lördagen den 31:e oktober 2009

Luftslottsfika på Södermalm: SOFO can suck it


Mor med spädbarn försöker njuta av en kärlekslös 47 kronors-bagel med jordgubbssylt/jordnötssmör vid ett gathörn på SOFO, men upptäcker att Stockholm har blivit kallt.

Efter förra veckans tripp till The Mall of Babylon bestämmer vi oss för att testa ett annat måste för småbarnsföräldrar: Strosa och fika på Södermalm! Häftiga hipsters med barnvagnar utgör grundbulten i SOFO:s ekonomi och vi vill inte vara sämre än Herr och Fru JagarbetarmedmediaochhandlarpåGrandpa. Sagt och gjort, luftslottet ska inspekteras i detalj.

Swahili Bobs spricker mina planer på en spontantatuering (barn- och bandnamn, alla ska med) men Johan och Dadde är vänliga nog att erbjuda lite svart. Svettig bebis som börjar skrika sätter stopp för den koppen och vi rullar vidare.

Louie Louie är det smockfullt med indietonåringar som försöker se världsvana ut med cigaretten i mungipan, när de i själva verket varken har åldern eller röken i lungorna inne. Personalen är alltid fenomenalt trevlig och jag köper med mig två latte (småbarnförälder 10 poäng – check) samt deras nya vegetariska köttbullsmacka för 40 kr. När jag får den i min hand visar det sig dock att den är helt, helt, heeelt omöjlig att äta på gående fot. Den ser ut som Stalingrad och jag får snällt bida min tid och äta den när jag kommer hem. Där visar den sig vara jättegod.

Cornelia vill gå till Svart Kaffe och köpa med sig en godismacka som Jonas har hajpat. Stället har barnvagnsförbud så jag väntar utanför. Jag respekterar det. Driver du ett fik för trådsmala hipsters (referens) och 30plussare med laptops och peeerfekt tredagarsstuff, tja, då vill du inte ha renrakat folk som tränger sig på med barnvagn, Merciless Death-t-shirts och Devil’s Blood-tygmärken.
Hur som helst.
För tio år sedan var Svart Kaffe alltid ett givet stopp vid besöken i hufvudstaden. Personalen var trevlig och veganmackorna suveräna. Idag består personalen av otrevliga och inkompetenta barn som tar extra betalt för extra tillbehör samt behöver tusen år på sig för att kleta jordnötssmör och sylt på en minimal, kall bagel. Pris: 47 kr.

Nej, Svart Kaffe, vår tid är över. Du är blott en skärva av ditt forna jag.

Uppdrag slutfört. Fika på Södermalm är ett luftslott.
Vilka fler spädbarnsmåsten kan vi testa där ute i Stockholm?
Det är, trots allt, en så vacker stad.

Soundtrack: Dark Angel ”Darkness descends” (1986) och ”Leave scars” (1989).


Försök äta den här på stående fot utan kniv/gaffel och servetter utan att se ut som en gycklare i propellerhatt.


”Ni betalade 50 bagis för en bagel med lite kladd på? Morsa, farsan – ni är blåsta. Busted is Babylon heads, return to base.”

The deadly rhythm (of the cubicle line)

Tänk dig att du äger ett stort företag som tillhandahåller en produkt. För att tillverka den här produkten krävs det ett minimum av fyra personer. Dessa fyra personer måste arbeta tills de blöder ur ögonen för att få jobbet gjort, men det går i alla fall. Det skulle inte gå på tre personer. Eller två. Eller en.

Ändå vägrar du som arbetsgivare att anställa fyra personer eftersom du, in case of economical emergency, inte vill bli sittande med Svarte Petter-personal du inte blir av med. Att du inte har en produkt att sälja utan minimum fyra personer viftar du irriterat bort. Du ger två personer fast tjänst medan de andra två får flyta omkring på ett lapptäcke av olika vikariat. Detta innebär att 50% av arbetsstyrkan ständigt byts ut för att undvika LAS lömska käftar. Det ger i sin tur att de två fast anställda får arbeta ännu hårdare då de måste lära upp nya kollegor med ett par månaders mellanrum.

Ändå tycker du som företagsledare att det här är ett bra system. Hellre än att ge fyra personer fast anställning, vilket ger ett sammansvetsat gäng som gillar varandra och kan jobbet innan och utan, så föredrar du att behandla din personal som snabbt utbytbara reservdelar. En vikarie vågar aldrig ställa krav. En vikarie blir aldrig kvar länge nog för att förhandla upp sin lön. En vikarie jobbar ännu hårdare än vad som krävs, i hopp om att utmärka sig och en dag, kanske, få fast anställning. Men icke. En vikarie tiger snällt när han eller hon får två (2) veckors arbetslöshet mellan olika kontrakt. Han eller hon är till och med tyst när det skickas ut massmail om att nästa vecka kommer det in en ny person som ska läras upp på exakt samma jobb, trots att vikarien redan kan jobbet som ett rinnande vatten.

Men hey, du är inte en oresonlig företagsledare. Du är inte den som är den. Du sammankallar gärna hela personalen, bjuder på gräddtårta och förkunnar att du köpt ett annat företag för XX miljoner. Så tänker du.

Det här är läget i mediabranschen i Stockholm. Ser det likadant ut i andra delar av landet? Andra grenar av yrkeslivet?
Jag är genuint intresserad.

Soundtrack: Dark Angel ”We have arrived (1984, bildvinyl), Crass ”How does it feel to be the mother of a thousand dead?” (1982).

Föräldrafällan: The jaws of life, the jaws of death


Lördagsmorgon i skiv/krabbrummet. Olivia i en väldigt, eh, plyschig kreation från 1970-talet och Krille, räknandes antalet riff på Dark Angels ”Time does not heal” (1991).

Föräldrafällan slår igen. Jag, som aldrig ätit sötsaker i någon större mängd, har börjat unna mig godbitar. Varje kväll vill jag ha något, bara något lite sådär. En chokladbit, lite glass, en pajbit, en tårta.
Och Cornelia har börjat rappa och dansa ledmotivet till ”Fresh Prince i Bel Air” för att underhålla Olivia.

Vart ska detta sluta? Kommer vi att bli spärrballongsföräldrar med bengitarrer på framtidens barnkalas? Lite crazy, så är vi!


”Pains invention madness? Indeed my good man, indeed.”

Uppdatering: Cornelia läser och väser ”vi är coola”, samtidigt som hon slår mig med en galge.

fredagen den 30:e oktober 2009

Jonas Granvik – fuck the Chuck

Krille: STOPPA PRESSARNA! Chuck Biscuits är inte död!
Jonas: Inte jag heller, men det är ingen som stoppar pressarna för det.
Krille: Fast det gick inte en internetstorm som påstod att du var död heller.
Jonas: Ah, du tänker så.

I övrigt bör alla flockas kring Jonas blogg och läsa denna orimliga konversation. Jonas Granvik FTW – destroyer of the phone people.

torsdagen den 29:e oktober 2009

Hardcore 81 – fuck the… death?

Chuck Biscuit-madness. Min vän Ian hyllar honom här med ett videoklipp som bränner bort halva ansiktet på ett sätt som en black metal-bärsärk aldrig någonsin kommer att förstå eller inse förintelse-vidden av. Guds kuk, vilket hat mot allt och alla.

Samtidigt går det rykten om att han inte är död. Viva internet!

Mustasch säger du? UNF säger jag.


Rääälf: ”Mollusk? Moi?”

Mustasch – alla goa gubbmolluskers posterpojkar – har utvidgat sitt samarbete med ett välkänt whiskymärke. Då måste det naturligtvis finnas en dåligt skriven pressrelease säger du. Ja, onekligen, säger jag.

”Bandets egna noteringar om karaktär efter deras personlighet;
Ralfs fat nr: 3747 Mjuk och härlig som en trekant med två vackra groupies i ett lyxhotellrum... Du å jag med det här fatet - en perfekt trekant!
Stams fat nr: 3765 Ett stänk av en twistle och butler men resten är som en fett distad bas. Man kan alltid ta en till...
Dannes fat nr: 3754 Fyllig och rund, vild och explosiv, vass och spretig i både smak och doft. Sitter som en känga i bröstet precis som min 26” baskagge!! Hell yeah!! Sitter som en käftsmäll.
Davids fat nr: 3746 Vass som ett ’fuzzigt’ gitarrsolo. Högt och fett som en gitarrstärkare. This one goes to twelve.. ’Heavy metal hardrock’.

Om du någonsin funderat på att sluta med sponken – nu är det dags.

”Drink up. Happy hour is now enforced by law. Don’t forget our house special, it’s called a Trickie Dick Date Rape Mustasch. It’s got one part Jack Daniels, two parts purple Kool-Aid, and a jigger of formaldehyde from the jar with Hitler’s brain in it we got in the back storeroom. Happy trails to you. Happy trails to you.”

Trve pvnk metal kvlt – viva the vinyl





G.A.T.E.S.
/ Children of Technology split7"
High Society Satanic Records: Record Boy and Punk & Destroy Edition. Omslag av Pushead. 300 ex.

Hardcore 09 – viva the life

Usch, det där var en sådan deprimerande nyhet att jag måste trösta mig själv, och er, med en bild på Hardcore 09 – återväxten.


Krille, Oliva (a.k.a. Busen, a.k.a. Pysen), Cornelia.


Farbror Mattias var förbi i veckan med en present från honom och Krisse: Olivias första jeansjacka, köpt på Imperial Leathers japanturné. Kudos.


Det är tydligen omöjligt att inte göra sitt barn till en posör. Damn you small denim jacket with tiny patches – how can you be so cute?! Gaaah!


”Tygmärken från Japan säger du? Gauze? Hmmm… Nej. Jag föredrar tryck föreställande lustiga busar med mask och bisarra gröna leksaker som prasslar. Samt suga på mina händer.”

På tal om babyfashionistas: Olivia växer snabbare än Sonic Rituals diskografi (fyra låtar till inspelningen blev ikväll fem) och vi säljer redan kläder på Tradera. Spana här.

Hardcore 81 – fuck the death

Chuck Biscuits är tydligen död – jo, nyheter når även mig trots att jag saknar Facebook. Hans cv är tätare än påvens röv. Hans hardcorekredd obefläckad. Guds kuk. Ogilla. RIP.



Just ja: Om ni undrar varför jag inte har Facebook så har ni anledningen här under. Jag vill inte gå till torgs med mitt brobrännande.

onsdagen den 28:e oktober 2009

Dagens dödliga dilemma

Dags att rösta: Vems tillvaro är mest meningslös?

1. Den person vars uppgift är att se en Åsa-Nisse-film från 1954, för att sedan skriva en recension med betyget 1/5.

2. Den person som tvingas redigera sagda recension för en film som visas 03.30 på morgonen.

3. Den person som läser recensionen och tänker ”Hmmmmm, Åsa-Nisse. Den kanske jag skulle se? Uppesittarkväll!”, och sedan faktiskt ser den.

4. Den person som inte kör en uppesittarkväll utan spelar in Åsa-Nisse på VHS och ser honom dagen efter.

Motivera gärna.

Soundtrack: Final Conflict ”Ashes to ashes” (1987).

söndagen den 25:e oktober 2009

Tönt reloaded:
Helvete Ozzy, how can you be so not cool?


”Tut-tut”, säger Ozzy och drar i snöret.
”Ca-ching”, säger Sharon och drar i sin mans trådar.

”Osbournes reloaded” på tv.

Cornelia: Under hela mitt vuxna liv har Ozzy varit en tönt. Var han cool när du var ung?
Lång tystnad.
Krille: Jaaaaa… Det var han nog. Tror jag.
Cornelia: Okej. För mig har han alltid bara varit en jävla tönt.

Poison Idea i Stockholm: En odyssé i suddiga bilder, ensamhet, Hard Core, eld och dj-mosh


Ibland när jag sitter ensam i alkishörnan på Carmen tillsammans med tre fårade och dödstysta stammisar och ljudlösa ”Hannah Montana” samt TV4-skatornas ”Förkväll” på platt-tv:n, ätandes vegetariskt skrovmål med stor stark och desperat sms:ande ”hallå, jag är på Carmen om du är i närheten” till alla jag känner som ska på kvällens konsert men utan att få ett endaste svar, ja, då är det oundvikligt att känna sig som en av Martin Kellermans mer nedsläckta serieepisoder.


Det mångkulturella horns up-samhället: Umeå, Umeå, Åtvidaberg, Linköping, Falun, Umeå.


Modde och Death Row-Henrik visar varför Nitad ställer in.


Night Fever. Bra, men inte religiöst såvida du inte är en seriös danskofil. För en bild på sångaren Salomons fullständigt orimliga tatuering, klicka här.


Nitade vid scenkanten: Benis, Viktor, Modde. Seriösa Danmarks-entusiaster som dyrkar Night Fever.


Mathias, gitarrist i Night Fever, visar upp västen. Death-Row Henrik säger ”mycket väl godkänt, kanske liiite för många kända band bara”.


Social Circkle. Bra, men inte religiöst. Märkligt att se ett amerikanskt band som vill vara ett svenskt band som vill vara ett amerikanskt band. Batiktröja från Government Warning.


På vägen mellan 44:an och Strand visar storstadsbusen Petri lantisen André hur vi rullar i Stockholm: Vi hänger i trappor, super och snackar amstaffar.


På Strand: Johan (arrangör), Elin (dj), Maria (dj). Dock: Kvalificeras förberedda laptopspellistor med preparerade övergångar verkligen som dj:ande? Vad säger facket?


View for the dj haven: Linnéa, a.k.a Sonic 113 Bom, och Björn, a.k.a. General Doom. Två av de mer otippade karaktärerna på Strand denna kväll. Som sagt: Alla var där.


Jag ska sluta ta konsertbilder 1: Iron Lamb debuterar.


Jag ska sluta ta konsertbilder 2: Henry Fiat’s Open Sore debuterar ny sättning. Avslutar med dubbelt basballuns.


Domar och Counterblast-celebritet. Domar berättar hur skakigt det är att skicka iväg sitt barn på dess första egna resa, att du som förälder är sinnessjukt mycket mer nervös än barnet själv. Jag bävar när det blir Olivias tur om x antal år. Jag blir nervös bara av att sitta på jobbet i åtta timmar utan att få en stadig ström av sms och mms från Cornelia.


Jag ska sluta ta konsertbilder 3: Domar tar konsertbilder längst fram. Ordningen är återställd.


Hasse i tröja som tar sikte på Mattias. Mattias i huvudbonad som tar sikte på Frankrike. Hänt i Hard Core Extra: Hasse har efterfest till sjubläcket hemma hos sig med Poison Idea på plats. Jag missar då jag bladar hem i kristen tid. Bakislördag med spädbarn lirar inte riktigt.


Jag ska sluta ta konsertbilder 4: Poison Idea. Det har sagts mycket om gruppens framträdande. Konsensus verkar vara det här, det vill säga tvärt emot min åsikt. Jag har noll kvalitetskontroll gällande mitt absoluta favortiband som jag dyrkat sedan jag var 13 år gammal.
They had me at ”Getting the fear”, ett sådant tidsstoppande mästerverk att jag tappar andan.
Ett coverband med rätt sångare? Må så vara.
Men historiens bästa låtmaterial räcker en bra bit på vägen.


Hard Core mosh. Jag klarade för övrigt av mitt årliga stagedivande. Det brukar bli en per år – i år skedde det under ”Plastic bomb”. Atmosfären och kärleken i lokalen just då var kärnvapenbestyckad. Minst sagt.


Igen: 800 betalande. Stört.


Jerry A: The light child that never goes out.


Firestorm.


Dadde (arrangör) med överpeppad 138 (dj), för kvällen okarakteristiskt icke-blasé. Som Mattias sa: ”Tycker du själv att det är skitbra, ja, då är det allt du behöver veta.”


Death Row-Henrik och 138 under Poison Idea. Kommentar:
”Skrev tidigare under dagen på det gamla goda sepeforumet:
Nuffran 5/5
Poison Idea 2/5”
Det var helt klart mer givande för mig att kolla in dig än att kolla in bandet. Tack för en bra show! ;)”

Vad kan jag säga? Jag tappade skiten. Totalt.


Ja, vad sa jag? Toootalt tappad skit.


Jerry A och jag med Close-Up innehållandes min intervju med honom. Jag intervjuade honom förra gången bandet var i Sthlm, i april 2004.
I juni 2006 var jag på turné i USA och tillbringade tre hela dagar i Portland, Jerrys hemstad. Vi hade mailat en del innan och avtalat om ett hemma-hos-reportage. Jerry gav mig tummen upp och sitt telefonnummer. Väl i Portland tillbringade jag tre dagar med att telefonterrorisera honom och lämna meddelanden på hans svarare. Inte ett ljud hörde jag tillbaka.
Yannick i Tragedy, som försökte släppa Poison Idea på Feral Ward innan han förstod att det innebar pengaslukande problematik värdig ”Lyxfällan”, berättade att Jerry alltid är hemma. Han lyssnar på svararen när den går igång och är han på fel humör, tja, då svarar han inte. Snörpligt för mig. Det hade blivit kungen av punkartiklar.

Kultureliten strikes back: Pist off



Repris: Jag uppskattar att det finns människor i verkligheten som resonerar precis som jag, men är lite mer finslipade i sitt sätt att säga det. Denna gång: En kulturell pistvakt. Föregångare.

GG Zytomierska

”Det finns ju fan inget lättare än att skaffa barn. Men det är som allt annat. Det har med personlighet och inställning att göra. Samma med missfall. Erika, Novas mamma och min mycket speciella vän, är också gravid! (Så nu får Nova två syskon helt plötsligt! Ha ha! Lattjo!), sa något tänkvärt till mig härom dagen. Hon sa ’Katrin, tjejer som du och jag får inte missfall för vi skulle inte ta det så hårt. Vi ororar oss inte.’ Helt rätt. Det är samma med utbrändhet. Det händer bara de svaga.”

Lika tröttsamt i verkligheten som i punkscenen: Provokation och pubertala fuck off-finger helt utan baktanke, poäng eller innehåll. Själlösa mollusker.

…eller så är poängen bara att ytterligare driva in den högerretoriska spiken i arbetsmarknadens uppsvällda lik. Misslyckas du med något i ditt liv – må så vara dina medfödda fysiska förutsättningar som du inte kan ändra riktigt som du vill – ja, då är du en dålig entreprenör och helt slut som människa.

Uppdatering: Insåg just att det här citatet än en gång passar perfekt. Denna gång för att beskriva Katrin Zytomierska, molluskbaserad livsform: ”You're an emotional fucking cripple. Your soul is dog shit. Every single fucking thing about you is ugly.”

lördagen den 24:e oktober 2009

Du kan, rent generellt, säga att religion är the game of the arseholes

Jag uppskattar att det finns människor i verkligheten som resonerar precis som jag, men är lite mer finslipade i sitt sätt att säga det:
Lena Andersson.

Det blir allt vanligare att betrakta muslimer som en folkgrupp, vilket Sverigedemokraterna, det officiella Sverige och en del muslimer tycks göra. Men religion är något man väljer. Till gruppen muslimer räknas i Sverige även människor som inte tror på Gud och sådana som ägnar sitt liv åt att bekämpa islam. Att etnifiera religioner leder fel men passar behoven hos nationalister, välvilliga kulturrelativister och den trubbiga statistiken. Det är också utmärkt för den som vill freda sin lära från kritik och kalla kritiken rasism.”

Sonic Ritual ”Mother Hearse” 12”


Framtuta. Av Alan Forbes.


Baktuta.

Sonic Rituals 12” ”Mother Hearse” släpps äntligen. Tankcrimes i USA skulle ha gett ut den i mars men fick slut på stålar. Likbilen har nu rullat över till pålitliga High-Roller Records som får ut den i november, lagom till julrushen. Så här säger boss Steffen:

”I will order the 12” next week. It will be a classic maxi-single cover with the opening on top. Hopefully it will become nice as I haven’t done this kind of cover before. The material will probably be 250gsm white/white carton which will be bit thinner than the 350gsm cover of the album which we could also use.
I have to check out if it is possible to get inner sleeves for this kind of covers as they are smaller. But I do not believe that these do exist. So I will try to get a slippery inner side so the vinyl wouldn’t get scratched by pulling it out of the cover.

I will do some colored vinyl but most of them will be black. So what color do you prefer?”


Ja, vad sägs om rosa vinyl? Väldigt Sex Pistols.

Krångel i paradiset: The Sex Shock Ritual som jag skrev om här har råkat ut för verkligheten.
Sex/Vid
spelar den 1 december på 44:an.
Hellshock spelar den 4 december, förmodligen på 44:an.
Vart Sonic Ritual spelar är inte klart ännu. Kanske på båda.

Statistik från Poison Idea igår: Över 800 betalande. Stört.

”Consume/Consume with no thought/Gain respect with what you’ve bought”

”Give me an M – M!
Give me an A – A!
Give me a U – U!
Give me an L – L!
Give me your money – Sure!
What’s that spell – Mall
What’s that spell – Shopping Mall”

Lönelördag i en nyöppnad galleria – helt klart inte ett bra system. Hur tänkte vi där, egentligen? Verklighetens människor springer över lik för att konsumera Kosta Boda-vaser, platt-tv:s, trams och svindyra hälsotallrikar som de äter ihopträngda likt danska grisar vid små, små bord mitt i hela härligheten, omgärdade av påsberg och ouppfostrade bortskämda barn med McDonalds-ballonger och napp, sittandes i vagn trots att det sunda förnuftet borde tala om för föräldrarna att deras avkomma är alldeles, alldeles för gammal för såväl vagn som napp.
Men icke.
Vill du ha en latte och en fabrikstillverkad godbit på det?
Det blir ytterligare 98 kr tack.


Jag blir så trött i huvudet av hela cirkusen att jag inte ens orkar hata gallerior, människor eller sanslös, meningslös konsumtion. Vi är evolutionens krona och vår yttersta skapelse är gemensamma samlingsplatser för HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee, HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee. HM, Lindex, Dressman, Carlings, Waynes coffee.

So be it.
Det enda raka är att göra som Olivia: Sova sig igenom hela Babylon.



När vi kom hem drabbades hon dock av en krokodilchock i hallen:

Poison Idea i Stockholm igår: En kortis

Jag tappade skiten totalt igår.

Grät i princip under ”Taken by surprise”. Dock: Jag avsäger mig all kvalitetskontroll gällande Poison Idea. Jag vet att det med största sannolikhet var rätt mediokert, rent objektivt. Men Jerry var lycklig som ett barn, jag var lycklig som ett barn, den allmänna stämningen var extatisk som ett barn och det var den största hardcorekonserten i Stockholm sedan Mob 47 på Debaser. Det var, kort sagt, årets fest. Men mer om det senare, med allt vad det innebär av skvaller, Domar och bildodyssé.

Tills vidare: Den mest orimliga tatuering jag någonsin sett.


Salomon i Night Fever.

fredagen den 23:e oktober 2009

Poison Idea i Stockholm: Jerry’s last stand?


Definitionen av kriminell uppsyn.

”Would you please welcome… for the very last time… the worlds fatest junkies… POOOOOISSSOOOON IDEAAAA.”

”What’s with the fucking barricade here?”

La Luna, Portland, Oregon. Den 6 juni, 1993. Gitarrerna tonas upp och en lätt hand leker med orgeln. Presentatören gör sin grej och jag får gåshud. Thee Slayer Hippie räknar in ”Plastic bomb” och jag börjar gråta öppet på tunnelbanan på väg till jobbet. Livedokumentet ”Pig’s last stand” är ett av de mest fulländade ögonblicken av rock’n’roll-vansinne jag någonsin hört på skiva. Inget skyddsnät, ingen framtid – bara en grupp som sedan länge passerat bristningsgränsen, långt bortom rimlighetens alla nivåer.

”Try to stand tall/Falling face down/Big… Uh… Eh… Fucking dead, he, he help/You know the words”.

Jesus Jerry. Vad gjorde verkligheten med dig?

Det blir knappast gåshud eller gråt ikväll. Den odödliga sättningen Jerry A, Pig Champion, Mondo, Myrtle Tickner och Thee Slayer Hippie gick i graven för gott i och med ”Pig’s last stand”. Men jag kan inte garantera att jag inte kommer att tappa skiten på Strand.
Jag är trots allt bara en människa.


Definitionen av råhet #1.


Definitionen av råhet #2.

”I hit the street it’s 4 a.m/It’s freezing cold my head is numb/
I remember back to a time when we used to do this just for fun”

torsdagen den 22:e oktober 2009

Förberedelser, lektion #138: Night Poison



The dj ritual: Imorgon smäller det till på StrandPoison Idea, historiens främsta dödspunkare, gör sin förmodligen sista spelning någonsin på europeisk mark. Biljettinfo hittar du här, min intervju med bandet hittar du här – skynda, skynda om du ska med på tåget till intet. Örnen har landat och gruppen festar exakt just nu på Södermalm. Gatan vibrerar av rykten om en hemlig extraspelning under helgen, men jag skulle inte satsa en japansk flexi från 1985 på att det blir av. Jag och Death Row-Henrik spelar skivor. Strand saknar vinylspelar, därav bara cd:s. All metal bortrensad – this is hardcorepunk.

The patch ritual: Annas födelsedagspresent (tack!) har äntligt hittat hem. Jackan slog både symaskin och manuell nål/tråd. Lim rules.

The bass ritual: Ny demoinspelning med Sonic Ritual inom kort. Fungerande utrustning – check. Min topp och låda låter som en påse grus men det är inte mycket att göra åt. Det blir fyra låtar: Två snabba, en långsam och en i mellantempo. Två börjar med bas, två med gitarr. Vi tror på equalizing distort intros. Försmak: ”Harm’s highway” (långsam, basintro) live i GBG tidigare i år.

The foreplay ritual: Missa inte förfesten – se nedan. Nitad har dock ställt in då Modde har brutit nyckelbenet på grund av osunt uppförande. Night Fever går på först, prick 18.30.



Ses där.

The Vice Arrows sing this corrosion


Det märks redan att Kelly och company skrivit på för Vice. Vandrade in på Weekday och hittade den här Pierced Arrows-munkjackan i storlek 74-80, det vill säga Olivias storlek om någon månad. Visst, jag är emot rock and/or roll-kläder för barn då det gör dem till posörer redan från starten. Men jag kunde inte motstå. Skjut mig.

På tal om skjut: Hade jag varit i branschen 1985 hade jag lätt – lätt! – legat med Mike Dean.


Helvete Mike, how could you be so cool?!



Stark betoning på dåtidsformen ”could” dock:


Vad hände?