fredag 27 februari 2009

”Stripped, raped and strangled”


Barbapapparens.


Kannibalisk moshpit.

Corpsegrinder: This one… this is for the women here tonight.
Publik: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!! (kvinnliga skrik)
Corpsegrinder: Yeh man, that’s how it should be. That's fucking cool. Usually when I say that there’s just a bunch of dudes going ”ehhhhhhhhhhuuuu”. So let’s hear all the ladies.
Publik: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!
Corpseginder: Fuck yeh. More women at metal shows. This… this one… is called.… ”Fucked… with… a… kniiife”!
Sedan juckar Corpsegrinder, denna rensets Barbapappa, med underlivet och simulerar att han sticker upp en kniv mellan benen, samtidigt som han framstöter läten som måste framstå som ett skämt för människor som aldrig hört bandet.

Cannibal Corpse. Cannibal fucking Corpse. Ett gäng marijuanaälskande amerikanska death metal-fanatiker som lever och andas för att spela orimligt komplicerad mangelmetal med over the top-bestialiska texter. De är som en karikatyr av Hem och Skolas värsta mardröm, när det i själva verket är oerhört oprovocerande musik. Konstfackentusiaster göre sig icke besvär. Men hårt är det, ja jävlar, och så musikaliskt invecklat att en jazzfusionmusiker skulle krypa in i sitt eget rövhål av rädsla.
Enda skrämmande med Cannibal Corpse är just Corpsegrinder. Han har en nacke som är bredare än hans skalle, och han använder den till att propellerheadbanga 45 minuter i sträck. Det ser, för att inte skräda orden, jävligt äckligt ut. I kombination med hans svartklädda, degiga fysik påminner hela spektaklet om en scen ur ”From beyond”: orealistiskt, gummiartat, groteskt.
”Hammer smashed face”? Ja, givetvis. Magnifikt.

Efter det fanns det bara en sak att göra på tuben hem: spisa Funeral Mists ”Blessed curse” tätt följ av Revolting Cocks med ”I’m not gay”, ”Do ya think I’m sexy?” och ”Gila copter” (feat. Timothy Leary). Fullständigt logiskt. Al Jourgensen och Mortuus – vilket helvetiskt band det skulle bli.

Noterat 1: När Close-Up fyllde 10 år så firades det med fest på 44:an. Destruction och Murder Squad gjorde fantastiska spelningar. Just Murder Squad knockade mig totalt. I en tid då vartenda band jag stötte på spelade Cryptopsy-meck, fick jag se redigt sluskig snuskdöds. Jag var lyrisk. Efter spelningen sa jag till trummisen Peter att jag var så glad för att de påminde mig om hur nära tidig death metal och tidig hardcorepunk är varandra. Han, trots ett förflutet som #1 DLK-fan, tittade på mig med avsmak. Min poäng med det här är att jag nog aldrig sett ett band vara så sinnessjukt opunk som Cannibal Corpse. Det finns inte ett mikrouns punk där inte. Ändå: värt.

Noterat 2:
SMS-konversation under spelningen.
Jag: Alltså… Ja fattar typ inte cannibals riff. Kan DU spela sådant här?
Johan: Tveksamt. Med lite övning kanske. Finns ju värre.
Jag: Fast inte som är BRA.

Noterat 3: Konversation efter konserten.
Vän: Innan "I cum blood", när han sa "This one is about shooting blood from your cock", jag är nog den ende på Tyrol ikväll som faktiskt har gjort det på riktigt.
Jag: Ja. förmodligen.

TT-checklista pt. 2

Välja en bild på The Skull Defekts till Expressens tv-tablå – check.

Tänk att det är så jag får veta att Fagge är med i det noisebandet. Liten värld. Nu: Cannibal Corpse.

torsdag 26 februari 2009

Irland, skor och grillade räkor. Och Funeral Mist.



Linnéa intervjuar The Answer till Sweden Rock Magazine.

Linnéa: So, our readers are very interested in shoes. What kinda shoes are ya guys sporting? Like, rock’n’roll shoes?
Cormac: Weeell you know wee lass, you see we come from Northern Ireland.
Paul: Ay.
Cormac: And since the Irish are the blacks of Europe…
Paul: Ay. And argh.
Cormac: …so we like our shoes pointy you see, me dear lass.
Paul: Ay ay mate.
Linnéa: I understand.
Cormac: So you know… Pointy shoes! For fucks sake! Pointy shoes rule lass!
Linnéa: And g’day mate to you too. Put another shrimp on the barbie.

Imorgon: Cannibal Corpse-pepp.
Nu: standardgrindpepp och sinnessjuk internhumor.



För övrigt kan jag inte sluta lyssna på Funeral Mists "Blessed curse".
Vilken satans rocklåt – rock för Satan!

Texas is the reason


En i det närmaste fulländad konsert.

TT-checklista

Tjuvlyssna på en lunchrumsrojalist som pratar om sin stora glädje över det stundande bröllopet – check.

Fikarast där det dryftades Linda Rosing och Blondinbellas förehavanden – check.

Smyga in No Security-referens i Expressens tv-bilaga – check.

All in all in mycket lyckad dag på det nya jobbet.

onsdag 25 februari 2009

Mot Sverige, ut ur tiden

"En kvinna av börd får sin man av folket".
Statsminister Fredrik Reinfeldt

Jag vet vad ni tänker – sjukt trött att skriva om ett kungligt giftemål. Jonas har redan påpekat det. Och jag håller med. Jag vill bara belysa en enda liten sak. Ni tror att uttalandet ovan är så korkat som det kan bli, att svenska folket nu, tja, sjunkit ned till det slutgiltiga molluskstadiet. Icke.
Fredriks citat är bara början på den slutgiltiga förnedringen av oss alla, en resa in i rojalisternas/fablernas värld som helt saknar återvändo. Vi är lika körda som det där fotbollslaget som kraschade i bergen och tvingades äta upp varandra för att överleva.
När det är över kommer vi att sakna intellektuell stimulans modell Let’s dance. Vi kommer att sukta efter Melodifestivalen. Vi kommer att döda varandra för att få läsa om Linda Rosings val av karlar.

När allt är över, när allt är sagt och gjort, kommer människor att ha sagt så dumma saker att Kurt Hedling och bloggosfärkollegan Karolina Lassbo kommer att framstå som Foucault respektive Beauvoir.
Jag lämnar er med ett citat från Lassbos blogg samt er egen tarmtömmande rädsla. Var mycket, mycket, mycket rädda.

”Jag slog på min TV av en slump och fick se reprisen av kungafamiljens år. Vilket sammanträffande egentligen, för jag blev förut väldigt ledsen över att jag var upptagen med annat när det programmet sändes. Jag älskar nämligen kungafamiljen. Sedan jag började arbeta i Stockholm har jag i verkligheten - om man bortser från Nobelfesten där man endast såg kungligheterna på långt håll - sett både Kungen (inne på Operakällaren), Daniel Westling (på trottoaren) och Emma Pernald (i bardelen på Le Rouge). Victroria har jag tidigare sett på Gamla Torget i Uppsala och Tarras-Wahlberg har jag pratat med inne på Operasalongens damrum, hon var fantastiskt trevlig. Prinsessan Madeleine däremot, henne har jag aldrig någonsin sett på hyfsat nära håll, och det vore så underbart roligt att få se att hon finns på riktigt. Hur hon ser ut i verkligheten, vilken utstrålning hon har, etc.
Liksom många andra royalister väntar såklart även jag på kungabröllop, och att Kronprinsessan gifter sig, det kommer bli det största som har hänt Sverige som nation under min livstid. En människa får under en normallång livstid bara vara med om högst två, eller absolut max tre, kungabröllop, och vid det andra och tredje bröllopet är man antaglien för ung eller för gammal för att uppfatta eller uppskatta det hela. Den dag då hovet meddelar att Kronprinsessan har förlovat sig, då kommer jag bli så glad och rörd att jag börjar gråta.”

tisdag 24 februari 2009

2 x artiklar: Fucked Up och Amebix



Mitt i all brobrännande har jag glömt bort att hypa mina artiklar.

Close-Up #108: 22 037 tecken (inklusive blanksteg) Amebix.
Intervjuer med Rob ”The Baron” Miller och Roy Mayorga.
DZ #21: 10 000 tecken (inklusive blanksteg) Fucked Up.

Båda finns i butik nu.

We’ll put semen in the eye sockets of Jan Myrdal and Mohamed Omar

”Om du läser en bok som Guds vackra värld av den store arbetarförfattaren Martin Koch (1899), som de väl inte läser numera, ser du att han såg homosexualiteten eller stjärtgossetillvaron som en väg in i kriminaliteten. Man prostituerade sig. Jag skulle säga att vi svenskar, inom arbetarrörelsen, såg det som en privatsak, men å andra sidan var man väldigt mycket mot allt som lutade åt prostitution. Och dit hörde också stjärtgossetillvaron. Det är ju faktiskt så att många inom den svenska kulturvärlden, inga namn nämnda, kommer upp som stjärtgossar.
Låt oss säga så här. Det fanns i Sverige en ganska stark, och gör det fortfarande, motvilja mot bjärta eller öppna homosexuella beteenden. Den kapitalistiska prostitutionspropagandan vi har idag, som också innefattar stjärtgossarna, är helt emot arbetarrörelsens tradition.
De som jag kände som var homosexuella förr gjorde inget större väsen av sig, de sprang inte i några gayparader. Det var inte hemligt men heller inte exhibitionistiskt. Jag tycker gayparaden är märkvärdig. Det är ju inget yrke att vara homosexuell, eller om det är det så är det illa.
Jag är störd av gayparader.”


Själv stör jag mig på gamla skinntorra stalinister som inte inser att deras båt redan avseglat och sjunkit, att tåget rullat ut från perrongen och frontalkrockat med en bergväg, att Hindenburg stigit till väders och exploderat i ett eldmoln etc etc. Vad vi har här är alltså:
1 x 92-åring som när det begav sig tyckte det var fränt att chilla med Pol Pot och fortfarande försvarar röda khmererna i parti och minut.
Denna förtorkade stofil med sin förkrympta gubbkuk av stål intervjuas av:
1 x radikal muslim/poet (bara den blandningen alltså…) vars favoritlåt är ”Jag ska stena hela världen lilla mamma”

Tillsammans delar de en (1) härlig böghatande hjärncell.

Fuck Janne.
Fuck Mohamed.
Fuck båda två rakt i deras små plirande grisögon.

måndag 23 februari 2009

En ursäkt till Leif Edling

I mitt inlägg med rubriken "Doomhaveristen är tillbaka" publicerade jag material som bara var avsett för internt bruk på Close-Up Magazine. Det var en smula överilat. Naturligtvis har Leif Edling all rätt i värden att framföra sina ”idéer” angående tidningen och dess journalister utan att det kommer till allmänhetens kännedom.

Leif Edling – jag beklagar att jag spred ut din e-post på the world wide web. Den har inget där att göra.

söndag 22 februari 2009

Sugar Bar: en odyssé i bilder, kraut och Paper


Samling människor som tvingas genomlida två horribla synth/konstprojekt för att få se ett bra rockband.


Cornelia gestikulerar vilt att det är Ernst Billgren som står bakom henne. Goth-Henrik, som inte behöver glasögon för att se, informerar henne om att hon är ute och cyklar.


The shape of kraut rock to come.


Action Biker. Jag tror nog att bilden talar för sig själv.


Hippt band roddar med hippa människor i förgrunden.


Yes! Rökning rules.


Innan bandet börjar säger tjejen i förgrunden ”Yes, they look like nerds, I love that”. Sedan sätter hon igång att tokgothdansa som om det var 1988 och hon väntade Wayne Husseys barn.
Kul med gothmosh!


Paper.


Mer Paper.


Samma övertydligt ironiska t-shirt som senast.


Mer hipster/gothmosh.


View from the merch table.


Äntligen: Norrland comes to Sthlm.


Cornelia avlägger inträdesprov till Konstfack. Hon accepterades med motiveringen att hon uppvisade ett ”trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer”.
Bra så.

Ett äktenskapsbrott in the making?

Någon skickar ett sms till fel person, dvs mig, kl. 03.35.

"Du va fin och jag ville/borde gått hem med dig! Men nu sitter jag med XXX (namn borttaget för att skydda de oskyldiga) på max! Tack för en trevlig kväll. Kram."

Åh, jag vill veta mer.

Konstfack: The game of the arseholes, pt. 4



Konversation på Sugar Bar, ca. 23.00.

Goth-Henrik: Men Konstfack är väl som en folkhögskola?
Cornelia: Va? Det är ju jättesvårt att komma in.
Goth-Henrik: Näääe, är inte det så att vem som helst får komma in där och lalla omkring som på vilken folkhögskola som helst? Det är väl bara idioter och lallare på Konstfack.
Cornelia: Du är galen. Det är jätteprestigefyllt och supersvårt att komma in. Folk söker i flera år innan de accepteras.
Goth-Henrik: Fast jag har en bekants bekant som går där. Han är superduperkorkad och kom in.
Cornelia: Men han kanske är bra på konst.
Goth-Henrik: Jaha, då har jag missförstått allt.

Efter att ha läst dagens DN – där en grupp människor, vars föräldrar uppenbarligen är syskon, uttalar sig – vet jag inte vem av dem som har rätt. Helvete, fortsätter det så här kommer Konstfack att sänka bostadsvärdet på hela området. Vem vill bo granne med ironiska mustascher, kulturskägg och stirrande, tomma fiskögon? Inte jag.

lördag 21 februari 2009

AC/DC, The Answer, Prince och thrash


3/4 The Answer + en thrashtekniker

The Answer: Trevliga irländska snubbar. Killen längst bak på bilden är deras gitarrtekniker. Förutom att han jobbat med Prince i 9 år (!) roddade han även åt vartenda coolt amerikanskt thrash metal-band som fanns på 80-talet. Exodus, Vio-lence, Sacred Reich, Forbidden etc. Om ni ser honom ute i Sthlms krogvimmel ikväll så byt en öl mot en historia. Värt.

Irländarna delar med sig av lite fakta om hur det är att turnera med AC/DC – 50 spelningar så långt, hela turnén är 18 månader. AC/DC har 20 långtradare med utrustning. Lokomotivet, som ni kan se på bild här under, har en alldeles egen tradare. Det tar 4 timmar att sätta ihop tåget. Igår på scenen bröt Phil (trummis) det svenska rökförbudet upprepade gånger, något jag applåderar. Men tydligen har de en roddare vars uppgift är att se till att det ständigt (alltså, ständigt) finns en tänd cigg liggandes vid sidan av scenen. Så fort Angus (gitarrist) solar – då är Brian (sångare) där och puffar. Hela bandet kedjeröker 24/7 som om det inte fans någon morgondag, vilket jag också applåderar. Rökförbud? Va? I USA försökte arrangörerna sätta stopp för det ett par gånger, genom att vänligt men bestämt stega in i gruppens loge och myndigt förklara att rökförbudet även gäller för kriminella australiensare. Angus svar:
"Ok mate, pack up the fucking train, we're fucking out of here"
.
De fick fortsätta bolma.

Skivköparlördag



Gissa vilka skivor som Cornelia köpte.

AC/DC: the game of the valrossar



Cornelia pekar på bilden, föreställande AC/DC-glesbyggdsentusiaster med valrossuppsyn.
Cornelia: Vad, tror du den här snubben, Jörgen, går på Madonna? Inte troligt.
Jag: Va fan, du tror att alla som går på Madonna är fashionistas som ser ut som Ika och Robyn. Knappast. Madonna drar också bara avskräde.
Cornelia: Va, fashionistas?! Vart fan har du fått det ifrån? Nu pratar du som bloggen igen. Madonna drar helt vanliga människor. Visst, det kommer väl att vara ett och annat miffo med högt uppdragna byxor och valrossutseende där, men inte som på AC/DC. Ja, så kommer det att vara jättejättemycket bögar på Madonna, vilket det knappast var på heterokalaset AC/DC.
Jag: Är inte alla bögar fashionistas?
Cornelia: Vad sa jag om att prata som bloggen?

AC/DC i Sthlm: en odyssé i gonorré, snuskig striptease och rövrensande rock’n’roll


Jens Rens och Mattias förpeppar på Mosebackes mest öde pizzeria/bar. Kvällens nördigaste metaldiskussion spårar ur när vi sitter och försöker komma ihåg vad den enda Accept-skivan utan Udo heter.


Andakt. Mattias är knappt kontaktbar minuterna innan de går på scenen.


Intro: en tecknad film med övertydliga erotiska anspelningar för de äldre, samt burdus action och övertydlig djävulssymbolik för de lite yngre. Unga kvinnor med orimliga figurer, overkligt korta kjolar och åtsmitande stringtrosor böjer sig fram stup i kvarten, och det är sällan jag får så här många referenser till oralsex serverade på så kort tid. Plötsligt tar filmen slut i ett regn av gnistor och på scenen står – ett tåg. Ett fucking jävla lokomotiv.


Tillsammans med en ouppskattbar mängd flintskalliga män betalar jag 600 kr för att se en 54-årig man utföra en segdragen bluesstriptease. Ni gör rätt i att ifrågasätta vår mentala status.


Kommentar överflödig.


”Ja hejsan, jag ringer från ett rockband som heter AC/DC. Ja precis, de är från Australien. Nej, de är inte kriminella. Längre. Hur som, vi tänkte beställa lite uppblåsbar rekvisita. Vi behöver en 30 m stor prostituerad i rött raffset. Ja, rött, det är mycket viktigt. Hon ska även ha cpcpcpstora pattar, med en tatuering på den vänstra patten, och det ska stå AC/DC på armen. Kan ni fixa det? Super! Japp, vi kommer och hämtar henne på torsdag. G’day mate. ”


SMS från Goth-Henrik mot slutet: ”AC/DC = ondare, fulare och mer sataniskt än Funeral Mist.”
Jag lägger till ”sexigare”.
Johan Wallins kommentar: ”Bah humbug”.

Jag: Och i sista låten tog de fram massa kanoner som sköt.
Cornelia: Det ser jättetöntigt ut. Men det var säkert kul.

Bäst 1: Att jag efter Supersuckers förra veckan, då jag insåg att jag hatar rock’n’roll, nu har återfått mina sinnens fulla bruk.
Jag älskar rock’n’roll.
Bäst 2: Att de under ”The jack” bara filmade kvinnor i publiken. Det ledde till att, när de inspekterade raden längst fram vid kravallstaketet, vi andra fick se knappt 13-åriga tjejer i leopardtoppar och tandställning som sjöng med i en låt om en ”dirty dirty woman” som har gonorré. Classy.

Sämst: Eh… Inget. Att jag ville höra ”It’s a long way to the top” men inte fick göra det. Kanske.

Uppdatering: Läs Linnéas recension här. Notera att hon får jättmånga kommentarer om hur bra recensionen är, trots att hon skriver exakt lika bra som hon alltid gör. I vanliga fall brukar det vara massa kommentarer om hur dålig recensionen är, eftersom hon sällan delar ut toppbetyg. Summering av denna Leif Edling-logik: en bra, kunnig och stilistiskt duktig recensent tycker alltid att ditt favoritband förtjänar full pott.

fredag 20 februari 2009

”Hellö, ajm Töm Gee Wörrior. Please pläj faster”



För ungefär 10 000 år sedan var jag på turné med de två band som jag spelade i vid tidpunkten. I bilen lyssnade vi på Celtic Frosts ”Into the pandemonium”, en skiva som jag älskar och alla andra hatar. Jag blev tonårstrulig och muttrade att utan Celtic Frost hade Napalm Death aldrig funnits, typ. Det tyckte alla andra i bilen var ofantligt roligt och hånet startade. Det kan ha slutat med lättare handgemäng men jag är inte säker. Det blev dock inte så våldsamt som när jag och Jan Jämte slogs kors och tvär i timmar genom en stor trea angående huruvida Pro-Pains debut kom 1992 eller 1993. Jan är/var elitsimmare och jag var/är otränad, men till slut lyckades jag ta mig ur hans dödsgrepp genom att drämma en telefonlur i ansiktet på honom. Tänk vad mycket onödigt våld som world wide web förhindrat.
Hur som helst: Celtic Frost/Napalm Death-hånandet har fortsatt genom många, långa år. Men: i kommande Close-Up har Annica intervjuat Napalm Death. Jag mailar ut följande meddelande till alla berörda parter;

HA, KRILLE FÅR RÄTT EFTER ALLA ÅR!
Nik Bullen, Napalm Deaths grundare:
– Det var naivt på sätt och vis, säger Nik med eftertryck. Vi ville bara
spela musiken vi hörde i våra skallar. Det var Discharges hastighet blandat med Celtic Frosts riff.

Jag får svar av Mattias Olov Ottosson:
Sääääkert! Vadå, så Tom G Warrior ringde till Napalm death o sa ba
"hello this is Tom G Warrior - this is how your are going to play" -
Dom har inget med varandra att göra - Nik Bullen, va han ens med i
Napalm Death? Tveksamt...

Jag får svar av Fredrik Jonsson:
Hahaha, du lär ju ställt en hyfsat ledande fråga...
– Please mr Nik, I need to tell my friends that celtic frost meant something to you in the early days of Napalm Death?

Hånet fortsätter in i ett nytt årtusende.

Topp 5 saker…

…som Krille 15 år aldrig hade kunnat drömma om att hans levnadsöde en dag skulle komma att innefatta, 17 years down the line.

1. Stå på samma scen som Minor Threat en gång gjort.
2. Spela i samma källare som The Ramones en gång gjort
3. Spela i Los Angeles med Keith Morris i publiken.
4. Röka gräs med originalgitarristen i Destruction (tack Terje).
5. Ligga i en offentlig, personlig och yrkesmässig fejd med basisten i ett av mina favoritband på grund av att han är en röv.

Sonic Blasphemy: Scandinavian assault 2009


Den 9:e april spelar Sonic Ritual och Sanctuary In Blasphemy på Truckstop i GBG tillsammans med Gravehammer. Den 11:e april spelar SR + SIB på Utkanten i Malmö tillsammans med Wraptors.
Däremellan behöver vi en konsert, dvs den 10:e.
Är ni intresserade av att hjälpa kan ni maila till christofferjonSNABELFUCKINGAgmail.com.
Vi är ytterst blygsamma i våra krav och direktiv.
Vi är, trots allt, inte doomhaverister.

Ikväll: AC/DC. Jag ringde Globen och frågade om vakterna kommer att släppa in folk med patronbälten. Det kommer de att göra.

torsdag 19 februari 2009

En ganska orimlig mailkonversation med en möjlig framtida arbetsgivare

Jag: Tjena Linda, hoppas allt är bra. Tänkte bara meddela dig att mitt vikariat här på CU kommer att sträcka sig fram till 1:a juni. Jag kommer att vara här eftersom jag vill bygga upp min föräldrapenning (sjuuukt vuxet). Jag träffar dig ändå gärna imorgon men som sagt, jag vill inte wasta din tid.
Linda: mkt bra beslut att bygga upp föräldrapeng ;-) och du ÄR ju vuxen. då tycker jag att vi skjuter på mötet. hör av dig när vicket börjar ta slut. möjligt att du kan jobba hos oss i höst, funkar utmärkt att jobba hos oss medan man tar hand om bebisar och barn. fråga mig som jobbar samtidigt som jag tar hand om tre kids. take care
Jag: Ja, herrejävlar, jag är INTE en av Sthlms förvuxna designbyråbarnmän som vägrar fatta att de är 30+ och faktiskt är vuxna. Jag tycker det är coolt att vara vuxen. Att vara tonåring sög, man var ful och ingen ville ha en. Barn och lån rules. Vi kan väl hålla kontakten så ser vi om det blir ngt av med mig och Vulkan. Ha det bra!
Linda: Bra sagt! jag HATAR reklammänniskorna med såna där skitfula stora glasögon som de har fast de säkert har perfekt syn men å andra sidan hatar jag en massa saker haha, ska sluta med det nån gång. framförallt barn rules. Ja vi håller kontakten. Må fint!
Jag: Man ska aldrig sluta hata. Det är ju drivkraften i allt, ha ha ha. Ta det lugnt.
Linda: exakt :)

En mailkonversation med en f.d. kollega samt dagens heavy metal-pepp

Jag: Å, Apartments fest e ju nästa vecka mitt i veckan.
Hanna: Är festen den 26:e? Då är det ju medlemsvisning som en härlig uppstart. Och när har egentligen mitt i veckan hindrat dig?
Jag: att det e efter min första dag på tt + före min andra dag på tt?
Hanna: det är väl bara att du bestämmer dig om din kärlek till sponken är större än ditt behov av att vara nykter dag 2 på ett nytt jobb. Eller så kan du ju vara ditt VUXNA jag, som du tydligen är nu, och faktiskt gå hem i tid.
Jag: ditt förakt för skötsamhet å tvåsamhet vet inga gränser.
Hanna: nej, förakt är något du gör. Jag är mest bitter och missunnsam.
Jag: ha ha ha, det svenskaste av det svenska.
Hanna: bitter, missunnsam och rolig, det är jag. Beskriven i tre ord.

Dagens, nej årets, superpepp på kontoret: Cauldron. Jag och Jonas dyrkar.
Dagens antipepp på kontoret: Silver Mountain ” Shakin' Brains” (1983).
Skivsamlarskit, säger jag.
Rent fruktansvärt, säger Jonas.

onsdag 18 februari 2009

138 under Jolly Roger



Sent om sider damp det in ett foto från Close-Up Båten, som avseglade under lite pompa och inget ståt för en dryg vecka sedan.
Jag vet inte riktigt hur det här gick till.
Jag saknar förklaring.

Bringin' it back, '94 style

Året är 2009. Earth Crisis släpper ett nytt album. I titelspåret "To the death" mässar Karl Buechner "Vegan for life" om och om igen över ett massivt e-tuggande. Betryggande.

tisdag 17 februari 2009

måndag 16 februari 2009

Debaser: en odyssé i foton, fitta, sugande och bredbent rawk’n’rawll


Patrik funderar noga på nästa örhänge som ska serveras de skrikande massorna. Notera subtil reklam för ett garagerockmagasin.


Goth–Henrik: Skatepunk?! Är det Magpie?
Linnéa: Trallpunk?! Är det Mimikry?
Jag: Nej, det är… Supersuckers!
Alla unisont: Fyyy faaan!


Du kan ha på dig en cowboyhatt för att driva med folk som har cowboyhatt. Men i slutändan kommer du bara att se ut som det du är: en kille i cowboyhatt.


Visserligen cowboyhatt även här. Men den där Judas Priest-turnétröjan i original från 1984 fungerar som ett mycket effektivt avlatsbrev.


Efter konserten diskuterade jag och Karen Cuda vår gemensamma fascination för typical boots of Polish peasant. Vi bestämde oss för att öppna en skola: Karen & 138’s Academy of Polish Peasant Boots and Combat Bass for Women. Sedan insåg jag att hon spelar med fingrarna och ursäktade mig snabbt från konversationen.

För en mer noggrann genomgång av gårdagens dj-pass, Supersuckers, Nashville Pussy samt vilka skivor som spelades hänvisar jag till Patriks blogg – här. Själv är jag mest nöjd över att jag…

1) Insett av Gang Greens liveversion av ”Alcohol” från 1990 är mycket roligare att spela än studioversionen. Chris Dohertys mellansnack saknar motstycke. Han räknar upp spritsorter – ”Is it about… Gin?” – för att sedan sluddra ”No, it’s about (ohörbart) some good ol’ fucking alcohol”. Och sedan, sedan drar de igång en sådan bestialiskt snabb version av denna monumentala alkoholisthit att jag saknar ord.
”I’d rather drink than fuck”? Helvete, helvete ja. Sign me up. Jag har länge planerat en längre avhandling kring denna låt som kan få den mest renlevnadsglade att anamma Christer Petterssons livsstil. Det får vänta till en annan gång. Tills vidare konstaterar jag att Chris är den ende sanne Doherty värd namnet.

2) Fick spela Tampax ”Tampax (in the cunt)" från den magnifika splitten med Hitler SS (1978). Detta fick Linnéa att skratta rakt ut och spontant utbrista: ”Vaddå, gillar de inte tamponger eller?”.

Supersuckers i siffror:
1 cowboyhatt.
2 par solglasögon.
396 män mellan 30 och 40 med flint och fittskägg.
3 000 perfekta trumrullningar.
Ett oändligt antal helt värdelösa Birdnest/Fat Wreck-låtar.

SONIC RITUAL i Skåneland: landet i söder där hatet glöder



Notera i era kalendarium.
Tack, Anna och Manuela.

Doomhaveristen är tillbaka

Ibland är livet för bra för att vara sant. Jag är tillbaka på Close-Ups redaktion i tre (3) dagar innan jag får ett e-mail från den störste rättshaveristen av dem alla. Låt oss kalla honom… Kurt Hedling.
Mannen utan självinsikt.
Mannen utan självdistans.
Mannen utan social kompetens.
Mannen med det största egot i hela Sveriges metalscen.
Mannen som helt saknar täckning för sagda ego.

Här följer mailet i sin exakthet, med alla språkliga missar intakta. Den första som kan gissa vem det är belönas med en Sonic Ritual-tröja,
Daniel, Jonas, Linnéa, Henrik, David Noaksson – ni får icke gissa!

UPPDATERING: Jag har censurerat valda delar av detta inlägg för att skydda de oskyldiga.

XXXXX,

XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX.
XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX
XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX
XXXXX XXXXX XXXXX XXXXXXXXXX XXXXX XXXXX XXXXXXXXXX XXXXX XXXXX XXXXXXXXXX XXXXX XXXXX XXXXX….
XXXXX

Mitt svar:

Det kanske beror på att du inte läser tidningen? David har skrivit för oss i flera år, samt har även skrivit för DN. DN står för Dagens Nyheter och är en mkt välkänd morgontidning.
MVH, Christoffer Röstlund Jonsson
Ställföreträdande redaktionssekreterare

Kurt Hedlings svar:
XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX


2009: året då Sverige slutligen tappade allt grepp om verkligheten

En fekalieätande person vid namn Henrik Bie polisanmäler en annan fekalieätande person vid namn Christer Björkman för jurypåtryckningar i lördagens melodifestival.

Vi tar det igen:
Melodifestival.
Juryfusk.
Polisanmälan.

Sverige har blivit en nation bestående av rättshaverister. Vi förtjänar att utplånas, alla minst uteslutas ur FN.
Går det att säga upp sitt medborgarskap?

The Rodeo Ritual continues, pt. 2

Min försoningsgåva till Johan har äntligen nått sitt hem och får den uppmärksamhet den förtjänar. Läs här. Kudos till Johan som direkt noterar att jag totalt knullat upp i mitt brev. Naturligtvis ska det stå ”7”: 1 tp”. Det är problemet med skrivmaskin: det blir så klurigt att ändra. Jag la märke till min fadäs så fort jag knackat ihop brevet men resonerade som så att:
1) Johan kommer aldrig att märka det, samt
2) Johans läskunskaper är med största sannolikhet väldigt bristfälliga.
Men tji fick jag, dubbeltji rakt upp i röven. Johan kan onekligen läsa. Och skriva, trots att han stavar metalsverige ”Metall-Sverige”, vilket för tankarna till en hederlig svensk fackförening för grovarbetare.
Vilket, nu när jag tänker efter, kanske inte är helt galet.
Jag är fackansluten – Johan är en svartfot.

Mail från Linnéa:
RODEO HAR VUNNIT! Uppenbarligen. I torsdags var jag på Riche – Dundertågets releasefest. Och vad spelade dj’n? Jo, Jex Thoth.

Mail från en historisk figur som hatar Rodeo:
We shall fight on beaches, landing grounds, in fields, in streets and on the hills. We shall never surrender.

söndag 15 februari 2009

Bloggosfärens metalpunkigaste dj-team vs. de supersugande fittorna

Ikäll: jag och Patrik spelar skivor på Debaser Slussen. Det blir även extremt bredbent rawk'n'rawll signerad Nashville Pussy och Supersuckers. Ta med cowboyhatt. Och cowboyhat.

lördag 14 februari 2009

En inte helt genomtänkt sms-konversation med en rockstjärna angående kokain

Jag har ingen som helst relation till den här människan.
Skvaller och alkohol och Eniro ska inte blandas.

Krille 11:41: Hallå. När du spelade på (spelställets namn borttaget för att skydda de oskyldiga) å glömde din kola med ditt pass. Du fick tillbaka passet. Men kolan?
Rockstjärna 11:47: Make a wild guess.
Rockstjärna 11:50: Vem är du?
Krille 11:52: Jag är 138. Vem fan är du?
Rockstjärna 11:54: Crazy ass killer of blood and room. Jag har också ett be körkort.

Eddie Meduza: the game of the arseholes


Daniel sitter och lyssnar på Eddie Meduza.
Samt sjunger med. Högljutt.

Goth-Henrik: Helvete, jag måste döda honom. Undrar om det finns något som jag kan använda…


Goth-Henrik: Krillebus, kan jag nita honom med ditt patronbälte?
Jag: Nej, gör det inte. Du kommer att ångra det.
Daniel: "Här kommer vi med svajande ballar/Piskar upp fi mellan granar och mellan tallar/Vrålen dom ekar i himmelns höjd/Å pitten flaxar, och vit makt-kuken står…"
Goth-Henrik: Gaaaaah, jag klarar inte mer!

Tack och lov lyckades jag somna ifrån det här.

Goth-Lemmy


Kolla på bilden: nog fan ser det ut som Lemmy?
Goth-Henrik alltså (till vänster).

Close-Up Båten: en odyssé i ingenting


Finlandsbåt i ett nötskal.

Tyvärr – det blir ingen större bildodyssé från Close-Up Båten 2009.
Hur många bilder på fulla människor som äter buffé klarar egentligen internet av innan det brakar ihop? Hur många berättelser om fulla människor som pratar nonsens om Oprah Winfres oändliga vagina och dess beröringspunkter med Griegs ”I bergakungens sal”, klarar ni av innan ni brakar ihop?
Jag vågar inte chansa utan nöjer mig en ytterst, ytterst sparsmakad summering. Resten får Jonas och Daniel stå för.

Se bilden ovan för två sovande partyprissar och en vaken heavy metal-entusiast född 1991. Klockan är 06.00.

Se bilden nedan för den västerländska dekadensen och överflödets absolut vackraste skapelse: tacobuffén.


Skönhet i ett nötskal.

Så. My work here is done.
Just ja: Mitt och Goth-Henriks dj-pass var otroligt omotiverat. Beklagar.

tisdag 10 februari 2009

Close-Up made me do it


Avocado, limpa, vinyl.

På grund av totalt oförutsedda händelser så är jag, sedan lunchtid idag, tillbaka på den arbetsplats jag lämnade för drygt 10 månader sedan. Temporärt. In it for life? Ja jävlar, vad underligt livet kan utvecklas ibland.

Blogg: ned på halvfart.
Bilden ovan: har inget som helst med detta att göra.
Dagens vinylupptäckt: Bombus från GBG. Köp.

måndag 9 februari 2009

Dagens doomfanatikerfynd



Grief "Come to Grief" (1994). Återpress på spanska Throne. Totalt 360 gram splattervinyl. 222 ex pressade. Med poster. I bakgrunden: Eyehategod "In the name of suffering" (1992), originalpress på franska Intellectual Convulsion. Sjukt snyggt omslag samt textpapper.