fredagen den 30:e januari 2009

Only country for old men



Glöm inte det här ikväll, nu!

Kändisar och självinsikt: en omöjlig kombination



Jag funderar mycket kring ämnet självinsikt. Är brist på självinsikt ett måste för att bli känd? Är det kanske därför vissa lyckas i showbusiness medan andra sjunker ned på botten? Eller försvinner självinsikten ut genom fönstret diiirekt så fort lite pengar och glamor kommer rullande? Det påminner om den klassiska punkfrågeställningen om ordningsmaktens representanter: är det bara idioter som blir snutar eller blir man en idiot av att vara snut?
En gordisk knut, om något.
Fredrik är inne på samma ämne i sin krönika i dagens DN (se ovan). En hiphopartist bestämmer sig för att göra rock’n’roll och inser inte att han är totalt värdelös på det. Han är dessutom en sådan all poweful rap being att ingen i hans närhet vågar säga ifrån. Resultatet blir ett solklart fall av brott mot mänskligheten.
Orsak: en total brist på självinsikt.
Jag har hittat lite fler exempel. Varsågoda.

Lina Rosing firar sin födelsedag. Polisen gör en knarkrazzia. Hennes vän gör följande uttalande i Expressen:
”Linda Rosings nära vän, Basic Element-sångaren Peter Thelenius, närvarade inte själv på den aktuella festen, men har nu valt att polisanmäla polisen för trakasserier:
– Här har folk lagt ner tid och ordnat en bra fest. Sedan lägger polisen sordin på allting genom att gå in och börja testa folk hur som helst. Stämningen dör. Det är absurt. Själv har jag blivit testad fyra gånger senaste månaden och jag har varit negativ samtliga gånger. Det är en hetsjakt. Helt oacceptablelt (sic). Det blir pinsamt när de kommer och tar med en inför uppdragsgivare och vänner. Jag och mina vänner vågar inte gå ut i Stockholm längre. Polisen försöker bara få en extra fjäder i hatten genom att gripa kända personer.”
Vi struntar att han på sant rätthaveristmanér anmäler polisen för en razzia som han själv inte ens råkade ut för. Men att denna halvfigur beskriver sig själv som en av många ”kända personer”? Eh. Basic Element? Va? Peter Thelenius – vem i helvete är du?

Backyard Babies gör en intervju i samma tidning inför gårdagens konsert på Tyrol (se nedan för en opartisk analys av fiaskot). Helt orimliga uttalanden radas upp på löpande band.
Här är två.
– Man får en total rockupplevelse med oss. Det är ju allt ifrån ’fullt ställ dunka huvudet i väggen’ till ganska så melankoliskt och vackert bitvis, en helhetsupplevelse. Sverige behöver oss, och i viss mån världen också, säger Nicke.
– Jag skulle nästan kunna gå så långt att säga att vi är ett bra föredöme för kids i dag som vill börja spela musik. Jag menar, de kan fråga oss om allt. det. Vi skulle fan kunna bli lärare i det ha, ha.
Nej Nicke Borg, jag är ledsen men det här stämmer inte. Ingen behöver er. Ingen. Det finns inget behov av medelålders män som anser att cutting edge för 00-talet är att döpa ett radioanpassat smörpaket till ”Fuck off an die”. ”Blades of glory”, ännu en gång: "Nobody knows what it means, but it's provocative”.
Och ”förebilder”? Förefuckingbilder?! Herrejävlar vilken brist på självinsikt. Jag skulle hellre se att mitt framtida barn har Uday och Qusay som förebilder än Backyard Babies. När de killarna var i farten var det i alla fall ”fullt ställ dunka huvudet i väggen” på riktigt.
Läs hela Expressen-intervjun här. Notera att senaste Backyard Babies-albumet heter ”Billion dollar babies”. Eh. Ja.

En modebloggare som jag lovat att sluta vara elak mot eftersom jag ändå skickar honom gratis kläder (inkonsekvens är mitt främsta intresse) skriver som följer:
”Dels är Kleerup kanske den roligaste och på sitt sätt skarpaste kändis (det är så han måste definieras post-Grammis) man kan se live från en svensk tv-studio.”
Jag hänvisar till det här förblindande stycket skarpladdad poesi och lämnar er härmed i mörkret.
Jag tror ni förstår varför

torsdagen den 29:e januari 2009

Tyrol: en odyssé i bilder och totalsågning


På g från rep till gig: Linnéa, Goth-Henrik, Viktor.


Typical Polish peasant boots is on.


3 x rockjournalister:
Linnéa (SVD), Martin (Expressen), Jonas (Close-Up).


Obskyritetspoäng till den som plockar tröjan.


#2 Sveriges bästa band. Punkt.


Jag är så sjukt snygg och cool att jag blir suddig på bild.


Jag med!


Fatta: fett med flames och tribals på Tyrol!


– Fatta vad coolt! Vi kör våra enskilda ansikten som backdrop.
– Nej.
– Jo, men vaddå?! Sedan byter vi så varje medlem får sin egen låt.
– Nej.
– Vad, är inte det fräckt?
– Nej.
– Vad, menar du att det är sjukt inavlat och att våra egon skriver checkar som saknar täckning?
– Ja.


En spontant publikrecension av Backyard Babies.
Modell okänd.


I förgrunden: världens största merchutbud.
I bakgrunden: ingenting.
Absolut ingenting.

Om Bullet finns inte mycket mer att säga: det är ett av landets bästa nu existerande band. Punkt. Du kan se det som en pastisch. Du kan se det som kitsch. Du kan se det som bara simpel partyrock, perfekt för en birakväll utan baktanke. Men fakta kvarstår: dessa killar kan skriva tidlös heavy fucking metal.
Punkt.

Backyard Babies, å sin sida, är den svenska rockens svar på en spagettiwestern. Visst, vid en första anblick ser nybyggarstaden trovärdig ut. Huvudgatan är coolt dammig och sjabbig och ideal för en sista uppgörelse. Det finns en balkong som någon kan bli skjuten på för att sedan tumla ned på ett par tunnor nedanför. Saloondörrarna är som gjorda för att sparka upp dramatiskt, och det stora fönstret är perfekt för att hiva en buse genom. Cancandansöserna sparkar högt och bartendern är fet, solkig samt barsk. Gott så.
Men kollar du bakom husen inser du att det är en kuliss. Där finns ingenting. Helt tomt. En filmfasad uppställd mot ett par skrangliga stöttor.
Det är Backyard Babies.
Du tror att du ska få något coolt, en ultimat och extravagant rock’n’roll- upplevelse. Istället får du:
1. En fylleplufsig och fullständigt ointressant basist.
2. En sminkad dvärg, tillika Sveriges mest överskattade gitarrist.
3. En frontman som försöker se ut som en New York street thug, men enbart ser ut som han stulit Papa Dees garderob.
4. En trummis i Robert Trujillos flätor. 'Nuff said.
5. Ett låtmaterial som ett skolkök skulle skämmas över att servera.
Jag är fullständigt chockerad över hur dåligt Backyard Babies är 2009. Jag erkänner villigt att jag tyckte ”Total 13” var strålande när den kom, den lyfte liksom det sena 1990-talet. Och singeln ”Minus celsius” var kalas. Men nu…
De fyra medlemmarna är fyra varianter på den svenska kocken i ”Mupparna”: de har alla ingredienserna rätt men är så fullständigt inkompetenta att det ändå blir en oätligt träskgryta av röran. De kan, för att vara krass, inte skriva en bra låt om så deras liv hängde på det. De lyckas en gång på hundra.
Nej, låt oss vara brutalt ärliga.
De lyckas en gång på tusen.
Lite Sex Pistols, lite Guns N’ Roses, visserligen alldeles för mycket Social Distortion-plagierande men ändå – hur svårt kan det vara? Trots det blir resultatet ett sådant fatalt misslyckande att bara den bedriften borde vara värt något.
Backyard Babies är ingenting.
Absolut intet.
Förmodligen det mest själlösa jag sett i hela mitt liv.

UPPDATERING: Andra åsikter om denna konsert hittar du här och här.



Soundtrack för att rensa hjärnan: Damnation of Adam Blessing.

Soilwork vs. sköldpaddan



Ja, handen på hjärtat: vem tycker inte att den tvåhövdade sköldpaddan är betydligt intressantare att kommentera än Björn ”Speed” Strid?

Apor, Andres Lokko och upphovsrätt

Läs först det här. Sedan stycket här under. Väcker onekligen en del intressanta frågor om upphovsrätt. Och Andres Lokko.

"'Cheeta – mitt liv', dvs apan Cheetas memoarer. Apan som spelade Cheeta i den första Tarzanfilmen med Johnny Weissmuller från 1932 är idag 76 år gammal och bor i Palm Springs. Boken är hans memoarer och beskriver på ett roligt och kärleksfullt sätt Hollywoods utveckling från då till nu, de skådespelare som fanns med då och de som finns idag. När boken kom på engelska i höstas så skrev Andres Lokko så här om den i SvD:
'Hans självbiografi är en dramaturgisk triumf och en av de mest briljanta satirer över både Hollywood och skådespelares självbiografier jag läst det här decenniet'"

2 x shameless self-promotion

1. Ikväll, torsdagen den 29 januari, kommer Håkan Persson att spela Sonic Ritual i P3 Rock. Strax efter kl. 23 kan ni spisa "Pollution tide" från vår senaste demo, en dänga som hittills bara funnits tillgänglig på medlemmarnas egna stereoapparater och hårddiskar. Okej då, via några vänners hifiutrustningar också. Men inte många.
Så slå på radion och hör hur vi sömlöst och sömnlöst lyckas förena W.A.S.P. (1985) med Hawkwind (1975) med Amebix (1987) med Saint Vitus (1989).

2. Jag har några Tradera-auktioner som går ut de närmaste dagarna. Klicka här eller på loggan till höger.

onsdagen den 28:e januari 2009

Weston Cage: uncensored, raw and uncut


Weston Cage

Nedanstående artikel är baserad på två intervjuer gjorda i augusti 2008, och skulle ursprungligen ha publicerats under början av hösten i en av landets större musiktidningar. Här följer den i stället – lika oredigerad som utdaterad.

EYES OF NOCTUM

När Eyes Of Noctum debuterar kan Rhapsody ta sitt Hollywood metal-epitet och backa långsamt bakåt. Detta är metal som nedsänker sig från stjärnhimlen i stället för att sträva mot den.

Text: Lars Martinsson

Vad händer när black metal-elitism av modell nietzscheanskt övermänniskotänkande krockar med överklassprivilegier? Det händer faktiskt inte särskilt mycket alls, därför att delarna verkar passa oroande väl ihop.
Eyes Of Noctum är ett symfoniskt svartmetal-band från Kalifornien som upplevt en smärre hype de senaste månaderna sedan bandets sjuttonårige sångare Weston Cage presenterade Dimmu Borgirs konsert i Anaheim den 16 april i år. En ära som naturligtvis hänger ihop med det faktum att vokalistens mamma är skådespelerskan Christina Fulton, som i skrivande stund planerar sitt giftermål med den norska gigantens sångare Shagrath (fadern heter Nicholas Cage och lär inte behöva någon presentation).
Gruppens debutalbum spelades in i Studio Fredman utanför Göteborg – med Hellhammer (Mayhem, Dimmu Borgir) och Snowy Shaw (ex-Notre Dame, King Diamond) på trummor – i somras och släpps på Fultons etikett Morbid Rose, som etablerats exklusivt för ändamålet, i april.
Jag möter sångaren tillsammans med gitarristen Alex Bica i källarvåningen på ett flådigt hotell i centrala Göteborg. Vi behöver inte samtala i många minuter förrän Weston visar ett högmod som får en genomsnittlig black metal-musiker att framstå som jantelagens väktare. Det här är ett representativt utdrag:
– Eftersom jag ser mig själv som en filosof med en väldigt kraftfull ideologi har jag blandat in vikingainfluerade melodier och medeltida ljud i vår musik, väldigt annorlunda jämfört med andra melodiösa black metal-band.
Vad går den här ideologin ut på?
– Jag har tagit intryck från många olika trossystem, men jag skulle kalla mig för en hundraprocentig satanist. Satanism är frihet och frigörelse, att bli kungen inom sig själv och inte en slav.
Du kallar dig för filosof. Det är ganska stora ord.
– Ja.
Har du verkligen täckning för det?
– Självklart, jag har täckning för vad som helst.
Gode gud.
– Vem som helst som känner Weston skulle hålla med om att han är en filosof, rycker Alex in. Han är ett snille, en väldigt inspirerande person att umgås med.
Då antar jag att du var en fena på filosofi i skolan?
– Jag behöver inte skolan, jag är utbildad av naturen.
På vilket sätt då?
– På många sätt, på alla sätt.
Nu låter han nästan outhärdligt dryg.
– Jag tar lärdom från naturens makter och applicerar dem på mitt eget liv.
Menar du något som kommer inifrån dig själv eller utifrån?
– Det finns ett makrokosmos och ett mikrokosmos, allt beror på hur man väljer att se på det. Jag studerar det som finns utom mig, och kommer närmare det som finns inuti.

Svårsmält? Jo, självklart. Tonårs-black metal har aldrig varit något annat. Tråkigt nog är Weston som en mussla, som sluter sig om sina verbala pärlor lika snabbt som han blottar dem. Han skulle göra sig betydligt bättre i en oldschool brevintervju; han vill inte utveckla någonting han säger och större delen av samtalet blir mest ett styltigt anfall och försvar, attack och reträtt, där jag söker belägg som sångaren vägrar bistå med.
Jag har liksom alla utomstående inte hört er. Vad skulle ni jämföra er med för band?
– Vi gör en helt egen grej. Mina influenser kommer i första hand från klassisk musik och filmsoundtracks. När den episka, storslagna stämningen där kombineras med metal blir det perfekt. Det är framtiden.
Episka orkesterarrangemang till metal har gjorts ungefär en miljon gånger.
– När skivan släpps kommer folk förstå vad vi pratar om, säger Alex.
Ni har gått från ingenting till att spela in med stjärnor som Hellhammer i Studio Fredman. Kan ni känna att ni hoppat över något steg på vägen?
– Vad menar du med ”ingenting”?
Att ni inte har släppt en ton eller varit i närheten av en scen. Nittiofem procent av alla bra band som någonsin existerat har fått kämpa sig upp den hårda vägen.
– Vi har jobbat häcken av oss med de här låtarna i fyra år, säger Alex. Bara för att vår demoinspelning inte släpptes till allmänheten betyder inte det att det vi gör nu inte bygger på hårt arbete.
Weston framhåller att han inte vill uppfattas som en glidare på sitt familjenamn.
– Jag vill gå utanför skuggan som faller från min familj och röra mig mot en egen karriär inom musiken. Jag vill börja med ett tomt blad, för jag anser att alla är värda en chans att bevisa sig.

Under hela intervjun sitter Christina Fulton med i rummet tillsammans med fästmannen Shagrath. De är uppenbarligen nyförälskade. Ibland avbryter hon småkuttrandet för att rycka till sonens undsättning. Som när jag frågar om Weston tror att hans celebra bakgrund inneburit mest för- eller nackdelar.
– Stryk den frågan. Jag vill inte att för mycket fokus ska hamna på hans familj, utan bara hjälpa honom uppfylla den dröm som han jobbat så hårt för så länge.
Senare berättar hon att Eyes Of Noctum ska spela in två videor. Hon frågar Weston om hon får avslöja vem som ska regissera dem, och får en buttert ”nej!” till svar.
Det skulle förstås vara osportsligt lätt att slå ned på Eyes Of Noctum och narra bandet över hela det här uppslaget. Samtidigt vore det både korttänkt och fegt. Av princip håller jag med Weston om att alla förtjänar en chans att bevisa sig. Och privilegierade människor har åstadkommit betydligheter förr. Baudelaire kunde utvecklas som poet just därför att hans fadersarv gjorde det möjligt för honom att skriva nätterna igenom utan att han behövde bekymra sig om att stiga upp till ett arbete dagen efter. Ingen vettig människa skulle underkänna hans lek med livets mörka sidor för att han kom från en välbärgad familj.
Dessutom är Westons överlägsna one-liners om sin egen förträfflighet bara en variant på de ronder med den goda smaken som alla norska black metal-veteraner gick när det begav sig. Vad vet en sjuttonåring från Kalifornien om livets mörker? Möjligtvis marginellt mer eller mindre än en sjuttonåring från Oslo eller Bergen eller Stavanger. De verserade måttlösheter som vandrar ur mun på sångaren är till förväxling lika de kuriositeter jag kultdyrkat på rassliga vhs-kassetter och i svartmetalfanzines. Den enda väsentliga skillnaden är att här (ännu) inte finns något konstnärligt alibi för storhetsvansinnet. Ju högre musikalisk kvalitet, desto högre i tak för alla eventuella extramusikaliska utsvävningar – ett faktum som gör att några av de band Weston till slut nämner som influenser är i princip immuna (Burzum har ju till exempel släppt ett fantastiskt album med den ultratöntiga titeln ”Filosofem”). Utan några artistiska bevis på bordet blir den enda möjliga hållningen till Eyes Of Noctum en skeptisk öppenhet.
Förenklat: Weston Cages chans att inte framstå som en bortskämd besserwisser är att vara ett musikaliskt geni.

Två veckor senare ringer sångaren upp mig från sitt hem i Illinois för att ge ytterligare en intervju. Han var inte nöjd med de korthuggna svar han gav i Göteborg och vill ge mina frågor en andra chans. Det jag tänker vore rimligt att utveckla (till exempel vad han egentligen menar med att kalla sig för filosof) är han dock exakt lika provocerande förtegen om nu. Vilket kan tolkas på två sätt: antingen som att Weston verkligen inte har något att säga, vilket absolut inte vore konstigt eller klandervärt, eftersom även en lysande begåvad sjuttonåring fortfarande är en sjuttonåring och sådana inte brukar vara särskilt imponerande just på idéplanet. Eller kan man ta honom på hans ord: att han är en upphöjd själ, men föredrar att hålla sina insikter för sig själv. Weston – som utvecklat sin stadiga sångröst på scenskola – vill låta musiken tala för sig (vilket naturligtvis är problematiskt i nuläget).
Jag lirkar vidare.
Hur fungerar det när du tar lärdom från naturen, rent praktiskt?
– Ganska simpelt. Jag går igenom till exempel en skog, och blir hänförd, förtrollad. Inspirerad.
Är somliga platser mer inspirerande än andra?
– Ja, definitivt. I Sverige kände jag verkligen vibbarna. Los Angeles är en betongdjungel, vilket inte är just inspirerande, men kul.
– Antingen har man en kraftfull själ, som jag, eller så har man det inte. Min själ är väldigt gammal. Det finns en energi inom mig som inte tillhör den moderna världen, någon sorts uråldrig inspiration.
Tror du att den delen av dig själv fått dig att attraheras av black metal, vars estetik bejakar det ålderdomliga?
– Black metal har valt mig, inte tvärtom. Anledningen är att jag alltid haft en passion till och en förmåga att göra uppror. Jag har något monumentalt att tillkännage och black metal är rätt forum för det. Black metal går rakt på sanningens kärna. Man kan inte komma längre. Black metal är musik för kungar och krigare, och det behövs fler människor av den sorten för att göra något vettigt med den här jorden.


Eyes of Noctum

”He’ll be back the next time the world needs a Warrior Soul” – the Sonic Playboy's Ritual



Sonic Ritual MKII:s livedebut sker som sagt nästa torsdag, den 5:e, på Club Distortion/Pub Anchor. Vi värmer upp för Space Age Playboys, den politiske droggurun Kory Clarkes (Trouble, Warrior Soul) nuvarande band. Warrior Souls spelning på Debaser förra året var magisk. Vad som hände på det giget kan ni läsa här.
…och nej, det är inte så svårt att lista ut att kvällen på Anchor kommer att bjuda på en hel del Warrior Soul-material. Kanske typ, tja, allt.

Anchoranekdot #1: Enda gången jag någonsin varit där var för minst 6 år sedan. Jag bodde fortfarande i Umeå och var på Anchor i sällskap med Lulebon Skell, då sångare i The Dead Ones. Skell blev genast upptryck mot baren av en kille med nedstoppad pikéskjorta, orimligt högt uppdragna chinos och mobilhölster. Mannen krävde att få veta vilken gitarrist Skell föredrog: Blackmore eller Malmsteen. Min dreadsprydda, norrländska crustkompis tittade på mig med bedjande ögon och väste ”ta mig härifrån, snabbt!”.

Anchoranekdot #2: Senast Sonic Rituals trummis Viktor var där var också för sex år sedan. Viktors kompis hade en helt vanlig randig t-shirt på sig. Big mistake. En bikerhårdrockare kom fram och sa, på fullaste allvar, "vad är det för jävla bögtröja du har på dig? Köp en Maiden-tröja!".

Bara på Anchor mina vänner och fiender, bara på Anchor.

Dagens Media: med gasen i botten



Oj då, Dagens Media – hur tänkte ni med den där rubriken?
Misstag eller önsketänkade?

Lemmy: tattoo sell-out

Jag fortsätter på ämnet tatueringar och droger: Lemmy, en man som vid det här laget har dragit upp hela Tjackistan i näsan, besöker Kat Von D. Men inte för att skaffa lite nytt bläck, nej, han ska restaurera sina gamla tatueringar från 1870-talet. Varför? De var ju stencoola som de var. Säljer verkligen nya skivan dåligt?

El Patrón Sausage



I senaste numret av Scandinavian Tattoo Magazine är det en makalös intervju med Korven i The Accidents, #1 kriminell uppsyn och rock’n’roll. Denna artikel saknar motsvarighet i kultursveriges musikjournalistiska värld. Jag har aldrig någonsin läst en svensk artist tala så öppet om personligt narkotikabruk. Aldrig. Och oavsett vad jag, du, din polare och din polares granne tycker om knark, så är det befriande att läsa om en musiker som bara kör på och glatt berättar hur det är. Där Kleerup åker dit för innehav och sedan brer på med ett ”Kleerup is for the children”-förhållningssätt som försvar, berättar rakryggade Korven hur han efter en lina i Hamburg bestämmer sig för att tatuera ett porträtt på Pablo Escobar. Och det gör han också – över hela jävla bröstet. Jag har sett många galna porträtt genom åren, en vän har till exempel Christer Pettersson på armen, men det här är #1.
Kudos Korven!
Tyvärr så är ju han och hans band, precis som jag, en bunt nobodys, så det blir inga löpsedlar på den här intervjun. Men tänk om fler artister kunde följa detta civilkurage och ta bladet från munnen när det gäller passionen för personliga kemilektioner.

Epilog: en gång när jag befann mig i Örebro, Sveriges svar på Australien, så var det en person som misstog mig för Korven. Jag förstår än idag inte riktigt hur det gick till.

Konstfack: The game of the arseholes, pt. 2



Hanne Kjöller, #1 liberaldebattör, förklarar mycket bättre än plumpa I Just Can't Hate Enough någonsin skulle kunna göra, varför Anna Odell är en meningslös ursäkt till samhällsmedborgare. Tja, en riktig jubelidiot helt enkelt, för att vara krass. Men sagt mycket snyggare då.

Det tål att sägas igen:
Fuck art.
Let's slam.

Det här tål också att sägas gång på gång på gång:
"No one knows what it means, but it's provocative"

tisdagen den 27:e januari 2009

Kriminell uppsyn, eh mate?



Om vi bortser från den lätt, tja, homoerotiska stämningen i de här två omslagen så kan vi konstatera en sak: de här killarna har inte rent mjöl i påsen. Vad annat är att vänta av ett band som härstammar från en ödslig ö befolkad av släktingar till dömda och landsförvisade brottslingar? Jag vet bara att jag aldrig sett ett band som ser så enormt kriminellt ut som Rose Tattoo. Skulle vara The Accidents då, från Örebro. Australien, Örebro – makes sense.

Och – och! – sångaren var med i "Mad Max beyond Thunderdome". Bara en sådan sak.

En sen kväll på Repulsive och Mickes



Rodeo-approved AOR och en rejäl dos reabacksmetal är aldrig fel.

A-kassan: The game of the arseholes



Jag är som bekant arbetslös. Med andra ord har jag gott om tid att:
* Begrunda att 3 av 5 medlemmar på omslaget till Mortal Sins ”Face of despair” (1989) har t-shirts med australiensiska band.
* Ladda ned NWOBHM via lagvidriga torrenter – hej Witchfynde.
* Maila med snälla rockentusiaster som delar med sig av bra musik – hej Speed, Glue & Shinki.
* Åka hem till smällgravida, behövande barnfamiljer med soppa.
* Simma röven av mig på Västertorps simhall – hej folkhemmet!
Men mest av allt sysselsätter jag mig med det som förväntas av mig: jag söker jobb. Jag söker alla fasta anställningar och vikariat inom mitt yrke som ligger ute, men tyvärr börjar dessa bli lika utrotningshotade som äkta rojalister. Det är, för att tala klarspråk, rätt moraliskt förödande. Så tänk vad glad jag blev när jag lyckades säja in en artikel till Sveriges största morgontidning. Inget stort men ändå bra betalt med tanke på arbetsinsatsen. Tyvärr smulades min glädje rask ned tack vare ett samtal till Journalisternas a-kassa.
Så.
Här.
Får.
Man.
Fan.
Inte.
Göra.
Går jag på a-kassa, ja, då får jag inte ta ströjobb om jag inte har eget företag. Men har jag eget företag så är jag inte berättigad till a-kassa. Som killen på a-kassan frankt uttryckte det, har jag ”skitit i det blå skåpet”. Jag tänkte i mitt enfald att om jag får XX kr av en arbetsgivare för ett avtalat jobb, så måste XX kr motsvara XX arbetade timmar som jag kan fylla i på mitt a-kassekort. Icke. Journalistik är inte ”konstnärlig verksamhet”, förklarar mannen på andra sidan luren. Han säger att om jag varit musiker (ja, inte för att jag vill skryta men…) så hade gage på XX kr kunnat räknas om till XX timmar, men det fungerar inte i journalistikens värd. En artikel är inte konst, punkt slut. Det kan jag hålla med om, givetvis. Men var går gränsen? Om jag spelar psyksjuk, blir tvångsomhändertagen och skriver en bok om det, är det konst eller journalistik?
Kontentan av mitt samtal med a-kassan barske representant blev, tja, att han mer eller mindre explicit sa att jag i fortsättningen ska tacka nej till sådana här erbjudanden. Bättre att ligga på sofflocket och lyfta a-kassa tills den trygga, fasta heltidsanställningen kommer flygande likt en dront. Såvida jag inte startar eget företag då, men då får jag hur som helst inte någon a-kassa, och då är vi tillbaka där vi började.
Helt plötsligt förstår jag alla kollegor och vänner som gått ur Journalisterna och dess a-kassa. Det är väl bara att anamma samma imperialistkapitalistiska livssyn som Johan Staël von Holstein, mannen som får 1 kr varje gång han använder ordet ”entreprenör” i tal eller skrift, och bli en straight up fucking entreprenör då.
Att det ska vara så jävla svårt att vara en simpel knegare i Sverige 2009.

Epilog: en vän och kollega berättar att hon gjorde samma blunder för några år sedan. Hon sålde in 2 stycken recensioner till en tidning för otroliga 1 200 kr. Det ville hon såklart redovisa på sitt a-kassekort – inget bidragsfuskande här inte. Resultat: hon blev avstängd en hel höst på grund av sin hederlighet.

Journalisterna a-kassa och fackförbund:
Fuck.
Jävla.
Off.

Dagens i-landsproblem



Dykningen in i min skivsamling blir allt djupare. Varför har jag 7 (!) Out Cold-tolvor, varav ena har jag dessutom dubbelt av då jag av någon anledning äger en testpress.? Bra band, visst, men 7 stycken?! Några borde jag kunna göra mig av med. Då är frågan: vilka? Alla låter ju likadant.

måndagen den 26:e januari 2009

Säkra tecken på att du blivit en överskattad och förlegad rockstjärna utan verklighetsuppfattning eller sund mental status, #10

Slash och hans fru köper ett hus som mäklaren hävdar är en ”party pad”. Men de är besvikna för kåken möter inte deras extrema festkrav. Så de säljer huset. Och stämmer mäklaren.
Tack Perez för denna information.

Cornelias kommentar: ”Jag har hört att Slash har en jätteliten penis. Vet inte om det är sant, men så lyder ordet på gatan”.

"Talking with the bloggerska about taxes"



Nu sjunker I Just Can't Hate Enough lägre än jag någonsin trodde att den skulle gör: jag bloggar om Linda Rosing. Men anledningen är inte att hon mer än någon annan förkroppsligar den rådande svenska white trash-kulten. Ej heller att hon trots sin analfabetism är Sveriges största bloggerska. Och jag tänker inte på att hon är så antifeministisk och anti-intellektuell att jag i jämförelse framstår som Foucault och Simone de Beauvoir reinkarnerade i samma kropp. Nej, det intressanta med Linda Rosing är det som står längst ned i den här intervjun:
”Inkomst 14 500 kronor (tax 2008)”
Sveriges mest omskrivna kändis, tillika landets mest lästa bloggerska, tjänar alltså strax över 1 200 kr i månaden. Före skatt. Hur försörjer man en familj och en livsstil som innehåller champagne och en ”hummerlimousin” på det?
Det är lika orimligt som när jag och Jonas ägnade en hel dag åt att undersöka kända svenska metalmusiker via Ratsit, på den tiden det fortfarande gick. Sångaren i ett av landets mest profilstarka och hårdturnerande death metal-band drog in cirka 400 vita kr i månaden. Och en legendarisk doomfanatiker – med guldlägenhet på Södermalm, gigantisk skivsamling och aktuell platta och turné färskt i minnet – tjänade ungefär som ett underbetalat vårdbiträde.
Det kallar jag bra hushållning!

Soundtrack: S.D.S/Misery-splitten, det ultimata stenchcoreteamet.

”I got a letter from the 138 the other day/I opened and read it/It said that I’m a sucker”



It's on.

En eklektisk turné signerad Hin Håle



Det perfekta paketet för dig som gillar, i tur och ordning:
Goa göbbar med ståfräs från Götlaborg.
Metalfet trallpunk från 90-talet.
AOR från ”Idol”-liknande sumpmarker.
Kläder från Carlings.

Väl mött.

söndagen den 25:e januari 2009

"Lock up your children/The axeman is coming"



Jag hoppas att de snart kan avslöja att han gillar hårdrock, eller rollspel, eller ägnar sig åt någon annan socialt avvikande sysselsä…

”Han gick under namnet Satan. Han var alltid blek och svartklädd. Hans långa hår var fett och stripigt”

Ja, jo, nu är vi på rätt väg men ändå inte…

”Enligt tidigare arbetskamrater var 20-åringen ett ’filmfreak’”

Yes! Där satt den. Äntligen. Tack.
Jag låter som den där svagsinte seriekaraktären från Norge, Nemi.
"Bara för att man har svarta kläder betyder det inte att man är en mördare och jag gillar goth och uppvisar grava autistiska störningar och äter massa godis och går och lägger mig när jag vill och ingen ska säga åt mig vad jag ska göra och jag gillar killar med låååångt hår och fittskägg blah blah blah blaaaaah.”
Seriöst, det här är ännu en sådan där på riktigt-grej. Vilken vuxen människa med någorlunda sund mental status gillar Nemi på riktigt? Eller är jag bara otroligt i-landssur för att jag inte kommer att få se det här (obs, det är den riktiga anknytningen till rubriken, jag är väl inte plump heller), eller det här, eller det här, eller detta? Ja, ni fattar.

Konstfack: The game of the arseholes



Autentisk konversation i samband med att jag läste Lars Martinssons intervju med Shining-Niklas i Close-Up. Niklas satt vid intervjutillfället på mentalsjukhus.

Jag: Fan, man borde kanske lägga in sig på dårhuset.
Cornelia: Va?
Jag: Ja, psyket alltså.
Cornelia: Så galen är du inte. Än.
Jag: Nej, men jag tänkte att jag kanske kunde skriva en bok. Eller artikel. Eller en temaplatta. Typ du vet, wallraffa.
Cornelia: Jaha, du menar stjäla resurser från människor som är sjuka på riktigt?
Jag: Ehhh… Nja…
Cornelia: Du tänkte se till att de som verkligen behöver hjälp inte får det för att en halvfrisk individ väljer att lägga in sig för att få konstnärlig inspiration?
Jag: Ja, jo, nja…
Cornelia: Inser du vilken idiot du är om du gör det?
Jag: Nu när du lägger fram det på det viset, så tja – ja.

Uppenbarligen var det en elev hos vår granne Konstfack som inte insåg vilken komplett jubelidiot den är.
Cornelias kommentar: "i-landskonst".

Fuck art.
Let’s slam.

Dagens DIY-outfit



Bara för att jag bor granne med en screentryckare så inbillar jag mig att jag kan se ut som en medlem i ett brittiskt motorcykelgäng cirka 1969. Om någon vill använda sig av Daniels förträffliga och billiga diy-tryckeri så kan ni kontakta honom här.

Traderix



Jag önskar att jag hade tillbringat gårdagen i Texas ("is the reason that the president's dead"), inte på lokala sunkhaket Svanen. Istället sitter jag här och väntar på at mina auktioner ska gå ut. Skynda fynda här!

Just ja, det har jag glömt säga: Amebix har ställt in Roadburn och hela sin Europaturné.

lördagen den 24:e januari 2009

Ett hånets och de rättfärdigas rödglödgade spjut rakt i ögat på pastor Erik Holke.

”I det här fallet är det 2 miljarder människor som inte håller med.
– Folk är galna.”

Jag har en ny idol. Han heter Markus Öhman och vägrar böja rygg för det kristna oket. Jag skulle till och med kunna säga att han fistar tidningen Dagen, en äcklig publikation gjord av och för människor som är dumma nog att tro på gud, rakt upp i röven. Men det vill jag inte göra. Det vore plumpt. Jag nöjer mig med att hänvisa er hit. Jag hoppas verkligen att det här är på riktigt.

"Gut wrenching, hate ridden death metal from the New Jersey backwater of Red Bank"



Eftersom jag fastnat i screeningsträsket, och letar efter än mer absurda saker som Daniel kan trycka på, blir det inte mer inlägg än så här idag:

Ibland räcker bara en sådan briljant titel och låt som "Sado-masochists from the grave", från Ripping Corpses "Splattered remains"-demo (1989), för att göra mig glad.

Gott så.

fredagen den 23:e januari 2009

Dagens outfit: ett socialt och subkulturellt experiment



Frågeställning: kan en 189 cm lång, 76 kg tung stenchcorestekare klä sig i sin betydligt mindre livspartners vita stretchjeans i syfte att se ut som en doomigare Håkan Hellström?

”Why why why byt why?”, säger allmänheten.
”Why not?”, säger försökspersonen.

Outfit:
T-shirt från Pentagram
Reajeans från Cheap Mondays måndagsexemplarsklubb
Skor från DDR, modell ”typical boots of Polish peasant”
(citat: Mike Champagne)

The Ritual t-shirt bonanza, del 3


Daniel screenade…


…och freestylade till lite blå/lila…


…samt lite andra blandade färger och t-shirts.

Soundtrack till tröjtryckande (i tur och ordning):
Masta Ace
Possessed
(det andra albumet, underskattat!)
Mau Maus
Dismember
Zakarrias
(10 000 kronor, rakt upp och ned)
Target On Demand (Otto approved)
Uriah Heep
Raw Power
E.T.A
Tear It Up
Articles Of Faith

2 sidor av samma progressiva mynt





Irans domstolsväsen och det svenska prästerskapet visar storsinthet modell större. En dag kanske vi alla kan ses här, i 00-talet.

Anal Cunt vs. Johan Wirfält

Alltså, får jag inte mer för den här Anal Cunt-vinylen så skiter jag i att sälja den och skickar den gratis till Johan Wirfält. Känns passande, på något sätt. Politiskt inkorrekt grindcore, det nya svarta för 2009?

I bloggosfären kan alla höra dig fråga om du får ta ett foto



Stoppa pressarna! Elina (#1 Nöjesguidenindiemotherfucker) identifierar den inringade damen på bilden ovan, som jag skrev om här. Hon heter Karolina Lassbo och, tro det eller ej, hon är faktiskt en all-powerful blog being på Aftonbladet. När hon nervöst kom fram och stammande frågade Dennis och Amanda ”får jag ta en bild på er till min blogg”, tänkte jag att hon var ett blygt fan som sneakat in på storasyrrans falskleg. Att hon, under de drygt 2 timmar vi satt bredvid varandra, även var mer intresserad av att prata med några turister som peppade upp på svenska flicka, än att fota dyngraka kändisar, gav ytterligare stöd för min teori. Men icke.
Hon är uppenbarligen en bloggosfärkollega! Här har ni beviset i form av sagda bild (scrolla nedåt en smula). Jag, Linnéa, Daniel och indiepoplegenden från Skellefteå sitter cirka 2 millimeter utanför det där fotot. Vänligen notera att i sammanhang med Amanda Jenssen (Karolina, Jenssen stavas med 2 s) är jag, Linnéa, Daniel, indiepoplegenden från Skellefteå och Amandas karl Dennis blott ”hennes band”. Jag väntar med spänning på min första check från skivbolaget.

Dock: kudos till Karolina Lassbo för att hon uppenbarligen är vegetarian. Jag tyckte väl att jag kände igen henne från Propagandhi i Lund förra året. #1 vegetarian skatepunk law blogger!

Dagens låt på orimlig repeat: Pentagrams ”Drive me to the grave”. Helvete.

torsdagen den 22:e januari 2009

”Fatta! Hon har legat i Steve Harris pung!”



Igår spelade Lauren Harris, dotter till Iron Maidens ikoniske basist Steve, på Mosebacke i Sthlm. Min spion på plats rapporterar att det var 30 pers i publiken och ”hemskt”.
Dock: längst fram stod en medlem i Nifelheim och spelade luftgitarr för glatta livet. Så här låter Lauren Harris.

För övrigt: "Kvällsöppet" om kändisar och droger igår var nog det absolut dummaste jag, tja, såg under hela gårdagen. Något är ju fel när de enda tre som jag är ens i närheten av att relatera till är:
1. En civilpolis
2. Sanna Bråding
3. Marcus Birro (#1 Morrissey-fanatiker)
Svensk narkotikadebatt är utan tvekan the game of the arseholes.

onsdagen den 21:e januari 2009

The Ritual t-shirt bonanza, del 2



Jag tänkte trycka några fler t-shirts till Sonic Rituals debut på Anchor 5/2. Dock ytterst få. Det blir samma tryck som förra gången (se ovan) men inte i brons. Vad det blir för färg är en överraskning, även för mig. Maila till christofferjonSNABELFUCKINGAgmail.com så trycker jag upp en speciellt till dig. Så säg till om du är peppad på en udda storlek, typ XS, L eller XL. Dock blir det svarta t-shirts den här gången. Såvida inte någon vill ha L, då kan det gå att skaka fram en brun t-tröja.

För övrig anser jag att jag börjar få dåligt samvete för att jag anser att Rodeos Johan Wirfält bör förstöras. Vändpunkten kom när Cornelia påpekade att jag gått liiite för långt och bara var plumpt taskig med det här inlägget. Cornelia är ganska bra på att säga till när jag spårar ur (nej nej, jag lovar – det händer faktiskt) och jag är ganska bra på att lyssna på henne. En livspartner som brukar säga att när hon träffade mig första gången var jag ”rå, brutal och hänsynslös", men att jag sedan dess blivit ”lite bättre”, tja, hennes åsikt tar jag i beaktande.
Så, Johan, vad har du för storlek på dina t-shirts? Och jag lovar, det blir inget mjältbrandssmittat plagg, inget upplägg modell nybyggare versus indianer. Raka rör.

The 138 guide to…

Arbetslöshet: gå omkring en hel dag i mjukisbyxor med oidentifierbara fläckar på och en Venom-t-shirt. Åk iväg, iklädd samma kläder, och simma 1 km. Kom hem. Ät rostad lök direkt ur burken, ståendes vid skafferiet.

Misstag: lägg ut den här Anal Cunt-skivan på Tradera, och upptäck att den brukar gå för så här mycket på Ebay. Snälla, bjud. Någon?

Axis of impotenta, meningslösa saker som plågar det svenska fäderneslandet



Sittandes med en solkig Metro i bastun på Västertorps kommunala simhall (tack, du socialdemokratiska folkhem!) slås jag av två insikter:
1. Att ta med ett jättestort uppochnedvänt krucifix in i bastun är mindre klyftigt, då metall blir jättevarmt jättesnabbt och gör jätteont mot huden.
2. Att jag inte kan släppa det här med att gilla något på riktigt. Efter dagens inlägg om Laleh och aningslösa rojalister måste jag få någon sorts klarhet, ett avslut om ni så vill. Ett exempel: jag kan in i minsta detalj förklara varför jag diggar Wolf, på riktigt. Jag har full förståelse för folk som irriterat viftar bort gruppen som en klichétyngd heavy metal-pastisch, men jag vet varför jag gillar dem, på riktigt.
Men kan något förklara följande saker för mig:

A) Vem gillar Laleh, på riktigt?
Att gilla hennes musik är som att när en flygvärdinna frågar ”vill du ha något kallt eller varmt att dricka?”, svara ”ett glas ljummet vatten tack, utan bubblor, och gärna med några hårstrån i”. Visst, det finns folk som tycker att vitt är en otroligt frän färg också, så nog finns det en marknad för Lalehs musik. Men ändå.

B) Vem gillar ”Elvis”, på riktigt?
Serien alltså, inte den där döda tjackisen som hade ett par svängiga bitar. I vad som känns som tusen år har Tony och Maria Cronstam förpestat tillvaron för vanliga människor som bara vill få läsa en gratistidning utan krångel. Och, till skillnad från Laleh, saknar jag all förståelse för att någon individ som passerat molluskstadiet uppskattar ”Elvis”. Upplägget är så här:
Han är från mars, är dum, lat, fet, ful och har en liten kuk. Det enda han vill göra är att spela tv-spel och försöka få till det med sin tjej. Som sig bör så vill ju han alltid ”sexa lite”, medan hon vill hålla på sig. Känns igen? Hallå, 1800-talet?
Hon är från venus och ser förhållandevis bra ut. Varför hon väljer att vara ihop med en dum, lat, fet, ful kille med liten kuk, är det ingen som begriper. Hon, till skillnad från honom, vill aldrig ”sexa lite” (hallå, 1800-talet, hörde du mig?). Dock så vill hon gärna mobba sin livspartner för att han är dum, lat, fet, ful och har en liten kuk.
Dag efter dag, i stripp efter stripp, så bygger det icke-existerande skämtet på ovanstående dilemma. Om en miljon knappt läskunniga neanderthalare fick kolla på en miljon ”Elvis”-strippar i en miljon år, tja, då antar jag att skrattprocenten skulle vara förhållandevis hög. Men här, nu, i Sverige? Vem gillar det här hånet mot mänskliga rättigheter, på riktigt?

C) Vem är rojalist, på riktigt?
Rojalister är en fabel, så egentligen är C) omöjlig att svara på. Men jag måste trots allt fråga: vem gillar kungen, på riktigt?

I Just Can’t Hate Enough är en hemvist för god smak, så jag antar att ingen som läser min blogg är ett fan av dessa styggelser. Men om – om! – det är så att någon där ute faktiskt gillar någon av ovanstående företeelser, på riktigt, skriv gärna och förklara.
Jag är genuint intresserad.

Konsten att sälja subkulturellt betingade klädesplagg på Tradera, del 1

Exempel 1 (lysnade objektbeskrivning)
Exempel 2 (halvlysande objektbeskrivning)

Man måste bara älska hårdrockare.
Eeelleeer?

Antirojalist? Javisst!



Jag kan inte beskylla Republikanska Föreningen för att, som sina motståndare, sakna humor. Rolig annons, som på ett enkelt och aktuellt sätt synliggör det absurda i att Sverige är en monarki. Samtidigt blir deras naturliga antagonister mer och mer som en kollektiv, gigantisk fabelkaraktär: ett påhittat djur som bara existerar för att driva hem någon sorts tvivelaktig moralisk poäng.
Känner du någon rojalist?
Har du någonsin träffat en rojalist?
Har du någonsin träffat någon som träffat en rojalist?
Har du någonsin träffat någon som träffat någon som träffat osv?
Nej, jag tänkte väl det. Visst, vi har den här löjeväckande bokstavskombinationen, men hon är ju bara en fiktiv karaktär skapad av gnagarbröderna Schulman. Så hon räknas inte.
Kungahuset är ”Benny Hill”: en fars som är småkul (”Knugen goes to Brunei” är en modern klassiker), men mest tragisk och man skäms när man kollar. Jag kan fatta det skamfyllda, skvallertäta underhållningsvärdet, visst.
Men vem i helvete i Sverige 2009 är rojalist på riktigt?

UPPDATERING: Om det verkligen existerar äkta rojalister, vilket jag betvivlar å det grövsta, så insåg jag att de uteslutande kan höra till någon, eller flera, av följande subkulturella karaktärsgrupper:
1. Syntare
3. Neofolkare
3. Lajvare (oftast samma sak som 2:an)
4. Ace of Base-are
5. Nynazister (oftast samma sak som 4:an)

Laleh? Schmaleh.

Just nu på P3 ger Laleh den svenska meningslösheten en ny röst i en fullständigt förintande trist intervju. Vem gillar det här, på riktigt?

Krille vs. Helgon Rock

Jag får onormalt många träffar från människor/getter som följt länkar från Sweden Rocks forum och Helgon. Då jag inte har tillgång till någon av dessa rättshaveristförsamlingar (alltså, på riktigt: Helgon?! Har inte de en övre åldersgräns på 16 år?) undrar jag vad som sägs om I Just Can't Hate Enough där. Någon?

The Mugabe Show

Med avstamp i den här artikeln, lanserar jag och Jonas härmed följande tv-koncept:
"The Mugabes"
Livet, vardagen, dramatiken och kärleken i en afrikansk, totalt genomgalen dikators liv. Han slänger oppositionen i fängelse, trycker nya miljardsedlar och fipplar lite med valutgången. Hon nitar fotografer och köper diamantringar till höger och vänster. Det blir som "The Osbournes", fast mer svält och umbäranden.
Kom ihåg vart ni läste det först.

Snatterskan Ulvskog: finalen

Igår, drygt två månader efter snattincidenten, var Marita Ulvskog in och betalade för sina varor. Nu har hon gjort rätt för sig - skönt!
För bakgrunden, läs här.

tisdagen den 20:e januari 2009

The Rodeo Ritual continues



Får ett MMS från en vän:
Johan Wirfält kom fram och hyllade min nya tröja. Han säger att han gillar Sonic Ritual eftersom ni låter lite som Deep Purples ’Shield’. Rodeo är nere med den sanna metalskiten.”

Minns ni när maskerade nynazister poserade med dragna vapen utanför polischefens hem, och sedan skickade bilderna till en kvällstidning?

Det här är den subkulturella motsvarigheten.

Soundtrack till detta förnedrande inlägg: Brats demo från 1981.

Jag puffar återigen för…

…Bootleg-Henrik och hans svinsnygga Trouble-tröjor. Läs här.

Och – och! – mitt manifesterande av en icke-materiell livsstil. Hjälp mig här!

Vegan power rug munchers rules

Perez rapporterar att Ellen DeGeneres (halvkul) och hennes kvinna Portia de Rossi (hur kul som helst) kommit ut ur garderoben som veganer. Vilket drömpar: ingen reproduktion som bidrar till att det blir fler människor på jorden och snälla mot djuren. Det finns ingen hejd på mina kudos.

Dagens första soundtrack: In Solitude för 666:e gången och Wolfs "Speed on" (ja, de är ju trots allt från Örebro…).

måndagen den 19:e januari 2009

By the cemetery in the night (at the witches’ graveyard)



Idag bytte jag till mig mitt ex av In Solitudes (Uppsala) utmärka, självbetitlade debutalbum. Alla hårdrocksentusiaster bör göra detsamma, då vinylen bara är pressad i 1 000 exemplar (100 silver, 200 lila, 700 svarta). Snyggt omslag av Affe, dessutom. Bege er till Black Hole eller Repulsive diiirekt.
Om allt går vägen kommer In Solitude att spela när Sonic Ritual MKII gör sin livedebut på Club Distortion den 5 februari (se nedan).

Just ja, om ni inte fattat det så säljer jag ut mitt liv på Tradera. Klicka här eller på Traderaloggan till höger.

13 tecken på att det där barnet nog inte var så efterlängtat och älskat, trots allt

Godkända namn: Delfina, Mygg, Hallón, Barbi, Bajen, Grill, Johan Wirfält, Minus, Händel, Deep, Glädje, Månstråle, Snöfrid.
För mer raljerande om det här, hänvisar jag till min gode vän Jonas och detta inlägg.

Sonic Ritual: en livekommuniké

Dear friends of mutiny and all things societic death systematic. By the powers invested in Sonic Ritual by the great thunderous bass spirit of Falken, we hereby declare our 3 first live rituals booked and confirmed:

February 5, Thursday: Club Distortion, Anchor. More bands TBA.
April 5, Sunday: Cityrock, Harry B James, w/Switch Opens.
April 12, Sunday: SBHM, Engelen. More bands TBA.

Also, we are looking at doing some shows together with the mighty Sanctuary In Blasphemy between April 8 and 11. If our joint efforts can work any black magic, we will see you in Oslo, Göteborg, Copenhagen and Malmö. Stay tuned.

Your fiends in sickness and death
The Ritual

”Här har ni världen: min könsmogna dotter!”



– För bövelen, von Richthofen, vilken förbannat trevlig debutantbal det var där i Paris härom sistone.
– Ja, på min ära! Ett grundmurat hyllande av kvinnoideal från 1800-talet, vars like sällan skådas i västvärlden numera. Synd och skam, säger jag, att det är så sällsynt med debutanbaler nuförtiden. Som om det skulle vara något att skämmas för!
– Onekligen, onekligen. Som att det skulle vara skamligt att vilja gifta bort det unga kvinnfolket. Och såg du, Vanity Fair var där och fotade våra könsmogna döttrar.
– Jo, jo, även de mest ”liberala” publikationer kommer krypandes när vi dammar av våra anrika överklasstraditioner! Nu får hela världen se att vår avkomma är redo att knullas och giftas bort.
– Det måste vi skåla på! James, mer champagne och drontägg!
– Skål!
– Sieg heil, von Richthofen!
– Sieg fucking heil!

Bye bye Bush



“That night, on 9/11, Rumsfeld came over and the others, and the president finally got back, and we had a meeting. And Rumsfeld said, You know, we’ve got to do Iraq, and everyone looked at him – at least I looked at him and Powell looked at him – like, What the hell are you talking about? And he said – I’ll never forget this – There just aren’t enough targets in Afghanistan. We need to bomb something else to prove that we’re, you know, big and strong and not going to be pushed around by these kind of attacks. And I made the point certainly that night, and I think Powell acknowledged it, that Iraq had nothing to do with 9/11. That didn’t seem to faze Rumsfeld in the least, It shouldn’t have come as a surprise. It really didn’t, because from the first weeks of the administration they were talking about Iraq. I just found it a little disgusting that they were talking about it while bodies were still burning in the Pentagon and at the World Trade Center.”
Richard Clarke, Vita Husets högste rådgivare i terroristfrågor.

Nya Vanity Fair bjuder på fascinerande ögonvittnesrapporter från 8 år av korruption och förbluffande inkompetens. George W. Bush alltså, vilken lallare. Och Dick Cheney och Donald Rumsfeld, vilka Darth Vader-karaktärer.

Soudtrack: en pv-buffé bestående av Crossed Out (allt), Infest (båda lp:s), Dropdead (8”), Man Is The Bastard (allt), No Comment (”Common senseless” 7”).

Power violence–estetik vi minns, del 1





Det här är en bootlegsamling med Crossed Out (1990-1993). Jag har inte en aning om när på 1990-talet den är släppt, men den är tryckt i 500 exemplar och brukar gå för cirka $50 på Ebay. I min strävan efter att äga mindre har denna tolvtumsvinyl nu fått ett välförtjänt nytt hem i Uppsala. För att hylla vår mångåriga samlevnad vill jag ta en kort stund för att minnas, hedra och älska Crossed Out-lp:n. Inte bara för musiken, utan för att …

…det även är ett av de mest grafiskt fulländade albumena i mänsklighetens historia. Inget Photoshop, inga drakar, inga oläsliga loggor, inga gamla gubbar omgivna av uppenbart orealistiska lågor, inget krångel. Bara rak, naken, fotostatkopierad realism.

FRAMSIDAN: En svartvit avrättningsscen stulen från någon film. Svår att identifiera då kontrasten är hög och bilden suddig, men du förstår omedelbart hur skivan låter: rå, hänsynslös, brutal. Bandets namn i ett straigh up vanligt fucking typsnitt är själva pricken över i: man fattar att gruppen inte är någon humanistiskt plojande lekskola då de inte ens orkar ha en ritad logotyp. Att allting är placerat i överkanten på arbetsytan knuffar hela projektet över kanten, och förvandlar det till något som skulle få alla Konstfackposörer att gråta av avund. Tidlöst, såväl på album som på t-shirt. Återigen: inget krångel.

BAKSIDAN: Betydligt rörigare men inte desto mindre effektiv. Konsertaffischerna – vars poäng är att väcka avund hos oss som inte var på plats när Crossed Out spelade med No Comment och Man Is The Bastard på Che Café i San Diego 199? – är stapelvara i hardcorevärlden. Livebilderna, givetvis inga flådiga studiosessioner här inte, på medlemmarna sänder ut subtila signaler att detta är en människofientlig akt. Vokalisten är otränad och har en Ripcord-tröja, basisten har sitt instrument orimligt högt upp och en Los Crudos-tröja (eller är det Crude SS?), trummisen är bevisligen en vältränad sportidiot och gitarristen en töntig musikskolestudent som gillar jazzfusion. Rubriken på ena affischen, ”AUDIO TERRORISM!!!”, i kombination med maskerade män med gevär summerar genren power violence bättre än något annat.

INSIDAN: Krigets bistra verklighet, uppförstorat till max och uppsmällt över 12”x24”. Små, nästan oläsliga, skrivmaskinstexter ligger spridda här och var i överkanten. Jag blir andlös över detta simpla men fullständigt förödande grafiska grepp.

Crossed Out – I salute you, både vad gäller musik och estetik.

Hur det låter? Så här. Lyssna på ”Force of habit” och "He-man" och smält. Ladda sedan ned femtumssplitten (!) med Dropdead här.