fredagen den 29:e januari 2010

Makin’ bacon a.k.a. she’s got lard



Ett sådant osympatiskt, orimligt falsarium.
En sådan våldtäkt på sanning och djur.
Det måste vara den 1 april.

Sexigare och mer uppkåtande än tusen köttätare som äter tusen grisar? Ja, det hittar du här.

”She was a ballerina on Södermalm
Stiletto heels and Cuba Cola”


En ytterst orimligt skriven punk-o-rama-artikel. Koketterande Kamratposten-style enligt den trötta modellen jag-klappar-folk-på-huvudet . Lite som den här grejen.

I övrigt finns det få akter som får mig att känna tidens tand som The (International) Noise Conspiracy. För mig är de fortfarande ett nytt band då de bildades ur askan av Refused. Det var igår. Sedan läser jag om någon kulturfashionista vars enda minderåriga punkkonsert någonsin var just INC. Då inser jag att Den Egentlige Lyxzén och hans Mery Men of Marxists är inne på tolfte året.

Middle class


”Oj, är du nöjd? Du har håret sådär som tjejer hade på högstadiet på skolfotot!”

”Jag vette fan om jag är nöjd. Men men… Inget att göra något åt. Jag ser ut så där. Love it or leave it”.

”Näe du ser lite underlig ut faktiskt. Lite tjejig.”

Tröja från GISM. Japanskt original.

torsdagen den 28:e januari 2010

Den magiska cigaretten

”Helvete Clint, how can you be so cool?”

Ännu en lunch på Kokyo. Denna gång utan starköl men med André, som är i stan för att spela med U.X. Vileheads. Vi diskuterar vem som är Umeås största kändis. Jag slänger fram Den Egentlige Lyxzén. André dammar av Staffan Ling, ett namn som inte yttrats offentligt på mången år. Jag toppar med Sverker Olofsson.

Sedan pratar vi om Clint Eastwoods ciggtrick. Sanning eller skröna? Jag har bara hört talas om det från André, som alltid hävdat i sten att han sett det. Nu är han inte så säker längre. Han är däremot helt säker på att han läst vartenda ett av de 422 inläggen som frågan genererat på Flashback. Någon måste ju veta där ute helt säkert. Någon måste sitta på en ögonvittnesskildring som går att lita på. Orimligt annars.

Hear ye! Hear ye!

För de som tröttnat på tjattrande om mitt liv, min familj, mitt jobb, mitt band och mina skivor – det vill säga exakt det jag bloggat om ända sedan starten – så har min vän Patrik nu startat upp sin förstklassiga sida igen. Den hittar ni här. Där kanske ni hittar vad ni söker.

Just nu: Anti Cimex ”Share my life”.

onsdagen den 27:e januari 2010

Tequila waste: The Swedish connection


Rebecka får helt orimliga och långa antisemitiska hatbrev. joskill666 nöjer sig med ett kort och koncist ”you fuck!” som en kommentar till videoklippet där Olivia spisar Deicide. Oerhört provokativt.
You fuck – fuck you, säger jag.

SMS-rapporter berättar att Municipal Waste tillägnar en låt till Sonic Ritual och att det råder SM i stagedive. Kul.
Själv försöker jag ta reda på vem den påstådda svenske fadern är till Tila Tequilas påstådda bebis. Tips?

I övrigt: En vän som vill förbli anonym har börjat ladda upp amatörvideos på internet. Hardcore! Kudos! Kolla här!

Syphilitic scrabble: Benzedrine & alphabet



Jag tröstar mig i en tom lägenhet med att hämta postburen vinyl, makabert fula bilder från förr och – sällskapsspel. Men vem ska jag spela med i midnattstimmens mörker på en öde redaktion?

Ingen, säger jag.

Ingen.

Någon som kan redogöra för the Abhinanda action igår?
Q: And munspel?
A: And munspel.

I övrigt: jag blir oerhört lycklig när ett sunt sinne söker på ”stråtrövarpanna” och hittar till min ödmjuka boning.

tisdagen den 26:e januari 2010

”Guess I might as well be dead
Oh, I’m in the graveyard”

Jag har hamnat i djuphavsgraven och kör nattskift den här veckan.
Jag missar alltså:

Ikväll: Abhinanda. Mad crazy reunion innan Japanturné. De ska dela ut gratis munspel till publiken. True story.

Imorgon: Municipal Waste, Beast och Victims på Debaser. Invasionen på Lilla Hotellbaren.


Work über alles.


”Haribol!”

Jag hann i alla fall träffa Jonas för en snabb lunch. Och Anna. Det är dock mindre sällsynt då hon bor i Sthlm och inte, som Jonas, i Umeå/Kina. Abhinandas återföreningssuccé (som verkar få festivalfortsättning då erbjudandena haglar) påminner mig om när No For An Answer spelade på Galaxen i Umeå.

Året är 1994. Shelter och Hare Krishna dominerar scenen. Dan O’Mahoney i No For An Answer är dock en bitter, gudsförnekande försupen gammal man som turnerar Europa runt och sjunger straight edge-låtar. Mellan två låtar utbrister Abhinanda-José, som står på sidan av scenen, glatt ”haribol!”. Dan vänder sig mot José, spänner ögonen i honom, spänner musklerna och väser ”haribol yourself”.

Jag stod längst fram och Dan var den hårdaste man jag sett i mitt liv. True story.

måndagen den 25:e januari 2010

Bloglivin’, the way of the sociala medier

Precis det här skapades sociala medier för: helt vanliga människor som tvingar på andra helt vanliga människor sina helt vanliga vardagar. En ledig dag och familj på flygande fot till annan ort ger tillfälle att…

1. Bygga på de subkulturella fyra elementen med mer pins.

2. Njuta av en litterär starkölslunch på Stockholms bästa restaurang Kokyo.

3. Gå och se årets mest omtalade film på dagtid…

…i en nästan tom salong. Hissnande effekter och en spektakulär upplevelse, javisst. Men som film håller den grötstandard. Som bäst. Manuset skrevs på en kafferast, dialogen har inte uppdaterats sedan ”Top gun” var the shit, och karaktärerna är så ytligt schablonmässiga att jag rodnar. Helvete, how can they be so new age? Panflöjter och jojk: exit stage right fast as fuck, please.

4. Besöka min vän Jenny för lite hudjobb.

Klart och betalt.

5. Umgås ytterligare med tatueringsfolk över en öl på Tuck. Min vän Fingers är i stan och jobbar på Swahili Bob. Han är hardcore. Han är från Australien. Han heter Fingers. Vad mer behöver du veta?

söndagen den 24:e januari 2010

Vinyl Paper: Tävling FTW


Ah, the krautness.

I helgen plockade jag upp en partypåse från Paper, vars antika album äntligen släppts på vinyl. Änt-fucking-ligen. Jag är så glad att jag lottar ut mitt digitala exemplar. I priset ingår:

1 x Paper ”An obejct” cd
1 x Paper ”A sticker”
1 x Paper ”A ballong”
1 x Paper ”A pin”
1 x Java ”S/t” cd

Den sistnämnda konstellationen har lite och ingenting med Stockholms krautscen att göra. Den jammades in på kassett i Gävle, 1996. Skivan, inspelad av folk från Ashram och (senare) Trapdoor Fucking Exit, har letat sig in i mina promohungriga händer via mystiska omvägar. Kompetent – men inte riktigt min grej. Jag tror den får ett bättre, mer älskande hem någon annanstans.

Innan vi tar frågorna vill jag bara säga att:
1. High on Fire. Första spåret. Tillika titelspåret. På. Nya. Albumet. ”Snakes for the divine”. Basljudet. Bas-fucking-jävla-sperma-i-ögat-ljudet. Helvete och Hitler. Villen låt. Metal, för satan! Metal för Satan!

2. Rebecka är den enda bloggaren värd att följa. Hennes senaste inlägg är hysteriskt kul och precis rätt på pungen. Jag är inte 20 år, jag är inte student och jag står numera väldigt sällan kring en köksfläkt på en hemmafest. Men jag förstår exakt allt hon säger. Jag kan relatera. Hon är relatera. Varför är hon begränsad till en obskyr blogg i egen regi?
Ge henne världen – nu.

Och nu: frågor. Lämna den rätta tipsraden som kommentar. Bry er inte om adressen. Den tar vi senare.

Fråga 1: Paper-sångaren brukar ha en t-shirt på sig med en mycket välkänd seriefigur. Vad heter figuren?
1. Gustaf.
3. Carlos Sathanas.
8. Skitsylen

Fråga 2: Vad är denna figur?
1. Basist i Repugnant.
3. En fet och lat katt.
8. Sångare/rappare i Totalt Jävla Mörker.

Fråga 3: Vad älskar denna figur mer än religiösa människor av alla de slag älskar att hata bögar?
1. Sauerkraut.
3. Utomparlamentariska, autonoma grupperingar som syftar till att, genom subversiv och konspiratorisk verksamhet, kullkasta det rådande kapitalistiska och patriarkala (skit)systemet.
8. Lasagne.


Tävlingsvinst (kanin i morotsbil ej inkluderad).

Bäst just nu: ”Semi-smart” med The Suicide Commandos.

”Animal rights will soon go away/I am now your Shah today”

Det blir inte mer pk än så här: en lesbian intervjuar en intellektuell judisk vegetarian (med glasögon). Somskriverböcker!

Rättshaverister – rejoice.

Glöm inte att använda dessa ord om ni rasar: ”ta bladet från munnen”, ”hyckleri”, ”dubbelmoral”, ”zog”, ”skrämmande” och ”pk-maffian”.

The occasional recept (anti-kött)



Mycket bra woksås:
3 msk olja
2 cm färsk ingefära (riven)
4 vitlöksklyftor (pressade)
3 msk soja
1 msk vinäger
1 msk sesamolja
1 msk chilisås
2 msk socker

Fräs ingefäran och vitlöken i oljan. Blanda i resten. Blanda sedan i det som ska vara i själva maträtten. Dock inte kött av någon sort.

Om kött blandas med denna sås formas ett gaaas!-moln och du dör (som sig bör om du äter lik).

The total annihilation will not be televised



Jag är inte den som mitt under en pågående katastrof fokuserar på att dokumentera undergången. Om världen förintas så kommer förintelsen fortfarande ha skett även om du inte filmar med din mobilkamera. Ja, jag tänker på varenda katastrof de senaste 1o åren då människor tyckt att det är mer rimligt att stå och filma och skrika ”OH MAH FAKKING GAWD THE WORLD IS ENDING! JESUS JESUS JESUS” istället för att springa för livet och/eller varna/hjälpa andra.

Youtube kommer inte att överleva Harmageddon.

Därför får ni nöja er med en efter-bild på när min gamla vinlytrotjänare plockade ner skylten. Sju år och tre flyttar knäckte den till slut. Sektionen S-T föll handlöst och drog med sig sektionen W-Ö i fallet. Jag var maktlös. Turligt nog stod en sektion av Cornelias skivor i botten och dämpade fallet.

Jaha, till Ikea. Sadla upp.

”The cold outside lays waste to life/Suspends the process of decay/Alone without a friend/Suffer”

Winter + Amebix + (kanske) Misery = ”The road”.
Helvete.

lördagen den 23:e januari 2010

En vanlig jävla hajp, inget krångel

1. Nu på onsdag spelar Municipal Waste, Victims och Beast på Debaser. Obs: Supertidig spelning! Waste går tydligen på kring nio redan. En gång i tiden släppte jag deras debutsingel och de var förband till mitt band i sin hemstad. Nu kommer de för första gången till min hemstad och jag jobbar kvällsskiftet. Hepp. Gareth i Victims bloggar as we speak om deras pågående europaturné med Municipal Waste. Välskrivet och omstörtande omfångsrikt – läs här.

3. En fantastiska skiva att ladda ner hittar du här.
For the hardcore and the indie freaks.

8. Ska ni hinna köpa biljetter till detta ska ni agera nu.

Riding on the ghost baby at the midnight


”Future baby stay in the darkness… fog”

Cornelia: Vad… är det här?
Jag: S.D.S. ”Distort fucking hope”.
Cornelia: Fy fan vad illa det låter.
Jag: Vad, det låter ju typ som Olivias ljud just nu.
Cornelia: Inte en chans.
Ytterligare en halv minut går.
Olivia och S.D.S. skriker ikapp. Skrikande, högfrekventa ljud.
Cornelia: Okej då. De låter typ likadana.

I övrigt: Sälj ”Digital evil in your life” 12” till mig nu. Någon.

The cult is alive:
The People’s Facebook Front of Anti-Reality FTW


”What is this… that stands… before me?”

Andvända icke-verklighet för att slösa med högst verkliga skattemedel: själva definitionen av rimlighet.

Schulman in blasphemy

Sanctuary in Blasphemy spelar på Snövit. Jag sitter hemma i familjens trygga famn. Illegalt ”30 Rock”-maraton på datorn och ett glas rött. Sedan introducerar Cornelia mig för ”Schulman show”. Hon har länge varit ett superfan av det här lågbudgetprogrammet som lockar en halv miljon tittare i veckan. Det har lett till att Cornelia utvecklat en orimlig krush på Markus Larsson.

Jag har lika länge varit skeptisk. Inte på grund av Larsson. What can I say, hon har en svaghet för bittra norrlänningar. I åratal har jag refererat till Schulman som ”den där gnagaren”. Men skam det ställningstagande som inte förtjänar en omvärdering. Som skribent har jag upptäckt att han är fittbra. En lysande människokännare och betraktare av vår mainstreamsamtid. Och en knivskarp stilist, till råga på allt. Kudos. Nu när jag även sett honom livs levande, då han stryker förbi mitt anspråkslösa skribord, kan jag tillskriva honom ytterligare ett statushöjande karaktärsdrag: han är smal. Bergen-Belsen-smal på det där Sisters of Mercy-liknande amfetaminsättet som jag alltid uppskattat, respekterat och avundats hos andra män.

Jag: Jaha, ”Schulman show” alltså. Helt okej men inte svinkul.
Cornelia: Näe, det här var det lätt tråkigaste avsnittet någonsin.
Jag: Jag kanske ska snacka in mig hos honom så jag får vara med, nu när vi jobbar på samma ställe. Så du slutar ha en krush på Larsson.
Cornelia: Ingen idé. Schulman skulle tycka att du är ett avskum.
Jag: Ett avskum?! Men förra veckan sa du bara att han skulle tycka att jag var märklig, eftersom han är så konservativ och överklassig av sig. ”En kille med lång hår? Märkligt, mycket märkligt”, typ. Så sa du då. Är jag nu uppgraderad till avskum?
Cornelia: Ja.

fredagen den 22:e januari 2010

Information Iphone speed survival highway:
The road to hell starts right here


”No way! Is that really a limited Meanwhile t-shirt?! From that bitchin’ Canadian tour they did 3 years ago? No way, that’s retarded!”
”Yes way. Yes retarded.”

Jag firar 10 år (minst) av att kallas sellout – komplett med grundlösa, löjeväckande anklagelser om att sakna integritet och värdighet – med att gå på Landet. Det är som sig bör: allt och alla är en episod av ”Stockholmsnatt”. Längst fram dansar en tjej med Tank Girl-look. Alla killar har små, små svarta mössor upprullade över öronen (DC-style?). Ironiska mustascher står att finna i varje hörn. Märkliga klädstilar frodas. På scen står ett krautband från Konstfack och spelar hutlösa Hawkwind-stölder. Deras trummis är den enda på stället som sticker ut. Han är väldigt gammal, rundlagd, har en träslöjdsmagisters grånade hästsvans, trött uppsyn samt en alldeles ny The Haunted-t-shirt. Yes way. Han ser konstigt cool ut när han håller stadigt takt i motorvägsrocken. Jag tänker dock bara på Carcass och går hem.

Dagens ilandsproblem: jag har fått en gratis Iphone. Det är begagnad och lite flottig. Jag är missnöjd då jag hade sett fram emot att få packa upp den där fina, skinande svarta kartongen. Istället fick jag en kantstött telefon i ett kuvert. Hur som – jag ha ny telefon, nytt telefonnummer. Om du känner mig kan du maila så får du det nya numret. Om inte kan du få det ändå. Krille 1.38: The people lover.

I övrigt: Jag tror jag ska klippa mig.

onsdagen den 20:e januari 2010

Peta in omöjligt obskyr antikommersiell musik…



…i Sveriges största tidning – check.

Vara först med omöjligt icke-obskyr nyhet – check.

Stanna hemma istället för att gå på Sunn O))) – check.

138: numret för särskilda blogginsatser

Igår: förlängd anställning.
Idag: hela första uppslaget i Nöjesbladet bär min signatur.
Senare idag: tar bylinebild och träffar Jakob Eklund.

Så mycket mer händer inte i mitt liv just nu. Jag är glad, nöjd och lycklig. Tiden och viljan räcker helt enkelt inte till för bittra utspel och hatiska attacker.

En liten fashionistfascistattack bara:


Heavy metal-lektion #138: När du kränger på dig dina allra tajtaste skinnbyxor för att spela hårdrock, försök att inte ha din jättestora mobiltelefon i framfickan. Okej?

I övrigt: subkulturell ringmärkning i dagens Aftonbladet består av en vit Trouble-t-shirt. Hitta om ni kan.

måndagen den 18:e januari 2010

Subkulturell ringmärkning på en redaktion


Is that a really big mouth or are you just happy to see me?

The dreaded fascist fashion advise



Jag: Du borde skaffa dreads.
Terry: Fy fan. Jag hatar dig.
Jag: Nej men seriöst. Du skulle passa jättebra i det.
Terry: Du skulle passa jättebra med en bruten näsa.

söndagen den 17:e januari 2010

Haiti ov hell


Dantes inferno? Nej.
Reality? Reality.

Skänk. 50 kr har du råd med.
Jag valde Läkare utan gränser men det finns fler.
Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 990 (50 kr)
PG 900603-2 eller BG 900-60 32. Märk talongen ”Akutinsatser”.

I Just Can’t Hate Enough:
Statistik stormtroopin’ på en söndag



Jag: Vad är det som hänt med min besöksstatistik? Jag tycker jag bloggar mindre och sämre än någonsin – men antalet besökare bara ökar. Jag är aldrig under 1000 unika per dag numera. Inte ens på helgerna. Ofta är det en bra bit över, dessutom.
Cornelia: Tja, har du sett Sofi Fahrmans blogg? Hon bloggar bara ut helt värdelösa foton och ändå har hon en miljard besökare och är nominerad till något pris. Hon lägger typ ut ett foto på någon jävla ful skruttstol och skriver ”den här stolen har jag”. Sedan får hon 70 kommentarer från småbarn som skriver ”åh guuuuu va fiiin stol”. De är störda, hela bunten.
Jag: Madness. Än mer madness är att jag i torsdags slog rekord. 1 865 unika besökare. Va fan, skrev jag ens något i torsdags?!
Scrolla, scrolla, scrolla.
Jag: Just ja, det var när jag la ut det där enormt fula jobbfotot.
Cornelia: Slog du rekord med en apful bild på dig själv?! HA HA HA HA HA HA HA HA HA H A HA HA HA HA! Priceless.
Jag: Kul Cornelia, kul.

Uppdatering: Någon som har ett ex av brädspelet Alfapet att sälja eller byta? Vi är genuint intresserade.

Olivia Obliteration: Satanarchy stormtroopin’?
Not so much.

Folk med fobi för ”märkliga baby-anakedoter” (hej Terry!) göre sig icke besvär med att läsa det här. The buck stops here.

Under helgen har jag försökt kontra syntharen Fredriks teori om bebisar och Kraftwek (Läs här, och här och sedan här). Det gick sådär. Inte ett helt fiasko men ej heller en stormande succé. Deicide genererade total apati och ointresse, men Nifelheim fick i alla falla fötter i luften och en glad pruttrecension.

Deicide ”Satan spawn, the caco-daemon”.


Nifelheim ”Evil blasphemies”

Autotuned sexualisering av barn:
win-win för artist och kapital

Jag och Olivia Obliteration går upp tidigt denna söndag. Jag ska skriva om 00-talets bästa album till Close-Up. Hon ska göra pruttljud med munnen och leka med en tygfigur som föreställer en kanin i en morotsbil. Allt är som sig bör.

I bakgrunden går tv:n, MTV. Jag vänder bort Olivia så hon sitter med ryggen mot, trots att kanalen vevar sin barnshow. ”Super pop: Musikprogrammet för våra yngre tittare, det blir inte poppigare än MTV Super POP!”. Ja jävlar, hej vad det går, de kränger pattar och lår.

Takida
, feta bröst, Kent, sex, knulleri, sexiga stycken som objekt, manliga män som erövrare, strippor, höga klackar, naket, Lady Gaga visar sin futuristiska fitta för några cybergubbs, autotuner, string, lack, läder, nätstrumpor, mer fittor på parad och så mycket pumpande pattar att heterosexualiteten känns krystad. Ingen som försöker så här hårt kan vara helt straight, om ni fattar vad jag menar.

I botten av rutan rullar Hotmatch, en XXX-tjänst där du ska sms:a in ”namnet på din kärlek”. ”Är du kär? Vill du veta dina chanser?”. Ett rimligt användande av 15 kr. Just nu är det Alex och Sabina som får veta om de passar ihop. Det verkar lovande. Hon har ”några riktigt fina delar” och han ”tycker om det direkt på morgonen”. Hur skulle det förhållandet – mellan två av kanalens ”yngre tittare” – inte kunna fungera? A match made in MTV heaven.

Bolibompa, hörde du det här? Så här ska en slipsten dras. Det är aldrig för tidigt att göra ditt barn till ett sexigt våp, redo att behaga.

Kids – sexualisera mera.

lördagen den 16:e januari 2010

Krille och Kikki: gyllene skor stormtroopin’


Krille, Kikki, Sulo – rock’n’roll damnation.

Jag: Kul att ni två har typ likadana t-shirts.
Kikki: Vad står det på din tröja då?
Hon slätar till trycket så det går att läsa.
Jag: Heresy. Det är ett engelsk band från mitten till slutet av 1980-talet. Av den lite hårdare typen.
Kikki: Jaha. Jag tyckte det stod Herreys

Foto av Magnus Sandberg. Kudos.

Fahrman FTW:
Guide to fascist fashionista in 3 mollusk steps


”First, we get the air piano…”


”…then, we get the air guitar…”


”…and then, then we get the horns up snubbe and the new Mustasch album. In contrast of sin bitches and motherfuckers!”

”…när jag står med mina vänner och spelar luftgitarr så jag får blåmärken på knäna…”
Sofi ”Rawk’n’Rawll” Fahrman

fredagen den 15:e januari 2010

Krille Kanal: SVD stormtroopin’

Debuten citerad i fredagens SVD. Hepp.



I övrigt: Grammisgalan 2010 på webb-tv och en flaska vin. Roligare än att vara på plats 2009. True story. Grammis – FTW!
Dock är den enda jag har i huvudet ”Micha” – tack vare kollegan Mysia Englund, som ledde sändningen. Kudos. Miiiichaaaaa

Manlig version:


Manson-version:


Gaaah! Vill ha! Integrity. Så hårt.

Olivia Obliteration: Synth stormtroopin’

Jag kommer hem och ”The man machine” dunkar i köket. Cornelia testar Fredriks Kraftwerk-teori. Det fungerar.

Jag, eller snarare Cornelia, när en synthare vid barmen.

Fahrmans reality eyelashes a.k.a jag stjäl bloggeri

”– Jag tror att oavsett vilka grupper man är i, så kan man alltid känna sig utanför. Jag kanske inte känner mig utanför på V (Sturecompagniets VIP-klubb, reds. anm.) när jag står med mina vänner och spelar luftgitarr så jag får blåmärken på knäna, men om jag går till Gubbrummet på Spy Bar, då kan jag absolut känna mig utanför.”

Önskas: en obduktion av känslolivet samt den mentala statusen hos den som relaterar utanförskap till två olika klubbar på Stureplan. Tack till Rebecka. You rule.

torsdagen den 14:e januari 2010

”Du ser ut som en fet, påtänd zombieindian”

Dagen börjar bra – jag upptäcker att mina 2 extra julkilon har försvunnit. Sedan upptäcker jag hur ser ut på jobbets internnät. Jag skriker som en chockad liten skolflicka, en hög och gäll ton.

Tjejen i receptionen ser på mig med djupaste medlidande och säger ”jag kan byta ut den om du vill, men då måste du ge mig en egen bild som du är nöjd med”. Jag har skickat den här.

Väntar med spänning på att den här under ska bytas ut.


”Fredspipa Bombanfall-fanatiker, vad sägs?”

onsdagen den 13:e januari 2010

Projects in the nite: 7 inches of pleasure pt 7, a.k.a.
old habits die hard


…aaand we’re back.

Blixtkrigreflektioner:
Boycot/Argue Damnation: efter alla dessa år är det fortfarande störande att omslaget är liiite för stort. Knullar upp harmonin i hyllan. Dock är konceptet för omslaget och titeln oöverträffat.
Bombanfall: orimligt överskattat band. Standard.
Bombstrike: bättre än Bombanfall.
Born Dead Icons: orimligt underskattat band. Stolt över att jag fick arbeta med dessa knepiga kanadensare. Insanely godly.
Coma: rimligt underskattade, knepiga, lite stolt här med.
Bombus: jag kan komma på ett enda oetablerat rockband i hela Sverige som det är tvunget att hålla ögonen på under 2010.
Det är Bombus.
Bruce: hur hamnade du här? Måste bero på att jag älskar Laibachs version av ”War”.

7 inches of pleasure pt 1.
7 inches of pleasure pt 2.
7 inches of pleasure pt. 3
7 inches of pleasure pt. 4
7 inches of pleasure pt. 5
7 inches of pleasure pt. 6

Märkte ni hur Coma fuckade bokstavsordning tack vare att Born Dead Icons-skivan är en split? Jobbigt va? Ordnung muss sein!

Snitting: ang. ettan där – vilka är/var Thaw?

Blog identity crisis



Efter att Tessie beskrivit I Just Can’t Hate Enough som full av ”obskyr metal, märkliga baby-andekdoter, hat mot idioter, hat mot borgare, hat mot kristdemokrater, hat mot köttätare och the occasional recept” känner jag mig splittrad. Vad ska jag satsa på för rimlig mental status för att karva mig fram genom bloggosfärens void-stämplade och icke-pengagenererande tillvaro?

I övrigt 1: Axel tog bilder senaste Sonic Ritual spelade. Kudos! Spana här. Vilken skärpa! Var det verkligen så där ljust i källaren? Var det bara i mitt huvud det var nedsläckt?

I övrigt 2: En liten del av mig må känna sig som Tex (”I am the devil, and I have come to do the devil’s work”). Resten av mig går från jobbet fylld av upprymdhet och med ett stort leende efter ännu en fantastisk arbetsdag. När hände det senast?


”Cynisk? Moi?”

tisdagen den 12:e januari 2010

Fritzl franchise comes to Telefonplan

Dina grannar börjar borra och banka 21.45 en vardagskväll trots att de själva har två små blöjbarn. Du bankar tillbaka med en tom PET-flaska. De slutar.

Du vaknar kl. 00.00 av att ditt barn vaknar. Då hör du att grannarna på andra sidan väggen flyttar tunga saker väldigt, väldigt tyst. De tassar omkring på tå, lyfter och ställer ner saker så stillsamt som det bara går.

Du vaknar igen kl. 03.00 tack vare din glada speedfreakunge. Då hör du att grannarna fortfarande håller på med samma syssla. Hasa, hasa, hasa. Skrapa, skrapa, skrapa. Vad i helvete? What gives?

1. Är de bortresta och någon har brutit sig in och håller på att tömma lyan? Stjäl rubbet, även fastskruvade hyllor.

2. Håller de på med någon fängelseanläggning Josef Fritzl-style?

Borde jag ha ringt polisen?

Oh well. För sent nu.


”So they call me Concentration Camp Josef here in Hägersten, ja?”

Obskyr filmreferens.

Internhumor ”R” Us

Debut.

Bloggvokabulär – check

Kristdemokrater: FTW!

Kristdemokraters främsta intresse är att tro på sagor samt näringslära från 1500-talet. Vegetariskt i skolan? Helvete, helvete nej!

Kan inte Djurens Rätt lalla över ett ex av ”Eating animals” till den outbildade Karl-Gustav Drotz?

Soul destruction

Conelia: Vad är det här?
Jag: Det är en skiva med XXX som jag ska intervjua.
Efter 3 låtar.
Cornelia: Är det fortfarande samma låt?
Jag: Nej.
Cornelia: Allt låter exakt likadant.
Efter 5 låtar.
Cornelia: Töntmusik, riktig jävla töntmusik. Hälsa XXX det.

I övrigt: Ett felstavat namn i tidningen är också ett namn.

måndagen den 11:e januari 2010

Bo Hagström i en replik till Jonas Granvik:
Fuck jävla off

Bakgrund.


”Pussy to the left of me, pussy to the right, here I am, using Jonas Granvik’s license cash to fuck bitches, smack hoes and eat the same Italian food over and over again. Benissimo motherfuckers!”

Vad en dag inte ska innehålla
Helvete, helvete nej

Ett totalt haveri. Satans jävla Titanic-fasoner av min livskamrat Ipod. Eftersom min grytbitsförfrågan genererade bra med gensvar up in this motherfucker ber jag än en gång alla bloggfanatiker om hjälp.

Jag kopplar in Ipod – den dyker bara upp som en enhet i Finder. Inte
i Itunes. Med andra ord kan jag inte lägga in ny musik.

Jag har testat att:


1. Starta om den, kanske en miljard gånger. Lås, lås upp, tryck in select, tryck in menue. Voliá. Inte ett skit.
2. Använda olika sladdar.
3. Koppla in den i två olika Mac-lådor.
4. Installera senaste versionen av Itunes.

Nu har den dessutom fastnat i diagnostik/dialys-läget och det händer absolut ingenting. Så jag väntar på att batteriet ska ta slut och livet kan börja igen.

Hjälp, någon? Jag är genuint intresserad. Istället för glädjeyra efter en fantastisk dag på jobbet sitter jag och surar framför tv:n. Jag ser ett program som glorifierar barnafödandet som om Goebbels fortfarande delade ut med medaljer för det.

Om du har 10 barn – måste alla döpas efter Jerry Springers gästlista?

Vad en dag ska innehålla

Alla första-dagen-på-jobbet-dagar borde innehålla ett telefonsamtal med Svante Grundberg. Märkligt att jag trots min ringa ålder fick se hans dekadenta tv-program ”Nattsud”. Än märkligare att jag uppskattade det. Undrar om det var det, i kombination med Guns N’ Roses, som grundla min livslånga fascination för sprit och cigaretter? Kudos Svante, kudos.

Haunting the redaktion

Ny arbetsplats. Spottar direkt subkulturellt mode:
Longsleeve från Venom.
Oldschooldesign från Slayer – ”Haunting the chapel”.

Härligt.

söndagen den 10:e januari 2010

Where did all the soy boys go?

Efterlyses: Torkade sojagrytbitar. Förr i tiden gick de att köpa överallt, billig. Nu verkar de vara utrotningshotade och när jag väl hittar dem (Goodstore, Gryningen) så är de extremt ekologiska och extremt dyra. Vad har hänt? Förut låg det en hälsokostbutik i gallerian vid Medborgaplatsen, bredvid Apoteket. Där kunde du köpa en pall grytbitar för en spottstyvel. Nu är butiken och bitarna borta, puts väck.

All information tas tacksamt emot. Jag är genuint intresserad.

Projects in the day:
Vegan burger battery bonanza

Jag och Cornelia är inga skogsmullevegetarianer. Inte ens under de drygt 10 år jag var vegan orkade jag med Kånken, fotriktiga skor, långa linskok, blötlagda kikärtor, dreads och hängselbyxor.

Cityvego Decontrol 138 – asfalt, betong och punkgryta. Därför är jag även djupt föraktfull inför back to nature-hipstern med sin surdeg. Baka eget bröd? Min tid är värd så mycket mer.

Krille i ögonblick av sinneförvirring: Ska vi börja göra surdeg?
Cornelia, klarsynt som alltid: Nej! Aldrig! Helvete nej!

Med jämna mellanrum får jag dock infall att göra mer krånglig mat. Jag slår i avancerade veganska kokböcker, tvingas goggla obskyra ingredienser, ut och specialhandla varor som jag använder 0.5 msk av och som sedan blir stående i 2 år, lagar mat i timmar, meckar, hackar, knådar, skär, slabbar, förstör, smutsar ner och så sitter vi båda där och konstaterar att ”jo, det smakar väl helt okej men det kanske inte var värt allt extra besvär” och sedan lagar vi aldrig mer den rätten.

Dags igen. Efter tips från Cecilia (kudos!) upptäcker jag Undergound Burgers och det här receptet. Och faktiskt – sjukt värt extra besvär.

Men vi börjar med det här receptet för dressing som går blixtkrigsnabbt att skaka ihop.


Bilden tagen sekunden innan Olivia bestämde sig för att det är roligare att fuck shit up än att vara med på ansträngt arrangerade bilder till buskisblogg. Mayhem and destruction, dressing överallt.


Puny potato press could not handle pressure of mighty potatos and giant Cornelia muscle power. Puny potato press crumble.

Det påminner mig om när jag skulle köpa tårgas i Tyskland en gång för många år sedan. Stor butik med arméöverskott. Bakom kassan tärd citycamoblondin med fixade läppar och sillisar, bakom henne muskelpumpad biff med snaggad blekt frissa och Operation Desert Storm-ekipering. Han börjar skratta när jag betalar.

Jag: What’s so funny?
Biff med Schwarzenegger-uttal: I don’t understand it. Big guy like you, buying tear gas. It is funny, ha ha ha ha.
Jag med pipig röst och rodnande kinder: But it is not for me. It is for girlfriend who is alone when I am on tour!
Biff: Ha ha ha, ho ho ho!


Knåda röra. ”Fist to fist/Eye to eye/The rulers of the wasteland/And in the land of rape and honey/You prey”


Stek.


Bygg burgarberg. ”Face to face/Blood to blood/The mountain of meat you tumbled from/And in the land of rape and honey/You prey”


Svulla. The end.

Extremt bra recept. Go, just fucking go.

Familjen Röstund Jonsson:
Sunday morning Einsteins


Sunday System Decontrol:
Gråa mjukisbyxor – check.
Oberäknelig bebis med tendens till Måns Möller-uppsyn – check.
Handgjord kattkudde gjord av handikappade indier – check.
T-shirt från Tragedy – check.
Paintbox på stereon – check
Motörbreath till
Jello Biafra – hittad, check

Mental förberedelse för blixtkriginhopp på en helt ny arbetsplats har gett den slappaste helgen i mannaminne. Lagvidriga filmtorrenter, bister kyla och veganska storkok (mer om det senare) gör verkligheten utanför dörren helt onödig. Bloggande också.

fredagen den 8:e januari 2010

Den Allätande Unge Mannen:
Verkligheten tränger sig på, med kukbonus

Ibland spelar mediegudarna mig rakt i händerna. Ni som tvivlar på att Den Allätande Unge Mannen existerar i verkliga livet som individ – jag hänvisar er till Ansiktsmaskinen (a.k.a. kvasikändisar är dyngraka och meningslösa på bild) i dagens DN På Stan.

Anders Timell, 44 år, källarmästare på Riche och Teatergrillen/radiopratar, Birkastan:
”Jag spelade skivor i lilla baren på Riche. Jag jobbade till elvatiden, sedan gick jag helt sonika in och tog över. Jag gör det en gång per år, när Söderklistret sitter för hårt i väggarna. Jag vädrar ut den unkna och gamla med Backstreet Boys, Toto och hårdrock.

Marcus Enochsson, 34 år, skivproducent, Östermalm:
”Vi var där tack vare kvällens eminenta val av dj. Det är lätt årets höjdpunkt när Anders Timell spelar. Han sprider väldigt bra stämning. Man höjer sitt personbästa i hans närvaro.”

Nu är Anders Timell inte särskilt ung, men ni förstår poängen. En gång i besittning av en bisarr icke-smak när det gäller musik – alltid buskisblandning vid stereon.

I övrigt är han känd för att ha en gigantisk kuk. Hästpojken FTW! Anders Timell är Hästmannen. Trve story.

torsdagen den 7:e januari 2010

Den Allätande Unge Mannen: FTW


The trve wild child: Ragge Lawless.

Jag får ett sms från Viktor:

”Kl 06 vaknar jag upp av att min granne har efterfest och orkar inte bry mig då jag ändå ska upp om 10 min. Vad som däremot var helt sjukt var låtvalet (damn you Spotify). Det började med Ronny & Ragge, Scatman John och sen från ingenstans allsång till WASP:s Wild child.”

Här har Viktor råkat ut för en klassisk festmix modell Svennebanan, alias Den Allätande Unge Mannen. En smak som är så bortom genomrutten och absurd att det blir en icke-smak, och därigenom än mer provocerande än till och med de punkare som alltid ska spexa till det med joddling och Jussi Björling. Är du punkare – lyssna på punk. Glid inte omkring i parkerna och blästra bort förståndet med ”Till havs” på en bandare. Det gör dig inte mer unik, det gör dig bara till en nitad version av Nils Poppe.

Men jag avviker från ämnet.

Jag känner Viktors smärta. I många år bodde granne med olika skepnader av Den Allätande Unge Mannen. Strax över 20, första egna ettan, direkt från föräldrahemmet, förfest, krogutgång, efterfest, cigarrökande på balkongen med boysen för att visa upp världsvanan, grillpartaj, discodunk på morgonkvisten med dyngrakt damsällskap.

Ni kan typen, ni har själv haft honom som granne. Han ser ut som vem som helst, är vem som helst och lyssnar på vad som helst. ”Jag går och fiskar” möter ”Welcome to the jungle”, Schnappi avlöser Iron Maiden, Haddaway skrålar i kapp med Hetfield.

Numera träffar jag sällan Den Allätande Unge Mannen. Jag har familj och bor i en trea i en förening tillsammans med andra heteronormativa par. Ensamma svennesjälar göre sig icke besvär. This is baby country.

Vår närmaste granne är förvisso en ung man i en etta, men han nöjer sig med att spela surroundsoundförstärkt tv-spel så att det dundrar genom väggarna. Det är mer acceptabelt än både Schnappi och Peter Settman. Och när han väl lyssnar på musik är det Coldplay, Coldplay och än mer Coldplay. Äckligt men fortfarande bättre än Peter Settman.

Men käre granne, om din enda källa för musik är Spotify, är det då inte värt att bli premiummedlem för 30 kr i månaden?

Jag är jätteless på att höra reklamen.

onsdagen den 6:e januari 2010

Det bittra slutet



Asocial ”Det bittra slutet” 7”
Dissonance Records
1984

Är detta originalpress och originalomslag? Och vad har den för matrixnummer graverat på vinylen?

Tacksam för svar. Jag är genuint intresserad.

DJ på Bröderna Olssons:
Helt klart inte ett bra system


En tidigare dj har i frustration över den orättvisa behandlingen låtit ilskan gå ut över vinylen. En bra en, tyvärr.

2010 blir mitt sjunde år i hufvudstaden Stockholm. Under de år jag bott här har jag hängt på Bröderna Olssons Garlic & Shots oräkneliga gånger. Att kalla det stamhak är att ta i, men både jag och Cornelia har plöjt ner åtskilliga tusenlappar i restaurangens dagskassa. Den vegetariska maten har varit god, prisvärd och riklig. Personalen alltid glad, trevlig, hjälpsam och cool. Förutom en kille.

Han ler aldrig, är otrevlig, inte tjänstvillig, har hästsvans. Han är den typ av bartender som nonchalerar dig lite för länge trots att du är den enda där som vill beställa, liksom för att ingjuta känslan av underdånighet i kunden. Yes yes, var sjukt tacksam att du får byta dina pengar mot min vara. Igår fattade jag vem han är. Han är chefen.

Han är även anledningen till att jag aldrig mer kommer att sätta min fot på Bröderna Olssons. Tyvärr har jag nu fått ett ansikte till alla de kass-boss-rykten som jag hört – folk som knegat där, andra skivvändare – genom åren.

The deal: Jag blir anlitad att spela skivor i utbyte mot mat, öl och en liten (betoning på liten) slant. Skitkul – ännu roligare om jag får spela med en vän. Det går för sig men då får vi dela på gaget. Fair enough. Vi dyker upp. Chefen lackar för att det är två personer som ska äta och dricka. Han bestämmer att ska det vara så, så får vi inget betalt. Fair enough, igen. I can dig it. Summan var ändå i stort sett symbolisk och vi gör det ju för att det är kul att dricka öl och spela vår favoritmusik.

Och kul blir det onekligen. Nedervåningen fylls snabbt med punkare och hårdrockare, de torra struparnas subkulturer. Stämningen är hög, alla är där, det är packat med folk. Strax innan stängning tar jag mod till mig och bestämmer mig för att fråga chefen om vi kan få 200-300 kr att åka taxi för. Det är till och med mindre än vad vi blivit lovade från början. Det är -17 och vi bär på tung vinyl. Bad mistake.

Han låter mig förstå att jag är dum i huvudet, att jag kan dra åt helvete och att jag ska passa mig jävligt noga då jag gått in bakom baren för att prata med honom. Inte med de orden men budskapet är klart och tydligt: 300 kr till taxi? Fuck jävla off.

Jag har aldrig blivit så arrogant behandlad av en man som anser att det är okej att bära en hästsvans offentligt. Avskedsorden blir dessa, sagt med en oerhört dryg ton:

Krille: Kom igen, du har haft fullt hus ikväll, det var ju fullt där nere.
Chef: Jaha, och du tror att det är tack vare er eller?

Nej, kunderna har kommit för det serviceinriktade och vänliga bemötandet som du tillhandahåller. Jag tror knappast att du fyllt din restaurang med törstiga punkare och hårdrockare en vanlig tisdag, röd dag eller ej. Men vad vet jag – det kanske du hade. Eller så hade du fyllt den med andra typer av suputer. Och du kommer att fortsätta göra det. Men det kommer inte att vara med min hjälp eller med mina pengar.

Trist avslutning på en otroligt rolig kväll. Summering av Bröderna Olssons Garlic & Shots: bra ställe, god mat, cool personal – skitchef.

The hit list:
Iggy Pop/James Williamson: Kill city
Rose Tattoo: Nice boys
Poison Idea: Getting the fear
Thin Lizzy: Emerald
Sisters of Mercy: Black planet
The Damned: Love song
Warsaw: They walked in line (om och om igen då Death Row-Henrik la hörlurssladden över skivarmen ett par gånger)
Black Sabbath: Children of the grave
Adolescents: Who is who
Sleep: Dragonaut
Ministry: N.W.O.
Pentagram: Forever my queen
Crucifix: Brazen hell
Mercyful Fate: Black masses
Motörhead: The wolf
Trouble: The wolf
Wolfpack: Outlaw vagabond
Destruction: Antichrist (här gick ena vinylspelaren åt helvete)
Adrenaline OD: Suburbia
Darkthrone: Graveyard slut
Alice Cooper: Caught in a dream
Monkees: Steppin stone
Danava: By the mark
Satyricon: Wolfpack (miljondollarproduktion och det enda som lät MTV-bra genom det murriga ljudsystemet)
Observers: Lead pill
Pink Fairies: Teenage rebel
Electric Wizard: Dunwitch
Stooges: Down on the street
Iron Maiden: Wrathchild (tummen upp-chock från hataren Hjalmar)
Discharge: Society’s victim
Anti Cimex: Share my life
Inepsy: 10 packs of smokes
Subhumans: Fuck you
Gang Green: Alcohol (live)
Repulsion Maggots in your coffin
Void: Who are you?
Pagan Altar: Land of Peter Tägtgren
Judas Priest: Saints in hell
Saint Vitus: Clear windowpane
Ozzy Osbourne: Over the rainbow
Roky Erickson: Click your fingers
Meanwhile: Road to hell
Bathory: Enter the eternal fire
Rudimentary Peni: Rotten to the core
Negative Approach: Nothing
Radio Birdman: 455 SD
Clash: Guns of Brixton (urspårning från mitt håll, skivan låg där)
Jerry’s Kids: Tear it up.
Voivod: Tornado
Annihilation Time: Too high to die
GBH: Generals
Celtic Frost: Jewel throne
Reagan Youth: Reagan youth
Motörhad: Killed by death
Danzig: Killer wolf
Death SS: The night of the witch
Slayer: Chemical warfare
Graveyard: Thin line
Motörhead: Stone deaf in the USA
Ratos de Porão: Crucificados pelo sistema
Venom: Don’t burn the witch
Redd Kross: Linda Blair
World Burns To Death: Come and see
Zero Boys: Amphetamine addiction
Poison Idea: Nothing is final
Riot: Outlaw
Discharge: Hear nothing see nothing say nothing
Gism: Endless blockades for the pussyfooter
Spazm 151: Freedom/Tear it up
Gang Green: Alcohol (live)


Anti-publikdragare.