fredagen den 31:e december 2010

”Night churns on/For new year’s”



Vänner, fiender, belackare, fanatiker, följare, lärjungar, läsare!

Helt utan ironi och helt utan hat önskar I Just Can’t Hate Enough er alla ett riktigt gott nytt år. För tio år sedan stod jag i en snödriva i Umeå och skålade in till ännu ett millennium späckat med ”misär, förtryck, hat, död, pina, krig och kapitalismens allmänt omänskliga jävlighet”. Jag hade inte direkt räknat med att vara vid liv när 00-talets skinande svarta uniform byttes mot 10-talets dito.

Nu skålar jag in 2011 i en söderförort till Stockholm, tillsammans med en fru som jag älskar. Vi har en dotter på sexton månader som jag dyrkar så hårt att jag skulle Doctor Doom-utplåna er alla för hennes skull. Jag är tillfreds med livet. Det hoppas jag att ni alla är. Om inte, önskar jag att ni finner den lycka ni söker under det kommande året.

Jag hade velat lämna er med Miserys episka ”New years”, tagen från 1988 års demo. Men det verkar som om internets videokanaler slukat den med hull och hår utan att lämna minsta spår. Ladda ner hela kassetten här. Det är fullt möjligt att den förändrar ditt liv.

Istället tar jag avsked för natten med den lika passande ”Midnight”, hämtad från samma demo. Texten – obskyr, förlorad, borta. Men om ni någonsin undrat hur det låter när två, eller flera, stegosaurusar knullar, så låter det ungefär så här:


Ses nästa år. Kudos.

Vegetarisk nyårsmiddag FTW!

Årets nykomling i familjen vol. 138, a.k.a. ”You want to be the master blaster/Killing yourself to win”


”Den här apparaten är inte lämpad för användning av personer (inklusive barn) med fysiska, mentala eller sensoriska brister eller med bristande kunskaper eller erfarenheter.”


Allt prat om blixtkrigskaffe och smak gjorde att valet föll på en Moccamaster med tio års (!) garanti. Trots priset. Kaffepress i alla ära, men jag tror att mitt koffeinberoende kräver en seriös bryggare.

Årets mest obskyra blogginlägg vol. 138, a.k.a. Det är en tunn, fin linje mellan hardcorefreaks och designade, limiterade snören



Det här blogginlägget är så beyond vackert internt och nördigt, att jag har absolut noll att tillägga. Noll! Merci Luc, mon vieil ami.

Reflektion 1: Är alltså namnet Manpig up for grabs? Har gruppen ens funnits – någonsin?

Reflektion 2: Power geek violence reading – här.

Årets party ’til ya puke vol. 138, a.k.a. ”I heard payback’s a motherfucking nigga”

En tillbakablick: För landets mediaelit och hipsterhäradsbetäckare inleddes 2010 med fontänspyor och diarré. Go skaldjursplatå, go!

En total utplåning av vår mediala härskarklass visade försiktigt nosen vid horisonten, likt en underskön, ouppnåelig gul get. Men – icke.

Stureplans drinkbiljetter och goodiebags har fostrat en stryktålig ras av övermänniskor: der überhipster. Vad kommer moder natur att lobba mot dem under 2011? Godzilla?

Jag rapporterade om skaldjursgate – här.
Jag skaldade om segern – här.

Sensmoral: Ät. Inte. Djur.

Soundtrack: ”16th century greensleeves”, av och med Rainbow.

torsdagen den 30:e december 2010

Årets fallna hjälte vol. 138, a.k.a. Kill the king



Med bara lite mer än ett dygn kvar av 2010, plockar OBH Nordica ner skylten för gott. Vår bröllopspresent är nu dödare än dronten. Den har slitit hund, visst, men jag tycker ändå att fyra års livslängd är väl snålt med tanke på priset. Fuck off. King of coffee this ain’t.

Morgondagen inleds helt utan svart. Oh, the humanity.

Vad skaffar vi för maskin härnäst? Folk skriker om Moccamaster in absurdum. Väl dyr – är den värd sitt pris?

Alla tips mottages tacksamt. Vi är genuint intresserade av att bibehålla vårt koffeinslaveri, post-haste!

Soundtrack: ”Live at Reading ’81”, av och med Samson.

Årets sista orimliga insändare vol. 138, a.k.a. Jag minns inte 1990-talet som kärlekens decennium



Det finns absolut inget att tillägga. Inget!

Årets kära utlandssvenska återseende vol. 138, a.k.a. PDX punx on parole

Mari och Bryan, på storhelgsbesök i det svenska riket. Så här såg det ut när Mari ofrivilligt stämplades som ”hardcoretjej” av nittiotalsbibeln Darling. Numera siktar hon på OS 2016, samt för med sig ett stycke punkig internhumor från hemstaden Portlands lokala konsertguide:



Vilket får mig att tänka på att det är tio år sedan Tragedy svepte benen från under hela den internationella hardcorescenen. Känns som igår. Eeelleeer


Orimligt antik och oinitierad Flashbacktråd om neokäng – här.
Orimligt smalt skämt för alla som någonsin varit i Portland – nedan.


Soundtrack: ”Chasing nightmares”, av och med The Total End.

Årets arbetsplats vol. 138, a.k.a. Jag skulle mer än gärna avsmaka Pussy ännu en gång

Allt om Stockholm, den falang av Aftonbladet där jag spenderat större delan av 2010 och som jag återvänder till under 2011, summerar året. Jag finns med i två små minnesbubblor:

”När forna kollegan Christoffer och jag anser att ett huvudlöst lik på Aftonbladets startsida är en förträfflig idé med texten ’ett huvud kommer rullande’ till en mycket intressant artikel. Vår dåvarande redaktionschef blir uppringd på självaste bröllopsdagen och får ta bort den illa kvickt.”

”När Lovisa, Christoffer och jag ska på vinprovning på Pontus! och Christoffer kommer i sin slitna jeansväst och blottade tatuerade armar, jag och Lovisa bär något avslappnat och vi försöker känna oss hemma bland de snofsiga deltagarna som spottar ut vinet emellanåt. Christoffer frågar om servitören inte kan vara så vänlig att öppna en till flaska ’Pussy’ till oss tre.”

Årets citat vol. 138, a.k.a. Var är alla psykotiska dödsrobotar när man behöver dem som allra mest?

0.46-1.30.

”Det jobbigaste med att ha en gnagande känsla av svårdefinierad olycka, är att hela ens vokabulär och förmåga att uttrycka sig sjanghajats och våldtagits av Hollywood, kvällspressen och dokusåpabekännelser. Vem vill berätta om hur man mår och hur det känns på riktigt när allt man säger låter som klichéer myntade av mediokra Werther-wannabes som Ronnie Sandahl? Vad hände? Var gick det fel? Hur kunde vi tillåta att människor som paret Sandahl/Marklund stal vårt språk? Går det ens att reclaima lidandet och ångesten? Jag är rädd att… allt… är förlorat. För gott. En öl till?”
Okänt/känt mediafyllo på krogen.

Hela den totalitära orgasmen.

Fråga: Mannen i ”Hardware”-klippet, han med smärtan – är det Genesis P-Orridge? Internet verkar vara helt tömt på svar gällande var regissören stulit precis det klippet. Enda ledtråden jag hittar är denna.

Åt helvete med dig med tomten…

…för varför låg inte den här under min gran?


Jag trodde att vi kände varandra. Tydligen inte. Dö.

onsdagen den 29:e december 2010

”Det finns inget svart någonstans. Hur gör de?”



Efter att ha skrivit om sin katt i vad som känns som en eon, snittar Hanna stilettstilistiskt tillbaka mot verkligheten med den rätta dosen existentiell medelklassångest. Kudos. Det är oroväckande hur mycket jag känner igen mig i hennes kallsvettiga beskrivning av andra människors ouppnåeliga lycka.

Vad händer härnäst – jag börjar skriva om min egen hittepåkatt?

tisdagen den 28:e december 2010

Drömfångare och svennebananig andlighet 1990
Knarkigt mörker och hipsterhajp 2010

Det är en tunn, fin, röd linje.

1990.

2010.

H.K förklarar: ”Ja, Enigma är inte reclaimat ännu. Enya var dock på i tre veckor våren 2008.”

Alla som inte gillar ett snöigt Gävle är våldtäktsmän

Barnfritt utomhusbad. Bubbel i karet. Bubbel i glaset. Vinterlovets likstelhet börjar så sakteliga lossna. Snart är I Just Can’t Hate Enough tillbaka. Tålamod.


Ytterligare recept på utomordentligt mentalt töväder:



En grindprofet, tillika haschtomte av rang, stoppar upp besinningslöst värdefulla vinyler i vröven. Kudos till dödsföraktet.

”My name is called religion/Sadistic, sacred whore”

Jag har fortfarande ett likstelt vinterlov. Inte jullov. Vinter.

Undrar om de som döpt den här har läst texten.

söndagen den 26:e december 2010

”Seek him here, seek him on the highway/Never knowing when he’ll appear/All await, engine’s ticking over/Hear the roar as they sense the fear”

Det är så förbannat lätt att vara en bra pappa. Inte för att föräldrarollen inte innehåller några utmaningar, snarare tvärtom. Utan för att så många pappor där ute gör ett förbannat jävla uselt jobb. Ja, ni läste rätt:

Många av er suger röv.

För ett par veckor sedan höll jag på att bryta ihop. Inget fungerade: Olivias sömn var helt osynkad, natt som dag. Hon ville inte äta. Hennes främsta intresse var att skrika, tokskrika, gallskrika – på mig. Hon tjöt så att mina öron slog lock. Hennes redan järnhårda vilja och okuvliga personlighet hade gett sig fan på att förinta min mentala status. Målet i sikte, örnen har landat, hata livet.

Det kändes som evigheten i skärselden, men rörde sig om en helt normal period på kanske en vecka. Den är över nu, jag har fått distans, jag kan prata om det. Barnlösa tror att sju dagar i sträck med en sexton månader gammal individ som konstant ber världen dra åt helvete, är en lätthanterlig karneval. Jag har tre ord: Fuck. Jävla. Off.

Guantanamo Bay ain’t got shit on infant terror unit.

Hemmet såg ut som ”Flykten från New York” för jag hade ingen ork att städa. Jag vandrade omkring i ruinerna iklädd smutsiga mjukisbyxor och ett ännu smutsigare linne, ständigt med flyglarmsskriken som soundtrack. Otvättad, orakad, håglös, orkeslös, fet, ful och med flottigt hår. Jag förstod inte vad min egen dotter ville, vad som var fel. Allt var skit och jag var tröttare än döden.

En dag balanserade jag på bristningsgränsen. Under ett sällsynt ögonblick av vila la jag mig på rygg bland dammråttorna och matfläckarna på köksgolvet, slöt ögonen och mässade ”jag klarar inte det här, jag klarar inte av papparollen, jag är världens sämsta pappa, jag klarar inte av något, jag vill dö” om och om igen inne i mitt huvud.

Räddningen blev ett långt telefonsamtal med en av mina bästa vänner, själv tvåbarnsmor. Hon förklarade på ett erfaret och säkert sätt att ja, att ha barn är stundom rena helvetet på jorden. Det är okej att vara less och uppgiven och trött. Ditt barn dör inte om det mest får burkmat från Coop istället för ekologiskt dinkel och hembakat surdegsbröd. Du behöver inte vara Pernilla Wahlgren, fräsch och vackert leende dygnet runt. Hemmet kan se ut som Dresden 1945, ingen skada skedd.

Allt det här är saker som låter som självklarheter – tills du själv får barn. Då krockar bilden av den perfekta föräldern, som jag mer än allting annat vill leva upp till, med verkligheten.

TKO, till den solkiga verklighetens fördel.

Min vän tröstade med att ”du är en bra förälder, du är i alla fall där och närvarande, det är mer än de flesta pappor är”. Min egen pappa var frånvarande och i vuxen ålder insåg jag att det varit bäst så. Med den standarden – hur kan jag misslyckas? Hur kan någon misslyckas?

Jag sansade mig, ställde om, styrde upp, bärgade min mentala status från en vrakbeströdd djuphavsgrav. Även om jag inte är något bullbakande lyckomonster som Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli, är jag där, på plats, redo med kramar, tålamod och kärlek hur mycket Olivia än skriker sönder mina trumhinnor.

Jag vinner. Majoriteten av pappor förlorar.

Vi män har så lätt att få guldstjärna i föräldraboken, så mycket lättare än kvinnor. Det krävs nästan ingenting för att en utomstående kvinna – ja, det är alltid kvinnor – ska lägga huvudet på sned, le brett och säga ”åååh, vad duktig du är”. Jag behöver bara åka rulltrappa vid T-centralen för att få uppskattande blickar och tummen upp. Det har aldrig hänt Cornelia. Min vän med de två barnen – Satan signe dem alla! – berättade att när hon hämtar sent på förskolan, får hon alltid syrliga gliringar från personalen. När pappan hämtar sent sägs inget.

Vi har inte kommit längre.

Förra veckan hängde jag med mitt mammacrüe på öppna förskolan. Jag berättade om Rum för barn, hur kul det är och att jag är där minst en gång i veckan, ofta två. En av mammorna svarar ”och du är här ofta också, åh, du är en sååå duktig pappa”.

Ribba – låg.

Sedan jag blev föräldraledig har jag träffat mammor vars män inte tar ut en dag ledigt. De ”vill inte” vara med sina barn. Jag har fått återberättat historier om män som sagt ”det var hon som ville ha ungen, då kan hon ta hand om den”. Visst, det är den typen av standardbeteende som gör att jag kvalificerat mig till Nobelpriset i föräldraskap. Tack, tack. Men är det den dubbelbottnade värld jag vill att min dotter ska ärva?

Nej.

Innan vi fick barn läste jag horder av artiklar, krönikor, bloggar och funderingar som uttryckte samma sak: Pappor får kredd, mammor får skit och ångest. ”Yeah right”, tänkte jag, och avfärdade det som överdrifter. Nu säger jag bara ”Oh no, here it comes again”, och upprepar samma mantra själv. Gott så.

Stort kudos till min livräddande, bästa vän med de två barnen. You rock. Detsamma till min enbarnsvän, som låter mig dricka rom direkt ur flaskan vid hennes köksbord de gånger då föräldraångesten måste ventileras, dissekeras, massakreras.

”Wheels/A glint of steel and a flash of light/Screams/From a streak of fire as she strikes”

Soundtrack: ”Mob of wolves”, av och med Demolition (JP).

”Those caverns are teeming with 23 000 000 zombies, emaciated automatons howling in the darkness and just waiting to be unleashed”


Likstelhet har drabbat I Just Can’t Hate Enough. Mycket på grund av akut julmys, men mest tack vare årets julklapp: Max Brooks fyra år gamla ”World War Z: An oral history of the zombie war”.

Gastkramande sträckskräckläsning som blir storfilm med Brad Pitt under 2012. Det lär du gilla Jenny, dödsdyrkande snusktant som du är.

Kapitlet om hur Nordkorea tacklar de levande dödas erövringståg är inget annat än ett fullständigt briljant hjärnknull. Läs. Nu. En perfekt avslutning på 2010 – året då de odöda hasade fram som det nya svarta.

”Bad Santa” – enda trve tv-tradition du behöver under julhelgen. Vissla du Johanna, vissla du rakt åt helvete.

Soundtrack: ”Dead moon night”, av och med Dead Moon.

”There’s a Ghost who lives on Haunted Beach”




Soundtrack: ”1980”, av och med Brats.

fredagen den 24:e december 2010

När kvällspressen skriver rubrikcheckar som varenda människa som någonsin varit i kontakt med Skitsystem kan, men bör avstå från, att lösa in

Happy Holidays is what terrorists say.
Merry Christmas FTW! vol. 2

När umgänget med de nära och de kära står er upp i halsen, fly för en sekund in i världens förnämsta blogg. Tänk på Nordkorea. Där är det inte alltid så roligt.

Eller så kan ni bara stanna här och dyrka:


Kudos, Hipster Hitler. You rule divine.

Happy Holidays is what terrorists say.
Merry Christmas FTW!



Vänner, fiender, belackare, fanatiker, följare, lärjungar, läsare!

Helt utan ironi och helt utan hat önskar I Just Can’t Hate Enough-familjen er alla en riktigt trevlig helg. Glöm för en stund att världen och mänskligheten allt snabbare tickar på mot undergången. Berusa era sönderkonsumerade sinnen med ledighetens potenta promille!

Njut med era nära, era kära, eller bara helt själva. Må ni fira och njuta stressfritt precis som ni själva vill. Åt helvete med traditionerna, må seder och bruk brinna, krossa kutymen, julbord FTW!





Från Auschwitz till det svenska julbordet, välkommen hem



”Kör upp julskinkan i analen
Kör upp julskinkan i analen
Spräckta, spräckta, spräckta traditioner”

Jane Magnussons infantila skriverier om att protestera via kalkon, klarar jag inte ens av att processa på ett rimligt sätt.

torsdagen den 23:e december 2010

Black metal amber balm: Det nya dubstep

Anders, Kristofer, Lisa: Det unga vackra folket är hänsynslöst.

Fredrik fyller år och har fest. Igen. För exakt ett år sedan satt jag på exakt samma plats och pratade med, i princip, exakt samma personer om exakt samma saker. Då proklamerade Hipster-Kristofer att Watain är det nya dubstep”.

Tolv månader senare går det att konstatera att han hade rätt. Få band har krossat mediautrymmets skallar så intensivt som Sveriges främsta black metal-milis. Headbangers, popsnören, synthare, hipsters, Fadde, Schulmanklanen, grånade gubbrunkande rockkritiker – alla böjer knä.

Bra så.

Men när Hipster-Kristofer – som ännu inte fått det limiterade snöret han beställt för femhundra kronor – berättar att han lagt sin röst på trion inför ett skandinaviskt kritikerpris, väcks två larmrapporter:

1. Varför är inte jag med och röstar?

2. Varför röstar han så? Något som var det nya dubstep 2009 kan väl inte vara det nya dubstep även 2010? Är mannens hipsterbarometer felkalibrerad? What gives?

Sedan pratar vi om hans senaste fetisch Black Amber Balm, en parfym som ser ut och appliceras som läppglans. Den ger en ”perfekt rugged känsla” och får dig att ”lukta som en arbetare”. Han köper den på Mr Mudd and Mr Gold, en butik som även kränger visselpipor från Acme för det rimliga priset trehundra kronor styck.

Ni tror att jag hittar på allt det här. Men – icke.

Stockholm: Ett av verklighetens orimligaste hörn.


Fredriks presentbord 2010. Så här såg det ut 2009. Jag har dålig fantasi när det gäller presenter.

”Q: And puzzle? A: And puzzle.”


Det dyker upp en julklapp från D-takt och råpunk. Och eftersom våra hjärtan slår duppa-duppa-da, struntar vi att vänta till julafton.


Ett pussel. Ja, ni läste rätt.

Ett.
Pussel.
Ett grave new puzzle.

Jocke D-takt är inte bara en av landets fingertoppskänsligaste konnässörer när det gäller råpunkrens, han är även pusselfanatiker. Denna obskyra hobby sveper genom landets ännu obskyrare kängscen snabbare än en hipster hinner bända upp skinkorna för Herr Judit.

Där det finns en nitväst och ett patronbälte, finns ett pussel.

Där du hör hardcoremangel, hör du även det subtila ljudet av små tobaksfärgade syltfingrar som ivrigt lägger femtonhundra bitar föreställande en schweizisk katedral.

Det här blir min och Cornelias introduktion, vi äro blott noviser i denna antika konstart. Superkudos, Jocke.


När du är klar – skicka vidare. DIY FTW!



Och superkudos för Electric Funeral-tröjan. Rå.

The color of money


Welcome to my fort…


…of dooom!

Mycket bilder och korta inlägg i I Just Can’t Hate Enough för tillfället. Beklagar. Jag städar på, skurar hårt och brutalt från undergroundnivå, inför firandet av kapitalismens #1 storhelg.

Samtidigt tänker jag på hur lekande lätt det är att vara pappa. Hur kan någon man egentligen misslyckas? Mer om det senare.


Graveyard sluts FTW! Kanske den coolaste bandbilden någonsin.

När den fröjdefulla julfridens stressiga storm skriver i-landscheckar som ingen rimlig människa kan, eller bör, lösa in

”– Sedan går det ju inte att slippa undan julen, om man inte ignorerar den helt.”

Aleksander Perski – ät skit.

Erik: Hur är det med familjen då? Alla friska och krya? Ska ni fira svennebananjul?
Jag: Alla är friska och krya, C håller på att knega ihjäl sig bara. Min mor kommer hit så det blir ganska så svennebananjuligt. Ni då?
Erik: Johan firar för första gången jul med min familj. Så det är kul. Annars blir det traditionsenligt. Med undantag för allt det vegetariska. Ska bli rätt härligt ändå.
Jag: Kalle Snarka FTW! Hata jul men vad ska jag göra? Olivia måste fostras till en god pursvensk.
Erik: Haha. Ja, annars blir det rörbomber runt midjan.
Jag: Kalle eller Allah. Bara att välja.

När satans hunger skriver checkar som bara tvättäkta vegansk punkgryta kan, och bör, lösa in

Up yours, julbord

onsdagen den 22:e december 2010

När tidens tempo skriver checkar som äldreomsorgen inte kan, eller bör, lösa in



Jonas kommentar: ”Coolt att Gallhammer lirar i Nobelsammanhang.”

Njut av jamandet vid 1.29.

När en rubrik skriver checkar som själva brödtexten inte riktigt kan, eller bör, lösa in

Christmas Elk Aid


Bloggosfärkamraten Greg har hamnat på glid i tillvaron. Ena stund bosatt i Borås med sambo, hund, stor lägenhet och sommarstuga.

I nästa stund är han hemlös med alla sina tillhörigheter i lådor, och på väg tillbaka till England. Ogilla.

Då Greg inte har någon önskan om att befinna sig i hennes majestäts hemliga tjänst, har han återvänt till vårt rike med hjälp av lånade pengar och människosmugglare. Nu är det dags att betala igen.

Känner ni att ni vill skjuta till en välbehövlig krona i dessa givmilda juletider, så säljer Greg sina skivor, böcker och kassetter – här.

tisdagen den 21:e december 2010

Jag gillar Jävla Jenny (och Nima)


Ikväll var jag ute och tog några tvättäkta skabböl med Nima. Efterforskningar på öppna förskolan gav ett riktigt sunkställe vid Liljeholmen, området där jag och Jonas tidigare gått totalt bet. Jag bryr mig inte om att tipsa – de slår igen nu på torsdag.

Vi skålade på att när dessa två t-shirts



…kan säljas sida vid sida i världens mest omdebatterade och blodbesudlade oroshärd, kan du bara konstatera en enda nattsvart humoristisk sak: Viljan att kränga merch och tjäna pengar övervinner alla kulturella och religiösa skillnader.

Scener från ett julmys: Doomed to extinction


Jag njuter av glögg, pepparkakor, mögelost och Disrupt-singlar i min mörka ensamhet. Cornelia kommer hem från en konsert.

Cornelia: Det är inte så avslappnande och harmonisk musik det här.
Jag: Vad menar du?
Cornelia: Gruff-gruff-gruff, gris-gris-gris, gruff-gruff-gruff, gris-gris-gris, gruff-gruff-gruff, gris-gris-gris. Och så vidare.
Jag: Du tycker inte det här är bra?
Cornelia: Nej.
Jag: Måste du förstöra julen?
Cornelia: Ja, uppenbarligen måste jag det när du lyssnar på griscrust.

Ironiskt med tanke på det här inägget. Men ibland blir det så. Jag tror att jag försöker ”suggest something about the duality of man, sir”.

Hipsterhajp 2011. Ni läste det först här, inte på Throw me away.


Snökaos och julmys – bring it on!

För övrigt: Hipster-Kristofer har köpt ett limiterat snöre. Verkligheten tog i samma ögonblick en paus, andades djupt, och fortsatte i all sin orimlighet. Kudos.

#icbmöverdet



1. En av de absolut märkligaste bildsättningar jag sett. Någonsin. Hur tänkte de här?

2. En av de absolut märkligaste, mest infantilt oläsliga, och vidrigaste texter jag läst. Någonsin. Och här är en till. Vem tänkte här?

Soundtrack: ”The spectral sorrows”, av och med Edge of Sanity.

måndagen den 20:e december 2010

Destroy 2000 years of julbord

En äkta julgran värdig Svea Rike.

Passa dig för att pissa på det pursvenska. I fredagens På Stan tog Fredrik heder och ära av vårt traditionstyngda julbord på ett väldigt humoristiskt vis. Nu får han veta att han lever via kommentarerna.

På samma sätt fick jag höra att jag spottade verklighetens folk rakt i ansiktet, när jag ställde mig oförstående till midsommar. Jag fick höra att jag bara ville vara ”speciell”, men det var jag då fan i mig inte.

Get in line, bitch!

Rita gärna en rondellhund, men akta dig för att påstå att det är korkat att hoppa som en groda runt en uppochnervänd kuk.

Kräv att få häda till varje pris, men smäda den som har mage att påstå att miljoner olika sorters inlagd oätlig fisk inte är något att skryta om.

Gorma om att amerikaniserandet av Sverige gjort Halloween till en kommersialismens högtid, men småle hånfullt åt den som inte finner nöje i att religiöst bänka sig framför en tecknad Disneyanka.

Egypten har pyramiderna – vi har blöta. Sansa er.

Någon gång i livet ska jag lyckas lista ut varför nationell samhörighet och stolthet saknar allt värde i min hjärna. Jag kan inte, och har aldrig kunnat, engagera mig i fanor, helgdagar, traditioner, seder, bruk och lagsporter. Alla försök blir halvhjärtade. ”Den blomstertid” såväl som ”Helan går” lämnar mig dödare än död inombords.

Min rotlöshet och laglöshet gällande allt som binder samman Sverige, bekommer mig inte. I framtiden hoppas jag kunna utröna om det är mig eller verkligheten det är fel på. Det lutar åt verkligheten.

I övrigt: Jan Guillou skriver briljant om Ulf Nilsons pursvenska blodsarv och våra heliga traditioner – här. Lucia instiftat av Vecko-Revyn? Tack för den. Janne är genial när han lyckas tygla sitt godstågsskenande USA-hat.

Soundtrack: ”Subconscious terror”, av och med Benediction, samt ”Paul’s boutique”, av och med Beastie Boys. En rimlig blandning. Multikulti FTW!

#hataomdet



Prata om det stormar nätet – med all rätt. Mycket störande läsning på liten yta. Jag riktar stort kuragekudos till Vanja Hermele för ovanstående redogörelse. Stark tobak i den nukleära klassen. Läs.

Soundtrack: ”Everything falls apart”, Hüsker Dü.

”You’re just a jack off/Simple as that/Wanna fuck you up with a baseball bat”

Inget stavar ”kristna familjevärderingar” så mycket som raka led, spektakulära armbindlar och män med mustascher.

”I Ungern vill regeringschefen Viktor Orban ändra landets grundlag och införa ett ’skydd för livet’ ända från befruktningsögonblicket. Påven sägs vara mycket nöjd med de ungerska planerna.

I en artikel i Wall Street Journal citeras Benedictus XVI under Orbans besök i Rom i början av december. Där förklarar påven, samtidigt som han gnuggar sina små krumma livssläckande händer i ren misantropisk illvilja, att han tycker att det vore mycket välkommet om den nya ungerska konstitutionen ’genomsyras av kristna värden’, framför allt när det gäller synen på äktenskap, familjens roll i samhället – och abort.”


Maktens män och Gud, hand i hand, redo att dräpa kvinnor i var land.

Soundtrack: ”The bastard in me”, av och med Moonless.

söndagen den 19:e december 2010

”One by one/The young will fall/Indoctrinating process growing”



SVTB. Programledaren förklarar att hon inte äter kött. Sedan lär hon barnen att göra vegetariska hirsbiffar. All hail.

Blod, skinka, svärd, Horisont, Spiders, Bombus

Inledning på julfest hos Stockholm Classic Tattoo. Daniel visar upp sin halvfärska, officiella Blod och svärd-tatuering. Jag hatar skinka, men älskar Daniel. I övrigt finns inte så mycket att säga om kvällen.

Kör, bara kör.

Horisont. Första gången jag såg bandet tyckte jag att det var gubbigt. Och inte på det bra sättet. Sedan kom lp:n ”Två sidor av horisonten” och slog undan benen på mig. Nu hinner jag lagom till de fyra sista låtarna, vilket är exakt rätt dos. ”Nightrider” är gruppens formtopp, tillika en utmärkt introduktion till Horisont. Ingen i mitt sällskap håller med men jag tvingas göra tummen upp. Lätt.

Spiders. Har växt enormt sedan jag såg dem förra gången. Mindre kaos och mer polerat, men utan att helt tappa råheten. Ser fram emot ep:n som enligt bandet har en ”ganska torr och Marc Bolan-aktig produktion, typ ’74 till ’76”. Två covers blir det: Alice Coopers ”Under my wheels (väntat) samt Misfits ”She” (oväntat). Den sistnämnda har en speciellt plats i mitt hjärta, då jag på gymnasiet skickade texten som ett anonymt alla hjärtans dag-kort till en tjej jag var hemligt kär i. Det gav utdelning – sju år senare. Kudos, Glenn.

Bombus. Femte gången jag ser dem och det blir bara bättre och bättre, mer världsklass för varje gång. Besinningslöst bra. Att inte mer människor snackar om dem är obegripligt. Ingen gör det de gör i Sverige. Nya låten lät som en blandning av (gamla) Rotting Christ och Fireside/Quicksand. Bara en sådan sak. Var är alla nomineringar, era jävla jurysvin?

Soundtrack: ”Orkanen närmar sig”, av och med Pascal. Besinningslöst överskattat. Utplåna nomineringar, era jävla jurysvin.