tisdag 31 maj 2011

Ett retoriskt inferno

Alla har säker redan läst kungens intervju, ord för ord. Om inte – spana här. Det är oerhört smärtsam läsning, bortom den starkaste av tobak.

Som Bill Clintons förhör om Monica Lewinsky i en extremt bisarr Åsa-Nisse-version remixad på Samhall. För Sverige, i tiden.

måndag 30 maj 2011

Vad.
I.
Helvete.
Twilight zone FTW!


Läs här. Sedan här. Chocken är total. Klarsyntheten fullständig.

Jenny Damberg – fuck me and marry me young.

Superkudos.

Vinylvinnis korad

Tävling avgjord. Vinnare har underrättats. Kudos.

En helt orelaterad nattsuddbild från den tyska view from the bar-pressen. Skumraskbeslut fattas bäst i avskilda rum.


We rule you. We fool you. We drink for you. Notera ideologisk frisyr.

En person på bilden erbjöd senare en annan person på bilden etthundrafemtio euro för att följa med upp på dansgolvet och skaka loss till ragga. Erbjudandet avböjdes vänligt men bestämt.

Gång på gång på gång.

Soundtrack: ”Dirty gore whore”, av och med Autopsy.

”Oh will the fetus be aborted/By and by Lord”

Gunilla Gomér är kristdemokrat. Som alla gudsslavar vill hon inskränka aborträtten. Och som de flesta människor med huvudet utanför Jesus rövhål vet, så är det en dålig idé. Rent generellt, sådär.

Även när du, likt Gomér, gömmer din agenda bakom det hedervärda syftet att underlätta inhemska adoptioner.

”Jag jobbar mycket för just de ofödda barnens rätt att få leva. Och det är klart det är bättre att få födas än att inte få födas alls, även om det aldrig är en fördel att växa upp med andra än sina biologiska föräldrar.”

Biologins makt och vanföreställningen att allt liv är heligt – de religiösa förnekar sig aldrig. Någon gång önskar jag att alla dessa sagofixerade tanter och gubbar kunde specificera exakt var nackdelen ligger i att växa upp med andra än de biologiska föräldrarna.

Blir du automatiskt en sämre människa för att kärleken och omtanken kommer från någon du inte delar dna med?

Tacksam för svar. Jag är genuint intresserad.

En helt orelaterad dagens outfit-bild från den tyska hisspressen:

Tävling feat. Backstage Baby: Bli en vinylvinnis!



Short, sharp shock-tävling!

De:Nihil Records har ett stort hjärta. Snart släpper de en samlingsskiva där alla pengar går till illegala flyktingar. Och nu ger de bort ett vinylpaket här i IJCHE. Goda samariter FTW!

En lycklig vinnare plockar hem deras två senaste sjutumssläpp: Anstalt och Desperat. Den sistnämnda är i princip slutsåld, så vill du inte lita på turen bör du beställa denna Mob 47-avfälling direkt.

Lämna en kommentar med din epostadress. Jag drar vinnare helt godtyckligt senare idag. Go!

En helt orelaterad punkbild från tysk metalpress:



En helt orelaterad barnbild från svensk metalpress:


”Drake!”
”Nej, Eddie.”
”Drake”!
”Eddie!”
”Raaaaaoooor!”
”Okej då.”

lördag 28 maj 2011

15 000 tyskar kan inte ha fel



Festhalle i Frankfurt byggdes i början av nittonhundratalet.

Kollegan/vännen Martin Carlsson påpekar att på trettio- och fyrtiotalet ekade den gigantiska lokalen av helt andra tongångar. Visst är det så. Men här vill jag ta tillfället i akt att få följande fört till protokollet:

Iron Maiden är större än Hitler.

Leni Riefenstahl ain’t got shit on Eddie.

En magisk afton.

Sandy: Don’t mention the war, kompis.
Jag: Är inte det det enda jag gör?

”They walked in line/They walked in line/They walked in line/They walked in line”



Här är jag.

Sorteras under: obskyr NWOBHM-humor



Tony Dolan har det fan inte ens lätt i det här landet.

”Wheeeen… will it end?!”



Det här konceptet med att band turnerar och spelar ett helt album rakt igenom, börjar urlakas rejält.

fredag 27 maj 2011

Roadfashion: closure

I backspegeln borde jag inte burit munkjacka under kavaj. Samt att byxorna är för baggy. Live and learn, live and learn.



Jag: Can I see the photo?
Bertus: Eh… No. It’s analog.
Jag: Hachi machi! That is old school!

Ungefär som den här skabbkatten:



Se resten av Bertus bilder – här.

Se Roadfashion feat. Bullet Belt Baby – här.

Soundtrack: ”The final frontier”, av och med Iron Maiden.

”Jag såg dig sitta där på bänken, men trodde att det var en vanlig alkis”


Sekunden efter att bilden togs…


…rusade mannen längst till vänster ut på fotbollsplanen och angrep en av spelarna medelst knölpåk samt aggressivt språkbruk.

Min nya giv: gå på konsert och gå hem innan bandet spelat. Eller gå på releaseparty och lämna stället innan något kul hänt.

Visa upp sig, hälsa, sedan ridå. Värt.

Igår spelade Invasionen. Hur det gick har jag ingen aning om då jag redan hemma i soffan med ett febrigt barn när gänget väl äntrade scenen.

Men eftersom André börjat använda sig av en datamaskin, placerad bredvid de analoga trummorna, utgår jag från att det lät som Judas Priests ”Turbo”.





Stilig Joy Division-stilism. Kudos, Robert.

Fan att jag missade 11 dagar och 38 timmar…



…eller vänta nu.

torsdag 26 maj 2011

Pierced Spiders: POWERFULL METALLIC CRUST CORE INFLUENCED BY AMEBIX,AXEGRINDER AND DISCHARGE BY THESE LONG HAIRED JAPANESE PUNKS



Jag kommer inte att vara där nu på lördag då jag är utomlands. Men gå dit och skrik på Kelly att han ska tajta till trummorna. Sedan kan ni skrika på Spiders, fast inte av den anledningen utan bara för att det är kul att skrika åt göteborgare. Väl mött.

Riskbeteende vol. 138: ”Living on a razor’s edge/Balancing on a ledge/You know, you know/The evil that men do”

Två dagar innan jag åker utomlands för att göra en livsavgörande intervju, så:

- Cyklar jag i full regnstorm och låter kläderna torka på kroppen.
- Äter mozzarella som gått ut för över en månad sedan.
- Hänger med ett barn som har fyrtio graders feber.
- Tränar.

Förtroendet för mitt immunförsvar är obrutet.

Tänk på håret: nedsläckt


We’re a happy family.

Du cyklar genom en Sonisphere-liknande regnstorm för att hinna till frisören på utsatt tid. Dyblöt och huttrande sitter du i en vinylklädd stol och får håret klippt och format på ett fräsigt sätt.

Sedan möter du upp med dina vänner för att äta en flottdrypande pizza. Den dyker upp med salami på, och när du påpekar att du mycket bestämt bad om att få en utan just salami, får du höra ”ska vi göra en ny eller kan vi bara plocka bort skivorna” och eftersom du inte vill vänta ännu längre nöjer du dig med att en pizzabagares små syltfingrar gräver bort likdelarna. Vid kassan får du pynta fullpris, trots att de knullade upp beställningen, då du är för feg för att säga något.

Efter det går du på In Flames releaseparty och dricker två centiliter av någon femton år gammal superobskyr whisky, innan du måste blada hem tidigt på grund av familjelivet.

Och ingen märker att du är alldeles nyklippt. Ingen.

Nedsläckt.

På tal om salami: mer anti-flesh nimbus hittar du – här.

Soundtrack: ”Jerusalem”, av och med Jerusalem.

Tänk på Mauro: hata livet (igen)



Martin Kellerman är på min sida. We shall overcome.

”We have before us an ordeal of the most grievous kind. We have before us many, many long months of struggle and of suffering. You ask, what is our policy? I will say: It is to wage war, by sea, land, and air, with all our might and with all the strength that Rimligheten can give us; to wage war against a monstrous Mauro tyranny never surpassed in the dark, lamentable catalogue of human crime.

That is our policy.

You ask, what is our aim?

I can answer in one word: It is victory, victory at all costs, victory in spite of all terror, victory, however long and hard the road may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills.

We shall never surrender.”

Tänk på barnen: raka rör


Bilden… Bilden!

Det kommer ett mail från en läsare:

Hejsan, min bror skickade mig en länk nyss och eftersom jag vet att han läser din blogg så trodde jag direkt att det var därifrån länken kom. Så var dock ej fallet. Jag vill inte på något sätt kräva att få höra dina åsikter men när jag såg den här sidan så blev jag stum i huvudet av den totala idiotin. Den enda person jag vet som kan skriva sakligt med ett intressant språkbruk i raseri är du. Så, vad tycker du om det här?

Det kommer ett svar från IJCHE:

Gah. Guds kuk. Jag är ledsen att göra dig besviken, men jag orkar inte riktigt rasa mot denna bottenlösa, äckliga galenskap just nu. Det är bara… bortknullat bortom all kontroll. Enda ljuset i slutet av tunneln är att de i alla fall inte tog upp intimrakning. Än.

tisdag 24 maj 2011

Ålder: relativt



Alla skriver om hårdrock. Vissa lite mer initierat, vissa lite mindre.

Go SVD, go.

”Äntligen så fick jag se knugens kuk”

Konversation på ett mediahus, klockan 13.38.

(prat om kungen och vad han gör med sin penis)
Sandy: …och det är vad jag hört i alla fall.
(tystnad)
Nina: Jag undrar när man själv ska bli så rik att man kan sitta och onanera och titta på folk som har sex framför en.
(tystnad)
Jag: Jag är inte säker på att det bara är en inkomstfråga.
Nina: Nä nä, men jag vill ju veta.



Frågor på det?

måndag 23 maj 2011

”I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead” vol. 2

Inser att jag kan bokföra tre (3) bra saker om Bob Dylan lyckats med.

1. Skrivit ”Masters of war”, en av de mest nedpissade och hatfyllda texter som någonsin författats. Okej, kudos för det Bob Dildo.

2. Inspirerat sin gamla liggis Joan Baez att skriva ”Diamonds and rust”, som Judas Priest kört som en egen komposition i trettiotre år. Jag grät på Sweden Rock 2004 när de plockade fram de stålsträngade och autistiska gitarrerna – Cornelia förstod varken tårar eller rost.

3. Gjort så att Judas Priest heter just Judas Priest.

Jag skulle vilja intervjua Bob Dylan för att enbart fråga om hans relation till Judas Priest, hur han ser på den idag.

Skickar förfrågan prick nu.

”I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”

De som inte förstår dig, eller rättare sagt de som inte förstår att de borde försöka förstå dig, de förstår ingenting. De missar en väsentlig del av tillvaron. De lever i blindo.”

Passa blindkäppen. Jag trivs i mörkret. Där förenas jag med briljanta Fahl i hennes totala oförstånd för det oändliga luftslottet Bob Dylan.

Fuck you, Bob Dildo.

Helvetet kring hörnet



Jag: Mauro Scocco ett ”kulturarv”? Vad fan…
Cornelia: Jag anar gnäll på gång.
Jag: Jag blev helt chockad när jag läste förra vecka att han drog in 1.6 miljoner kronor 2010, bara på att vara sig själv. Vem i helvete lyssnar på honom?! Jag är genuint intresserad. Vem vill ha så meningslös, intetsägande musik? Vem saknar så mycket livslust att de lyssnar på Mauro Scocco 2011?
Cornelia: Fråga inte mig. Jag känner ingen som gillar honom.
Jag: Vad har han egentligen skrivit för låtar förutom den där om en stalker som förföljer en brud och hänger utanför hennes hus som en annan fickrunkande voyeurist? Okej, han sjöng den där ”Himlen kring hörnet.” Men vad mer?
Cornelia: Det är i och för sig Lisa Nilsson.
Jag: Om Mauro Scocco är vårt kulturarv suktar jag efter År Noll. Pol Pot kom tillbaka, allt är förlåtet.

…på tal om det där med punkband som anger Tomas Ledin som godtagbar musik. Jag vet hur den tankegången slutar. Umeå Hardcore sprang det gatloppet för tio år sedan. I finalen sitter du där med en tidig Sven-Ingvars-vinyl hoprullad som en tidning och uppkörd i röven, medan du pratar om att Rod Stewarts första demo är protopunk.

Nej. Alltså, nej.

Nej.

Dö.

söndag 22 maj 2011

Välj själv en hårdrocksreferens med draktema som titel (det finns för många)


På en mystisk och elitistisk drakfest, helt utan spår på internet, flyger Olivia Obliteration sin första drake. Elden och lågorna är enorma.


Fixiehipsters, småbarn, obskyra spökpunkare – alla ska med!



Ika och Franka kollar på en man som en gång i tiden var med i Anti Cimex. Då bankade han i det råaste bandet som någonsin stövlat fram i ett par nitförsedda boots. Idag bär han tropikhjälm och spelar elektroniska knirrljud på en datamaskin med Crass-klistermärke.

Jag skriver ut det här och förseglar det i ett kuvert till det är dags, okej?

Helvete Jonas Thente, fuck me and marry me young.

Superkudos.


Drag utan droger.

Från Kåken till källarrock: Välkommen hem

Mycket stiltje, barnbilder och metal här på IJCH. Det är en besvikelse för de som vill ha hetsigt hat, långa föraktfyllda texter och metal.

Just nu består livet uteslutande av Aftonbladets hårdrockssatsning och det är svårt att lira med andra kort än de jag har i leken. Jag viftade till och med bort Åsa i veckan, som efterlyste fler kulturtexter.

Mer än gärna. Men tyvärr inte just nu.

Till exempel flyger jag nästa helg utomlands för att intervjua ett av världens största band – i tio (10) minuter.

Rimliga CO2-poäng på de 600 sekunderna.

Det finns inte tid och inspiration till att leverera syrafyllda bloggtexter, då all fritid läggs på überlyckligt familjeliv. Det är lättare att bedriva hor i form av utlottningar som en annan Bingoberra i bloggosfären.

Men visst, lite mingel i media- och metalsfären blir det. Kanske mest för att ta ut och lufta Zandra då och då, så att hon inte helt försvinner i ett moln av inomhusrökning och lådvin. Det vore deppigt.

Nina, Zandra, Jesper, Kim.

På Kåkens terrass träffar vi två skåningar, direkt avstigna från bananbåten. En ägnar sig åt komik, den andra åt lätt pornografiska skräckserier. Vi blir dock inte långvariga utan bladar vidare till Southside där Muskelrocken lallar en förfest.

Zandra, Daniel, Jonas.

Min unga vän blir helt lyrisk och utnämner Southside till ”det bästa stället jag varit på sedan jag flyttade till Stockholm”. Oklart om det säger mer om henne eller haket.

Jag hatar hårdrockare men älskar hårdrock. Zandra är precis tvärt om: förstår noll av musiken men dyrkar fansen. Och, visst, kolla på bilden ovan – hur kan man inte älska det sällskapet, va?!

Malin dyker också upp och förstår inget av något. Hon klassar Southside som en ”dokumentärfilm” eftersom hon ”aldrig sett så många hårdrockare på ett och samma ställe”. När jag påpekar att hon var på Sweden Rock 2010 ursäktar hon sig med att hon ”blev så chockad att det är helt blankt”.

Kontentan är att Ulf Malmros borde varit där.


Rise and Shine spelar och det är 40 000 000 000 000 grader varmt. Tyvärr matchar inte decibelnivån luftfuktigheten.

torsdag 19 maj 2011

Hat is poison



Uppföljning till det här.

Jag: Är den här bättre?
Zandra: Herregud. Vad gör du med ditt huvud egentligen som gör att huvudbonaderna ser ut som vrak med Aids?
Jag: Drive fast, die hard, total insaaaane!!!



Rostcirkeln är ett resultat av att jag försökte transplantera min älskade Talk Is Poison-knapp till ett annat plagg. Bakstycket föll i söndervittrade bitar. Deppigt.



Så deppigt.

Precis som att Cornelia säger att hon aldrig träffat en vuxen person som sliter sina kläder så hårt som jag gör. Kepsar inkluderat.

Klumpigheten exploderar, matfläckar utan att ens ha hunnit äta något, byxor brakar. Jag ska börja bära blåställ.

Är nya Talk Is Poison bra, förresten?

”I thank you and thank you means merci/Merci is my little way of saying thanks/Merci for being you”



Det är en sak att ha ”access all areas”. Det är en helt annan femma att faktiskt veta vem du intervjuar – och hur de stavar sitt namn.



Finn ett fel.

138 summer tour 2011

Det kommer ett mail från en läsare:

”Mindre tävling och mingel, mer observationer från verkligheten. Jag har så mkt dötid att slå ihjäl nu när vi spelar hela tiden.”

Observation från verkligheten: Igår hade jag ett möte med Klas Lindberg, chef för Nöjesbladet. Jag bar en t-shirt med texten ”Spräckta snutskallar”. Han bar en jordfärgad slipover.

Vi planerade min sommar och enades om att jag ska åka på 40 000 000 000 000 festivaler under juni, juli och augusti. Jag kommer knappt att vara i Stockholm. Så därför är jag hemma idag med en Olivia Obliteration som vägrar sluta snora.

Mer spännande än så är inte Verkligheten just nu. Tyvärr.


”Fuck you, melon!”

En mingelbild på det, för att jag kan och vill. Stulen från den här märkliga mannens blogg. Varning för solglasögon av Kerry King-kaliber.


Ika, Henric, Krille.

Tävling: Vinn biobiljetter till Lars von Triers nya undergångsrulle

Short, sharp shock-tävling!

Lars von Trier har sålt ut, och är numera enligt egen utsago ”mer pornograf än nazist”. Tråkigt.

Det hindrar inte att jag lottar ut biljetter till en förhandsvisning av hans nya film ”Melancholia”. Visningen äger rum nu på måndag klockan 18.00 på Park i Stockholm, och styrs upp av Stockholms filmfestival.

Fråga: Vilken roll är Dyanne Thorne mest känd för?

De fem första som lämnar svarer som kommentar på det här inlägget vinner två biljetter var. Skriv även ditt namn samt din epostadress.

tisdag 17 maj 2011

Tävlingen är över: Vanhelgd-vinnisar korade



Tävlingen är över. Vinnarna har fått mail.

En sund själ i en sund kropp under en sund keps


Konversation i ett massmedialt lunchrum, klockan 11.38.

(Zandra ondgör sig över att alla ser så hälsosamma ut.)

Zandra: Och kolla den den solkyssta killen från våning åtta, han ser inte direkt ut som någon som drack en sjuttiofemma i helgen.
Jag: Vad, ingen på det här jobbet ser ju direkt ut som Christer Pettersson. Det gör ju ingen här vid vårt bord heller.

(Zandra vänder sig mot mig, skärskådar min uppsyn.)

Zandra: Den där kepsen du har ser inte så hälsosam ut. Du skulle aldrig komma in på Wellness-redaktionen med den.
Jag: Jag sitter typ redan där…
Sandy: Skulle inte förvåna mig om du hamnar där så småningom. Du nästlar dig in precis överallt.
Zandra: Varför tvättar du den inte?
Jag: Jag är rädd att den förlorar formen.
Sandy: Du tänkte den där fantastiska formen?
Jag: Jo… Men det är ett japanskt original!
Zandra: Ha! Det imponerar inte på mig! Det ska till mer än så för att jag visa visa upp en häpen min!



Jag hoppas att jag kan imponera mer imorgon med min nya t-shirt från Shitlickers. Ett malaysiskt original.

”All geography is gone”

Jag intervjuar en amerikansk metalgigant:

”Jag älskar ert land. Jag älskar Stockholm. Jag har alltid kul hos er. Det finns massvis av svenska band jag älskar. Vilka? Jag ska vara ärlig nu, för jag vill inte kratta manegen för att framstå som korkad. Problemet är att det finns Sverige och staden Stockholm, och de sitter ihop, eller hur? Och sedan finns Skottland. Så ibland blir det förvirrande.”

Tävling: Bli en Vanhelgd-vinnis!



Short, sharp shock-tävling!

Viktor är inte bara vanligt förekommande här på IJCHE. Han spelar även med death metal-värstingarna Vanhelgd. De har precis släppt sitt andra album – ”Church of death”. Jag lottar ut tre exemplar av cd-versionen, helt slumpartat och utan krångel.

Uppdatering: Tävlingen är över.

Min vardag



Det här gör jag.

”Disease/Disease/Spreading the disease”



Diktaturer, blodiga revolter, religionens totalitära förtryck, allmänt dålig stämning – lider inte Mellanöstern nog som det är?

Hardcorehunger (the Pride re-mix)

Efter åratal av schlager, discodunk och annan musik som rent generellt kan ses som brott mot mänskligheten, suktar Pride efter gitarrbaserad hård rock. De kallar det Stockholm Pride Hardcore Night.

De bokar Treat, Crucified Barbara, Dynazty, Stalingrad Cowgirls och Tantrum To Blind. Eh.

Fingertoppskänsla FTW.

måndag 16 maj 2011

söndag 15 maj 2011

En liten bit av schlagerfri himmel, a.k.a. det finns en motståndsrörelse mot mellomolluskerna


Jag trodde inte längre att det existerade. Jag trodde att det var dödare än dronten. Men igår, mina vänner, igår hände det:

Det är fortfarande möjligt att, i Sverige 2011, gå på en fest där det är som att Eurovison Song Contest inte existerar. Inget ironiskt tittande. Inga freaks med svajig mental status som faktiskt gillar avskrädet på riktigt. Inga stråtrövarpannor som dreglar i en liten burk så fort de hör rasslet av en muskort paljettklänning ackompanjerad av barnmusik.

Ingen vedervärdig smak, helt enkelt.

Tv:n förblir avstängd. Intelligensnivån är rimligt. Stämningen på topp. Baren ständigt flödande.

Kudos, Vejde och Ika. För första gången sedan Dackefejden kom jag hem efter det att morgontidningen dykt upp.

Som födelsedagspresent hade jag givetvis med mig ett exemplar av den här vinylen. Kanske den enda skiva du behöver. Någonsin.

Re-patchad, kvällen till ära.

Ika, Johanna, Kajsa, Sanna.

Natalia, Vanhelgd, kopp med rödvin. Natalia berättar att när hon var ung köpte hon hembränt av Pricks-Janne. Mycket, mycket rimligt. Sedan pratar vi om raggare och Anti Cimex-Jonsson i vad som känns som timmar.


Odd prisar Vanhelgds tänder i vad som känns som timmar.

Krille, Vanhelgd, Hanna oco Petter i en väldigt, väldigt liten kulturhiss.

För övrig anser jag att Eric Saade bör förseglas i sin glaskub. Sedan fylls kuben av gas som ger honom Ebola. En gaskub, helt enkelt. Och nej – en bra låt är inte alltid en bra låt. Dö, bara.