lördagen den 30:e april 2011

Fempluslördag (vi för som sig bör)


Jag och Cornelia och Olivia Obliteration och Viktor drar på hardcorekonsert i nykterhetsrörelsens lokaler. Vi äter okryddad punkmat, veganska bakverk, dricker obskyra läsksorter och känner oss som utomjordingar bland alla tonåringar med märkliga piercings och t-shirts med, för oss, helt okända band.

Som sig bör.

Vi bär denim, cowboyklackar, långt hår, vax och ansiktsbehåring och måste se bortom malplacerade ut. Detta trots att Viktor precis dragit upp Minor Threat-fåret/bajskorven på handleden.

Dagens ungdom lyssnar nog inte på Minor Threat längre.

Som sig bör.


Vi köper nya Law & Order och Stay Hungry-vinyl och pratar om våra gamla band som planerar återföreningar. Viktor hinner spana en ung man i pro-life-tröja. Jag missar den, tyvärr. När två amerikanska män med vegantygmärken ställer sig i ett hörn och börjar knäppa på akustiska gitarrer, inser vi att det är dags att blada.

Som sig bör.


Tjugo thugmeter från en hardcorekonsert dricker vi några snabba starköl och pratar om hardcoreminnen och hardcorevinyler och hardcorepersonligheter och Robert Laul. Det finns en illa dold och bottendjup ironi i det gammelmansscenariot.

Som sig bör.



Jag rullar raskt och snart hem för att Cornelia ska kunna kubba och klubba ute på stritan. Jag dricker rödvin, lyssnar på Winter och filosoferar kring exakt hur bra den där konserten de gjorde för tjugo år sedan med Nausea egentligen var.

Som sig bör.

Förmodligen var giget asfränt.

Sedan upptäcker jag det här bandet, från min forna hemstad Umeå Hardcore, som jag tycker är hyfsat coolt.

Precis som sig bör

”Swedish sensationsfilms”: VINNIS!



Tävlingen är avgjord. Vinnaren är Stvrmzeit som gissade exakt rätt. Kudos.

Femplusfredag



Finsponken och retropornografiskt läsmaterial. Pärla.

fredagen den 29:e april 2011

Bringin’ it down: Från synth till straight edge



Vi kommer, hela familjen. Alla ska med.


”Pappa, pappa! Kolla min NYHC-hatt!”

Zynthslakt FTW


Jag: Där står han, Ralf Dörper, bakom sina syntar. Iklädd kamrersolglasögon och DDR-kamouflage, tuggandes tuggummi genom hela konserten. Helt känslokall i sin maskinpark. Så… fulländat tysk. Så… William Gibson. Ralf Dörper har helt rationaliserat bort känslolivet.
Sandy: Ja, du vet ju att han har minst en oskuld hemma i källaren.
Martin: Förutom sin dotter då.
Jag: Too extreme!


Nitzer Ebb – otroligt trettiotal. En av de bästa konserter jag sett på mycket, mycket länge.

När jag var sexton år gammal drömde jag om att stå i en rökfylld lokal där all musik skulle vara syntetiskt pumpande och spelas på extremt hög volym. Jag skulle ha en svart skinnrock, spelgelglasögon, citykamouflagebyxor, hårt knutna kängor, kanske en cowboyhatt. Lutandes avslappnad mot en vägg skulle jag sälja ecstasy.

Det var hur jag föreställde mig min framtida karriär. Istället blev jag journalist.

Cyberpunkdrömmar, kom tillbaka. Allt är förlåtet.


Vita skor, vänner som gillar Morrissey, syntkonserter. När förlorade jag kontrollen över mitt liv?


Ika har drabbats av det värsta som kan hända på en förfest: limesprut i ögat. Den vanligaste yrkesåkomman bland bartenders.


Seriöst – stroboskop? Sinnessjukt jobbigt.

torsdagen den 28:e april 2011

För övrigt anser jag att Aspudden bör förvandlas till Thunderdome



Först kampen för att få behålla ett fallfärdigt badhus, istället för att ge plats åt den ultimata ondskan – en förskola.

Sedan raplåten om badhuset.

Nu det här.

Alla dessa människor som vill bo och baka sitt surdegsbröd tio minuter från Slussen och SOFO, men helst inte vill att någon annan ska få en chans att göra det, kan vi inte bara tvångsdeportera dem till Gränna? Eller Bullerbyn? Så att vi som valt att bo i en storstad för att vi vill bo i en storstad kan få göra det.

Jag hyser inget annat än bottenlöst förakt för dessa mollusker.

”I dag går grannarna och vaktar på varandra. Vem ska sälja? Och till vem? Många är osäkra på om de vågar satsa pengar och renovera ett hus som kanske snart inte ligger i ett villaområde.”

Hör ni? Det där gnisslandet? Det är världens mest mikrobiska fiol som spelar världens mest betydelselösa klagovisa för Aspuddens hårt drabbade villaägare.

Tänk, de vågar inte investera i sina hus för att öka fastighetsvärdet, då värdet kan sjunka då det flyttar in mer folk i kvarteret!

Stackars jävlar.

Stackars, stackars jävlar.

Världens ädlaste tidsfördriv

En vän har gjort en remix på Ekebyholmsskolans propagandafilm.

Vännen vill att den ska spridas, men önskar vara anonym då ”att förnedra kristna bara är en hobby”.

Så, varsågoda:

onsdagen den 27:e april 2011

Fear of a Tom Cruise planet


Asbrutal poster i bakgrunden.

– Ja, vi undrar vad ni har för genuspedagogik?
– Ingen. Vi har valt att inrikta oss mer på utomjordingpedagogik.
– Ursäkta?
– Ja, här fokuserar vi på science fiction. Vi tycker det är bra om barnen tidigt får lära sig att vi alla härstammar från kriminella från yttre rymden. På så sätt kan de snabbt fostras in i vår sekt, där de bryts ner mentalt till viljelösa slavar som sedan kommer att slita hela livet för att dra in pengar till palats åt våra ledare. Samt, naturligtvis, värva nya medlemmar längs vägen.
– Nja… Jag vet inte om det kanske är rätt för oss. En totalitär rörelse som kräver total underkastelse och att dess medlemmar avsäger sig hela sin individuella frihet och personlighet samt är uppbyggd med pyramidspelsliknande nivåer – ska hä va nå?
– Två ord: Tom Cruise. Han är en av världens mäktigaste skådespelare. Vill du inte att ditt barn ska bli så framgångsrik?
Var skriver vi på?

Få utskänkningstillstånd i Sverige – svårt.
Få tillstånd att uppfostra barn enligt en science fiction-författares råa galenskap – lätt.

Too extreme.

tisdagen den 26:e april 2011

Tävling: Vinn ”Swedish sensationsfilms”

Den svenska synden väger 816 gram. Men hur mycket väger barnet?

IJCH har hostat sig fram på halvfart över påsken. Jag är, om så bara för en kort tid, ännu en gång anställd som hårdrockare på heltid och njuter rent allmänt av tillvaron. Mycket arbetsglädje och sol ger lite hat och småputtrigt bloggande.

Så, jag slår tillbaka med en tävling!

Sex! Våld! Död! Bok!

Daniel Ekeroth, basist i Iron Lamb och Tyrant, följer upp succén ”Swedish death metal” med mer svenskt svineri:

”Swedish sensationsfilms: A clandenstine history of sex, thrillers, and kicker cinema”.

Ja, jag vet inte om det behövs så mycket mer förklaring än den som ges i titeln. Men vill du ha ytterligare information hittar du den – här.

Jag har fått ett extra exemplar av boken av min vän Ian, som ger ut den, och skänker bort det till den person som kan hantera följande tävling:

Olivia Obliteration föddes den 15 augusti 2009 kl. 07.44. Då vägde hon 3 440 gram. Senast hon vägdes var den 12 april 2011. Då vägdes hon in på… ja, hur mycket då?

Lämna ditt svar inklusive email som kommentar. Du har till och med fredagen den 29 april på dig. Lycka till.


”Va, ’Thriller – en grym film’? Ska hä va nå?”

Punk och pump: Kommer vi verkligen att bry oss om BMI i Thunderdome-samhället?

Hälsokontroll – check.

Jag får svart på vitt att jag hela mitt vuxna liv adderat två och en halv centimeter på min längd när någon frågat. Inget misstag, en ren lögn.

Jag får även veta att min BMI är tjugofyra och att min kroppsfetma ligger på sexton procent. Rimligt.

Mer orimligt är att min hörsel – efter tjugosju år som musikfreak – fortfarande är ytterst normal. Tack för det, öronproppar. Fuck you, Hälsovårdnämnden, och er drakoniskt decibeldräpande nazism.

Hälsokontrollen sammanfaller av en slump med en gratis prövovecka som jag, av oförutsedda anledningar, fått på ett välkänt gym. Som den von Anka-snåljåp jag är siktar jag på att maxa och träna sju dagar i sträck, efter över ett år av noll (0) fysisk aktivitet. Gratis är bäst.

Idag var dag två.

Alla är relativt snygga på gymmet. Mycket snyggare än på Friskis & Svettis och Västertorps simhall. Kvinnorna bär extreeemt hudnära kläder, männen flexar tribals kring överarmar grova som mina lår, och jag sportar munkjacka från Eyehategod samt ett turistlinne vars ironi gått Vice-varvet runt.

Jamie Oliver stoppar peniskorvar på en gigantisk plasmaskärm framför mina ögon, samtidigt som jag försöker lista ut hur den digitala träningscykeln fungerar.

Gym är ruskigt märkliga inrättningar.

I mina lurar blåser Morbid Angel (motiverande), Disfear (motiverande), Bolt Thrower (motiverande) och Devil’s Blood (motiverande att röka crack och ha sex med sataniska slampor).

Går det att få tips på bra träningsmusik? Jag är genuint intresserad.

Inte en hantel i sikte #1. Erik och jag på Grundbulten i söndags. Andy kallar honom Avail-Erik. Jag kallar honom Alabama Thunderpussy-Erik. Sverige besökte han i egenskap av Parasytic-Erik. En gång i tiden i djupa södern lärde han mig svepa järn utan krångel. Det är elva år sedan. Eh.

Inte en hantel i sikte #2. Rejält crustkross och positivt, politiskt mellansnack fick mig att inse varför jag saknar att stå i en källare i ett industriområde och dricka starköl för tjugo kronor burken. Avfart 33 ser jag gärna mer av. Kan dessutom rekommendera deras vinyl.

Inte en hantel i sikte #3. Ibland behöver det inte vara svårare än en icke-obskyr Ramones-cover och välpatchade denimjackor. Iron Lamb är bättre utan bowling.

Inte en hantel i sikte #4. Jag älskar när skitiga punksvin med dreadlocks och Antisect-tröjor thrashar röven av i princip varenda välsmord, finlirande metalenhet. Kudos, Parasytic. Ge oss mer.

Soundtrack: ”Blades of Baal”, av och med Morbid Angel.

Too extreme!

Too extreme är det nya beyond

Rimligt avslappnad lifestylevägg modell Wellness.

Idag har jag, tack vare min nya tjänst och Aftonbladets bildarkiv, hållit i ett originalfoto föreställande Black Sabbath.

Ståendes på Kungsgatan. 1971.

Jag är fortfarande i chock.

Återkommer med en rå och brutal tävling så fort jag återhämtat mig.


Extrem grodflicka.

måndagen den 25:e april 2011

Orimligheten och verklighetens pris är högt


Guds grisfest är nu över.



Åter till ordningen.






Seriöst – Tom and Boot Boys? Obskyyyrt.

Kudos till Sager för bilderna.

söndagen den 24:e april 2011

Med estetiken som insats (rude bastard)

Jag har helgat Jesu död och uppståndelse genom att skrika in en mikrofon och vidare in i en dator. Första gången på ett och ett halvt år jag befinner mig i en studio, och första gången på sex år jag ”sjunger” i ett band.

Det är Faluns Livet Som Insats som begärt min assistans på en cover av G-Anx ”The narrow path”. Kul, hedrande och – obegripligt. Oklart vem som ska släppa experimentet, kanske De:Nihil, men ut på vinyl ska den.

”The narrow path” är 1.07 minuter lång. Det tar tjugo orepade minuter att lägga sången, inklusive körer från Rolf Mendoza och Fred Aidsby, och sessionen äger rum i Bastard Priest-kontrollerade Welcome to Hell under Matt Mendozas vakande skelögdhet.

Som tack till familjen Mendoza för att jag kostnadsfritt fått piratskrika sönder deras ljudkort, styr jag hastigt och olustigt upp två förslag till Bastard Priests kommande albumomslag.

Version ett. Less is more.


Version två. More is more.

Nu gäller det bara att övertyga dem om att svensk punkestetik modell 1979 är det nya svarta inom death metal. Det går sådär.

Kudos till Livet Som Insats och Bastard Priest.

Soundtrack: Att hitta en bortglömd och dysfunktionell mp3-holk med 16 858 spår, är mumma för en lyssningsblasé sifferkombination.

Siepen Laughs As You Eternally Rot vol. 2



Påsken lallar på.

Ikväll Parasytic och Iron LambGrundbulten. Igår modejakt.

I min eviga strävan efter att bli ”punkens (hårdrockens) Peter Siepen” bladar jag in på Beyond Retro och hittar en lämplig hatt.

Olivia Obliteration reagerar på samma sätt som när hon ser stora bussar och stora byster: ”Åååååååj…”.

Jag låter hatten vara. Mest för att jag inte kan föreställa mig ett lämpligt tillfälle då jag kan smälta in obemärkt bärandes en hög illröd cylinderhatt. Inkognito och diskret, så rullar jag.

Varje gång jag går in på Beyond Retro och ser personalen börjar jag spana efter dolda kameror. Jag har ännu inte hittat några.

Däremot hittar jag alltid mängder av djurtröjor. Det är som att Kiviks marknad och Vännäsdagarna dammsugits på designer i hopp om att varje Vice-hipster ska känna suget efter att äga en airbrushad photoshopvarg för trehundra kronor.

Gärna med en fullmåne i bakgrunden, kanske även en indianfjäder.

Eller varför inte en Whitesnake-tröja från 00-talet, komplett med gemensamma turnédatum med Winger, Warrant och Slaughter (US) på ryggen? Vem blir det snedknullade och fullständigt misslyckade trendoffret att plocka hem den för några sköna hundralappar?

Min favorit är ändå en uppenbart nyproducerad ”Ride the lightning”-t-shirt från Metallica. Lite urtvättad, lite sned – din för endast fyrahundrafyrtionio kronor. Mer än dubbelt så mycket som det kostar att köpa en ny. Fast det så klart, då måste du slita på den själv.

Som hittat.


Soundtrack: ”My war”, av och med Black Flag. Inte så bra, egentligen. Dock cool.

None more pursvensk



Ibland tar 138 på sig white trash-förklädet och förlänger kuken medelst machogrillning, precis som en vanlig kärnfamiljsman.

Hissa fanan, sommaren är här.

Flottkeps från Poison Idea, via en luffare.
Solkbyxor från League of Struggle.


Soundtrack: ”Family man”, av och med Black Flag.

lördagen den 23:e april 2011

Short, kött, tjack, shock vol. 2

Min krönika lever vidare, nu på DN:s insändarsidor:


Skall och skall, Gun Zacharias.

Jag kan väl ändå få hoppas, om så bara en smula?


Ironi – svårt.

fredagen den 22:e april 2011

Dr. Has-Been Helvete & The Not So VIP Kvlt



Han sågar rockscenen som ”oviktig och trött”. 2011 sysslar Hans-Erik Dyvik Husby nämligen själv med ”viktig rock”, det vill säga lättsam och ofarlig industrimetal med tio år gammalt bäst före-datum. Gubevars.

Människor som hört debutalbumet klassar det som en ”oviktig Marilyn Manson-kopia” och spår redan att det ”kan vara årets sämsta skiva”.

Må så vara. Men jag ser det som årets bästa och mest intressanta bilolycka. Du vill egentligen inte titta, men kan ändå inte låta bli.

Jag längtar redan till Getaway Rock.

”Proceeds the Weedian/Nazareth/Creedsmen roll out across the dying dawn/Sacred Israel Holy Mountain Zion/Sun beams down on to the Sandsean reigns”

Till två tredjedelar en lycklig familj.

I världens mest sekulära land firar vi bara djupt religiösa helgdagar. Som världens mest sekulariserade familj tar vi ändå varje chans till ledighet och umgänge, och önskar er alla en glad påsk.

Må ni tillbringa den med människor som gör er lyckliga.

Eller mol allena, om det är det ni vill.

Jag tar tillfället i akt att påminna er om den standardiserade mentala statusen hos den genomsnittlige, troende individen.

Den är inte god, alltså.


Frågan är vem som är dummast: prästen som döper leksaker, eller de som protesterar. Svår fråga, stark tobak, IQ-fiskmås på alla plan.

Som min vän Jonas uttryckte det – ”Det är som ett gäng cirkussälar som kivas över en hink fisk.”


”Rise aviator/Sun will follow”

Blind höna, finna korn, på ledarsida, skall

Hoppla, Johannes Forssberg.

Erkänna orsaken till problemet – check.
Erkänna att du är för lat och korkad för att bry dig – check

”Med mina personliga insikter i hur djup den nödvändiga förträngningen är, har jag svårt att tro att Jonathan Safran Foers skakande, och i Sverige nyutkomna, bok ’Äta djur’ kommer att leda till något större uppvaknande.

Men han har ett bra och pragmatiskt råd: försök att äta mindre kött, om du är en sådan som vet att du ändå inte kan hålla storstilade löften om plötsligt vegetarianism. Det finns inget annat sätt att minska djurplågeriet och miljöförstöringen än att vi kraftigt minskar vår köttkonsumtion.

I mina karnivoriska fantasier brukar jag föreställa mig att allt kommer att bli bra, om bara uppfödningen blir mer etisk. Men småskalig och ekologisk köttproduktion kan aldrig mätta en hel världs glupande aptit på kött.

I Sverige har vi fördubblat vår köttkonsumtion sedan 1990 och orgien kan bara fortsätta genom att djurplågeriet blir värre i takt med att utsläppen ökar. De riktigt hopplösa fallen, som jag själv, får man väl i värsta fall tvångsförvisa från köttdisken.”

Soundtrack: ”God is good”, av och med Om.

Min ungdom reas ut av en främling (allt ska bort) vol. 2

Angående vinylauktionen här nedan så visar jag än en gång att siffror och minne helt klart inte är ett bra 138-system.

Kompisen Kullman mailar angående upplagan:

”Var det 70 ex med första designen alltså? Jag hade något i bakhuvudet om att det bara var typ 13 ex med första designen innan det ballade ur. Nu googlade jag runt lite och hittade följande notering:

DS-13 ’Jag hatar soldater’ (BMCH) One sided silk screened green vinyl, second motive ltd 107, 138 made total

Så 31 ex med första trycket kanske? Jävligt bra låt för övrigt.”

Ja, vad kan jag säga? Jag har inget att minne av något.

Vill du spisa mitt förflutna finns det på Spotify här och här. På illegal blogg här samt på video här och här.

Och här är ett band i Malaysia som kör en cover. Märkligt.

Eviga frågor i skuggan av Jesu lidande på korset

Långfredag, sol, kepspremiär för säsongen.

Det eviga dilemmat:

Kan och bör du bära keps till skinnjacka?
Kan och bör du bära keps alls?


Charlie ska alltid med.

torsdagen den 21:e april 2011

Min ungdom reas ut av en främling (allt ska bort)



Limiterad och obskyr design i 138 exemplar. Inte ens det.

Färgen var så toxisk att den åt sig igenom trycket på ramarna. Kalle i The Vectors/AC4 snortade i sig det mesta av ångorna då han skötte själva screenandet. Våra hjärnor klarade sig bra eftersom vi var utomhus på en parkering och det blåste.

Jag tror vi hann göra kring sjuttio stycken singlar med det första trycket, innan det frättes rakt åt helvete likt en kolonisatör på LV-426.

Design nummer två, som säljs ovan, gjordes med mindre giftig färg.

Hur Brainbombs är du?
Du är 100% Brainbombs


Först gör jag Wellness-testet. Jag får ynka 61%.

Harakiri härnäst.

Sedan gör Brainbombs Wellness-testet. De får 100%.

Harmageddon återställt. Winning? Winning!

Hur Wellness är du?


”Jag älskar majblommor och rånare, det är bara så.”

onsdagen den 20:e april 2011

”I, Tweethanger”

Jag har inte Twitter, vilket isolerar mig inom mitt eget skrå då denna mikroblogg blivit en samtida Passagen-chat för svenska journalister.

Men om jag hade haft Twitter, då hade det sett ut så här just nu:

Hoppar lista @Earth ikväll. 4 x @RDBRN = @Cocothrash tur att gå ut och svira. Jag stannar hemma och plöjer berg av DN. Oändligt.


Jag jagar gratis wi-fi som Tom Pig jagar Jerry A.

Kudos till Annacnorberg för fotot.

Soundtrack: ”Dollarögon”, av och med Svartenbrandt. Bra band, bra låt, fantastiskt titel, fantastiskt omslag.

High tech/Low life/Big puff



2011: Sveriges största internetsida för orimligheter puffar upp min artikel om Die Krupps orimligt högt. Nittiotalet lämnar oss aldrig.

Ej heller Jürgen Englers storhetsvansinne och skrala förankring i samma verklighet som oss andra.

Jesus döpte en värld i diarré och skall för detta evigt prisas som en innovatör, amen



Då kör vi: En vända till under kategorin Jesus var:

Den förste bögen
Den förste hippien
Den förste syntaren
Den förste punkaren
Den förste chipsätaren
Den förste hårdrockaren
Den förste normbrytaren
Den förste revolutionären

Etcetera, etcetera, etcetera.

Känns som att jag skrivit massvis om dylika idiotier förr, men hittar bara det här. Inte Jesus, dock i samma område av orimlighet.

tisdagen den 19:e april 2011

Roadohly


Det tar mellan femton och tjugo minuter innan något som ens liknar en låt börjar ta form. Ytterligare femton minuter innan Lars Ohly-kopian Michael Gira öppnar munnen och tar ton för första gången.

Under hela den här tiden, drygt trettio minuter, existerar inte vi, publiken. Bandmedlemmarna tittar uteslutande på varandra. Vissa tuggar maniskt tuggummi. Alla blickar låsta mot mitten. Som en släktklan som tvingats hålla ihop trots att de egentligen bara vill sticka kniven i sin näste. Allra mest hatad är bandledaren Gira.

Han måste dö.

Efter inledningen följer vad som känns som eoner av oerhört volymstark, grisig rockmusik, komplett med obegränsad och undertryckt nihilism samt acapellagastande om Jesus Kristus.

Swans. Vilka jävla svin.

Och i mitten står Gira, det största svinet av dem alla.

Han skäller på datakonsulten till basist. Han fräser åt den grånade lönnmördaren på klaviatur. Han gör sig lustig över slagverkmannens dreadlocks.

Gitarristen längst till höger ser ut som en sidekick i en Bukowski-bok. Tidlös, alkoholiserad amerikansk hustrumisshandlaruppsyn med utmärglad hållning och stirrande blick. När han inte spelar knäpper han lugnt händerna framför sig och bara… tittar. Han iakttar.

Jag kan inte svära på det, men jag hoppas att han hatar allt och alla.

Jag bladar iväg och ser några låtar av och med Gates of Slumber.


Deras rundlagda, doomiga heavy metal, som jag älskar i vanliga fall, sitter helt fel efter en timme Swans. Jag bladar tillbaka.

När jag kommer in i den stora konsertsalen vänder jag blicken först mot publiken, inte scenen. Det är helt knäpptyst. Jag hör folk andas tjugo meter bort. Över tusen personer som inte säger ett knyst utan står med blickarna fastlåsta rakt fram och munnarna i Mjölby-position.

Jag hinner tänka ”vad i helvete?” innan jag får en brutalt köttig smocka från höger. Det är Swans. De spelar och jag bajsar på mig.

Gruppen har gett sig in i ett kang-kang-kang-parti på öronbedövande volym. Mellan varje kang-kang-kang är det tyst i flera sekunder.

kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst
kang-kang-kang
tyyyyst

Ingen i publiken säger det minsta pip när det är tyyyyst. Det är då jag råkar kliva in oförberedd och krossas utan krångel.

Ett fruktansvärt och fruktansvärt mäktigt ögonblick.

Jag äger bara ”Cop” (1984) och ”Holy money” (1986) och känner alltså inte igen en ton under hela Swans mastodontframträdande.

Ändå kan jag inte sluta förundras över att gamla män kan spela så högt, så hårt, så monotont, så länge.

Fortfarande oklart om det är gudabenådat eller bara… Ja, jag vet inte.

Oklart, bara.

Swans. Far beyond fucking oklart.