tisdagen den 30:e november 2010

”And many of us – probably most of us – think your religion fucks people up” vol. 2

Det här inlägget får Syn City att vanhelga Frank Millers geni genom att lämna följande kommentar:

”Jo det har han. Punkt slut. Han kan komma och gå som han vill i en rörelse som beskrivits som totalitär av folk utan inblick. Du avfärdar religiösa människor som verklighetsfrämmande. Med vilken inblick då? Hur kan du vara en av dem och inte vara en av dem?

Jag tycker moderater är verklighetsfrämmande. Jag tycker människor som tror på tomten är mindre verklighetsfrämmande än moderater. Jag tycker Humanisterna är ett kollektiv av själlösa tråkmånsar som inte har något att bilda kollektiv kring, så de bildar kollektiv kring att gilla att inte gilla...

I min bok är Björn Ulveus en moderat. Och Humanist. Dubbel usch.”


Det verkar som du kör med trolleri, men jag väljer ändå att svara dig seriöst, vuxen till vuxen.

Vad Ray Cappo har för förhållande till Hare Krishna idag, vet jag inte. Vad jag dock vet är att Hare Krishna som rörelse tämligen unisont av forskarvärlden avfärdas som en dogmatisk sekt som hjärntvättar folk, fråntar dem deras individuella vilja och tvingar in dem i en rörelse och ett regelverk som lämnar väldigt lite utrymme för personliga ställningstaganden och egna reflektioner och åsikter. Ungefär som Scientologerna. Vittnesmål från folk som lämnat denna sekt finns det gott om, det gjorde det redan långt innan internet uppfanns.

Verklighetsfrämmande? Du vill prata verklighet med mig gällande en sekt som tror på återfödelse och som kräver att människor endast ska ha sex i syfte att skaffa barn? Tut-tut Vishnu, hoppa in i din lådbil och dra iväg! Skynda dig att begränsa folks lustar och njutande!

Som om vi inte hade tillräckligt med mentala bojor som det är.

Jag var på ett fåtal Hare Krishna-möten som ung, för att få gratis mat. Det var obehaglig new age-skit som varje människa med ett uns av förnuft och rationellt tänkande irriterat viftar bort.

Att uppleva när Ray Cappo fick över femhundra tonåringar att mässa ”hare krishna, hare rama” är fortfarande det mest sinnesknullande obehagliga jag upplevt i hela mitt liv.

Nu kommer du att säga ”duuuh, vad är det för skillnad mot när femtiotusen hårdrockare sjunger Iron Maiden-låtar”. Men – jo. Det är skillnad. Förstår du inte det själv kan jag inte göra något för dig, och du gör bäst i att söka dig till en annan del av bloggosfären.

Humanisterna är inte antireligiösa. De är anti att de religiösa ska lägga sig sådant de inte har med att göra. Vilket de gör, hela tiden, över hela världen, just nu i denna sekund, tick, tack, klockan går, döden närmar sig, helvetet väntar, evig plåga om du inte passar dig.

Just nu i denna sekund dör en kvinna i en illegal abort för att en snubbe i lustig clownhatt tycker att det är just så en slipsten ska dras.

Just nu i denna sekund kastar en ung man en sten i nunan på en Pridefjolla, bara för att en hittepåbok eller två förkunnar att det är skändligt att suga kuk – om du är man.

Humanisterna kämpar för ett sekulärt samhälle där vi som väljer att inte tro på tomten, ska slippa få våra liv dikterade av de som väljer att tro på tomten. De kämpar för rätten att fråga ”vad har du för bevis på att det är som du säger”, utan att riskera att hamna på kåken i resten av ditt liv. Sunt förnuft, vetenskap och en rimlig existens för alla.

Läs artikeln om skeptiker i senaste Filter så kanske du förstår hur jag tänker. Den handlar inte specifikt om Humanisterna, utan behandlar friheten att ifrågasätta gudsslavar, drömtydare, spåtanter, scientologer, framtidssiare och horoskopställare. Min favoritfrihet.

En frihet som attackeras gång på gång av världens alla troende och deras högljudda krav på blasfemilagar och respekt. Du, gud, respekt rullar åt båda hållen.

”Jag tycker Humanisterna är ett kollektiv av själlösa tråkmånsar som inte har något att bilda kollektiv kring, så de bildar kollektiv kring att gilla att inte gilla”

Skämtar du? Skämtar du med mig?! Eller är du så här genomkorkad? Du har just beskrivit varenda religion någonsin. En bunt trista jävla runkgubbar som bildar ett kollektiv runt ett påhittat spöke, och sedan sitter och fördömer folk, kastar ut bannbullor, förbjuder sånt de inte gillar – det vill säga mänskliga rättigheter.

Jag väljer en ateistisk discomoderat vilken dag som helst framför en bokstavstrogen, burkahajpande, krucifixpullande, korkskruvslockig tomtetroende i färggrant lakan.

Vilken.
Jävla.
Dag.
Som.
Helst
.

Good day to you, Sir! I said good day!

Victim in studio

Vännerna i Victims spelar in skiva. Gareth rapporterar informativt och välskrivet – här. Läs om Entombed-medlemmen som blev haffad i Uppsala under helgen som var! Rafflande!

Krtek ve městě


Allt är bra i skogen. Djuren lever en slapp stonerlivsstil.


Då kommer storkapitalet. De hugger ner all skog och stjäl träden.


Djurens vardag förvandlas till en dystopisk, regnpinad, postapokalyptisk Amebix möter ”The Road Warrior”-verklighet. De sitter på en stubbe och gråter. Apatiska.


Genom att spela det byråkratiska spelet, lyckas djuren få en lyxig penthousevåning i den stad som vuxit upp där deras skog en gång stod. De använder den som bas för omstörtande verksamhet. Bland annat utför de direktaktioner mot massbilismen, inte helt olikt Asfaltsdjungelns indianer. Upprymda av en revolutionär stämning, springer de genom betonglandskapet vrålandes Garland Jeffreys ”Wild in the strets”. Dock hamnar mullvaden och hans vänner närmare Circle Jerks tolkning.


Medan smoggen stiger över detta metropolis. Medan leksaksindustrins insatsstyrka omringar skyskrapan och laddar sina höghastighetsvapen. Då ställer sig mullvaden på skyskrapans tak, hötter med pekfingret och vrålar: ”Fuck you Disney och era McDonalds-leksaker! Ät skit Pokémon! Dö dö dööö överkonsumtion riktad till barn! J’accuse! Viva la revolution! Viva la kottkossor! Ni tar oss aldrig levande!”

Sedan sprängs skyskrapan i ett eldmoln.

Soundtrack: ”S/t”, The Dead Ones.

”And many of us – probably most of us – think your religion fucks people up”

För oss som väljer att inte tro på Jesus, Maria, den långörade åsnan och den talande valnöten, finns det extremt intelligent och välformulerad läsning – här.

Soundtrack: ”Act III”, Death Angel.

måndagen den 29:e november 2010

”Hårdrockarnas intresse för våld och ondska, gör det lätt att tro att de också är för krig”



Fråga 1:
Vad gör han idag?

Fråga 2: Är det Råttgift detsamma som det här Råttgift?

Du vet att du är fucked for life när...

...din bostadsrättsförening skickar ut papper där obegripliga formuleringar som ”en grupp som dynamiskt kommer att kommunicera med föreningar och företag i vårt närområde” förekommer.

...dina referenser utgörs av Steve-O och Bam Margera.


Varför?

Desperate housewives, desperate hours vol. 3



Idag har jag ätit fem munkar. Vid den fjärde sa jag högt till mig själv ”det är du värd”. Jag kommer att komma ut på andra sidan föräldraledigheten och se ut så här:



Sedan beställde jag japansk crustvinyl från Krogh och hans distro.

Desperate housewives, desperate hours vol. 1
Desperate housewives, desperate hours vol. 2

Konversation jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle delta i, vol. #138

Jag: Jag vill reklamera de här blöjorna tack.
Tonårstjej bakom disken: Eh. Jaha. Varför?
Jag: De läcker.
Tonårstjej bakom disken: Eh... Läcker? Vad menar du?
Jag: Kiss. De läcker kiss. De håller inte inne kisset. Kisset hamnar i blöjan. Sedan hamnar kisset i kläderna. Sist, men inte minst, hamnar kisset i sängen. Helt klart inte ett bra system när själva syftet med blöjor är att förhindra ett kissläckage. Jag hatar Kiss.
Oerhört generad tonårstjej bakom disken: Eh... Eh... Vänta, jag ska ringa efter någon som kan sådant här.
Jag: Tack.

söndagen den 28:e november 2010

Jag är graven i grabben bredvid dig

Jag: Ett tidlöst ungdomstecken: Oavsett kylan har tonårstjejer i princip ingenting på sig när de drar runt på stan. Har de stora täckjackor är de alltid öppna, och under har de typ ett linne.
Cornelia: Ja, jag vet. Killarna har dock alltid rejält med kläder, för de skiter i regel i hur de ser ut. Tjejerna vill att deras coola kläder ska synas, och det gör de inte om de har täckjackor. Jag var likadan när jag var tonåring, gick ut i femton minusgrader iklädd jeansjacka och en rosa magtröja som det stod ”Happy” på. Numera suktar jag efter snowjoggings och termobyxor.
Jag: Helvete, hur ska vi göra med Olivia? Hur ska vi få henne att fatta att hon måste ha vantar och mössa och halsduk och vettiga, rejäla skor? Skoteroverall FTW!
Cornelia: Kan vi inte ta det snackat om tio år, typ? Lite tidigt nu.
Jag: Hej, har vi träffats? Jag heter Christoffer. Jag gillar att gräva gravar så långt i förskott som det bara går.
Cornelia: Ååååh... Käften.

”A blistering light/A burning heat and the end is here/This is the judgement day/Stricken by fear a helpless child/Kneels besides her maimed mother”

En kväll i det totalitära fredagsmysets regi påtvingar mig flertalet uppenbarelser. Ingen av dem är särskilt gemytliga.

1. Jag ser ”På spåret” för första gången i mitt liv. Det får mig att vilja slå ut tänderna på samtliga medverkande, programledarna och publiken. Kanske även på mig själv. En vän påpekar: ”Du är långt ifrån ensam. Det är en tragedi att man förväntas bry sig.”

2. Med #1 i bakhuvudet bör vi alla fråga oss följande: Hur i helvete kan Moneybrother ha en karriär som något annat än pisspojke? Går det att ställa någon till svars via en snabb skådeprocess, eller är vi alla skyldiga?

3. ”Skavlan”. Gubbig runkfest med licens att inte kunna intervjua sig ut ur en blöt papperspåse.

3. I Ryssland har president Dmitrij Medvedev dragit igång en kampanj för att belysa Josef Stalins monsterism och illdåd. Här i västvärlden går vi åt andra hållet, och omfamnar forna förbrytare. Så - hur kan Take That nu, 2010, anses utgöra en vital och epokavgörande del av musikhistorien? Vem sov på sitt vaktpass och släppte in pojkbandspinan i det musikjournalistiska finrummet? Äter vi inte redan tillräckligt med spya, utan att behöva steka upp gårdagens kolera?


Tack och lov bjöd lördagen på antimys och födelsedagsfest hos Tant Stina.


”Fastkedjad i fredagsmyset/Fast i systemets trivselhjul/Ett liv i frihet/I botten av ett cocktailglas/Jag orkar fan inte mer/Inget e värt ett skit”

I övrigt innehöll helgen massor av sms. Först förklarade Parne sin kärlek till Ralf i Mustasch gång på gång på gång. Creepy. Sedan hörde en blivande Afghanistan-korrespondent av sig och undrade om jag ville ha ett prisindex på heroin, burkor och AK-47:or. Det sa jag att jag ville, varpå vi skämtade om ”En talibans guide till att slå sin kvinna” - ”A Kabul Times bestseller”. Efter det tog karma hämnd och krossade min datamaskin. Väl rutet, karma.

En Mac-maniac med PC är en som en inoljad bautasten i en tändsticksask

Seriös fråga: Hur hittar jag korrekt vända ” och korrekt långa – på en PC? Jag känner mig helt, tja... Ja, ni vet det där ordet som är PC baklänges och som används av alla oss sjuttiotalister? Exakt så känner jag mig.

Tacksam för hjälp. Jag är genuint intresserad.


Rimligt hålligång för ett PC-freak.

”Do not resist/It is your destiny/Have we not all become/The children of technology”

Idag fick min datamaskin nog av I Just Can’t Hate Enough. Efter två år av intensivt hat och förakt, sa hårddisken ”fuck you fisk” med ett krunchigt kras. Sorti: helvetet.


Mattias satte upp sin datapark för felsökning...


...men det fanns inget att göra. Just nu bloggar jag från ett vanhelgat astralplan av cyberspace. Det hindrar inte att mina auktioner går ut ikväll. Spana - här.

lördagen den 27:e november 2010

Konstfack: En odyssé i små mössor, stora glasögon och godstågsträngsel modell Polen 1944



Om du studerar på Konstfack, får du lära dig något annat än att screentrycka Vice Magazine-liknande bilder på dig själv, som du sedan säjer för femhundra kronor styck? Väl investerade studiemedel.

Efter ett besök på institutionens julmarknad förlorar Stockholmsnatt sin udd. Verkligheten klår satiren, igen. Jag går hem, tar på mig min sotarmössa och lyssnar på en Agent Side Grinder-skiva med Berwaldhallen på omslaget. Rimligt. Sedan lyssnar jag på en ännu mer hipsterkorrekt, konstfuckande och svindyr Gho$t-skiva med Elisabet Báthory på omslaget. Än mer rimligt.

fredagen den 26:e november 2010

Desperate housewives, desperate hours vol. 2

Hemmafrufällan har väckt helt nya sidor hos mig. Som ett än starkare hat gentemot lifestylade, oklanderligt ljusa bostäder med stora nonsensord bokstaverade på väggarna. Jag trodde inte det var möjligt att hata reportage om drömbostäder mer än jag redan gör, men jorå.

Det går alldeles utmärkt.

Verkligheten göder det svarta i mitt hjärta gång på gång, då det ständigt dyker upp gratistidningar i brevlådan där den ena stilettklackade matriarkaten efter den andra visar upp perfekt genusmärkta barn och fulländad, fuldopad Lexingtoninredning på LSD. Jag ser rött.

Rubriken ”Stressfri jul” över en ”författare, föreläsare och coach inom personlig utveckling, ledarskap och mental hälsa” som förklarar hur fantastiskt livet efter en mental kollaps är i fem rum och kök på Södermalm, får mig att vilja smyga över till grannen och fjutta eld på deras bekymmersfria, rottingmättade uteplats.

Avundsjuka? Jantelag? Ja, för helvete. Mer sånt. Bring it.

Desperate housewives, desperate hours

Hemmafru och husmoder – vilket jävla skitliv.

Efter lite mer än tre månader som heltidspappa är jag redo att röka crack. Inte på grund av fadersrollen, där rullar det på utmärkt. Olivia Obliteration är lättsam och lättskött på ett sätt som få personer kring femton månaders ålder är.

Vi har kommit varandra otroligt nära. Jag kan alla drag i hennes personlighet och vi har en fantastisk relation som jag inte trodde var möjlig att etablera med en individ som bär blöjor dygnet runt.

Min kärlek och hängivelse till henne är outsinlig.

Nej, det som krossar mig är det som med den moderna livspusselterminologin kallas för markservice.

Smådiska, fylla diskmaskinen, tömma diskmaskinen, sortera tvätt, hänga tvätt, bädda, dammsuga, skura, småplocka mjukisdjur och leksaker non-stop, laga mat, fixa fika, handla. Kort sagt: det helvete på jorden som utgör varje hemmafrus dagliga rutin. Jag förstår att methamfetamin sprider sig likt en löpeld bland USA:s fotbollsmorsor.

Ge mig en langare, nu.

I vanliga fall är jag och Cornelia hyfsat bra på dela upp dödssysslorna. Hon handlar oftare, jag grovstädar mer regelbundet – det går ungefär jämnt ut. Då och då bråkar vi för att en av oss tycker att den andra är en latoxe, men vi når sällan harmageddonnivå på tjabblet.

Nu när jag är föräldraledig faller det sig naturligt att jag gör i princip allt, precis som Cornelia gjorde när hon var hemma. Att dela upp sysslorna och hantera femtio procent av dem är tristess deluxe nog. Dock är det hanterbar leda. Att göra allt varje dag är rena sotdöden.

Att vi män fått kvinnorna att göra det här i alla årtusenden – helt obetalt! – är den största blåsningen i mänsklighetens historia.

Kudos till sol och vårandet, patriarkatet.


”Nooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!”

Fortsättning följer.

”Nakna/Nakna för fan/Nakna barn/Som brinner” vol. 2

Efter förra inlägget inser jag att jag aldrig någonsin fattat vad i helvete ”Ondskans ansikte”-omslaget föreställer. Vad är egentligen den där pixliga krumeluren till höger?

Tacksam för svar. Jag är genuint intresserad.


3 x ondskans anleten.

Hear ye! Hear ye! Efterlysning!
Finnes: Livet Som Insats från Falun.
Sökes: ”Obskyrt lite mindre band som eventuellt skulle vara intresserade av att släppa en splitsjua eller liknande.”
Intresserade parter hör av sig till livetsominsats@gmail.com.

”Nakna/Nakna för fan/Nakna barn/Som brinner”



Jag minns hur bra jag tyckte Skitsystem var på nittiotalet. Jag minns hur punkscenen och mainstreammedia kollektivit sket på sig i en aldrig sinande ström av lovord och tygmärken. Jag minns den gången mitt band fick agera huvudakt efter Skitsystem, då bussarna skulle sluta gå och alla i publiken var där för att se dem. Jag undrar om de är lika bra nu. Jag undrar om publikattraktionen sitter i.

Det lär visa sig – ikväll.

Jag kan på grund av familjesamkväm inte närvara, men jag mottar gärna vittnesmål i efterhand.

Technological march of death:
Mosh out with your C.O.C. out

Lustigt. Exakt den här bokningen har jag och Death Row-Henrik filosoferat om sedan årets festival – skulle C.O.C. passa profilen?

Och ja, det gör de, uppenbarligen. Fira. Fira!

Ännu lustigare är att jag på Hole in the sky frågade Roadburn-bossen Walter om gruppen skulle kunna rulla bland konstfuckande och doomande. Han blubbade runt utan att svara. Nu förstår jag varför.

Biljetterna släpps nu på lördag – här.

CORROSION OF CONFORMITY'S REUNITED ”ANIMOSITY” LINEUP CONFIRMED FOR SUNN O)))’S CURATED EVENT AT ROADBURN FESTIVAL 2011

The reunited classic ”Animosity” lineup of CORROSION OF CONFORMITY — Mike Dean (bass, vocals), Woody Weatherman (guitar) and Reed Mullin (drums) — has been confirmed for SUNN O)))’s curated event at Roadburn Festival 2011, set for April 15th at the 013 venuein Tilburg, Holland.



I övrigt finns inget att tillägga. Inget!

Beklagar alla halvtråkiga inlägg där det inte finns utrymme att lägga till något. Tristessen dödar mig. Jag ska rycka upp mig. Senare.

Bonus: Jag har en C.O.C-tatuering. Så även Fred Durst

torsdagen den 25:e november 2010

Den heliga treenigheten: Hitler, hipsters, fuskkött



Jag har inget att tillägga. Inget!

T.K.O.



Verkligheten – satir: 1, 0.



Verkligheten – satir: 2, 0.



Verkligheten – satir: 3, 0.

Satiren dunkar i golvet, blodig och sönderslagen till en krämig substans. Matchen är över. Verkligheten vinner. ICBM – nu.

Den svenska skådespelareliten: En incestuös affär

”I ’Svinalängorna’ spelar de ett gift par. I verkligheten är de nyseparerade. Och i en kommande film, skriven av dem själva, ska Ola och Noomi Rapace spela syskon.

– Det är något kittlande i det, vi har drömt om det ända sedan vi möttes för tio år sedan, säger Ola Rapace till TT Spektra.

– Vi har alltid känt oss som syskon, alltid identifierat oss med varandra och har nästan identiska bakgrunder fast spegelvända. (Ola Rapace har vuxit upp utan sin mamma, Noomi utan sin pappa).”

En del saker säger man kanske för att de låter bättre i huvudet än när de sprutar ut genom munnen, och ner på papperet. Och en del saker kanske man helt enkelt säger för att man går igång sexuellt på att fantisera om blodskam. Inte alls creepy formulerat.

”What happened to you/You’re not the same/Something in your head/Made a violent change”



Filler vol 2. Bildtexten under sprutorna – seriöst, skämtar du med mig verkligheten? Uppenbarligen är det här en industri inte bara för barn, utan även av barn. Olivia Obliteration, här är realiteten du ska ärva.

Beklagar. Vi gjorde vad vi kunde. Men det gick åt helvete.

onsdagen den 24:e november 2010

”You’re full of shit/Your brain is clay”

I min värld är ”Filler” en låt av och med Minor Threat. I den nutida bloggosfärverkligheten innebär tydligen ”filler” att jätteunga tjejer sprutar in kemikalier i ansiktet för att utplåna rynkor och ålderdomstecken. Det fyller i sin tur min hjärna med tankar om att världen bör förintas. Till och med starkare utplåningsimpulser än Nöjesguiden lyckas spruta in i min hatförkolnade hjärna.

Walk with me – ICBM nu.



”Nu på lördag den 27:e bjuder Kissies(Alexandra) som är Sveriges största bloggare på sin egen filler till andra stora bloggare såsom Blondinbella etc. på Alexandras favoritklinik Adam & Eva Specialistklinik i Sthlm City. Alla får en fillerbehandling på plats. Det är alltså Kissies egen dag på kliniken, allt kan hända ;) Vill du komma på reportage kontakta mig snarast på 070XXXXXX.

Mvh, Natali Strandman
Adam & Eva Specialistklinik
Sveavägen 35, Stockholm
Bokning: 08 - 22 33 11
www.adamocheva.com

Om helvetet existerar finns där en särskild plats reserverad för Natali Strandman. Inte bara för att hon författat ett knappt läsbart pressmeddelande värdigt en handikappad spottkopp, utan även för att hon saluför skönhetsingrepp till barn.

Du din apa i bastkjol, hur kan du leva med dig själv?

The trve filler:



En tanke: Det borde finnas en blogg dit alla kan skicka molluskkomponerade pressmeddelanden. För er som missar den tvivelaktiga äran att motta dylik information, kan jag meddela att mängden är enooorm. Alla dessa människor som förtjänar sitt dagliga bröd genom att våldta språket utgör ett bottenlöst, evigt infernodjup som skulle tvingat Hieronymus Bosch att knäcka sin pensel av avund.

Medieverkstäder, kommunikationskolchoser, pr-prostitutionsgetton.
Om ni bara visste hur många knappt skrivkunniga mentala lådbilar som tutar runt där ute, skulle ni aldrig slå på era datorer igen.

”Ett typiskt äldre svenskt rött hus med vita knutar” – i fara?! Det här verkar vara ett jobb för… Roger Mogert! Snabbt Roger, på med slängkappan!



Bostäder måste trumfa ett förfallet gammalt torp. Vill Roger Mogert bo på ett museum kan han fytta till… Tja, Gränna? Skansen?


Tidens tempo är obevekligt och vackert. Som sig bör.

I övrigt lyssnar jag just nu på Spiders på väldigt hög volym. ”High society” och ”Nothing like you” landade i min mailkorg igår. Landar på skivdiskarna i form av en ep den 28 januari 2011.

”Behave in order to conect with an action/Yourself for something make sacrifice/Such is life”



En tvärt kast tillbaka till Spiral archeologist-serien som härskade över I Just Can’t Hate Enough under oktober och september. Tänk så mycket enklare allt var på nittiotalet.



Praktikplats på en kommunal ungdomsgård, Galaxen. Klassisk UG-inredning med helt orelaterade konsertaffischer på väggarna. Svart skinnsoffa. Svart kaffe. Delicatobollar i mängder, direkt från frysen. Gråmelerad munkjacka från Los Crudos – vad hände med den?

En simplare tid för simplare folk. Sedan blev allt komplicerat, illustrerat av en festlig serie som under gårdagen knäckte internet med sin interna obskyritetshumor:



Eller varför inte skruva upp den ockulta humorn än mer? 1, 2, 3 - go!

tisdagen den 23:e november 2010

Faster, Plus-y-cat! Kill! Kill!



Min artikel om åttiotalet och dess välfriserade rock’n’roll-band är nu ute, uppe och inlåst i gott sällskap av Aftonbladets Plusredaktion.

För den som har mer än ytliga grundkunskaper om hårdrock bjuder den inte på några överraskningar. Inga scoop. För den som inte ens kan stava till ”hårfön” finns där ett redigt sjok av välformulerade lustigheter att hånflina åt. Kika – här.

Fotnot: Defiance, som inte har något alls med Los Angeles att göra, kortslöt på nittiotalet elektriciteten på Kafé 44. Alla medlemmarna skulle blåsa håret samtidigt. Trve story.

”Converse and khakis/Enough for the fuss of a C.R.A.S.H. to straight jack me/Brotha, brotha, brotha, how you make ’em get down”



Jenny rapporterar om etiskt korrekta, miljöskonande billighetspjuck (nåja… allt är relativt) som just nu tar bloggosfären med storm.

Ethletic lovar att ta marknadsdominansen, rulla ihop den som en tidning och köra upp den i röven på Converse. Läs mer – här.

”Såssiala medier/Såssial/Sossi/Såssiala medier/Såssial/Sossi/Det börja så bra på alla sätt å vis/Men nu så har det gått åt helvete precis”

Zadie Smith skriver 22 241 tecken (inklusive blanksteg) om Facebook. Det är orimligt. Dock inte fullt lika orimligt som att jag läst vartenda ord av en mastodontessä om internetålderns svar på medeltidens järnjunfru. Fuck you, fisk. Fuck you, Facebook.

Jag tänker som den inkompetenta islamisten i ”Four lions” som vill ”spränga internet”. Den åsikten publicerar jag i bloggosfären. Komplett med inbäddat videoklipp och allt! Ah, ironi. Det bästa jag vet.

”Och kan man tänka sig något mera genuint svenskt än just BRÄNNVINSKULTUR ?”

Inser efter nedstående inlägg att det finns en perfekt ”South Park”-scen som åskådliggör mitt mentala dilemma med SDU:s svenskhetsande.

Jag är Cartman. Stan är en typisk Sverigedemokrat. Ersätt allt prat om valar med ord som ”nationell identitet”, ”patriotism”, ”kulturell samhörighet” och ”svenskhet”. Är ni med? Då kör vi. Häng med, håll i.



Eller så kan ni ersätta valsnacket med ”Nöjesguiden” och Stan med, tja… Tone Schunnesson kanske? Bra. Vi säger så.

…och om ni undrar om slutet på citatet som utgör det här inläggets titel, så går det ganska exakt så här: ”T o m den mest härdade islamist skulle få svårt att uthärda en folkmassa som skrålar Medusas låt ’Mera brännvin’.” Hämtat från kommentarerna på Politiskt Inkorrekt, givetvis. Intelligentian har talat! Tag dig i akt, landsförrädare!

”Det vore bra om desa pårökta dampfall fick det skrivet i pannan. Nu kör vi lite mera Åsa-Nisse istälet för Ali-Baba dom närmsta 50 åren.”



Varje gång jag läser Nöjesguiden vill jag förinta mänskligheten. Redaktionens kombination av tomhet, trycksvärta och papper ger mig känslan av att allt går att lösa om vi bara tar varandras händer, sjunger ”We shall overcome”, sveper en stark kopp svart kaffe och sedan napalmbombar hela världen.

The kids are alright?
The kids ain’t alrigh.
The kids crave an ICBM between the eyes.
The kids need a firestorm to purify.

Nöjesguiden får mig att vilja vara doktor Doom. Nöjesguiden får mig att längta efter doktor Strangelove-scenarion. Nöjesguiden får mig att telegrafera redaktionsmedlemmarnas hemadresser till doktor Kevorkian. Kort sagt: Nöjesguiden fyller mig med så mycket avsmak och hat att jag behöver uppsöka läkarvård.

Så nås jag, via min vän Johan, av budskapet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund anordnar ett poesimöte här i Stockholm. De lackar för att årets poesifestival dissar deras svenskhets.

Det gör mig lugnare. Får mig att må mindre illa. Orimlighetsbalansen är återställd då SDU uppför sig exakt som förväntat, medan Nöjesguiden alltid tar mig på sängen genom att uppföra sig som tio liter hundbajs i en femliterspåse.

”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna. I Sverige har vi en oerhörd kulturell bredd, inte minst inom poesi och detta måste vi sprida och låta vara levande till nästkommande generationer. Därför vill Sverigedemokratisk Ungdom verka för att stärka den svenska kulturen och öka stödet till sådana yttringar som värnar svensk identitet. Vår egen kultur är det starkaste bidrag vi kan lämna till hela världens mångfald!

Med anledning av detta kommer SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) att hålla ett torgmöte intill Kungliga Dramatiska Teatern där årets Poesifestival äger rum. Som ett svar på poesifestivalens avståndstagande mot oss som parti kommer vi läsa upp klassiska svenska verk, samt hålla tal om den självförnekande kulturelit som allt för länge har tillåtits att sätta agendan för svensk kultur.”

Jag vet inte vilka jag föraktar mer – Nöjesguiden eller SDU. Jag vet inte om det ena ger det andra, eller om vi helt enkelt får de tidningar och partier vi förtjänar. Dock vet jag med allra största säkerhet att jag älskar det självförnekande som jag, i egenskap av trve kulturelit på vänsterflanken, ägnar mig åt. Det är ärorik bortom alla gränser.

För när vår svenska kultur och identitet tydligen bygger på Åsa-Nisse, Eddie Meduza och Cornelis Vreeswijk, då kan hela skiten få brinna.

Bring the napalm – låt flammorna slicka skyn!


Rimligare poesi än Nöjesguiden och SDU sammanlagt. Den dödstobaken kan du stoppa i din pipa och fjutta på.

Barnlitteratur riktad till Flashbackföräldrar, svettrunkande pojkrumskonspiratörer och klassiska nationalsocialister



Jag har absolut inget att tillägga. Inget!

”Tears are running down your breast/And your friends baby, they treat you like the pest/Don’t you want somebody to love”

Dagens enkätfråga bland vännerna: Babsan ska vara med i melodifestivalen med låten ”Ge mig en spanjor”. På ett rimligt/orimligt sätt kan jag uppskatta det. Är det mig eller Babsan det är fel på?

Ika: Haha, du uppskattar att vi har en folklig transa. Inget fel i det.

Death Row-Henrik: Bästa titeln sedan ”Kom i min kittel”. Hon borde ta bort ordet ”en” i titeln så det blir ”Ge mig spanjor”. Mer ukrainskt.

Nina: Jag tror vi kan skylla allt på vintern, den får oss alla ur balans…

Cornelia: Haha det är för att det låter som en äkta schlager som hör hemma där. Rätt ska vara rätt och nutida popartister ska inte in där, Babsan ska. Eller så har du blivit galen.

Erik: Jag tycker det låter klockrent.

Jonas: Det är verkligheten det är fel på.



I övrigt får titeln på det här inlägget mig att minnas ett antikt ordvitsande. Två år sedan, nästan exakt på dagen. Ah, good times.

Du vet att din dotter kommer att kontrollera familjen med järnnäve när…

…hon redan vid femton månaders ålder tvingar dig att stänga av italienska Bulldozer till förmån för grisen Benny.



”Ett typiskt äldre svenskt rött hus med vita knutar” – i fara?! Det här verkar vara ett jobb för… Jimmi Åkesson! Snabbt Jimmi, på med slängkappan!



Tut-tut på dig, Den Svenska Visan. Här kommer 2000-talets bulldozer.

måndagen den 22:e november 2010

”The winter of our discontent”

Så här kul har livet varit idag:



Tiden och ljuset släpar sig fram. Hjärnan och energin står stilla, slukas och konsumeras av en simpel tripp till öppna förskolan.

Klooockan
dööör

Tips på nöjen i helvetet mottages tacksamt. Idag har jag hittat två själv:

1. Fastnat i ”Cougar town”. Orimligt. Vuxenblöja modell Wolfpack hitåt tack. Pronto. Det går utför ner i avgrunden, snabbt som satan!

2. Surfat in på Rise Aboves hemsida två gånger i timmen för att se om det går att förhandsboka den diehardlimiterade versionen av Electric Wizards ”Black masses”. Det gör det inte än. Men jag klickar mig dit, stadigt och regelbundet som en metronom.

När jag nyligen intervjuade huvdmannen Jus Oborn för Sweden Rock Magazine, sa han följande om den begränsade boxupplagan:

Blir det någon diehardversion?
– Enligt Lee Dorrian har fansen insisterat på det. Första upplagan kommer med serietidningen ”Crypt of Drugula”, tygmärken och dubbelt omslag. Jag har satt ihop serietidningen, gjorde det för några månader sedan. Jag tog något som jag trodde var kokain, men det var amfetamin. Så jag var uppe i flera dagar och styrde upp serien. Det mesta är format av en skräckserie jag läste som barn, och sedan har jag knutit ihop det med min egen konst. Men jag ville få in den där gamla handlingen i den, det som var den ursprungliga inspirationen för ”Black masses”. Jag läste den när jag var kring nio. Och jag ville sätta ihop det med Electric Wizard-prylar.

Så du stal lite grejer och satte ihop det med dina egna prylar?
– Ja, i sann skräckserietradition. Om du kollar på det som kom på sjuttiotalet så snodde de allt från de på sextiotalet, och de snodde från femtiotalet. När det kommer till kritan handlar det bara om zombier, varulvar och vampyrer.

Ovanstående citat fick inte plats i den slutgiltiga artikeln. Det är direkt från bandet, transkriberat ord för ord och antikorrektur. Vi pratade en hel del om att han inte är särskilt nöjd med att alla deras skivor blir svindyra samlarobjekt sex månader efter att de släppts. Jus skyller på skivbolaget Rise Above och deras brist på förtroende för etikettens bäst säljande akt. För att citera frontmannen så ”är det inte lådor med osålda Electric Wizard-plattor som tar upp plats på deras kontor, det är lådor med Orange Goblin-skivor som ingen vill ha”.

Inget av det kom med i den tryckta slutversionen. Få se om jag orkar blogga upp de bortklippta passagerna vartåt det lider. Vintermörkret måste bara släppa en smula på greppet kring mina humörsvängningar.


Sweden Rock #77. Ute den 7 december. Svastika kring halsen – check.

På tal om vinter och Winter. Några av er gissade rätt inför Roadburn 2011 när jag bloggade om det för två månader sedan. Kika här. Kudos.

söndagen den 21:e november 2010

”Men det gör detsamma/För hon är min soldat/Någonstans i Sverige”

Gävle, 1989. Järnridåns totala kollaps står kring hörnet. Det kalla kriget går mot sitt slut. Men min blivande fru vill inte lyssna på det örat. Hon plockar stolt upp vapen och väntar in ryssen:



Cornelia: Det bästa med åttiotalet var att inga vuxna brydde sig om att en åttaåring hanterade ett automatvapen. Och att man alltid hade snowjoggings.

Här är bilden modifierad och inkorporerad i ett stycke råpunkestetik av klassiskt snitt. Klicka på bilden och testa om du kan hitta Cornelia!



Originalet hittar du på D-takt & råpunk.

Humanitär jävla skojmosh



1:07. Killen som flyger över kravallstaketet.



Bisarrt mycket mosh.

Vatican island white fish pope


Olivia Obliterations nya bästa vän Totoro med crew. Totoro har ett mer rimligt grepp om verkligheten än valfri katolik.

Världen har aldrig någonsin sett en sådan otidsenlig uppfinning som katolicismen och dess förkrympta gubbkuk till führer. En sodastreamer framstår som tidlös i jämförelse. Tut-tut 2010, tut-tut.

”I vad som inte kan tolkas som något annat än ett nytt synsätt säger nu påven att det ’under vissa omständigheter’ är acceptabelt att använda kondom. I boken säger den katolska kyrkans överhuvud bland annat om kondom att sådan kan användas ’i vissa fall, där syftet är att minska risken för infektion, kan det trots allt vara ett första steg mot en annan mer mänsklig sexualitet’.”

På frågan om den katolska kyrkan inte är fundamentalt emot bruket av kondom svarar den 83-årige påven dock att ’man naturligtvis inte ser det som en riktig och moralisk lösning’.”

Som uttolkare av orimlighetens järtecken i dessa undergångens tider, läser jag av påvens nya direktiv så här.

Ligga med prostituerade och/eller småpojkar i Afrika: Kondom på.
Ligga bara för att det är kul, inte för att skaffa barn: Kondom av.

Mer gudsslaveri samt påvlig humor – här.

lördagen den 20:e november 2010

The universal graveyard a.k.a. ”We shot the right man, but the wrong man blew himself up”


Se där! Ett helt suddigt band på en bild. Kudos till mig.

Det börjar nästan bli tråkigt att se Graveyard. Det är så förutsägbart fantastiskt att allt upprepande av beröm blir meningslöst. Så jag låter bli den här gången. Jag missade ändå slutet, eftersom jag blev nedbrottad på golvet av en skäggig man med en jättestor skonare tatuerad på magen. Han ville bjuda på ett järn då han, enligt egen utsago, har så mycket pengar på banken. Jag accepterade järnet.

I övrigt har Graveyard skrivit på för storpotätbolaget Universal här i Sverige. Utanför rikets gränser kommer det nya albumet att lanseras av ett extreeemt otippat kompani. På riktigt – jag blev tagen på orimlighetens sängkant. Grattis. Jag håller tummarna.


Svårt att se i allt nattsuddande, men notera Axels granna t-shirt modell trapetskonstnär från tjugotalet. Kudos till honom och hans cirkus!

Raka filmtips ihoprullade tidningar och uppkörda i röven:

”Four lions”. Sönderkramad, jag vet. Men den är verkligen värd att se. Nu, genast, på momangen. Jag visste att den skulle vara rolig och nattsvart störande. Men inte rolig och nattsvart störande. Jag skrattade utombords flera gånger, vilket inte händer ofta, och mådde dåligt när eftertexterna började rulla.



”Monsters”. Inte sönderkramad. Än. Scenerna av alienödeläggelse, övergivna städer, stadsruiner och förstört krigsmateriel är upphetsande. Tänk ”Apocalypse now”· Men vill du se utomjordingar som krossar allt ”Cloverfield”-style? Fel film. Den här har en mycket tyngre, ödesmättad och olycksbådande stämning och väldigt sparsmakat med megamanglande action. Samt en hel del oavsiktlig och uppenbar plakatpolitik på den cyniska vänsterflanken. Ungefär som ”District 9” minus den kulsprutebestyckade ratatat-upplösningen och humorn. Det finns väldigt lite att skratta åt i ”Monsters”.

fredagen den 19:e november 2010

Teppanyakifolkmord – det nya svarta i Vasastan

Min vän Lovisa mailar sina helgplaner. De är de mest rimliga någonsin för en innerstadsbo i Stockholm anno 2010.

”Tar bussen till dagis nu och hämtar XXX.
Åker hem.
Lagar tacopaj.
Bakar mitt eget surdegsbröd.
Beställer en teppanyakihäll.
Sprutar kortison i näsan.
Och önskar livet ur folk.”

Nästan poesi. Hoppas alla får en lika bra helg.

Nu – Graveyard.

”We’re takin’ over this town”

Ett väldigt internt inlägg i bloggosfären för de som följt I Just Can’t Hate Enough ett tag. Tack Vejde.



”Fan jag trodde du var föräldraledig! Men jag ser att du är tillbaka o skriver löpsedlar istället.”

”You’ve got no rights/Because you are/You are the victim/You are the victim”


Snart i ett skånskt kommunfullmäktige nära dig.

Jonathan Lindborg, centerpartistisk politiker och juridikintresserad, fräser till mot alla manliga rättshaveristers främsta fiende: feminismen.

Början:
”Assange är ett offer för radikalfeminismen och för en iver att fälla våldtäktsmisstänkta.”

Slutkläm:
”Om Julian Assange har utsatts för en sexfälla från en underrättelsetjänst vet jag inte, men däremot högst sannolikt blivit offer för radikalfeminismen.”

Först definitivt ett offer. Sedan ”högst sannolik” ett offer. Eller kanske bara ett offer för sin egen bångstyriga ståkuk?

Precis som vi alla i hela Sverige är offer eftersom Centerpartiet är ett regeringsparti. Må Guds kuk ha förbarmande över våra solkiga själar.

Spring mot ljuset Hans-Erik Dyvik Husby, spring! Amir Chamdin sjunger lögnernas ljuva lov


Huvud utanför bild: En visfantast.

”Men nu är Cornelishajpen i full gång. Tusentals musiker riskerar att berövas på sin stil, smak och värdighet. ’Cornelis var punk’, säger Hans-Erik Dyvik Husby till TT-Spektra. ’Han var Sveriges första punkare’, säger filmens regissör Amir Chamdin till SVT. Båda två verkar ha lobotomerats och indoktrinerats i ett laboratorium i Västerviks slottsruin. Cornelis var Sveriges första punkare lika mycket som Evert Taube var en stilbildande dubstep-dj.”

Det är väldigt populärt att dra till med ”…var den första punkaren i historien”. Den formuleringen dyker upp så fort en person vet att det den håller på med egentligen är helt moraliskt förtappat, men inte riktigt kan förlika sig med det. Då kläs en förebild i tuppkam och nitar som något sorts alibi, liksom ”å han ba, han gick sin egen väg, sket i alla ba, körde sitt eget race ba, va sig själv 120% va, han ba sket i jantesverige ba, liksom ba fuck off va, ba sooo coool maaan”.

Jag har hört dem alla:

Jesus var den förste punkaren.
Djingis Khan var den förste punkaren.
Pol Pot var den förste punkaren.
Bono är den bäste punkaren.
Katrin Zytomierska är den fränaste punkaren.

Etcetera.

Alla helt åt helvete fel, naturligtvis. Att vara ett korrupt jävla supsvin som manglar på i en hemmasnickrad mental lådbil gör dig inte automatiskt till punkare. Oftast bara till en talanglös, självcentrerad idiot som gärna hatar kvinnor med en livsnjutares frensi.

I dagens På Stan ryter Fredrik till mot punkifieringen av den nationella farsoten Cornelis Vreeswijk. Bra så. Det lustiga är att jag efter det här blogginlägget, fick ett sms från en vän. Han förklarade att jomenvisst, nog fan var Cornelis punk as fuck.

I de lugnaste vatten, simmar de värsta vishaveristerna.

För övrigt anser jag att Den Svenska Visan bör förgöras. Låt dessa förhatliga, nerlusade notpapper flamma för vinden. Bränn vårt arv.

torsdagen den 18:e november 2010

Kottkossor FTW



Äntligen börjar det jag längtat efter: köphetsen inför jul. Nu i extra uraniumpotent barnversion till alla nervösa, ångestfyllda föräldrar som bara vill curla sina barn än hit, än dit, samt döva sina dåliga samveten med en smula köpt platslycka! Fira. Fira!

Målgruppsinriktad, adresserad reklam – bring it on!

Medsols från övre vänstra hörnet:

Överkonsumtion.
Verktyg för att kontrollera kuggen i det kapitalistiska maskineriet.
Moderskapsinskolning i HD-rosa.
Moderskapsinskolning i HD-multietnicitet.
En husmoderlig bloggerskas LSD-dröm.
Tea Party-fostran för den lilla sessan.
Avslappnat tjackstirr insvept i fluffigt grisskärt.

Tänk. Snart är tomten här.

I övrigt: Johan #1 dissar nazisynth, Fredrik #1 dissar Johan för det, och Fredrik #2 skriver den kanske tröttaste krönikan sedan senaste gången en spelskribent drog paralleller till åttiotalsdebatten om ”Motorsågsmassakern”. Det vill säga för cirka tio minuter sedan.

Nästa gång jag läser ännu ett kåseri om den äldre generationens ”moralpanik” där Elvis höftrullningar, W.A.S.P. samt videovåld listas sida vid sida, blir det en aggressiv al-qaida-manöver då jag rullar ihop skribentens tangentbord som en tidning och kör upp den i röven på den skyldige. Precis som Johan #2 skriver så handlar det inte om moralpanik över den generation som visas upp i ”Ung och botskämd”. Det handlar om ”helt vanlig panikångest, över världen, ­tiden, livet”.

Eller, som jag brukar säga: rimlighetspanik.

The graveyard shuffle (Egypt anti-mosh)


En egyptisk grav. Jag älskar Egyptien. King Diamond älskar Egyptien. Alla älskar Egyptien. Jag vill minnas att David Sandström kring 1996 hade ett progressivt hårdrockband som skrev jättelånga låtar om Egyptien. Vad hette det bandet?

Imorgon fredag spelar en av Sveriges bästa grupper på Debaser Slussen: Graveyard. Jag vet, de är här så ofta att de egentligen bara borde flytta till Stockholm. Dock – det är alltid värt att se dem. Gå dit.

Info – här.

För en månad sedan skrev jag om Graveyards kommande singel. Läs om ”Hisingen blues” – här.

Om huvudbandet, Sleepy Sun, vet jag lite och ingenting. Det kanske låter så här:



Eller så här:



Jag vet inte. Vet ni?

Bilderna ovan är tagna på Kalle Runessons utställning på Hole in the sky tidigare i år. Dock inte Egyptienfotografiet. Det är taget av mig. I Hägersten.

onsdagen den 17:e november 2010

Med uppenbar känsla för kungahuset: Ett genuint intresse för inavel och ojämlikhet?

Hjälp oss lösa ett tvistemål. Cornelia påstår att 2011 års sommarbröllop mellan prins William och Kate kommer att generera nästan lika mycket mediabevakning i Sverige som 2010 års bröllop mellan ni vet vilka. Extrabilagorna kommer förvisso inte att falla likt manna ur mediahusens pengastinna rövar, men kalaset kommer att livesändas än här, än där. Vi kommer att drunkna i bevakningen.

Jag säger att detta är en O-R-I-M-L-I-G-H-E-T. Den svenska molluskens intresse i det brittiska kungahuset, kan omöjligt vara lika gränslös som den svenska molluskens dyrkan av det svenska kungahuset. Eeelleeer…?

Vad tror ni?

tisdagen den 16:e november 2010

Jag ska bli universums enväldige il Duce bara så att jag kan tvinga mina forna idoler att dö med åtminstone lite värdighet i behåll vol. 2

Mitt glamgrävande har fört mig från Poison till Skid Row. Jag upptäcker denna tre år gamla och obskyra tv-show, och inser att skämskudden förvandlats till aska. Mitt könsorgan rullar ihop sig av skam, och försvinner slutligen spårlöst. Nu har jag endast Guds kuk kvar att förlita mig på, när orimlighetens välslipade lie sveper fram över verkligheten.



Jag dyker djupare och djupare ner i sleazeavgrunden och förstår att utan dessa dokusåpor, hade USA:s pantbanker idag haft ett överflöd av platina- och guldskivor från åttiotalet.

Gårdagens Sunset Blvd-liggis är dagens klippkort i dokusåpaindustrin. ”Reality television personality” FTW!

Jag ska bli universums enväldige il Duce bara så att jag kan tvinga mina forna idoler att dö med åtminstone lite värdighet i behåll vol. 1.

The secrets of the black club arts


Ännu en dag. Ännu ett tygmärke.

I bebisscenen intet nytt. Därför begraver jag mig i information om åttiotalets glamscen, inför en kommande klackisartikel på aftonbladet.se. Vet ni exakt hur många dokusåpor Bret Michaels varit med i? Det vet jag. Det är inhumant.

För att bryta dödläget i bloggosfären, och rensa ut lite sleaze ur skallen, gör jag reklam för en konsert nu på lördag. Gå dit.

Lördag 20/11, 2010. Kafé 44. Stödspelning för svartklubben Den hemliga trädgården. Insläpp kl. 20. Billig öl. Spelar gör:

Oak

Die Kiddies

Soma


Oak beskrivs som ”tung ångest hc av folk från Worst Case Scenario/Afgrund. Soma gör sitt första framträdande och beskrivs som ”experimentell metal/punk/hardcore med folk från blablabla, Dollhouse, Shades of Grey, Wolfbrigade. Die Kiddies beskrivs som ”från Västerås”. I övrigt beskrivs kvällen som ”hemlig”.


Den hemliga trädgården, Midsommarkransen. Referens här och här.

Soundtrack: ”The day of retribution”, Nemesis.

måndagen den 15:e november 2010

Jag ska bli universums enväldige il Duce bara så att jag kan tvinga mina forna idoler att dö med åtminstone lite värdighet i behåll


1970-tal: Jediriddare som står pall för höga toner och att sjunga texter utan monitorhjälp.


2000-tal: Blue Fox-konnässör med rätt att, framåtböjd som en ryggskottsfantast, läsa varenda rad innantill. Samt banga alla höga toner.


2010-tal: Animerat autotunerharmageddon och NASCAR-entusiaster från yttre rymden. Lawnmower Deth har mer värdighet och bättre låtar.

Jag ska byta namn till Jolly Roger bara för att kunna kalla mig själv för J.R.


Den varningstexten ser du inte så ofta. ”Parental advisory explicit lyrics” är töntigt, resonerade Rock’n’Rolf, och gick rakt på ”Pirate advisory fairly loud fake canons”.


Historiens rimligaste bandbild.


Jag älskar det här förbehållslöst. Helt utan ironi, vilket delar av min bekantskapskrets fördömer som beyond orimligt.

Tro det eller ej, skepp ohoj FTW!

Notera referensen till jazzig alternativrap med skyhög kredd vid 0.26.