas, Jeanette, Daniel.

Fredrik Röstlund (mitten) med sällskap.

Kille i kostym som dyrkar första Sodom-demon.

Gratis så långt lagret räckte.

Henrik Palm från Sonic Ritual vs. Henrik Palm från SVT.

onsdag 22 oktober 2008

tisdag 21 oktober 2008

Krille vs The Apartment




De här människorna och det här rummet har varit min enda verklighet sedan i lördags. Jag känner mig som två citat. Se om ni kan plocka dem mina vänner.
"You've been in my life so long, I can't remember anything else."
och
"Walls closing in again/Curling up inside again/No way in out up down or otherwise again"

En råtta bland ännu fler råttor


Imorgon spelar jag skivor på filmfestivalens releasefest på Berns. För att landa det här giget var jag tvungen att skicka en playlist till Mattias på Vice, som är med och fixar kalaset. Han sa så här: ”Så jag kan få lite grepp om vad du gör: Berätta vad dom 3 första låtarna och det 3 sista låtarna skulle vara om du spelade?”
Jag kontrade med följande:
Tre första:
Electric Wizard: Dunwitch (lugn start)
Brutal Truth: The choice of a new generation (plockar upp tempot men behåller haschtemat)
Slayer: Chemical warfare (bra suggestivt intro innan det brakar loss i midtempo + ngt folk känner igen)
Tre sista:
Morbid Angel: Chapel of ghouls (för att det är världens bästa death metal-låt + tidlös klassiker som alla kan)
Gang Green: Alcohol (historiens bästa supa och svina-låt)
Slayer: Raining blood (folkligt publikfrieri)

Jag tror till och med att jag ska följa det här schemat.
Det är gratis fram till kl 22, och jag spelar mellan 21 och 22. Kom och häng.

måndag 20 oktober 2008

Cream of the crop


Efter att ha tillbringat ca 24h på Kungsholmen, har jag egentligen bara en fråga: När blev Cream hipp designbyråmusik?

söndag 19 oktober 2008

Gaahl: The remix

Mina vänner Henrik Palm och Björn Hjalmar bad mig youtuba deras remix av Gaahl. Varsågoda.

Krille i kulturens tjänst

Se nedan för en kort summering av arbetsveckan som gått. Därav inga nya blogginlägg.
Mån: 13h
Tis: 14h
Ons: 12h
Tors: 12h
Fre: 14h
Lör: 14h
Sön: 1-2h (hemifrån)

Skada: inställt dj-pass på Cult Of Luna, missat Uncurbed-gig, missat namngivningscermoni för två nära vänners nya barn.

Fortsättning följer.

torsdag 16 oktober 2008

Probably the best press release in the world

”hej igen! snart ere dags för nästa rest in sleaze-festival. På
Nalen den 24 januari -10 massor av bra band. B.l.a kommer Vains of
jenna som efter 2 års turnerande i USA med Poisson, Ratt, White
Lion, osv... äntligen skall visa sverige vad dom går för!! Crazy
lixx skivaktuella, sister Sin som skall ut på USA-turnee i slutet
av januari, Baby Jane från malmö, redlight Attraction, Lizzy Pistol
med bl.a peter london/crashdiet och sist men inte minst punkbandet
the Fornicators...
kan ni sätta in en blänkare som en liten sponsorgrej månne? du vet
ju att allt mitt arbete är ideelt, och att banden ställer upp
gratis.... stipendiet skall delas ut i år igen till ett ungt
lovande band med höga ambitioner, men liten plånbok.... eller ändå
bättre: gör en intervju med mig eller nåt av banden till
decembernummret! hoppas ni kan hjälpa mig att sprida detta
informationsbudskap. tilläggas bör, att RIS börjar bli riktigt
stort! band från frankrike,italien, grekland(trodde bara dom
spelade zorba!) finland... mailar mig och vill spela. det är "kul"
tycker jag. såå nästnästa år-10 , blir det nog en continental rest
in sleaze/davids minnesconcert.
mvh lisbeth hellman davelepard/crashdiet´s mamma”

onsdag 15 oktober 2008

Gather round the place of the demon whore

Eftersom jag den närmaste tiden kommer att bo på kontoret, puttas bloggen ned på halvfart. I måndags jobbade jag 13h, igår blev det 14h, och det ser ut som att de närmaste sju dagarna kommer att bli minst lika fucked up och galna. Men allt för kulturen! Filmfestival über alles!

Jag har upptäckt att den enda musik jag pallar att lyssna på när jag jobbar så här hårt är Earth och Misfits. Det är lätt att glömma bort just Mifits, ja, till och med hata dem. Det är svårt att gilla ett band som We förvandlat från en tidlös punkikon, till en nedkissad bratsymbol. Det är även problematiskt att hålla fast i en grupp som bara inspirerat till dynga. Om du läser en intervju med folk som säger något i stil med ”vi spelar horror punk, typ Misfits”, då kan du utan pardon utgå från att det är ren skit. Alltså, verkligen skit.
Men i slutändan segrar musiken, och det är bara att inse att Glen Danzig och hans vänner skapade något som inte åldrats det minsta. Makalösa kompositioner, lika rätt nu när jag är 31 som när jag var 13. Jag hade ett C90-band proppat med gruppens musik som jag lyssnade på om och om igen i min freestyle. Pulsandes i snö från Storgatan 1b in till skolan inne i stan, i becksvart och tidigt Umeåmörker, med stormen piskandes i ansiktet, fanns det ingen bättre partner än Misfits.

Nu ska jag redigera en text på 10 000 tecken, skriven på engelska av en kille som inte kan engelska.

Dagens outfit, uppföljning

Fick ett mail från min vän Nikki Baboon:

"Fan vad kul! Mannen du ärat gav titeln "kvällens outfit" på LA Guns heter Johan Berg och är en mycket god vän till mig och en hutlöst bra gitarrist. Kände igen honom direkt. Kolla in Rio Grande här på Myspace. He he!! Och jag fattar inte heller hela den där sleaze-grejen. Musiken är oftast skitdålig (om det inte är typ första Skid Row plattan eller tidiga G'n'R) och alla gör allt för att se ut som Nikki Sixx och Lita Ford. Tacka vetja Elvis."

Plaskdammen Sthlm är onekligen bra jävla liten.

Är inavel socialt accepterat igen?


"Dansbandskampen"? Plötsligt kom min frukostmacka upp igen, bara så där.

söndag 12 oktober 2008

Stealing is our business



Kunde inte låta bli att sno de här grejerna från Al/Suburban Voice.
Ovan: politik och punkestetik.
Nedan: humor och punkrelik.

"Stockholmsnatt" goes metal punk: the remix


Jag älskar verkligen serien ”Stockholmsnatt”. Trots att jag inte ens med den allra vänligaste fantasi kan räknas till målgruppen, dvs hippa och trendkorrekta nollåttor som gillar disco, nickar jag igenkännande mest hela tiden. Den subkulturella elitismen som skildras finns överallt, även i min värld, och värmer gott i höstmörkret. Men Pelle Forshed och Stefan Thungrens äldre serie, ”Disco sucks”, är knivigare. Där filosoferas det ofta om ngt som kallas ”house”, vilket för mig antingen är 1) en helt orimlig musikgenre eller 2) en elak tv-läkare. Så jag har sjanghajat mitt favoritstripp och modifierat det, så att det ska passa in på mig som hårdrocksentusiast och hardcorefanatiker.
Se ovan.
Tack till Forshed och Thungren för vänligt bemötande och hjälp med att vaska fram strippet i digital form. Jag hoppas att ni förstår att jag gör det här utav pur beundran och respekt.

lördag 11 oktober 2008

Världens mesta RARE-band...

...är tydligen AC/DC. Min vän Mattias skulle köpa biljett till giget åt mig när de släpptes i morse. Men icke. Två konserter i Globen sålde slut på 45 sekunder. Det är typ svårare att se världens största rockband (vart femte amerikanske hem äger "Back in black") än att få se Gauze.

Någon som vill sälja en biljett till humant pris?

fredag 10 oktober 2008

Sex action? Eh, nej tack.


Det här är Phil Lewis, 51, i L.A. Guns, fångad in action igår kväll på Göta Källare. På bandets självbetitlade debut från 1988 personifierar Phil den obskyra terrorist chique goes street glam-looken. Med spretigt tuperat, korpsvart hår och pandasminkning lutar sig sångaren slappt mot en låda, nonchalant hållandes en av den urbana gerillavärldens mest tidlösa accessoarer: en UZI. Den mörka skjortan är omotiverat långt uppknäppt, de übertajta skinnbyxorna sitter där de ska. Den unika korsningen av en judisk bosättarextremist och Hollywoods dekadenta trashstil är ultimat. Och nu, 2008? Sara Palin efter en allvarlig botoxattack. Ridå.

Förresten är jag rätt säker på att Phil under ett av setets tidiga låtar spontant utbrast ”Dachau!”.

Förresten igen: På bilden syns även Steve Riley. Han är fortfarande cool.

Höst? Sjukt överskattat.

Min vän Daniel Josefsson har dragit igång ännu en lista på sin blogg I Förbund Med Omoralen. Nu ska han lista de 30 bästa höstlåtarna. Även om jag förmodligen inte kan relatera till en enda låt på den listan, så kan jag inte bara irriterat vifta bort hans talang som stilsäker skribent. Mkt nöje.

Review from a graveyard slut

Sonic Ritual fick ett meddelande från Fenriz i Darkthrone:

faen meg bra demo dere sendte meg gjennom Lars! YEAH! så langt en blanding av witchfinder general (snus) og motorhead
fen

Dagens outfit


Igår, när jag var på L.A. Guns på Göta Källare, insåg jag att sleazemodet inte fungerar i ett välmående Sverige. Människorna på Sunset Strip under 80-talets Los Angeles levde på kemikalier, luft och groupies. Stockholms medelklassiga glamfanatiker verkar leva på bullar med smör, öl och sina föräldrar. Herrejävlar, om du har kropp som Marshmallow Man – klä dig inte i slimmade, röda latexbyxor. Du kommer ändå inte att se ut som New York Dolls.
Kvällens tema för männen var man boobs, splittnytt Jack Daniels-linne, oerhört degig fysisk samt Blackie Lawless nuvarande ansiktsform. För kvinnorna gällde… eh, nej, jag vet inte riktigt. Jag inte van vid konserter där tjejernas enda uttryck för om de gillar musiken, är att kråma sig. Alla kvinnor på stället, och då menar jag alla, stripdansade helt distanslöst så fort något som jag antar ska föreställa ”groove” infann sig.
Nej, den enda killen på hela stället, bortsett från mig och mitt sällskap, som såg bra ut är snubben här ovanför. En tidlös hårdrockslook med avslappnad less is more-attityd som fullkomligt skriker ”jag gillar musiken, fuck your trendy fashion”. Lika rätt på Dortmund 1983 som i Stockholm 2008.

Mer om L.A. Guns senare. Nu ska jag sätta ihop en filmfestivalkatalog på 348 sidor.

tisdag 7 oktober 2008

Svenska folket, it's the game of the arseholes

Enkät på Aftonbladet. Fråga: Tycker du att feminismen är en god kraft i samhället?
76,7% av männen svarar nej.
59,7% av kvinnorna svarar nej.

Dumheten i Svea Rike blir tätare och tätare för varje sekund som går.

måndag 6 oktober 2008

Show me the face of uttermost madness


Som sista person i världen laddar jag ned den läckta versionen av Guns N' Roses "Chinese democracy". Jag saknar ord över hur dåligt det här är. Lätt... Tja... Det sämsta sedan... Nej, jag kommer inte ens på något halvkul att säga om denna massaker på den goda smaken. Jag är beredd att säga upp bekantskapen med de som gillar det här. På riktigt. Linkin Park och Jay-Z, kom tillbaka! Ert samarbete är förlåtet!

King of the svenska resereportaget

"Medan hon försöker få Kings uppmärksamhet kommer några av partyts servitriser med en bricka pappstrutar fyllda med friterad bläckfisk och pommes frites. Vill vi ha det, undrade hon. Irriterad viftade jag bort henne – komma med friterat skit när man precis ska träffa King! King däremot tog en strut och började mumsa på frityren."

Initierade läsare vet vad jag pratar om – vi ses i Valhalla!
Övriga beger sig hit.

Say it loud and proud: Jag är en inskränkt hårdrockare med svinmycket tygmärken på min väst och jag hatar bögar!


Sagt av en normalbegåvad svensk man på 38 år, måndag den 6 oktober 2008:

– Bögar har fan inget i hårdrocken att göra!

Bifogar bild på en legendarisk herre som kanske är av en annan åsikt.

söndag 5 oktober 2008

Big in Japan


#255 av den japanska institutionen Super Rock Magazine Doll dök upp i veckan. Cockney Rejects på omslaget och Sonic Ritual på recensionssidorna. Notera att vår slutsålda kassettdemo ”Rat eyed ghoul” hamnar i krönikan Es Gibt Kein Wert tillsammans med Avskum, och inte i Satanic Occult Death bredvid Toxic Holocaust. Än en gång bevisas det jag sagt hela tiden: vi är ju faktiskt inte så ockulta.
Vad det står i recensionen? Inte en aning.

Den obekväma listan #4: den kvinnohatande rasisten med minoritetsalibi


#4: Ice Cube med ”Cave bitch” från ”Lethal injection” (1993)
Det är inte riktigt rättvist mot andra artister att inkludera hiphop på listan. Kvinnohat är en hörnsten i genren, och gör att alla andra musikaliska förespråkare för hustrumisshandel, våldtäkt, påtvingande aborter, mord etcetera liksom inte räcker till. När det gäller det totala kvinnohatet är hiphop #1 (Obs, Björklund och Ramqvist: grov generalisering för att få fram en poäng). Men när Ice Cube levererar en sådan klockren, och relativet, sällsynt kombination av utpräglat kvinnohat och oförfalskad rasism går det inte att värja sig. Den här pärlan måste in på #4.
Givetvis låter Ice Cube, mannen som rappade ”all you could call me was anti-semitic/Regret it-nope/Said it-yep”, Dr. Khalid Muhammed från Nation of Islam sköta introduktionen:

”Give me a black goddess sister I can't resist her. No stringy haired, blonde hair, blue eyed, pale skinned buttermilk complexion. Grafted, recessive, depressive, ironing board backside straight up and straight down. No frills, no thrills, Miss six o'clock, subject to have the itch, mutanoid, caucazoid, white cave bitch...”

Och sedan rullar det på. Här ska ingen liten vit brutta komma och tro att Ice Cube är intresserad. Varför? För att ”White bitches got no butt and no chest”, och han ”need a butt big enough that can clap/Rat-a-tat-tat/You can't get mine ho/I'd rather fuck an albino/At least I know, she's comin' from the Nubian/And not the Ku Klux Klan that you be in/And I don't give a fuck if your family is rich/You're still a little cave bitch”. Lysande idioti serverad till ett stenhårt och dansant beat.
På nittiotalet, det vill säga på den tiden då du inte kunde kolla upp varenda text i historien via the world wide web, var jag och Inge i The (International) Noise Conspiracy helt besatta av ”Cave bitch”. Eller, mest han faktiskt. Jag var fascinerad av retoriken, som i händerna på Ultima Thule skulle få en helt annan, icke socialt accepterad innebörd. Men Inge var fullständigt övertygad av att han rappar ”pillesnopp”. Självklart gör Ice Cube inte det. Men då kändes det helt rimligt. Notera även att vi på den tiden båda var nyktra, men det var som sagt nittiotalet. Allt gick.
Läs hela texten här.

Boomp3.com