torsdagen den 31:e mars 2011

”Damn it feels good to be a gangsta” 2.38



Idag har jag en liten notis om det härkultursidorna. Den tog ganska exakt sjutton minuter att skriva och jag lyssnade på 9 Shocks Terror under tiden. Så här lyder min originaltext som jag lämnade in till kulturredaktionen:

Med nya numret av Vice – ett globalt magasin för hipstergycklare – anländer en annonsbilaga från ett multinationellt och världsberömt skomärke. De vill etablera sin nya sportjacka ”Förstöraren” genom att, via en SVD-journalists skarpslipade tangentbord, exploatera diverse subkulturella symboler för att öka sin egen streetkredd.

Jag får lära mig vad en ”crustpunk-paj” och ”skinhead-jacka” är samt hur olika typer av hårdrocksvästar kan se ut. Först fnittrar jag överlägset åt detaljuppknullandet: Charta 77 och G-anx på samma jacka? Orimligt.

Sedan blir jag trött och uppgiven och hoppas att någon någonstans i alla fall fick snuskigt mycket betalt för att styra upp det här äckliga säljmanifestet. Sist blir jag arg.

Jag börjar önska att de kriminella gäng (Bandidos, Hells Angels och Black Cobra) som lyfts fram i den här annonsbilagan ska skrika ya basta!, och kräva royaltycheckar för att deras blodbesudlade logotyper används för att etablera någon annans varumärke som farligt.

Kanske ett nattligt bazookabesök från Bandidos på ett folktomt kontor kan få ett slut på renommésnyltandet? Just do it.
Christoffer Röstlund Jonsson

Uppdatering på begäran: Straight edge, the discipline:

tisdagen den 29:e mars 2011

Kudos, stora mäktiga skoföretagsreklam, för klargörandet om vad som är trve crustpunk



Jag hoppas i alla fall att någon fick snuskigt mycket pengar för det här renommésnyltandet, som toppar allt jag någonsin sett tidigare. Beyond.

Be-fucking-yond.

En stilla kommentar i sann rättshaveristisk anda modell aftonbladet.se: inget av banden på pajen spelar crustpunk. Inget.

Mitt liv som sjuk sleaze gitarrist-fitta (grym dude)

I och för sig sa jag efter mitt senaste band att jag aldrig mer ska spela musik. Och i och för sig är jag en trettiotreårig småbarnsfar som inte uppskattar någon sleaze gjord efter… tja… efter… Nej, jag vet inte.

Men det här erbjudandet är liiite för bra för att ignorera:



Sign me upp.

Slitz och Mats Drougge utnämner oss till Sveriges bästa rockband inom två år. Två satans år, era skitgrisar! Ät det, medan vi tar över hela jävla världen. Och åttiotalet.

Kudos till Grga för länken.

”We only wanna save the cute animals, don’t we?”



Det svängde fort. Först lutade det åt att den människofientliga, livsfarliga björnen skulle skjutas. Nu måste vi rädda ”nallarna”.

Guds kuk.

9.20:

måndagen den 28:e mars 2011

”Starving dog eats master”

Hoppla – bara sådär apropå det här – i dagens DN Världen:



Mellan blossen på sin methpipa, lägger FN:s mat- och hungerexpert Olivier de Schutter ner lagen gällande vad vad vi kan göra för att lösa världens matkris.



Kudos till Teresa för tipset.

Short, sharp hype power: Fuck you Iggy


Snabba skor, snabba riff.

Nu på lördagen den andra april spelar italienska Raw Power på Lórient i Linköping. Andra som uppträder är Damage, E.A.T.E.R, Thurneman, F.I.L. Förköp 100 kr, 140 kr i dörren. Biljetter – här.

Jag önskar jag kunde vara där, men icke.

Nu en seriös efterlysning: Någon som ska på konserten och kan tänka sig att köra Raw Power från 08HC till LKPGHC under lördagen? Startpunk: Arlanda eller Cityterminalen. Genuint intresserade chaufförer mailar kaj.sivervikSNABELFUCKINGAstudieframjandet.se fort som satan.


Medan Cornelia avnjuter Robyn på Cirkus, avnjuter jag ett stilla glas rött ackompanjerat av hetsiga brasilianska rytmer, nittiotalets power violence samt en bok som är så förbannat bra att jag läser den med betydligt lägre fart än musiken jag lyssnar på, helt enkelt för att jag aldrig vill att den ska ta slut. Mmmm… Statusuppdaterande livskvalité.


Åh, fy helvete.

Short, kött, tjack, shock



Återhajp: Mörda hippien inom dig själv.

söndagen den 27:e mars 2011

Siepen Laughs As You Eternally Rot



Mina punknätter på Berns blev just liiite vitare och liiite mer stjärngnistrande. De där besvärande kokainfläckarna som ställde till det när jag dansade direkt från Stureplan till jobbet, är numera ett minne blott. Problemfri tillvaro, is I.

Skorna kommer från Vegetarian Shoes via Green Laces.

Kudos till alla inblandade. Inte minst Raybeez. Don’t forget the struggle, don’t forget the streets.

”Our very end is comming. Pray for Japan.”

Medan undergången kommer allt närmare, surfar du runt efter det senaste extremt limiterade Syphilitic Vaginas-släppet.

Du hittar det här:



Du blir liter mer genuint oroad. Surfar vidare.

Punk på Berns, is I


”Hey hey, oi oi (Into the skins)”

Min livslånga kärleksrelation till skinheads och Oi! fortsätter att sprida regnbågsfärger över världen. Saxat från en intervju i Skrutt med Manifestvinnarna Antipati:

”På nya skivan har ni en låt ’Punk på Berns’, utveckla?
Den handlar främst om folk som har lämnat punken av olika anledningar men i efterhand och någon helt annanstans i livet tar sig rätten att definiera och förklara den, och ikläda sig den kappan när vinden blåser åt rätt håll. Första versen går ju ut till första generationen punks som upplevde punken när den var ny och inte riktigt kunde jämföras med något tidigare popkulturellt fenomen. Många där var snabba att hoppa på nästa tåg, vad det nu må ha varit, men är också jävligt ivriga att slå sig för bröstet i samband med mediabevakade nostalgievenemang och förklara för yngre punks och entusiaster att var man inte med, ja då kan man inte uttala sig om vad punk är etc. Min replik är att det är de som ska hålla käft – är man inte fortfarande involverad kan man aldrig påstå att man någonsin på allvar varit det heller.


Den andra versen handlar om Aftonbladet-journalisten och före detta
DS13/Imperial Leather-medlemmen (med mera) 138 som bara är nån sorts punkens (hårdrockens) Peter Siepen.”

”Punk på Berns” må vara undermåligt gatutrall som får Ultima Thule att framstå som spjutspetsen av musikalisk rimlighet. Melodislingorna är… Tja, om inte bättre, så i alla fall inte sämre än en högstadieklass som över ”Du gamla, du fria” om och om igen på elgitarr.

Jag väljer ändå att ge tummen upp till Antipati. Dels för att jag jämförs med en manlig modell med perfekt trimmad överkropp och en förkärlek för att klä sig extravagant. Dels för att jag varit på Berns tre gånger i mitt liv, vilket är ungefär detsamma som en genomsnittlig Lonsdale-sportande Dropkick Murphys-entusiast.

Vill du spisa ”Punk på Berns” gör du det enklast på Spotify – här. Skaldandet om mig börjar kring 1.35 och går ungefär som följer:

”Du lever på gamla meriter/För nu du mognat har/Du har ju börjat blogga nu på gamla dar/Droppar kredd i hardcore/Värnar misantropin/En uppmärksamhetskåt idiot/Självtillräckligt svin/Egentligen är allt du vill är att vara en av dom/Dagens outfit varje dag/Kokain och Dom Perignon/Punk på Berns/Krustader och champagne”

Rimligt.

I vers tre ber bandet Tommy Zethraeus komma tillbaka och göra processen kort. De avslutar det prisbelönade verket med orden ”138 skott i pannan på varenda idiot/138 idiot”, inklusive extra feta hockeykörer på det andra ”idiot”. Det skulle jag också ha lagt.

Antipati vill rikta AK4:or mot mig. Jag vill rikta ett stort kudos till kvartetten. Mina gamla meriter är nu uppdaterade till färskast möjliga datum. Det är ungefär tio år sedan ett skinheadband senast skrev en hatlåt till mig, och just den punkten började faktiskt kännas lätt möglig på min champagnefläckade cv.

Fel – åtgärdat.

Kom igen nu grabbar, bjucka på en cd. Minsta ni kan göra.

Vi tar en Peter Siepen-video på det:

…samtidigt kan jag inte släppa den gnagande insikten av att medan Mats Olsson och Per Bjurman fick hatlåtar signerade Eddie Meduza, får jag ovett från rakade skallar som inte ens hunnit nöta ut sina första par Dr. Martens. Något är skevt med karmafördelningen.

Stort tack till Staffan och swehc.com som uppmärksammade mig på den här hedersbetygelsen. Av någon outgrundlig anledning lyssnar han faktiskt på Antipati och Gatans Lag. Ouch.

Bakverk 11


Cornelia, Krillebus, Rolf Mendoza.


Pursvensk bulle, dansk nationalism, torr torped.

Vilken profil tar vilket bakverk? Förste som gissar rätt vinner en vinyl.

”Don’t need you baby/Just need to strike”



Iron Lamb, live mellan oljeprofilerna på Gullmarsplan. Ett väldigt icke-pursvenskt sätt att arrangera en metalpunkafton på. Dock värt.

lördagen den 26:e mars 2011

Två raka uppmaningar (för internet)

1. Skriv på en lista för att AC/DC ska visas på bio – här.

2. André, Dennis och gänget har specialskrivit musik till senaste ”Kobra”. Kudos till dem och kudos till Ika och Petter, som styrde upp det. Se programmet – här. Nästa vecka blir det könsrock.

Nu: Toxic Reasons.



Är ”Within these walls” och ”Kill by remote control” värda att äga?

fredagen den 25:e mars 2011

Riddarna rullar ihop sin rimliga rock som en tidning och kör upp den i röven på Adept, Mats Drougge och Lorten



Göteborgarna Riddarna spelar väldigt rimlig rock – det har jag sagt förr. Bra band, bra album. Och Novoton har skickat över ett extra exemplar av trions debut. På vinyl, givetvis, och lämpligt att lotta ut.

Det här var ett tag sedan. Jag har sedan dess fnulat och skissar på en tävling utan att komma på något som är tillräckligt bra.

Så igår anlände Lorten och levererade den mest briljanta/sinnessjuka kommentaren någonsin i IJCHE:s historia, vilket säger en del. En hel del. Han sopar rent. Vet och etikett, fuck jävla off liksom.

Och jag har inte den blekaste aning om det är allvar eller gäck. Kudos.

Här är inlägget som genererade hatet. Här är kommentaren, helt oredigerad och helt i gråzonen mellan rimlighet och orimlighet.

”Hmmmmmm, du ’metalpunkfashionista’, som älskar Bullet. Sannolikt föredetta amoralisk urkraft, nu slakkukhängande fickpedofil, som smeker ditt kön med gamla triviala allmosor och konservativa minnen från kängpunkens glansdagar.

Vakna upp ur din svettiga feberpsykos, och titta dig själv i spegeln. Med största sannolikhet(om du har någon heder alls kvar i kroppen d.vs) kommer du avrätta dig själv med ett nackskott, på plats. Hur kan du, som aktiv ’punkmetalfashionista’, dömma ut ett av denna erans mest lovande, hungriga och oförstörda metalband? Det finns bara ett svar; Du är fan livrädd.

Liv.
Rädd.

Din tid är förbi, så lämna över stafettpinnen med stolthet istället för att runka den blå med din syniska bitterhet och ditt konservativa tidelag. Lite som 40-talisterna äter upp vårat samhälle med sitt byråkratiska svammel, äter du upp dig själv, baklänges, fast i annan kostym...

Och du ska kalla dig själv journalist, punkare...metalfantast? Satan själv skulle sparka din feta röv så långt från helvetets portar och låta dig sodomeras av guds ljus, om han läste dina sorgliga försök till religonsprostetik. Religon finns inte. Punkt.


Som sagt, vakna.

Året är 2011 och Drougge styr skutan framåt,tillskillnad från dig, din sittpissande, lathundsläsande bakåtsträvare. Späd gärna på fördomarna av den smygalkoholiserade, samhällsbittra, chipsälskande- metalpunk-vad du nu kallar dig själv (och som du faktiskt är) genom att gömma dig bakom förortsridån, styla med skön namedropping och med för trånga jeans från dressman,

Så medans din fru knullar din bästa väns son, låt den nya genetationen ta över och blomstra med all sin kraft, pompa och ståt. Aborter eller ej. Du är snart utdöd...

Och jag, Vi, kommer glatt att dansa på din grav!


//Lorten”

Tävling påbörjad och avslutad, pang bom. Lorten, du vinner Riddarnas lp. Maila mig din postadress så dyker den upp, inga frågor ställda. Min epostadress finns under min profil.

Det här är på fullaste allvar. Väl mött.

Ansvarsfriskrivning 1: Riddarna och Novoton har inget med den här tävlingen att göra. Jag agerar helt på egen vanvettig ansvarslöshet.

Ansvarsfriskrivning 2: Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till april 1906. Väl där checkar jag in på hotell Bristol på Klara Östra Kyrkogata i Stockholm. Syfte: Att bli bäste vän med Josef Stalin, som just då bor på hotellet. Jag blir hans livskamrat, ständigt vid den store ledarens sida, utmanövrerandes alla inom partiet. Jag driver fram utrensningar inom armén, spelar bakom Berijas rygg, skickar lönnmördare på Trotskij. Josef dyrkar mig. Hans öra äro mitt.

Väl efter andra världskrigets slut kommer kronjuvelen i min plan då jag övertalar honom att invadera och annektera Sverige. Ingen match. Snipp snapp snut så ser jag till att Trosa kommun jämnas med marken. Människorna fördrivs, sätts i läger. Bebyggelsen bränns, marken svärtas av sot och området cementeras för framtida parkeringsbruk. På så vis skulle jag förhindra att gruppen Adept bildas i Vagnhärad 2004.

Tjack > kött



Idag publiceras min andra och sista gästkrönika på krogsidorna. Ni hittar den digitalt och viralt – här. Notera även vår nya snygga gruppbild där uppe till vänster, där jag bär en tröja från Sodom.



Och se vad som händer när jag söker på min frus namn – ni vet, hon som enligt de musikaliska och estetiska framfallen Adept ska knulla min ”bästa väns son” – i Aftonbladets bildarkiv.


Slayer, Hultsfred 2005. I bakgrunden syns jag och min bästa vän Rolf Mendoza, blivande dödsgris i Bastard Priest. Han har ingen son.

40 000 000 000 000 stycken Graveyard-fans kan inte ha fel och alla vill gå på samma konsert


…och så undrar skivbolagen varför folk hatar dem.

Läs om gårdagen – här.

Läs den bästa kommentaren någonsin på IJCHE i botten – här.

Vanhelgd har släppt nytt album. Så här snygga pojkar tycker jag onekligen att ni ska kolla upp.



Vi tar en Lyxzén på det:



Fråga: ”Tycker du Sverige ska skicka Jas-plan?”

torsdagen den 24:e mars 2011

Hjälpsändning modell 138 (till ett sista vilorum)



Ghost-året är över.

Graveyard
-året inleds ikväll på Kägelbanan. Taget.

Jag får ett meddelande från bandet: de har glömt alla bilåkarskivor i Göteborg och begär assistans. Sagt – gjort

Medan Olivia Obliteration ger sig på potatisbullarna (”boulla!”) ger jag mig på min sälj/ge bort-hög och rafsar ihop en biståndsnäve.

När hon sedan hugger in på djungeldesserten ("meeehr!”) öppnar jag Morbid Angels ”Abominations of desolation” och väsreciterar ”Shub Niggurath, the goat with a thousand young” i olika tonfall, samtidigt som jag visar henne mittuppslaget.

Olivia Obliteration lutar bak huvudet, kisar med ögonen, ser ut som Jabba the Hut och skrattar så djungeldesserten sprutar.

Medan jag är på konserten, startar Cornelia tråden ”Min man mässar namnet på en perverterad Lovecraftiansk fruktbarhetsgudom, som främst tillbes av fiktiva druidiska och barbariska sekter, för vårt barn – ska jag ringa SOC?” på avgrundshålet familjeliv.se.

I övrigt har jag missat att första fasen av The Running Man-samhället, som sedermera kommer att ge vika för vårt efterlängtade Thunderdome-samhälle, har inletts. Elin ”Aunty Entity” Grelsson skriver bra – men inte tillräckligt hatfyllt och nerpissat – om det här.

”Numbers are doubling in 88/Cause the people are starting to educate/Themselves their friends and their families/We’ll have a more conscious society”

På tal om Getaway Rock: Jag vet att det här egentligen är lätt patetiskt. Jag vet att det är en återförening. Jag vet att det är öppet mål att håna en bunt fyrtioplussare som turnerar världen runt under namnet Youth of Today, bara för att dra in lite större checkar.

Men det hjälps inte. Slutet på ”No more” ger mig rysningar på riktigt. Resten av det här klippet med, för den delen.


”The good will cry and the evil will laugh. That’s what they say!”

Getaway Rock bokar Bullet och Hardcore Superstar.

För att citera Lars von Trier: ”Man får ta det onda med det goda”.

Eller min fyllefavorit Willie i ”Bad santa”, för den delen: ”Well they can’t all be winners, can they?”.



Varför en bild från förra årets festival? Varför inte? Alla är så vackra, mitt i kompositionens totala orimlighet.

Förtydligande: Jag älskar Bullet. Jag hatar Hardcore Superstar.

Om du fortsätter hävda att det finns en gud som är god, kommer jag att spotta dig i ansiktet



Mänsklighet i behov av utplåning – check.

ICBM – nu.

Lurar på, Graveyard upp, kämpa med tårar. ”Ain’t fit to live here”. Övrig tid fylls med Grief ”I hate the human race” på repeat.

onsdagen den 23:e mars 2011

138 vs. verklighetens hårdrockare – ännu en gång

Så är Aftonbladets stora hårdrockssatsning sjösatt. Jag bidrar med att puffa för obskyr hipsterkonst från 08-land:



Samt ny och gammal skåpmat:



138 versus verklighetens hårdrockare – igen



Hur kan det komma sig att jag inte ens kan skriva en klacksparkig feelgoodtext där jag hajpar en konsert, utan att det uppstår en knarkdebatt bland kommentarerna där Sveriges hårdrocksentusiaster rasar och vill spetsa mig med en aidsbestyckad harpun? Va? Va?!



Minns The Haschtomte Gate och bäva.

”Celebrate good times, come on!”



…och så säger de att misärmedia bara sprider dåliga nyheter.

Australien, Österrike, Nederländerna, Kanada, Tjeckien, Finland, Irland, Nya Zeeland och Schweiz – jag lyfter på hatten, bugar för er rimlighet och korkar upp skumpan. Gratulerar till ert verklighetsgrepp.

Vad är det ni gör rätt som vi i Sverige tydligen knullar upp så brutalt?

Lär oss.

tisdagen den 22:e mars 2011

”All I had (I gave)”

”Diskussionen om dagishämtningar är ett bra exempel. Ju tidigare hämtning, desto lyckligare barn och desto fler föräldrapoäng. Lägg till hetsen där vinnaren i föräldra-SM är den som förser barnen med flest kvällsaktiviteter, snöigast skidsemester, högst kanelhaltiga hembakta bullar och mysigast fredagsmys.”

Erik Helmerson skriver träffande om något som jag knappt börjat uppleva, men som jag gissar lurar sjufalt värre kring hörnet.

När jag glider in på förskolan 17.30 och Olivia Obliteration är ett av två barn kvar, då är det svårt att inte känna sig som världens sämsta förälder. Ingen står och pekar finger men den mentala bördan, den sociala skammen, är tung.

Den bara finns där. Och jag förstår inte var den kommer ifrån. En annan sak jag inte förstår är hur i helvete alla andra kan hämta så tidigt? Vad gör folk? Är det ingen som har ett vanligt kneg med helt vanliga arbetstider längre? Jävla entreprenörer.

Vänner med äldre barn berättar om påtvingade sociala samkväm där mammor förklarar att högklackstrippande treåringar börjat med fridans, och pappor spontant utbrister ”nej Robert, dockvagnen är en tjejgrej, låt bli!”.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får uppleva allt det härliga som Erik Helmerson beskriver.

Och på tal om flipperföräldrar, här är Flipper:

Och på tal om treåringar i högklackat och fridans för barn och att bibehålla en positiv syn på livet, här är Crowbar:


Moraltest modell IJCHE


Läs – här.
Se och lyssna – här.

Ställ er sedan denna fråga: Om ni kunde åka tillbaka i tiden och utplåna förfäderna till de människor som uppfann internet, skulle ni göra det? Svara ärligt. För jag vet på riktigt inte vad jag skulle gjort.

Soundtrack: Så gott som allt av och med Kirk Windstein.

Dagen då Verkligheten slutligen sköt sig själv i ansiktet, ty den visste att vi nått orimlighetens ändhållplats och där ej fanns mer att se


Så många briljanta människor som dött för tidigt. Skådespelare, musiker, konstnärer, kreatörer, diktatorer, agitatorer, skitgrisar. Människor som tagits ifrån oss medan de fortfarande hade så mycket att ge. Men Mats Drougge lever fortfarande.

Han.
Lever.
Fortfarande.

Varför? För att kunna utnämna de vandrande aborterna Adept till landets bästa rockband? Nej. Nog nu. Ya basta, Drougge!

Jag önskar honom aids och ebola i huvud respektive anus. Nu. Idag.

Kan vi samla in pengar till det?

Disco’s out! Könsrock’s in!



Efter en intervju i SVT-huset med tre glada australier som pratar om att alla i deras land har enorma kukar, bladar jag över till vännen Ika på ”Kobra”. Mycket passande sitter hon och slutför ett specialavsnitt om könsrock. Jag ser en snutt. Efter det tittar vi på det här:

Vi konstaterar att:
1. När det är en vegan i rutan måste det lagas mat minst en gång.
2. ”Bullen” styrde absurt långa inslag.
3. ”Kobra” ska plocka upp bild- och redigeringsfinessen från 1994.
4. Att Jonas Vimeokanal kan bli något orgasmisk i skämsväg.

Fula människor har lättare att hantera den prekära situationen att bajsa på sig inför andra



Tag er i akt, vackra par: Det kommer bli bajs.

Saxat ur ”Mammapraktika”av Leni Söderberg, som nu även finns med ett utökat pappakapitel. Värt. Tack till blivande fadern Anders för lånet.

Soundtrack: ”No control”, av och med Bad Religion.

Samtidigt, någon annanstans än i Libyen, definieras begreppet ”white trash” starkare än det någonsin gjorts förut



Är du stolt över honom?
– Nja, stolt och stolt. Jag var stolt när han gått igenom castingen. Då var jag stolt, men här jo, det handlar ju om att överleva. Men det är ju det vi alla gör oavsett var, säger hon.”

måndagen den 21:e mars 2011

”I’ll buy all the namedropping you’ve got”



Hardcorebaronen Felix von Havoc förklarade en gång för mig att om det är något han inte får nog av, så är det skivomslag föreställande muskulösa punkare som slår ihjäl snutar.

Om det sker i ett postapokalyptiskt landskap – ännu bättre.

Och visst, har du en gång lagt ögonen på The Shit Lickers enda ep ”Cracked cop skulls”, de bästa fyra minuter ”musik” som någonsin skapats i Sverige, finns det ingen återvändo. Och därför såg Felix till att hans egna band släppte skivor som såg ut så här och så här och så här.

När Young Republicans – inspelat 1983, släppt nu med nyritat konvolut, info här – dyker upp i brevlådan, påminns jag om ett annat estetisk signum typisk för hardcorepunk. Detta är den enda genre som ritar in andra band på sina skivomslag.

Young Republicans omslag skriker i klartext ut att om du gillar Kraut, Urban Waste, SSD, CH3, Fear, Crucifix, S.O.A, GBH, Dead Kennedys, och Black Flag, ja då kommer du fan att älska den här skiten. Om du däremot gillar Duran Duran, gör du dig icke besvär.

Ni tror mig inte? Titta noga.

Hardcorepunken är ensam om att på detta övertydliga sätt ge kredd till influenser, föregångare och idoler. Det finns undantag inom hårdrocken, speciellt på senare år då trve pvnk metal kvlt blivit en global folkrörelse. Men de är försvinnande få.

Noga kalkerade akter som Children of Technology gör det gärna. Och Darkthrone har plockat upp seden efter att duon bestämde sig för att bli världens bästa just nu existerande skitgrisar. Dessa exempel är dock minst lika mycket punk som metal. Förmodligen mer.

I övrigt – nej. Är det egot som lägger kuken emellan?

Vad skulle hända om Manowar fick för sig att ge sin homoerotiska barbar en Judas Priest-patch på låret, eller Slayer bära något annat än sponosorkläder/tribaltröjor/sin egen logga på pressbilder? Skulle metaluniversum rasa ihop som en luftslottsliknande sufflé?

…bara en tanke som slog mig medan jag öppnade posten samtidigt som jag sms:ade med en vän som har grav ångest över skapandet av ett bokomslag.


”Not just boy’s fun”. Eller. Vänta nu.

”Med AK-47 och banan i sin hand/Klarar sig en revolutionär i var land”



Produktplacering i en krigszon: Undrar hur mycket den här exponeringen är värd för världens största fruktföretag?

Eller sponsrar de hela kriget?

söndagen den 20:e mars 2011

Pyramidens bas, fylld med doom

Jag trodde att Mourningwood Recordings (förlåto dem för ordvitsen, ty de äro från Göteborg) enbart sysslade med att släppa sitt eget band Bombus. Men icke. Idag dök det upp ett mail med länkar för följande pursvenska alster:

1. Den Stora Vilans självbetitlade debut. Släpps i slutet av april. En genomlyssning – inte min grej men kan kanske bli. Jag ska ge den fler chanser. Jag har, trots allt, passerat trettio och borde uppskatta folkrockande gubbflum.

2. Pyramido ”Salt”, släpps i början av maj. En majoritet av bandets medlemmar hatar mig, så jag önskar jag kunde återgälda illviljan. Tyvärr – nej. Och det efter en ynka genomlyssning, dessutom.

Just denna söndagskväll slår Pyramido lika hårt som en dansk F-16 över Libyen, för att använda en absurd liknelse direkt från den klassiska Close-Up-skolan. Albumets mittenparti är stabilt: ”Left to rot”, mellanspelsmyset ”Saltstoder”, ”Onward” och nittiotalsklingande black metal-doomandet ”Hollow words”. Gah, vill ha vinyl!

Grisigt, Grief-igt, stundom elektriskt likt en trollkarl, hardcorepunk i botten: Pyramido. Kudos.


Idag snyltade jag iväg på en gratisbrunch på ett hotell i Älvsjö. Det har gjorts förr – se här. Problemet denna gång var att det bara var jag och Olivia Obliteration. Stort misstag. Småbarn är helt ointresserade av att sitta still medan deras fäder dricker kaffe och äter croissant. Spring, spring, spring, runt, runt, runt. Kråset blev svårsmort.

lördagen den 19:e mars 2011

”Think they are above the law/They’re trying to break my spine/Where is justice/Where is punishment/Where is the human line”

”I skolvärlden är icke-våldsprincipen så dominerande att jag skruvade på mig när dottern under ett utvecklingssamtal förklarade för sin fröken att mamma och pappa sagt att man ska slå tillbaka om man blir slagen.

Nja, sa fröken, riktigt så menar de nog inte. Vi skruvade på oss ännu lite mer men sa att jo, faktiskt, det gör vi. Man får aldrig börja slå, men man får slå tillbaka.

Jag har svårt att förstå varför detta är så kontroversiellt. Varför har inte sjuåriga flickor samma rätt att freda sina kroppar som vuxna? Hur ska vi kunna lära våra tonårsflickor rätten till sin egen kropp om vi låtit dem genomlida lågstadiet som slagpåsar, krockkuddar eller bänkkamrater till trakasserande och/eller våldsamma pojkar som det på något sätt är så synd om att man inte kan kräva något av dem?

Så: Slåss för livet om du har det kärt. Att slå tillbaka kan det vara värt.”

Hanne Kjöller skriver om det som alla småbarnsföräldrar har ångest över: hur ska du reagera när din älskade dotter/son kommer hem från förskolan/skolan och berättar om trakasserier, hot, mobbning, våld?

Barn kan agera som de mest överjävliga sadister. Om Hitler hade haft tio divisioner mellanstadieelever marscherandes i blankpolerade SS-stövlar, hade vi alla pratat tyska idag.

Så jo, jag håller med Kjöller. Rakt fucking av.

Min egen skolgång var problematisk fram till och med någon gång i högstadiet. Kanske till och med gymnasiet. Mobbad? Nej, det skulle jag aldrig någonsin hävda. Retad? Ja, absolut.

Jag var fet, hade glasögon, ett talfel och en ensamstående mamma med lite pengar. Jag hatade sport och gillade hårdrock. Att påstå att jag inte stod särskilt högt på popularitetsskalan vore en underdrift.

Jag var inte längst ner på botten – den platsen ockuperades av han som var med i Frälsningsarmén och hon som var ett av Jehovas vittnen.

Men skit, det fick jag.

Och ännu mer skit fick jag av lärare och andra vuxna auktoritetsfigurer när jag svarade på det enda sätt som stod mig till buds: genom att slåss, rivas, slänga sten, ge igen, skrika, svära.

”Gå undan”, ”gå iväg”, ”bry dig inte”, ”säg till dem att sluta” – finns det någon vuxen som på riktigt tror att det fungerar för en tioåring som retas brutalt av två, tre jämnåriga? Och en avsnoppande replik som svar på glåpord klaffar sådär när det är ett talfel som ligger till grund för trakasserierna, kan jag meddela.

Jag vill poängtera att det här inte är en snyfthistoria. Medlidande är inte min grej. Sådant lämnar jag till världens alla gråtrunkande Ronnie Sandahls. De kan gnabbas sinsemellan om vem som sa hora eller inte, vem som fick och inte fick knulla i plugget och vem som valdes sist till fotbollen på gympan.

En uppväxt är ändå bara en uppväxt. Lev i nuet.

Jag ville bara säga att om vuxenvärlden visat liiite – bara en uns! – mer förståelse för att en hockeyöversittare från stabil kärnfamiljsvilla då och då förtjänar en redig smocka som svar på tal, så hade min uppväxt varit mer friktionsfri.

Först förlöjligas av klasskamrater. Sedan skuldbeläggas av vuxna för att du låtit dig ”provoceras” och ”sjunkit till deras nivå”.

Fuck jävla off på hela det kalaset. Fight back.


The skämslunchande continues. När du vaktar magsjukt barn är allt tillåtet.

Soundtrack: ”Path to destruction” av och med Anihilated. Och nya Looptroop, tro det eller ej. Snyggt synkad nazivideo – här. I övrigt är det Sodom för hela slanten som gäller, vilket märks av titeln på det här inlägget. ”Stalinorgel”, fy satan vilken trve pvnk metal kvlt.

”She’s crafty”


”Om jag tar ner den här ’Gudfadern’-boxen, som pappa köpte i Brasilien och som stått osprättad i hylland i sju år, och så ställer jag mig på den, då når jag skivorna.”

fredagen den 18:e mars 2011

”Pins of the Crass”



Jag fick ett svar:

”Dagens mejl, utan tvekan
--
Lovisa Madås Agdestein
Redaktionell chef Aftonbladet Plus
Aftonbladet Hierta AB”

Men jag har inte fått min knapp tillbaka. Jag saknar den så.

I övrigt har min arbetsdag varit lätt skadeskjuten på grund av den här beyond orimliga tillställningen. Zandra är fortfarande i total chock. Helt på riktigt och utan ironi. Läs ynglingens redogörelse – här.


Kvällens debattämne: Hur många röda rävtofsar går det att ha på en oxblodsfärgad mockalappklänning, egentligen? Vi kommer fram till att det bevisligen inte finns någon övre gräns. Guds kuk.

Hat är den nya schlagern

Att jag får de här två olika mailen direkt efter varandra, känns oerhört rimligt för 2011.


Länk till Fenriz – här.


Länk till nya Slitz – inte här.

torsdagen den 17:e mars 2011

”Expurse of sodomy”



En helt vanlig torsdag, 07.15.

Röj i sängen innan förskolan. Utan förekommen anledning tittar jag på Olivia Obliteration och sjunger ”pleeeazure to kiiiill” om och om igen. Hon börjar klappa händerna hårt och extatiskt, sträcker sina små dinosauriearmar mot skyn och skriker ”yeeeeah”.

Så håller vi på ett tag.

Vilket är mycket märkligt då ”Pleasure to kill” är Kreator, och det som snurrar i bakgrunden är Sodom och liveversionen av deras ”Sodomy & lust”. Hur, och varför, transformeras sodomin till mordlust när den går genom mina öron in i hjärnan? Märkligt.



Seriöst: Vad betyder ”expurse”?

onsdagen den 16:e mars 2011

Bombs over Barca: Smörj det krås som inte smörjs

Jag har slutat återvända från resor med meningslösa bilder på museum, ruiner, arkitektur och andra turistiga sevärdheter. Jag kommer bara hem med tonvis med fotografier föreställande mat och ätande. Let’s go.

Självklart packar vi smörgås för resan. Hummus med morot på grovt lingonbröd. I plastpåse.

Cornelia älskar smörgås i plastpåse.

I Spanien kallas den onda, multinationella kedjan Dunkin’ Donuts för Dunkin Coffee. Stor isespresso med citron- och chokladkolamunkar.

Big J’s Burger kör med mottot ”Eat meat”. Det hindrar inte att deras vegetariska burgare är fullt rimliga, om än inte lysande.

Restaurangen erbjuder även etthundra gram extra kött för motsvarande tio kronor. Kvinnan bakom Cornelias rygg utnyttjar just detta för att utöka sitt redan bastanta och pommes frites-bestyckade hamburgermål. Hon har även beställt in en förrätt som består av en varmkorv med bröd och ytterligare en tallrik pommes frites. Till detta dricker hon Coca-Cola Zero. Det gäller att hålla koll på kalorierna. Hon lyfter på locket till hamburgaren, spritsar på en rejäl dos majonnäs, och hugger sedan in.

Jag höjer min San Miguel mot henne och skålar utav respekt för den fart med vilken hon tuggar sig mot den tidiga graven. Kudos. FTW.

Vegetalia får vi en rekorderlig dos ekovänlig kost. Förrätterna är briljanta: Misosoppa med tofu och sjögräs samt en slät grönsakssoppa med brödkrutonger. Till det ekologisk San Miguel.

Huvudrätten är okej, varken mer eller mindre. Hallå, vi är vegetarianer – inte kryddhatare. Sojabitarna på pizzan måste marineras och sminkas upp till en hetare nivå. Detsamma gäller grönsakerna i Cornelias paella. Dryck: Cola och rödvin, båda beyond ekologiska.

Maoz Vegetarian – seriös falafelförintelse. Fuck you, Malmö.

Japanska förrätter. Ärtskidor är ball, grönsaker i smarrsås är ballare.

Japanska fetnudlar med sladdertofu. En besvikelse. Cornelia drar vinstlott i form av en simpel wokgryta med ris och currysås.

Nattpizza: The king of beers Budweiser möter the king of crazies Dave Mustaine. Lättdrucken starköl och lättläst bok är plusmeny.

Mustaine hade behövt en mer slipad redaktör som stakat ut kursen skarpare. Sovra för fan, sovra i materialet!

Första halvan är en ändlös knarkkarneval av Satans nåde, fylld med rimliga anekdoter. Andra halvan är en snarkframkallande hitta sig själv-festival i Guds regi, fylld med Amelia Adamo-fontänorgasmer.

Noterar dock att Mustaine lägger tre sidor mot slutet på en konflikt med en välkänd, misantropisk metalsatanist från Sverige. Det slutar med att Megadeths frontman kallar den framlidne musikern för ”pussy”.

Hepp. Classic you, Dave.

Uteservering och palmer, cappuccino och starköl, små torg och stora solglasögon, jag älskar dig Cornelia.


Den mest uppskörtade flygplatsmat jag någonsin ätit. Skämslunch deluxe. Jag vill inte ens skriva vad det är. Jag mår som jag förtjänar efteråt. Prutt-prutt, tut-tut.

Soundtrack: Allt med Artificial Peace, som är den bästa hardcorepunk jag vet, samt Venoms ”Calm before the storm”, som är det mest falsksjungande Cornelia vet.