onsdagen den 30:e december 2009

Sverige, Sverige, förbandsland

Death Row-Henrik: Den här spelningen då:



Krille: Orimligt. Hur små ställen spelade Motörhead på på den tiden? När är det?
Death Row-Henrik: 1985 tror jag. ”No remorse”-eran. Samma tidpunkt när de spelade i Malung, Kiruna, Södertälje och gud vet vart på sin It never gets dark-turné. Ganska på dekis. Två år senare är de förband till Slayer... Stackars Lemmy. Också en orimlig spelning:



Krille: Varför är det aldrig sådana spelningar nu för tiden?
Death Row-Henrik: Det är det ju. Bara att alltihop är trötta återföreningar
Krille: Näe inte på samma sätt. Det var ju som inte paketturnéer som det är nu. Motörhead spelade i deras stad – då får Necros vara förband givetvis. Nu är allt bara färdigpaketerade och färdigtuggade festivalturnéer. Aldrig lokala förband. Sista jag känner till är när Disco Volante var förband till Limp Bizkit. Och bara det var väl beyond orimligt, antar jag.
Death Row-Henrik: Allt var kanske mera DIY. Motörhead var på dekis och det var väl bara punkare och thrash metal-folk som diggade dom. Så det är klart Necros, COC och Die Kreuzen och alla de andra fick vara förband. Fast är det inte liiite så i USA fortfarande? Inne på Gigposters verkar det alltid vara nån ”Local Support” på ganska många nya affischer. I Sverige är det ju fan som att ta sig ur Alcatraz (fängelset, inte bandet) för att få spela förband till Graveyard typ. Skitsverige.

Paper: A vulgar display of power


Katten Gustaf is back for the attack men undviker ögonkontakt.

Bortsett från mitt eget band finns det en enhet som jag skrivit mer om än någon annan i den här bloggen: Paper. Jag skriver så ofta om dem att jag borde få betalt. Eller i alla fall en vinylversion (släpps 2/10 – här) av det fenomenala debutalbumet.

Igår var det dags för trion att göra ännu en volta på Landets pyttescen. Jag har inget mer att tillägga till de miljarder inlägg jag redan skrivit om Paper. Vi fick höra en ny låt vid namn ”Coming from you I take that as a compliment”. De ska spela in en tolva nu i januari. Sedan nytt album till våren. Enlig Death Row-Henrik är det ”tydligen nån svinkänd snubbe som ska prodda tolvan”.

Paper är en av Sveriges bästa grupper och The Ritual känner mer gemenskap med dessa trenne konstfackiga popnördar än Sveriges alla liksminkade horns up-snubbar med halstatuering, platåskor, lajvarskinnrock och latexbyxor. Paper förstår intensitet och mörker mer än en man i trollkarlshatt någonsin kommer att göra.

Tyvärr kortades speltiden igår då förbandet – någon horribel Håkan Hellström-smörja – drog över tiden. Landet har uppenbarligen skippat legitimationskontrollen. Hela övervåningen liknade mest en indierockande fritidsgård och förvirrade barn jublade fram extranummer på extranummer från de misslyckade rockmänniskorna på scen. Barn har som bekant ingen känsla för kvalitet.

Jag står längst fram, framför sångaren/syntharen Olsson. Halvvägs genom spelningen knackar en påstruken indietonåring mig på axeln.

Indieteen: Är det du som sjunger i bandet?
Jag: Eh… va?
Indieteen: Är det du som sjunger i bandet?
Hon pekar på Paper.
Jag: Eh. Nej.
En halv minut går. Hon knackar på min axel igen.
Indieteen: Vem är det som sjunger i bandet?
Jag: Ja, han där.
Jag pekar på Olsson som sjunger i en mikrofon.
Indieteen: Du borde sjunga i bandet!
Jag: Va? Nej, det tycker jag inte.
Indieteen: Jo! Du borde sjunga i bandet! Man ser ju inte ens ögonen på den där killen. Han tittar aldrig upp. Han tittar aldrig på oss. Du borde sjunga i bandet.
Jag: Nej.
Irriterat viftar jag bort henne och vänder mig om.
Jag får inte jobbet som sångare.


Sveriges stelaste och därigenom hårdast arbetande trummis. Kudos.

I Just Can’t Hate Enough:
Blygsam? Nej.
Korrekt? Ja.
Bättre än alla andra? Absolut.

I dagens ETC utnämns I Just Can’t Hate Enough till det bästa som hänt på internet 2009. Den som avgör det är reportern och webbredaktören Martin Halldin. Jag känner inte honom men han verkar onekligen ha alla hjul på sin kundvagn. Kudos.



Jag har dock aldrig kallat mig feminist. Jag har aldrig träffat en man som kallar sig feminist som inte gör det enbart för att få knulla.
True story.

Biggles, Harry Potter, vit makt, vampyrer och ännu mera tjat om Iphone


”Svenska folkbibliotek har sedan ett antal år tillbaka sorterat ut samtliga Bigglesböcker med hänvisning till att innehållet kan uppfattas som rasistiskt. Bigglesböckerna beskriver en enkönad värld; när en flicka förekom i en bok fick författaren massor av ilskna brev från läsare, som hotade med att sluta köpa böckerna, om inte ’fåniga flickor’ försvann ur dem. Det finns dock undantag – i första världskrigets slutskede förälskar sig Biggles i den vackra Marie Janis, som dock visade sig vara en tysk spion.” Stulet från Wikipedia.

Brudar, nazister – it iz all ze zame, ja?

Jag försöker diskutera barnboksvansinnet ”Twilight” med Teresa,
#1 Harry Potter-entusiast. Det går sådär.

Jag: Jag och Maja mobbar Erik för att han dyrkar Harry Potter, men sedan mobbar jag Maja för att hon vill ligga med alla i ”Twilight”. Vilket i och för sig Erik också vill. Allt det där är ju barnböcker! Undrar vad som är hippt när Olivia är 9-10 bast. När jag var i den åldern läste jag om Biggles äventyr.
Enormt gapskratt som aldrig tar slut.
Teresa: Seriöst Christoffer, hur gammal är du?! Du måste ju ha fått böckerna av din farfarsfar.
Jag: Näe, jag hade mina egna, enorma mängder… Typ alla som fanns.
Än mer gapskratt.
Jag: Fast jag gick vid ung ålder vidare till Alistair MacLean, Stephen King och Clive Barker.
Teresa: Typiskt, alla killar älskar King. Men vem är MacLean?
Jag: ”Örnnästet”, ”Kanonerna på Navarone”… Andra världskriget, nazister, action.
Teresa: Åh, vad är det med män och andra världskriget egentligen? Och du hade aldrig hört talas om Jonathan Safran Foer innan han skrev en djurrättsbok?
Jag: Näe…
Teresa: Du är inte så litterär va?
Jag: Näe…

I övrigt: Teresa hävdar att när jag inom kort inleder en vikariesväng på en ny arbetsplats, där hon redan knegar, så kommer jag att få en Iphone. Cornelia är skeptisk: ”Hej jag heter ansiktsmutta och jag ska vara här i tre veckor. Kan jag få en Ifåne?”.
Jag: De kommer bara att säga ”där borta i hörnet har du en säck med Iphones. Ta så många du vill, on the house”. OCH DU SKA INTE FÅ EN ENDA!!!
Cornelia: Nä jag behöver inte FÖR JAG HAR REDAN EN OCH DEN ÄR UNDERBAR. UNDERBAR!

tisdagen den 29:e december 2009

The El Zine Iphone Ritual









Bilder tagna med Cornelias splitternya Iphone – OGILLA!

”Får jag ta med din Iphone nu när jag ska på Landet och se Paper? Ta lite bilder till bloggen.”
”Nej, verkligen INTE. Du är faktiskt ganska klumpig.˝

Otack är världens lön.

”We eat the animals and get sick/There’s something wrong with that”


Sjukt coola människor som förmodligen äter kött. De har inget med detta att göra. Men snygga är de.

138 sidor in i Jonathan Safran Foers ”Eating animals” och jag har svårt att fortsätta. Kapitlet ”Influences/speechlessness” och dess avsnitt ”The life and death of a bird” förvandlas till en grotesk störning i hjärnan. På tunnelbanan in till jobbet vänder jag flera gånger bort ögonen från boken, blundar, kämpar för att inte börja gråta, känner hur magen vänder sig, stålsätter mig, fortsätter läsa.

Nog för att jag sedan tidigare vet hur rått, brutalt och hänsynslöst det går till i en köttfabrik. Men Foers beskriver det så sakligt, intressant och spydigt (!) att det är omöjligt att inte gripas av en hönas karriär från födelse till chark. Jag utmanar varje köttätare att läsa boken och sedan fortsätta äta kött. Lyckas du med det är du faktiskt en sämre, mer korrumperad individ. Dvs, inte en bra människa. Dvs, inte okej.

När jag kommer till jobbet har SVD en glad liklangare på framsidan och bildtexten ”Rusning efter skinka. Försäljningen av skinkor står stark, trots debatten om grisböndernas bristande djuromsorg. På Prisxtra Södermalm i Stockholm har man sålt mer julskinka än tidigare år. ’Det har gått otroligt bra’, säger Niklas Schnakenberg och rättar till de få döda kroppar som finns kvar i butiken.”
Hepp. Up yours Sverige!

Undrar om ”Eating animals” kommer att översättas och ges ut på svenska. Jonathan Safran Foers är alltså en skönlitterär författare som släppt två bestsellers på 00-talet (”Allt är upplyst”, 2003, ”Extremt högt och otroligt nära”, 2006) och hyllats som ett geni. Sedan la han
3 år på research och skrev en bok om att människans köttkonsumtion är orimlig, diabolisk, empatilös, världsfrånvänd och att den med största sannolikhet kommer att innebära vår undergång som livsform.

Han åt kött när han började projektet. Det gör han tydligen inte längre, som sig bör. Megakudos Foers. Min gissning är dock att svenska förlag kommer att stämpla ”Eating animals” som ”för smal”, ”för kontroversiell” och ”för extrem” och irriterat vifta bort den.

Doom over the world. Och infantil (men ändå träffande) rubrikreferens från den svenska hardcorscenens glada 1990-tal.

Brazen age hell: A steelcase enclosure


GBH till Parne.

Ålder: enligt kalendern; hur länge en varelse, ett ting eller en företeelse existerat. Ålderdom; den senare delen av en varelses livstid. En epok i historien.

Kris: brydsam situation. Befinna sig i, genomgå en kris. En andlig, religiös, själslig kris.

Ålderskris: att inse att Crucifix bildades, släppte tre vinyler varav minst en är en klassiker, turnerade USA, Europa, Kanada och Island och splittrades innan någon medlem fyllt 21. De fick inte gå på krogen men kuskade runt med Agnostic Front. Hur kunde allt gå snabbare än här och nu, i vårt vackra it-samhälle? Orimligt.

Någon som har tillgång till Crucifix/Agnostic Front-turnéaffischen och kan scanna den? Det är (insert Nifelheim-citat om ”Live after death”-omslaget här) jag sett.

Homeschooling vs. multi death corporation

Själva definitionen av stört och helt åt helvete hittar du här.

Känns tryggt att överlåta Olivia till svenska skolväsendet. Hur är standarden om 6 år? Och var är det för mental ålder på läraren som skrivit ihop övningen? ”Jag gilla McDonalds. Jag skriva om McDonalds. På engelska. Tut-tut elever, här kommer jag, tut-tut. Or as we say in English: Honk-honk little people, here I am, honk-honk”.

måndagen den 28:e december 2009

One band to rule them all, one band to find them, one band to bring them all and in the darkness bind them





Julgran – check.
Bebis (tjej) av 2009 års modell – check.
Joy Division-julklapp från kärleksfull partner med smak – check.

Great minds think alike.

I Just Can’t Be Sverker Enough

Efter en såsrelaterad telefonincident i somras, kallad Bearnaisegate, hör ingen vad jag säger i min lur längre. Det är helt okej. Jag har ändå hittat mobilen i soprummet.

Kontentan är att jag måste köpa en ny telefon och Iphone kallar mitt namn. Det går inte att förneka att jag är en Mac-man: Vit, stilren, snygg, lättförståelig, blir aldrig sjuk, enkel men ändå innehållsrik.
Jag och Mac har allt, helt enkelt.

Min bindningstid hos Telia, a.k.a. Televerket, har tagit slut. Någon som kan ge råd om vilket företag jag ska ge bort min stjäl till för att få det mest förmånsenliga avtalet samt en Iphone? Telenor? Telia? Tele2? 3? Jag ringer för cirka 350-400 kr i månaden.

Tacksam för råd. Jag är genuint intresserad.

Krille Aid: Hjälp Ilandsperson köpa Iphone.

The day the hårdrock died, pt. 5:
”Hells jingle bells”, ett missat tillfälle av avsmak



Helt uppslukad av ”Damages” (säsong 2) missar jag SVT:s sändning av ”Hells jingle bells”, detta lustmord på den tyngre kulturen. Jonas sms:ar att han ”är beyond paralyserad av metaljulshowen på SVT2”. Jag ber honom blogga om det så jag får veta vad jag missat. Han svarar ”jag kan inte, det var obeskrivligt ovärdig tv”.

General Doom slår sedan in huvudet på den subkulturella spiken: ”Varför är heavy metal den enda musikform som parodieras hårt av utövarna och fansen själva? Fullständigt otänkbart att en show med indiepop, hiphop, dansband, reggae eller något annat musiktema skulle bygga på parodi på den egna musiken”.

Och exakt så är det. För ett par år sedan fick ett (något överskattat) hårdrocksband, splittrat sedan 30 år, en fet check samt en medalj av kungen. Sveriges headbangers jublade. Nu, nu äntligen händer det! Nu jävlar flyttar heavy fucking metal in i de fina salongerna!

Men hårdrockarna fortsätter ändå att gå på som en kombination av Nils Poppe och Pol Pot och slakta sin egen kulturyttring.

Du tycker att din musik inte tas på allvar? Tacka fan för det.

Du är Pol Poppe.

Någon som såg programmet och vill ge sin åsikt? Please do.

The day the hårdrock died, pt 1
The day the hårdrock died, pt 2
The day the hårdrock died, pt 2 – uppföljning
The day the hårdrock died, pt 3
The day the hårdrock died, pt 4

I övrigt: ”Damages” alltså. Har aldrig sett en serie med så mycket dubbelspel. Helt virrigt – men svinbra.

Mer i övrigt: Jag säljer saker. Köp.

Warenium 2010

Min önskan för 2010 är att musikkritiker ska börja slita strupen av varandra på samma skoningslösa sätt som filmkritiker gör. Som här. Eller här. Jag väntar spänt på Erik Helmersons stundande replik. Snart i en kvällstidning nära dig.

Krig är en kritikers bistra öde.

P.S.: På ett allvarligare plan önskar jag att teokratin i Iran ska falla fort som fan under 2010. Jag tror inte det kommer att hände. Men jag hoppas. Över till Nima.

Vad kom först – hönan eller undergången?



”No one fired a pistol to mark the start of the race to the bottom. The earth just tilted and everyone slid into the hole.”
Jonathan Safran Foer, ”Eating animals”.

Tomorrow belongs to – no fucker.

söndagen den 27:e december 2009

Babyproffsen och genustänk: FTW



Bottenlös Lovecraft-fasa i tider av frid, Coca-Cola-tomtar och Jesusbarnet: Vi upptäcker att den skallra som Olivia lekt med i flera veckor är en pojkskallra! Vi rasar mot Babyproffsen som duperat oss så och bävar för vår dotters liv som truckflata.

Uppdatering: Längs E4:an inser jag att Babyproffsens färgblåsning,
i kombination med våra arvsanlag, har dömt Olivia till ett evigt socialt stigma, ett oåterkalleligt utanförskap. Hon blir en jättelång rödhårig lesbian. How can I laugh tomorrow, when I can’t even smile today? Enda hoppet står till att hon lär sig hantera bredsvärdet tidigt:



Konsum och genustänk: FTW

lördagen den 26:e december 2009

”Gravedigger/Earthmover/Lifefucker/Stim”



Enligt Stim har jag en blivande radio/dansgolvs-hit på gång på Irland. Det går bra nu.

I övrigt: På tal om ”Göta kanal 3” har Fredrik recenserat filmen här.

Konsumtion är ett sätt att säga ”Du finns och jag älskar dig” a.k.a. icke King Diamond-godkänt julfirande


Olivia har nu fått lära sig the trve meaning of Christmas. Bortskämning av barn ska börja diiirekt, annars kan det gå snett under resten av livet.


Für der alte kinderen mutti und vati. Sehr gut.


God fortsättning.

fredagen den 25:e december 2009

Opera shepherd conservation society at sea


Subway Girl feat. The Destroyer of the Ghost Boy.

Juletid är inte bara en en chans att läsa ut påbörjade böcker, odla en osmaklig poprygg samt vara lite smålullig mitt på dagen. Nej, det är även ett tilfälle att kolla in morgontv för första gången i sitt liv.

Jag får se Eva Röse uppvisa ett Clinton-liknande språkbruk i kampen att undvika ett rakt svar på frågan ”tycker du själv att ’Göta kanal 3’ är bra?”. Hon lyckas dock inte undvika att hennes näsa växer i direktsändning när hon säger saker i stil med ”ja jag tycker att den är väldigt bra… för vad den är”.

En trevligare bekantskap är då Rickard Söderberg. Han har Amon Amarth-uppsyn och är:
1. Internationellt känd tenor.
2. DIY.
3. HBT-aktivist.
4. Vegetarian.
5. Miljöns förkämpe.
6. Aktiv miljöpartist i Malmö.
7. Sjukt, sjukt, sjuuuukt jävla peppad på opera. Alltså – sjukt peppad.

*GILLA*

Scenen vid 0.55 är orimligt o-b-e-t-a-l-b-a-r.
Den vid 1.59 är inte dum den heller.

For the benefit of the nation/Or its destruction/It’s your choice: Pulka or annihilation”


”Pulkvåld i Bräntisbacken/Barnen står blodiga/Olyckorna ökar/Det är pulkornas fel.”

Isoleringen fallerade. Oliva Obliteration Speed Adrenaline Maniac vill ha sitt i Hägerstens snötäckta backar.

Fortsatt god jul etcetera.

onsdagen den 23:e december 2009

”Thermonuclear devastation of the planet earth”



Vi isolerar oss i vår lägenhet, skjuter skarpt mot alla som närmar sig, dyrkar vinyl, dricker glögg, pratar med bebisröst, gråter till Poison Idea, analyserar Shit Lickers, låter Societic Death Slaughter värma oss i snålblåsten och väntar på att galenskapen ska bedarra.

Med andra ord: Paus.

God jul etcetera.

P.S.: Jag tänker inte sammanfatta ett skit. 00-talet ska väck.

Soundtrack: ”Technology kills humanization” med S.D.S.

Fredriks födelsedagskalas: En miniodyssé i bilder, orimliga incestrykten och serietidningsscenarion


Fredriks presentbord.

Identifiera gåvor från familjen Röstlund Jonsson.
NEU!
-tavlan är en extremt limiterad present direkt från ena killen i bandet (han som låg med svenska flickor men som nu är död).


Hipster-Christoffer, Mattias, Fredrik, Anders.

Vi diskuterar ett helt orimligt rykte som gör gällande att en mycket känd svensk medieperson brukar bli avrunkad av sin biologiska mamma. Fast bara när han är ledsen på semestern, som tröst liksom.
Jag säger det igen: O-R-I-M-L-I-G-H-E-T.

Och Anders konstaterar att jag är den andra personen på en vecka som han träffat som blir glad av att prata om Status Quo 1972. Den andra killen är Robert Wells. Jag är i tryggt sällskap. Sedan förvandlar Hipster-Christoffer allt till ”Stockholmsnatt” genom att proklamera att Watain är det nya dubstep”.

Reflektion 1: Helvete, how can Bianca be such a Nite Alert Baby?!
Reflektion 2: Jag är helvetiskt avundsjuk på att Linda numera är en gate. Oh, vad jag suktar efter Krillegate. När, säger jag – när?!

Bonusreflektion så här i juletid: Gammal men fortfarande naggande hatisk sågning av monarkin. Jag har ännu mycket att lära av föraktets och galenskapens vindlande kulturkorridorer.

Konsum och genustänk: FTW

Om du tillhör Verklighetens folk kan du sluta läsa här. Göran Hägglund har dikterat att funderingar kring dylika saker är ett bekymmer för Trve Kvltvrelit i storstad. Och ja, vi är bekymrade. Mycket.

Cornelia rapporterar från Konsum i Midsommarkransen: ”Om du undrar vad det är för något så finns de i lekhyllan tillsammans med ett rejält städkit i rosa. ’Let the children study while they are playing and grow up while they are playing!’. Jag sa till i kassan att det är vidrigt.”




Jag längtar tills Olivia kan gå så hon kan börja förena nytta med nöje.

”God is with you all the way/That little important lie/Born on Christmas day” a.k.a. Martin Kellerman, fuck me and marry me young vol 3



”Rocky” fångar andemeningen av denna det religiösa vanvettets allra främsta helg. Tolerans, godhet, öppenhet – allt ryms i korsets, davidstjärnans och halvmånens fromma skuggor.

Vol. 1
Vol. 2

Helvete Thurston, how can you be so cool?

Länk till hela kalaset. Utdrag här:

”Ecstatic Peace! is actually releasing a record from a band called Servile Sect, who I really like. And there’s a band called Ovskum — I really like them. I’m also really into the early Beherit stuff. There’s a band called Zarach Baal Tharagh. And I like that band Woods Of Infinity. There’s an old San Francisco band called Weakling that I used to love. I also like that band Warloghe.
There’s also a band called T.O.M.B. that’s really amazing — their new one is great. And I really like some of the Canadian bands, like Akitsa. Dominick [Fernow] from Hospital Productions does a thing called Ash Pool, and I really like what he does. Those guys at Aquarius Records are really knowledgeable, too. But it goes deep. I’m not a black metal warrior, but I’m pretty deep into it.”

Krille: Jag har hört talas om ett av dessa band. Har du koll?
Death Row-Henrik: Bara Beherit. Inget annat. Thurston Moore = sjukt gammal, sjukt obskyr. Men han har ju lyssnat på allt sedan starten typ. Kudos.
Krille: Jag gissar dock att det mesta av det här är skit. Man vet ju hur Striborg, som han älskar, låter tex…
Death Row-Henrik: Undrar om han vet att Bone Awl som han dyrkar är total nazi-bm?
Krille: Han bryr sig inte. Thurston: FTW.
Death Row-Henrik: Det kanske är för att han är nazi själv.

När artyfartyrockens gud #1 hittar tillbaka till tonårens black metal så räcker det naturligtvis inte med senaste Dark Funeral och en Dimmu Borgir-hoodie. Inte ens en ynka Darkthrone-vinyl och ett Watain-bältesspänne duger åt denne postergubbe för det obskyra skivsamlandet. Nej, 51-åringen (!) börjar direkt tapetrade med grupper som enbart släpper kassetter om 45 exemplar samt hatar hemsidor.

Även om mannen aldrig betytt något för mig kan jag inte låta bli att respektera ett sådant fullständigt orimligt hamstrande.

I övrigt: Hamnade igår i en diskussion med Hipster-Christoffer och Fredrik angående att du som rockskribent förväntas dyrka Sonic Youth, när gruppen i stora drag är ett luftslott. Mer om den sammankomsten senare. Och nej, Hipster-Christoffer är inte en annan del av min personlighet.

I övrigt igen: Min vän Dagger Deb, the new face of colonial charter, har skrivit ett utmärkt resereportage. Läs här.

Baby prison blues decontrol

20.00 Familjen Annorlunda
Svensk realityserie från 2010. Del 1 av 10. Johanssons har tio barn, Wetterholms har åtta barn och Norrströms har nio barn. Hur fungerar vardagslivet för en familj med så många barn? Familjen Norrström bor i Märsta med sina 9 barn på 95 kvadrat. I dagens program tar pappa Peter med sig alla barnen för att handla inför en grillfest. Hos familjen Johansson är det dags för mamma Tina att börja arbeta efter 15 års mammaledighet. Familjen Wetterholm går i väntans tider och ska snart få sitt åttonde barn.”

Jag tänker mig att hon får samma chock som Annika Östberg. Hon kom ut från kåken i USA efter 28 år och upptäckte att folk pratade i små, små telefoner på gatan. Mamma Tina kommer ut på arbetsmarknaden och vill faxa in sin cv.

tisdagen den 22:e december 2009

Gunilla Herlitz – FTW!

Monarkister och kapitalistiska moralister börjar sopa allt hårdare framför sina dörrar inför den kungliga masshysterin/idiotin 2010. Linda åkte ut från DN efter att dissat drottningen och kronprinsessan. Rättning i leden, tack. Alla ska med inför det år som slutligen kommer att driva mig i landflykt. Kudos Linda.

I övrigt: Jag kan inte sluta lyssna på Drvg.Lvst.

Nazistiska slagskepp och ”Gilmore girls”-mutta

Jag håller inte andan i väntan på att Anders Knave ska ringa.

VECKANS PREMIÄRER JULSPECIAL 2009 from CINEMA on Vimeo.

måndagen den 21:e december 2009

Olivia: In name and blood

Mindre hat, mer familj-temat fortsätter.

I övrigt: Snökaos? Snökaos?! Vart då?! Bring it.
Mesar och posörer – lämna norden.


Like father, like daughter.
Starke Adolf-looken är det nya svarta för 2010.


Första nålmötet hos Jenny på ett och ett halvt år. Små projekt är det bästa. Efter 10 år av ändlösa tatueringar i storleksordningen Godzilla är det otroligt skönt att vara i och ur stolen på 10 minuter.
T-shirt från Sunn O))) , ca. 2000-01.


Jag är avundsjuk på Jennys uggla.


Slutresultatet till höger. När jag visade tatueringen till vänster för Cornelias mamma för första gången så lät det så här:
”Vad står det, Cinema?”
”Nej.”
”Cinderella?”
”Nej, Cornelia!”
”Jahaaaaaa!”


Bara för att fortsätta tatueringstemat så visade det sig att min vän Justin budat över två helpannor sponken från utlandet. Kudos!

Soundtrack: Murder City Devils ”Rum to whiskey”.

söndagen den 20:e december 2009

Blast from the past: Helena Darcy, f.d. människa

En senkommen kommentar till det här inlägget.

Anonym sa...
”I have an even better idea:
Let native Swedes continue to eat, drink, play video games, commit suicide, kill each other, lose at everything, contracept and abort themselves into oblivion.
Meanwhile, we immigrants take over and turn this miserable armpit of the Northern Hemisphere into a vibrant, creative and joyful young country as it was before the protestant reformation.”


Vem sa att katoliker, a.k.a. planetens näst orimligaste plåga, saknar humor? Skjut in skämt om påvens lustiga hatt exakt när ni vill.

The will of vinyl never die


Ute faller snön tungt mot marken. Inne faller gröten snabbt mot haklappen. På stereon röjer GBH passande nog med ”Generals” och ”No survivors”, bara för att understryka att denna morgontidiga feeding frenzy är ett totalt krig.

I övrigt: Igår köpte jag mitt första Status Quo-album – det kommer med åldern och föräldraskapet. ”Piledriver” från 1972 är stundom infernaliskt metalliserad boogierock och klart värd 10 kr på Mickes.

Jag undersökte även om Jerry Williams var hård 1977. Det var han inte, fast att han på omslaget har ett patronbälte Sodom-nonchalant draperat över axeln. Titeln ”Too fast to live – too young to die” och en Hötorgsmålning med en skinnklädd sångare sittandes på en båge garanterar inte brutalitet. Bummer. Inte värd 10 kr.

När Jerry släppte ”Too fast to live – too young to die” var han 35 bast. Hepp.


Mindre hat, mer familj. This is the season etc.

fredagen den 18:e december 2009

I love the shot of a shark in the morning
I fear the death of a dolphin in the afternoon



Min första recension i Cinema har dykt upp. I förrgår deltog jag även i en diskussion om julfilmer på magasinets redaktion. Snacket filmades och kommer vad det lider att dyka upp på deras hemsida. Jag fick bland annat prata om nazistiska slagskepp, ”Hardware”, att skära sig själv i armarna och mamman i ”Gilmore girls” mutta.

Ni vet, allt det där som hör julen till.

På tal om saker som lever i havet och nazister: Ett nationalsocialistiskt blötdjur recenserar sitt akvarium (tut-tut) och kallar mig för bög. Bläddra ner till slutet här.

”Pappa, får får får?
”Nej, får får lamm som får en kniv över strupen samt en sjaskig artikel på DN:s kultursidor


Cuteoverload.com vs. the circle of life:
Who will survive and what will be left of them?

Po Tidholm, som i vanliga fall mest analyserar rockabillykulturens retrovurmande, ger sig i kast med livet på landet.
Hans unga dotter har kommit hem till gården och hittat pappa Po med slaktarkniv i hand och färska lammlik vid fötterna. Hon blir otröstligt ledsen, som sig bör.

Vad som sedan händer i artikeln är mer oklart. Visst, det konstateras att ”det finns många argument för att sluta äta kött”. Samtidigt önskar sig patriarken att hans barn ska växa upp och ägna sig åt ”ansvarsfullt köttätande”. Som när han ”bryner bitarna och kokar dem i vin på låg temperatur tills de nästan faller isär. Barnen äter utan vidare frågor. De brukar göra det”. Ja, det är väl inte så underligt. Om du lär dina barn, på sant bibliskt manér, att ”det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden, vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna” så är det givet att de fortsätter mumsa i sig lilla Lambi när han är så mör att han nästan faller isär.

Kontentan av Po Tidholms artikel? Pja… Kanske att om alla har sin egen gård och klarar av att slakta sin egen mat utan att blinka över moraliska betänkligheter, så är det okej? Och att den storskaliga köttindustrin också är okej, fast lite mindre okej. Med andra ord exakt samma smörja som vanligt. Resonerande kring att ”den omsorg jag lägger på tillagningen är en förlängning av den omsorg jag visat djuren medan de levde” är och förblir skitsnack.

Soundtrack: ”Rock bottom” med UFO samt ”Stars and stripes of corruption” med Dead Kennedys.

Dubbelmoral: Jag tog sprutan idag. Den innehåller tydligen haj.
This is the haj society baby, this is the haj society right here.

Facebook control a.k.a. Martin Kellerman, fuck me and marry me young vol 2

Andra raden, rutan i mitten. Martin Kellerman sätter via ”Rocky” fingret på det jag sagt hela tiden. Den digitala åldern har inte bara inneburit skivindustrikolossernas fall (bra). Vår nya sköna värld har även fört med sig integritetens frånfälle (dåligt).

Nu ska alla artister, musiker och konstnärer även vara entreeepreeenöööörer (copyright Johan Staël von Holstein, ca-ching) och oupphörligt sälja sig själva till de multinationella företagsbjässar som inte påverkats av datamaskinernas maktövertagande. Frukostflingor, bärs, mensskydd, internetpoker, WOW, mäklare, coachingindustrin, lågpriskedjor, Bingo Rimér etcetera.

Den delen av integritetsfrågan viftas dock irriterat bort av de frihetsfrontande, extremliberala piraterna. De fokuserar enbart på den där ”1984”-visionen som, på sin höjd, ligger runt hörnet. Inom 5-10 år kommer svenska staten att ha fyllt hemliga, dunka källare med tusen sinom tusen gråklädda tjänstemän som nitiskt kontrollerar medborgarnas statusuppdateringar på Facebook. Tro mig.


”Hurra, Martin Kellerman - FTW! Men Fredriks krönika här ovanför, vad handlar den om egentligen? Han älskar vikingar och Abba?! Pappa, har Fredrik blivit galen?”
”Ja.”

När jag hör en ”1984”-liknelse osäkrar jag min Luger.

Martin Kellerman, fuck me and marry me young vol 1

torsdagen den 17:e december 2009

The Temple Ritual: En försenad odyssé i bilder, Tommie, socialdemokratisk kulturutövning, vegskrov och Jonas Granvik-bonus

För en vecka sedan spelade Sonic Ritual och Saturnalia Temple tillsammans i Uppsla. En mycket lyckad tillställning (läs här och här) även om jag inte lyckades dokumentera den då bloggkameran låg kvar hemma på köksbordet. Nu har Viktor lallat bilder. Så här såg det ut:


Saturnalia Temple.


Du tror för ett ögonblick att du befinner dig på en svart mässa, en ockult härdsmälta med direktkoppling till ett astralt plan och en annan verklighet. Icke. Det här är Sverige. Här sysslar vi med socialdemokratisk folkbildning och jordnära kulturrockande. Basta.

”State control/State control/This is studiecirkel control”


Blackout in the doom room.


Krille och Linnéa.


4 x Tommie Temple: Everybody wants a piece.
Insert referens till den där Carola-låten här.


Omslaget till den limiterade livekassetten vi sålde i Uppsala.
Never to be seen again – like a ghost.


Så här sömnigt kan det se ut när det blir ersättningsbus till Knivsta och därefter pendel. På plussidan räknas att de glömde ta betalt, så när vi kom fram till Stockholm brände vi resterna av vår mäktiga reseersättning på…


…Max och 4 x vegskrov! Se, genast gladare miner. Jag valde dock att testa deras nya falafelmeny för första gången. Visst, helt okej. Men något skrov var det ju inte.


Eftersom Viktor rensar sin kamera en gång var sjätte månad får ni här en liten bonus för att minnas de där svunna, ljuva sommarmånaderna. Så här såg det ut när jag fick ragg på Peace & Love 2009. Tänk vad en päls kan göra för ens sex appeal.


Why?
Why not?
Kanske hårdaste frontmannen någonsin.
Hur gick det till, den lille sparrisen?

Come my children, come, follow me into Baphomet’s pentagram of självinsikt and orimlig mental status

Ett kort ögonblick av verkligheten på 00-talet är stundom mer ironiskt än hela 1990-talet sammanslaget vol 3:

”Jag ska jobba med förändring och påverkan av det politiska systemet i Sverige. Inget sådant där jävla ’Linda Rosing startar parti’, utan arbeta för det på riktigt. Efter ”Paradise hotel” har många som känner till min historia hört av sig med liknande erfarenheter. Jag ska samla dem, sedan ska vi sätta oss ner och fundera på vad som måste göras. Starta namninsamlingar och så.”
Jackie Ferm, blivande socialminister och verklighetens folk-rådgivare i Bingo Rimérs regering 2018.


Vol 1.
Vol. 2

Cornelis Ov Hell

Rimligt? Orimligt? Svårt att avgöra.



Hank von Hell som Cornelis Vreeswijk!

Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell, blir Cornelis Vreeswijk när filmen om hans liv blir verklighet. Filmens arbetstitel är MEDBORGARE, GOD AFTON! och produceras av Martina Stöhr på Chamdin & Stöhr Film. För regin svarar Amir Chamdin.

Hans-Erik Dyvik Husby är främst känd genom sitt band Turbonegro, men har under hösten även spelat titelrollen i publikframgången ”Jesus Christ Superstar” på Det Norske Teatret i Oslo.

Regissör Amir Chamdin säger:
– Att jag faller för Sveriges största outsider, Cornelis Vreeswijk, är ju inte helt konstigt med tanke på vilka filmer jag har som referenser. För mig var det viktigt att hitta min personliga tolkning av Cornelis och i och med Hans-Erik föll projektet på plats. Först då kände jag mig helt säker på att göra filmen och att den även kommer att vara relevant för en publik idag.

MEDBORGARE, GOD AFTON! är en film om en av våra största musiklegender. Ett hårt konstnärsliv som började om lika många gånger som det havererade. Men främst är det en film om en man som hela sitt liv sökte efter kärlek och bekräftelse. Manuset är skrivet av Antonia Pyk.

Filmen produceras av Martina Stöhr med Daniel Sachs som exekutiv producent, och är en samproduktion mellan Chamdin & Stöhr Film, Sonet Film – Peter Possne, Sveriges Television – Gunnar Carlsson, Warner Music Group – Magnus Palmborg och Film i Väst – Jessica Ask, med stöd av Svenska Filminstitutet – konsulent Peter ”Piodor” Gustafsson och Nordisk Film och TV-fond – Hanne Palmquist.

Inspelningen startar våren 2010 med beräknad biopremiär den 12 november 2010. Distribution: AB Svensk Filmindustri.

Vi återkommer med ytterligare information i samband med inspelningsstart huruvida detta är rimligt eller orimligt.

3 x frostiga morgoninsikter om tacksamhet

1. Jag kan inte få nog av att vara ute och gå i Stockholm just nu. Telefonplan–Hornstull är en perfekt sträcka att börja dagen med.
Tack, vädrets massakrerande mangelmakter!

2. Jag kan inte få nog av Subways mackor, chips och läsk.
Tack, USA! Tack, socker!

3. Jag kan inte få nog av Kvoteringens skoningslösa stöld av GBH:s ”Generals”. Numera heter den ”Vi har fått nog” och är flåshurtigt fabulös. Tack, Jallo! Tack, UK81!

Missa inte:

onsdagen den 16:e december 2009

Humanity of Baby Voice Stupids a.k.a.
Don’t be swindle dad



Nästan lika orimligt som det här, är det här:

Jag manglar arbetsansökningar. Olivia sitter och kollar på. Vi lyssnar på V/A ”Eye of the thrash guerilla”. Hon ler. Jag böjer mig fram och börjar prata med den bebisröst som förstås av småbarnsföräldrar men föraktas, med all rätt, av resten av mänskligheten.

”Gillar du S.O.B.?”
frågar jag. ”Jaaaaaa, klaaaart du gillar ÄsssssssOooooooBeeeeeeeeiiii!!!” Notera hysterisk ton. Olivia flinar med hela ansiktet och gurglar. Hon är lika glad när det byts till Night Mare. När det vankas Crow har hon dock däckat.

Spädbarn – ingen uthållighet när det gäller obskyr japansk hardcore.
Hade hon hållit sig vaken hade hon fått njuta av Tetsu Arrey. Blasfemiskt bra.


In the eye of every thrashguerilla – Olivia Obliteration.
Give up all hope little friend, give up all hope.