måndagen den 28:e februari 2011

Blod, svärd, Geldof

Jag hatar att låta som en Paper-buren tshirtslogan. Eller en replik från ”Office space”. Men det kan inte hjälpas.

Måndag – vilken jävla rövdag.

Det har inte hänt något spännande och oväntat på en måndag sedan Brenda Ann Spencer fick nog och sköt skiten ur veckostarten.

Och det var väldigt länge sedan.

Tur att vissa av er har Lillördag att se fram emot:

Elise Claesons händer skriver checkar som hennes intellektuella kapital inte klarar av att lösa in

”Den mäktiga, välklädda och sexiga kontorschefen Joan i ’Mad Men’ bär aldrig byxor och kavaj. Genom att framhäva sina kurvor i åtsittande klänningar vårdar hon sitt erotiska kapital, som är en ­viktig del i hennes kvinnomakt. Kvinnor har generellt mer erotiskt kapital än män; de anstränger sig mer för att utveckla det, eftersom män är mer intresserade av sex.” ­

Elise Claeson, du högerspöke från forntiden, jag förklarar på enkel svenska så att ditt bristfälliga intellekt hänger med i svängarna:

”Mad Men” är en tv-serie. Den utspelar sig på 1960-talet. Det är 40 år sedan det årtiondet tog slut. Det är väldigt lång tid. På den tiden har mycket hunnit hända. Till exempel anses apartheid numera vara ett mycket dåligt system, bara rent generellt sådär.

Det tyckte inte folk på 1960-talet. De tyckte rasseparatism var väldigt bra. Rasseparatism är när man anser att folk med olika hudfärg är olika mycket värda och inte ska leva tillsammans. Idag skrattar de flesta med sund mental status åt sådana tokerier.

På 1960-talet tyckte man även att tjejer och killar var olika mycket värda. Tjejer ansågs vara värda mycket, mycket mindre än killar. De skulle helst stanna hemma, föda barn, laga mat och städa. Killar skulle göra allt annat. En tjej skulle också vara snygg och sexig för att killen skulle vara nöjd och vilja stoppa in sin penis i hennes snippa. Men killen behövde inte anstränga sig alls för tjejens skull. Tjejen skulle bara vara nöjd och hålla käften. Annars kanske hon fick sig en smäll på truten. Det ansågs vara ett bra sätt att hålla en tjej på sin plats så hon blev lydig och snäll. Bara rent generellt sådär.

Idag skrattar de flesta med sund mental status åt sådana tokerier.

Men inte Elise Claeson. Hon saknar 1960-talet och vill att människor ska börja tänka på det sättet igen. Elise Claeson säger att hon inte är emot jämställdhet mellan killar och tjejer. Hon kallar sig ”nyfeminist”.

Hon tycker att killar och tjejer är bra på olika saker, och ska utnyttja det genom att nöja sig med att göra det de är bra på. Det blir bara bäst och enklast så. Tjejer är bra på att vara snygga och sexiga så att männen blir glada och kåta och vill ligga med dem. Killar är bra på allt det andra som får världen och samhället att snurra.

Elise Claeson, det enda som glädjer mig när jag ser din konservativa nuna i tidningen, är att jag vet att när min dotter når arbetsför ålder kommer du att vara död och begraven.

Jag hoppas även att dina idéer från antiken är det.

söndagen den 27:e februari 2011

Hamiltonhelg vol 2: En odyssé i otrevlig musik och irriterat bortviftande

Lördagsgemyt: Svart kaffe, semla och Brainbombs framförandes låtar som ”Anal desire”, ”Fuckmeat”, ”Die you fuck”, ”Kill them all och ”Lipstick on my dick”. Oerhört otrevlig musik. Två dina händer.

Förfestgemyt på Knivsöder: Vi drar ut på det länge och slöar till så ordentligt att vi missar vad som tydligen är årets gig. När vi kommer dit är kön lång och en ut, en in gäller. Människor som lovats betallista avspisas likt simulanter i Stalingrad 1943.

Planen att gå och ta en stilla stänkare någonstans uppstår. I city. Eh.

Vi går till KGB där vakten är en otrevlig kuk med Gulagkomplex. Och de vill ha inträde för att hänga av sig jackan. Fuck you, KGB. Jag gillade er bättre när ni bara höll öststatspöbeln i schack genom angiveri, avlyssning, politiska skenrättegångar och lönnmord.

Vi går till Kåken där jag för första gången får höra det mytomspunna bortviftandet ”ledsen grabbar, det är bara för stamgäster ikväll”.

Först tror jag att det beror på min blandrasbakgrund och att den strukturella rasismen äntligen slagit till. Sedan inser jag att alla gånger jag varit där har jag anlänt med sällskap som dels är damer, dels är något. Nu är vi en grupp helt vanliga män över trettio som är ingenting. Vissa av oss må ha kulturkapital i form av underjordisk dödskredd och diverse hardcorepunkiga diy-aktiviteter, men stående utanför den här fållan av exklusivitet är vi nollor.

Jag funderar jag på att köra ”vet du vem jag är?!” men kommer på att jag faktiskt inte är någon, bara ännu ett nummer bland många. Vakten förslår Harry B James, det är nog mer den vibben ni är ute efter”. Jag grimaserar, han ler och rycker på axlarna, småskrattar. Jag är för gammal och alldeles för nykter för det här.

Vi går till Harry B James där en i vårt alldeles för stora sällskap är för full för att komma in. Ironin i det är att han är den ende i gänget som rullar i den ekonomiska elitliga som Kåken faktiskt riktar sig till.

Vi åker tillbaka Knivsöder, resans utgångspunkt. Där går det alldeles utmärkt att gå rakt in på Embargo och beställa.


Det där är Viktor som redan 1984 avslöjade att Palme har Aids. Kudos.

Hamiltonhelg vol. 1: En odyssé i bilder, sömnbrist, elit, Lilla Lovis, förväxlade anarkopunkband samt pissande synthtjejer

Mediaelit på det vackra folkets vattenhål. Strax utanför bild: Illuminati, ZOG och CIA. Samt Jonna Berg.

Fredagens tidiga inledning på Hamiltonhelgen gör natten tungrodd. Revelj klockan 04.45 ger en arbetsdag som leder direkt till La Neta som leder direkt till Kåken som leder direkt till Nöjesguidens fest på Nalen som leder direkt till Pluto som leder direkt hem till säng redan kring klockan 01.00. Snöpligt.

Som småbarnsförälder vill jag gärna driva mina tillfällen till maxade utekvällar rakt in i den röda zonen utan att passera gå. Tyvärr sätter sömnbrist och ålderns fysiska tillkortakommanden numera stopp för de mer extravagant utsvävningarna i morgonljusets sköra tecken.

Men jag gör vad jag kan.

Senast jag poserade för en kändisbild var för snart ett år sedan. Då fotograferades jag tillsammans med Kentha Philipson och Twisted Sister. Under fredagskvällen tar jag tillfället i akt med Lilla Lovis. Hon är på ungefär samma nivå av rimlighet som Philipson och Snider.

Nöjesguidens fest feat. Ikas fuck you-finger. Jag vill peka fuck you-finger åt mig själv då jag i ett sengångarstadie av whiskeyförstärkt sömndruckenhet frågar discjockeyn vad han snurrar. Det är Swans. Ytterst pinsamt. Det finns bara ett band som låter som Swans och det är just Swans.

Trots detta får jag höra från arrangören att jag är den snyggaste karln i lokalen. Jag vet inte om det är min ”Power from hell”-patch på röven som gör det, eller om det egentligen säger mer om hur alla andra män ser ut. Helvete – finns det ingen som kan raka sig nu för tiden?


Järnet Fireball fortsätter att hålla alla spirtsnyltande mediamänniskor och heilande hipsters i ett stadigt grepp. Dagen efter hittar jag två outnyttjade drinkbiljetter i plånboken. Varje gästlisteparasits värsta mardröm. Skammen är enorm.

Mediaelit i de konstnärliga bohemernas statusförvandlingsprocessade förort. Strax utanför bild: Fyra synthtjejer som sitter på rad mot väggen och kissar samt killen i insläppet som tror att min Amebix-pin är en Crass-pin. Pinsamt.


Henric de la Cour inleder sin solokarriär på tvättäkta Axl Rose-manér och går på scen två timmar efter utsatt tid. Det blir ett kort men intensivt set som de flesta IJCHE-fanatiker skulle förkasta. Men jag gillar det.

Oh, helige Curtis, vad jag gillar det. Mörk, drivigt skramlig synthrock och tungt med Joy Division-influenser att hänga upp sin existentiella relationsångest på. Spana nya videon – här.

Soundtrack: ”Plaguewielder”, av och med Darkthrone.

40 000 000 000 000 stycken nitar på en skinnjacka för 40 000 000 000 000 kr

Modereportage i Wallpaper.




Kudos till Vejde.

Soundtrack: ”Hate them”, av och med Darkthrone.

Det var inte Christer som satte Palme i klister



Viktor, sju år, såg vad som var på gång redan 1984.

lördagen den 26:e februari 2011

Danskjävlar och svenneskräp och Lena Andersson



Ikvällhär.

Nu”Reklamkampanjen får Svenska kyrkans ohederliga filosofi och kunskapsteoretiska haveri, där inget behöver hänga ihop och intellektuell redighet gjorts synonym med rigiditet, att stå än mer smärtsamt klar.”

fredagen den 25:e februari 2011

”Främlingsfientligheten är en naturlig fiende, men det är också svassandet för religionerna”

”I en debatt mellan en nyliberal som hävdar svensk grundlag mot en marxist som säger att sharia inte är så farligt, är vänstern förlorad. Den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet.

Vi socialister måste stå upp för upplysningstankens humanism när alla andra sviktar.”


Äntligen. Äntli-fucking-gen.

Som jag väntat. Kudos, Daniel Suhonen.

Sotsidan versus solsidan



Idag hoppar jag in som gästkrönikör på Aftonbladets krogsidor. Vill du läsa den digitalt gör du det – här. För folk som följer IJCHE slaviskt bjuder den inte på så många överraskningar. Men jag tänkte att det ändå är fler som läser Aftonbladet. Än så länge.

Min Hamiltonhelg (inledning i siffror)

4: Klockslaget då Olivia Obliteration inleder stormtroopin’.
4.45: Klockslaget då jag och hon slutligen går upp.
100: Antalet situps jag gör.
100: Antalet armhävningar jag gör.
16.5: Antalet minuter det tar att lyssna igenom Infest ”No man’s slave” på väg till jobbet.
8: Klockslaget då jag anländer och gråter till ”Cold night for alligators”.
138: Antalet gratisdrinkar jag ska snylta på Nöjesguidens fest ikväll.
Ogreppbart: Antalet obegripliga dumheter skatan Annette Kullenberg kommer att sluddra ikväll på festen.

Soundtrack: ”Pounded into dust” samt ”Dead human collection”, av och med Cannibal Corpse.

Hamilton in the hood

”Men sedan kom ’manusnissarna’ och lade sig i. De avskyr komplikationer, lägger till biljakter och explosioner och stryker bort alla gubbar som sitter och snackar.
– De riktar sig till en 16-årig svart kille i Los Angeles-området med låg utbildning.”

Jan Guillou i Dagens Nyheter om varför filmerna om den pursvenske superagenten Carl Hamilton blivit ”barnfilmer”. Han vill ha mer av det som världen saknar mest: gubbar som snackar.


Rosta två brödskivor. Lägg på en tallrik.
Stek två ägg. Lägg på brödskivorna.
Fräs obscena mängder hackad vitlök med tomatkross och oregano.
Häll röran över äggbröden.
Riv ost över.
Ringla över rikliga mängder flytande honung.
Ät.
Dö.

torsdagen den 24:e februari 2011

”The snow snake grinned/In his fine cold sin/When the wizard blew his horn/The wizard blew his horn”


Inget i mitt liv har någonsin upplevts som mer korrekt än att, iklädd en tröja från Graveyard, läsa om Doctor Snuggles äventyr för min sjuka dotter, samtidigt som Hawkwinds ”Warrior on the edge of time” makligt smeker på i bakgrunden.

Alla dominobrickor på plats, knuff, fall.



Fast i ärlighetens namn verkar hon föredra Smurf City Decontrol. Smurfarna är verklighetsbaserade, till skillnad från Snuggles som susar fram enligt ”Acid on the floor so she walk on the ceiling”-filosofin.

Rapport från kolgruvescenen vol. 138

I Sweden Rock Magazine #76 intervjuade jag Tom Angelripper från Sodom. Med ytterst snäll tillåtelse från redaktionen publicerar jag artikeln här på IJCHE. Önskar du köpa ett fysiskt exemplar av det numret, gör du det – här.

Jag kommer även att blogga upp min intervju med Electric Wizard.

Medan ni läser blir ni gladare om ni lyssnar på två nysläppta spår från Victims kommande album ”A dissident”. Spisa – här.



Räcker det inte att jag är med i 40 000 miljarder Facebookgrupper mot allt som är dåligt i världen?

onsdagen den 23:e februari 2011

Söt bebis lyssnar på Eyehategod, dricker, dansar, growlar och kramar pappa

Många plumpa attacker.
Mycket tvivelaktig humor om nazism.

Ja, den senaste tiden har IJCHE levererat kraftigt i de två ovanstående kategorierna. Jag ber om ursäkt och hatkompenserar med en bedårande gullig video. Må era hjärtan smälta till tonerna av Eyehategod.


Hämta på förskolan – en märklig upplevelse. Många vuxna och många barn samtidigt i en trång tambur. Mycket kläder ska på. Vissa har extremt bråttom. Andra agerar som att de har en livstid på sig och att en förskolas farstu är det roligaste stället i världen att hänga på. Jag öppnar dörren, kliver in, tittar närmaste förälder rakt i ögonen och säger ”hej hej”. Hon stirrar på mig som att jag erbjudit en kopp fylld med spermasmittad AIDS. Hon säger inget. Ingen av de vuxna tittar på varandra. Ingen av de vuxna pratar med varandra. Ingen av de vuxna hejar på varandra. Alla vuxna pratar med väldigt vän röst men endast med sitt eget barn. Kanske till och med bebisröst. Surrealism FTW.

…och nej, curlingförälder in the making, din tvååring kommer inte att vilja ta på sig skor, mössa, vantar och overall för egen maskin. Det spelar ingen roll hur många gånger du säger ”men Facebook, ska du inte ta på dig luvan” med dit allra snällaste och mest bedjande tonläge. Ain’t gonna happen. Det är du som är där för att göra det.

– You know, I think I’ve turned a corner.
– Yeah? You fucking petites now?


Här passerade jag någon sorts mental gräns med hjälp av ett tygmärke beställt på Ebay. Emblemet tillhör VMFA-531: Marine Fighter Attack Squadron 531, alias The Grey Ghosts.

Inget band.
Ingen allmän subkulturell ringmärkning.
Utan ett stridande flygförband, aktivt i andra världskriget samt Vietnamkriget.

Jag vet inte riktigt exakt hur det gick till. Men det var oundvikligt att jag skulle hamna där förr eller senare. Mitt begär kan inte längre stillas av hårdrockens retrokorrekta sigill. Så – över till Verkligheten och dess blodbestänkta, bombfällande vardag. En helt ny arena som väntar på att upptäckas, kartläggas, erövras.

Min heliga Graal är denne osviklige livsförgörare och dödsförförare. Hell dig ICBM, du skapelse av dårskap, ödeläggare av orimlighet.

Notera dock att mitt gråa spöken-tygmärke är en något omdesignad nyproduktion. Originalen verkar ligga på $175.

Notera även att nattens blixtskjutande död ändå ingjuter mer hopp och framtidstro än det orangea kuvertet i bakgrunden. Jag har börjat planera för hur jag bäst ska bevara mina umbärliga organ för en möjlig försäljning i framtiden. China, I’m calling you.

Olivia Obliteration: Var ska du sätta den här, på västen?
Cornelia: Nej! Du ska väl sätta något så snyggt på ett lika snyggt plagg, inte den apfula västen?
Olivia Obliteration: Men jag tycker västen är snygg…
Jag: Pappas flicka.

”(The girl’s got) Limits” vol. 2

”Tut-tut”, säger Kissie.
”Tut-tut”, säger Hitler.

Helt plötsligt dyker det upp ytterligare en busbild i min inkorg. Har ni inte läst? Hon är oskyldig, kränkt och ledsen! Skärp er.

Fascist fashion (ov Hell)



Verkligheten – jag saluterar dig. Ännu en gång kullkastar du all balans mellan rimligt och orimligt. Überkudos.

Och kudos till Fredrik för vidarebefordrad pressrelease (från helvetet).

Envoy of IJCHE

Alla friska människor går och ser Paper ikväll. Gratis. Band på scen kl. 21. Jag skickar min främsta emissarie: Cornelia.

Dagens upptäckt: Argumentet ”pappa ska steka potatisbullar och lyssna på Extreme Noise Terror nu” biter föga på en arton månader gammal och råtrotsig individ.

Olivia Obliteration vill hellre att Pippi Långstrump ska ljuda genom lägenheten, än brittiskt gruff-gruff-gruff, gris-gris-gris:


Här läser jag en oskyldig saga. Och – eh, va:


Tänk på barnen!

Hägersten är inte rimligt bara för att jag bor här



Eh… Va? Eller… Va? ”Djurplågeri kan aldrig vara försvarbart”, skrev han, och beställde in en till spädgris. Utan bedövade ballar.

Soundtrack: ”Damage 381”, av och med Extreme Noise Terror. ”The album is so called because the title track was measured at 381 beats perminute on a metronome.” Respekt. R.I.P. Phil Vane.

Samtidigt, i pianobaren: Svart metall, vit makt

Anna von Hausswolff gör det enda som anstår en sönderhyllad kulturelitälskling med enormt kreddkapital för 2011: I senaste numret av Bon kommer hon ut ur garderoben som ett black metal-fan. Väntat.

Själv undrar jag när hipsterkoftorna ska anamma nedanstående minst lika obskyra och hatfyllda subkultur. von Hausswolff låter i princip redan så här. Steget är inte långt. När tas det?


Båda artisterna ger mig kalla kårar av obehag längs ryggraden. Dock av helt skilda skäl.

”(The girl’s got) Limits”

Obskyrt uppfriskande nazihumor, uppfiskat ur internets rännsten:



Plumpt men tänkvärt angående gårdagens högerextrema hotsamtal.

Uppdatering: Vit makt-monstret ber om ursäkt.

Soundtrack: ”Wolfpack”, av och med DYS, samt ”Several shapes”, av och med Wombbath. Och NOFX ”The P.M.R.C. can suck on this”. Oklart varför.

Wanted: bootleg, bootleg, bootleg

Jag agerar återigen världssamvete och kör ut en efterlysning åt en vän gällande en hemsida från html-dinosauriernas programmeringsperiod:

”Någon som vet vem som låg bakom den här hemsidan? Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med den personen. Min mail är: tredjeadvent@hotmail.com.”

Hjälp honom. Han är genuint intresserad.

Soundtrack: ”Spider baby”, av och med Natur. Mexicutioner är min nya favorit när det gäller rimliga rock’n’roll-alter egon.

Hårda tider i 026-hood

Nya band till Getaway Rock 2011: Amorphis, Enslaved, Adept, Hårda Tider samt Behemoth/Vader-avfällingen Christ Agony.

Jag packar min officiella Enslaved-sydväst och gläds åt att jag äntligen ska lyckas se Hårda Tider.

tisdagen den 22:e februari 2011

7 inches of pleasure (and perplexing)


Jag har nästan helt slutat bry mig om vinylsinglar. Storleken gör verkligen skillnad. Njutningen blir så mycket längre och mer avslappnad med tolv tum istället för sju. Lat-fucking-het.

Idag dök det dock upp två hjälpsändningar från nära och kära, i syfte att chocka mig ur passiviteten. Natur och Perdition kommer från Henry, min man på Manhattan som vill att jag håller mig ajour med de senaste NYC-snackisarna. De byttes mot Bombus och D.S.-13. Storfräsaren använde sig av Fedex. Jag nöjde mig med Posten.

Graveyard kommer från Graveyard och byttes mot min välsignelse. De har den redan: idag, imorgon, för evigt. Läs – här.


Små sjutumsälsklingar, vad ska ni bli när ni blir stora?

Jag är världssamvetet

Ibland sprider 138 sina välgörande vingar över Verkligheten och skickar gratis skivor till människor han inte känner bara för att han kan och vill. Se – här.

White power trash



Nu ändrades dagsformen. När drottningen av intellektuellt tomrum ringer och hotar kungarna av medial avföring med nazistryk, då blir det helt plötsligt värt att gå ur sängen.

Kissie – en homohatande, pursvensk nazist? Chockerande. Sponsorpengarna bara trillar in. All PR är bra PR etcetera.

Jag har aldrig…



…hatat världen så mycket som nu.

Igår fastnade jag i de här dårdreglande skriverierna, och nu möts min feberyra av ovanstående nyhet. Jag vet inte vad som är värre gällande verklighetens nedbrytande effekt på min mentala status: Isabelle Ståhls talanglösa text och brist på självinsikt, eller Facebook JR.

Nu lägger jag mig igen. Det är inte värt att vara vaken idag.

Soundtrack: ”Doomed morale”, av och med Arson Anthem, samt ”Straight to hell”, av och med Hank Williams III.

Jag såg den här filmen. Nu lyssnar jag på Hank Williams III.

Detta är början på slutet barn.

måndagen den 21:e februari 2011

En odyssé i musikalisk och kemikalisk utveckling


Fredagmys med tacos och fulladade tv-serier. Lördagsmellomiddag hemma hos Nina med tomatsoppa direkt från burken och rödvin direkt ur boxen. Söndagsbrunch på Sheraton Threesixty med Lovisa. Måndagsfeber med ensamt sängläge och ont överallt.

Jag har redan konsumerat så mycket media – gammal såväl som ung – att jag vill skjuta mina ögon med en AIDS-smittad harpun.

En harpun.
Men AIDS.
I ögonen.

Film- och serietips mottages tacksamt. Jag är genuint intresserad.

Nu: kola, tjack, meth.




01.48: Jimmy Bower och cigaretten. OMFG.

”Son of a bitch/Kiss my ass/Son of a bitch/Son of a bitch/You asshole/Son of a bitch/Cock suckin’ motherfucker/I was right – take this: uuaah”



Passande: Accept, som jag hyllade här för en kvart sedan, är bokade till Getaway Rock 2011. Även Monster Magnet ska lira.

Jag har blivit nekad att komma in på krogen tre gånger i hela mitt liv. En av de gångerna var efter en konsert med Monster Magnet. Jag föll ut ur en limousin utanför – Kelly’s. Efter det fick jag inte komma in.

Rimligt.

lördagen den 19:e februari 2011

”Patch it up, patch it in/Let me begin/I came to win/Battle me that’s a sin/I won’t tear the sack up/Punk you’d better back up”

Olivia Obliteration ska köpa sina första tygmärken. Tyvärr är utbudet i Liljeholmens galleria skralt. Det lutar åt den doomiga sköldpaddan.

Det är lättare att hitta könsmärkt och glittrigt new age-flum.


Själv har jag fastnat i Philip Anselmos garderob från första halvan av nittiotalet. Hur fan ska jag ta mig ur den?

”We’ll collect unemployment on Monday again”


Ökar eller minskar dina chanser att undslippa LAS-lien, och få en fast anställning, om du glider omkring i det vidöppna kontorslandskapet iklädd den här t-shirten?

”Hazardous to those who won’t face reality”

fredagen den 18:e februari 2011

Accept och Grand Magus: en odyssé i omdömen och minnen av orimliga uttalanden i Kerrang

Sverige-backdrop? Inget kudos.

I onsdags pratade jag med rockstjärnan Ludwig. Han bor numera i Paris och livnär sig som yrkesmusiker. Ludwig förklarade att fransmän är helt värdelösa på rock’n’roll. De älskar det – men varken förstår eller behärskar denna konstform. Hans teori är att fransmän alltid intellektualiserar allt. Och visst, det låter rimligt. Situationister, Foucault och Sartre rimmar illa med kuk, fitta och Chuck Berry.

Grand Magus är Frankrikes antites.

Glöm bort ditt tungt vägande intellekt och djupare meningar. Bocka ur ångest, weltschmerz och svåra livsfrågor. Stockholmarna är denim och läder-klädda handelsresanden i rak, okomplicerad heavy fucking metal med textrader om att korpens ära smälter snön.

Jag blir lika okonstlat upprymd varje gång jag ser Grand Magus. De gör mig lycklig här och nu, just i denna stund.

De ser coola ut, låter bra och behärskar scenen. Ibland behövs inte mer än så. Jag kommer varken att ta med mig deras låtar eller framträdanden i graven, men de gör resan mot livets ände betydligt roligare än Foucault.

ICBM-backdrop. Stort kudos.

Jag är oerhört förvånande över Accepts potenta livskraft och genuina spelglädje 2011. Men jag är än mer förvånad över mig själv. Jag gillar den nya skivan med de nya låtarna och den nya sångaren med sin tre paket cigg om dagen-röst. Fuck Udo, let’s go! Arenan är tjyvtjockt packad från vägg till vägg med ett stereotypt stenhårt Acceptianskt riff-o-rama. Omöjligt att motstå. Dyrka!

Vid min sida står Jonas och Viktor. De hävdar båda att ”Son of a bitch” är en oerhört korkad text. Jonas hävdar till och med att det är den dummaste hårdrockstext som någonsin skrivit.

Stark tobak och starka ord.

Jag skulle aldrig våga vara så tvärsäker. Mängden totalblåsta hårdrockstexter är oöverskådlig. Att kora kungen av hjärnsläpp är en omöjlighet. Allt jag vet är att väldigt högt upp på listan hamnar låten där Manowar sjunger om att världen är på väg åt helvete, oborstat avskum gör gatorna osäkra, och att det därför är dags att dra till Vietnam och starta krig. Igen.

Joey De Maio, en vuxen karl som glider runt med stjärten bar i Village People-chaps och bor hemma hos mamma, har författat en text om att han brorsa är kvar i Da-Nang. Därför letar han hårda snubbar som ”wanna kill” och är redo att ”go back to ’Nam/’Cause no one else will”.

För att hitta dessa brutalt dödssugna legoknektar gör Joey DeMaio det enda rimliga och sätter in en annons i ”the back of Kerrang”.

…vilket påminner mig om intervjun där Ted Nugent förklarar att om han och hans jaktlagsgubbar får fri lejd och fria vapen, rensar de upp Amerikas brottstyngda storstäder och löser landets knarkproblem på ett par månader. Kanske bara på en helg. Så sa han, i Kerrang.

…och det påminner mig om intervjun där Dave Vincent i Morbid Angel sportar en Sydafrikansk apartheidknapp och pratar om hur coolt det är med rasseparatism. Så sa han, i Kerrang.

Vad hände med Kerrang?


Vad menas med siffrorna efter varje titel?

Knuttejacka vid pissoaren vänder sig mot killen bredvid och säger ”såg du Accept eller?”. Killen säger ”eh, va?”. Knuttejackan säger ”vem hade kunnat tro att de skulle spela så många klassiker va?”. Killen säger ”eh, okej, ja” och låter förvånad, förmodligen för att Accept ännu inte ens hunnit halvvägs genom konserten. Knuttejackan drar upp gylfen, vänder sig om, tittar på mig och säger ”sötnos, vad flinar du åt va?”.

Hjärntrusten. Can’t beat the feeling.

Ur led, detta kosmos är


Det är så många obehagliga associationer och mentalt obekväma sanningar med det faktum att At The Gates står under och mycket mindre än Volbeat, att jag inte ens vet vart jag ska börja.



Jag tror jag börjar med att konstatera att en temaplatta om rymden är rimligare än den genomsnittlige svenske hårdrockarens preferenser.

Räven raskar genom IJCHE



Pär Avidsson är flitig besökare i IJCHE:s hörn av bloggosfären. Nu finns han även i pappersformat via Söderhamnsnytt.

Notera vem som tagit fotografiet.

Vill du se bilden i sitt rätta sammanhang gör du det – här.

En ensam bil(d) säger mer än 40 000 miljarder rättshavererande inlägg på Flashback om vem som tar den i tvåan

Du vet att du befinner dig under Aftonbladets hatimpregnerade nätparaply…

…och frotterar dig med människobestens allra säckigaste, mörka undersida, när en fullständigt oförarglig klackis till artikel genererar följande mollusk att trycka på kommenteraknappen:

Ge upp
av Adde, kl. 20:02, 17 februari 2011
Alltså... De här artiklarna som kommer från Christoffer är ju som de är skrivna av ett tonårs-fan och på lägre nivå än en nybörjarskribent på Close-Up. Vilken förutsägbar trött poänglös inställsam snubbe! Jag blir matt bara man ser länken till de här ”artiklarna”. Fanzine-nivå. Fast sämre. Ghost-artikeln senast tog priset. Det var det sämsta jag läst. Vilken rövpublicering.
Och Christoffer - vilket ständigt lamt sök efter någon slags ”credd”. Lägg ner. Gå på toa, bajsa lite och släpp på trycket. Och förresten - ska du inte intervjua Nifelheim nu eftersom det kommer en komedi som heter ”Bröderna Hårdrock”. Det är väl anledning nog för dig att få kontakta ytterligare ett par personer du tycker är asballa, och det är lagom kass vinkel på det för det här forumet.

Bajsa.
Skitnödig.
Skitkorkat.
Betyder inte ett skit.

torsdagen den 17:e februari 2011

Rädda hemmafrun! Skyddsjakt nu!

Internhumoristisk inköpslista via sms:

Jag: Lååångsamt doomris?
Cornelia: Nej, grindris.

Det här är egentligen en anledning att få säga kudos till Lisa Bjurwald, som ber hemmafrun dra åt helvete, samt Anne Brynolf, som är den enda ledarskribenten i landet som inte är köpt av köttmaffians lobbymilis.

Om något gott kommit av den förbålda dödstrenden med den räviga djurplågartofsen, så är det att det blivit en debatt om mode vs. djurrätt.

Samt att folk får skämmas.

”De säljer ju något som vi tycker är snyggt, och då tycker jag att det är deras ansvar att visa om det är bra eller dåligt”

Skam. Det bästa sättet att vinna en argumentationen.

Samt verbalt våld, hot om våld och våld.

Nu – Accept. Järnet.

Guds sak kan aldrig bli min



Personligen anser jag att Gud aldrig ens fick komma på en andra anställningsintervju. Vilken arbetsgivare vill ha ett korrupt jävla supsvin till sadist, som anställd? Inte jag.

Mattias Gardell däremot går loss och ger tummen upp till ”folkhemsislamism”:

”…då Muslimska Brödraskapet liksom KD är ett socialkonservativt mittparti där omsorg om varandra, familj och moral står högt på dagordningen och där man breddat sig mot andra trosgemenskaper.”

Religiös moral och teokratiskt folkhemsbyggande kan ta sig i brasan. Mattias Gardell också. Jag väljer hellre att ge tummen upp till Tarik Saleh och hans briljant underhållande fuck you-finger till religiös vidskepelse. Hans reflektion kring 9/11-konspirationer, där beviset för att det är en Mossad-komplott bygger på att egyptier av naturen är dåliga på att passa tiden, sätter hammaren på paranoiaspiken.

Jag minns min och Cornelias djupdykning in i denna dunkla värld av antisemiter, förintelseförnekare, Ufo-vittnen och dåligt duschade män:

USA är supermäktigt.
USA är superont.
USA hör och ser och vet allt.
Ingen kan blåsa USA ur underrättelsevattnet.
Ingen.
Förutom – USA.
Därför: USA gjorde det själva.
Fallet avslutat.

Ni kan läsa hela referatet – här.

Soundtrack: ”Cult leader” och ”A safe passage”, av och med Bombus. Ja! Två nya låtar! Black metal Quicksand FTW!

”Flickor är ute med dockvagnen och då behövs inte samma koll. Viktigast är att dockan har det bra”



Jag är glad att jag har en dotter.

Jag är glad att hon kommer att växa upp till att bli en kvinna.

Inte en förkrympt, djurhatande, nöff-nöffande gubbkuk av stål som skriver texter utifrån Hobbex raggaranpassade klistermärken från åttiotalet. Robert Collin: Game of the arseholes.

Gas. Gas. Gas.

Gårdagen rockspektakel med Free Fall blåste hål på SOFO.


Polokrage – check. Fingerpekande – check. Retrokorrekt Scorpions-mustasch – check. Allt filtrerat genom Iphones makalösa mörkerlins.

Kim Fransson har tuggats och spottats ut av Laila Bagges obevekligt äckliga talangmassakrerande ”Made in Sweden”-maskineri.

Och nej, jag pratar inte om Anti Cimex.

Han var även mitt rasande elddop in i kvällstidningsvärlden. Visar sig nu att han besitter en gedigen och klassisk rock’n’roll-röst. Och kan spela munspel. Fan tro’t.

För i helvete! Tillbaka till 1970-talets framtid: Sir Lord Baltimore, Deep Purple, Free, tidiga Whitesnake, Led Zeppelin och Black Sabbaths Dio-era. Influenser klipp och klistrade ur ett nummer av Classic Rock samt ett bokningskontrakt från Sweden Rock Festival.

Förutom de där två, tre låtarna som passerar gränsen in i ett sorgligt öde Cinderella-land. Men jag låter det passera. För den här gången.

Bästa låten: Han sjunger ”It’s a gaaas!” om och om igen. Riffet är hetsigt. Gitarr och bas jagar varandra över slagfältet. Blodtörstigt. Geuint. Äkta. Bra. Mattias Bärjed – fy satan vilken gitarrist! Jan Martens – fy satan vilken basist! Ludde Dahlberg – fy satan vilken trummis! Kudos till alla inblandade.


Iphones bilder blir inte bättre med blixt. Mitt upplysta entourage för kvällen. Det pratas mycket om Refused, Tommie Temple och Pain. Gamla Pain, alltså.