onsdagen den 31:e augusti 2011

”The season of his death”



Dagen U som i Undergång fortsätter med den sista måltiden i form av nudlar, tofu, knipplök, vitlök, aubergine, ananas och sallad, ackompanjerat av Unity, Unseen Terror och än mer Uriah Heep.

”Let’s get this dying over with”


Igår var Dagen D: vi lyssnade vi på Direct Control, Direct Action, tänkte på döden och bar t-shirts från ”Dawn of the dead”.

Sedan gick vi på Debaser och såg Grande Roses tillsammans med kramsugna J, vår man i dödens förmak.

Jag har sett Grande Roses tusentals gånger. Dock aldrig tillsammans med så här många andra människor. Är det nu det händer? Är det nu det lossnar? Kanske det. Jag håller tummarna och skriker ”kudos!” åt grabbarna som kämpat så hårt, så länge.

Det är läge för mig att sluta gilla gruppen. Pöbeln har klivit ombord och det är dags att blada från skutan. Trots att Göra sa att de gjort tygmärken speciellt för min skull. Kan inte hjälpas.


Noterad modedetalj: patronbälte. Alltid korrekt, alltid korrupt.

Idag är Dagen U: vi lyssnar på Uriah Heep, Unleahsed, Uniform Choice och tänker på den väldigt snart stundande undergången.

Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate.

tisdagen den 30:e augusti 2011

RHCP måste dö

Autentisk konversation i ett kärnfamiljsbesmittat mediamedelklasshem i söderförort, 07.38.

Jag:
Oj, jag kan nog inte gå på Grande Roses ikväll. Du vill väl gå på det här som det står om i DN, antar jag.
Cornelia: Vad?
Jag: Jo, på Bio Rio ska de visa en två timmar lång livekonsert, filmade tidigare idag, med… Red Hot Chili Peppers.
Cornelia: Gah! Gah! Gaaaah! Döööööööö!
Jag: Du får njuta av massa fräscha låtar från deras nya skiva.
(här gör Cornelia en väldigt lång imitation av Anthony Kiedis mentalt underbegåvade rap, komplett med armviftande.)
Cornelia: Och sedan står Flea där, liksom bara…
(här gör Cornelia en väldigt lång imitation av en mentalt underbegåvad Tyrannosaurus Rex, som spelar en högt upphängd bas med sina mikrobiska armar.)
Cornelia: Åååhhh…
(långt, djupt, innerligt skratt)
Cornelia: …fy satan vad jag hatar Red Hot Chili Peppers.



Eftersnacket, herrejävlar. Kudos, PA, för länken.

”You’ve got the bear/I’ve got the time”



Idag på papper: min sista Rockbjörnen-sida, tillika nummer tretton i ordningen. Passande avskedssiffra.

Fast själv älskar jag nog ändå Assar mest.


måndagen den 29:e augusti 2011

Den längsta lönelördagen, a.k.a. 138:as sista lönelördag



En helkväll i city! Sista sommardagen! Söder skakar!

Glatt visslande skuttar jag fram mot den arbetslösa undergången, bekymmerslöst snittandes med plastkortet till höger och vänster.

Dekadensen inleds med mitt livs första ”herrmiddag”. Dock är det andra gången i mitt liv som jag går på luftslottet att beställa in kronärtskocka, alias pupporna från ”Alien”. Så mycket tid, så lite mat.



Ika, som skriver en bok, och Anna, som förbeställt den.

I ynka två timmar lyckas jag lura med mig Ika som min +1, innan hon måste återvända till slitgörat. Mitt enda krav: vi får, ska, bör inte prata om bokhelvetet som har deadline, tja, typ nu.

Hon måste stressa av, ta en öl, släpp greppet i etthundratjugo minuter. Det gick sådär då exakt varenda person på hela Strand vill prata om just den boken. Ett bittert nederlag.



Gösta Berlings Saga är strålande på skiva, men live sätter min bokstavskombinerade och genomgående rastlösa mentala status stopp för njutandet. Ja, det blir precis som jag förutspådde, med andra ord.



Bombus. Bästa gången jag sett dem. Inget gäck. Nya låtarna bådar gott och de spelar här om en kvart igen – missa ej.



Närbild för pedal- och/eller fashionfreaks. Hardcorestövlar rules.



Petri och Benke debatterar den eviga fråga om vilka som egentligen är absolut bäst: Napalm Death eller The Stooges. Referens – här.



Manuela kan sin sak och spelar sjukt obskyra garagerockskivor jag aldrig hört talas om, medan jag dj-horar för ölbiljetter.

Ett bra arrangemang för alla inblandade – vinnis!



Den här orimligt suddiga bilden existerar för att illustrera att dessa diskjockeyer spelar med sina respektive band på Pet Sounds Bar på torsdag. Tess med Black Feet, Manuela med Terrible Feelings.

Gå dit.

Bacteria sour

Cornelia: Det här är det roligaste du någonsin kommit på.

Efter sexton år som betald journalist – reporter, krönikör, recensent, redigerare, bloggare – består mitt främsta livverk tydligen av att jag uppfunnit Hamburgerbebis:

Olivia Obliteration läggs mellan två kuddar. Sedan lyfter jag upp hela paketet i luften ropandes ”Hamburgerbebiiies!”, alltmedan fru och dotter dör av skratt.



Dödskorv: Alltid den godaste av nyheter.

”I’m at a loss for words/There are no words to explain/What I am witnessing/Is fucking with my brain/It will never, never, never”, vol. 2



Passande omslag och titel ovan, med tanke på det här. Men mest gör jag det här inlägget för att jag inte kunnat få ut Defiance ur huvudet sedan jag såg Gina Tricot-pajen i morse.

Rent visuellt, alltså.

Att Kelly Halliburton inom kort kallas in som fashionkonsult åt HM, är numera en fullt rimlig framtid.



Varför äger jag tre Defiance-lp:s? Hur gick det till?

Gofgnikcufecin

Försöker övertala vännen Sandy – Rockbjörnen-redaktör, musikalisk misantrop och tjuv av golfbilar – att Mayhems ”Funeral fog” är dagens låt. Hennes recension:

”Det låter som om Gollum startat band tillsammans med Twin Peaks-dvärgen som pratar baklänges.”


Att lyckas låta som en åttioåring när du pratar om hårdrock i Sverige 2011, är en anmärkningsvärd bedrift. Ungefär som när jag försöker fråga mig till hur Facebook fungerar.



Passande nog gick Mona Sahlin förbi mitt skrivbord ungefär samtidigt.

”I’m at a loss for words/There are no words to explain/What I am witnessing/Is fucking with my brain/It will never, never, never”



Too extreme.

Kudos till Sikas för tips. Han läser Kenza. Inte jag.

lördagen den 27:e augusti 2011

Walk like Pantera, talk like Robert Aschberg


För ett tag sedan uttrycksrapade Sandy mig i en krönika – se här. Nu har tidningen Vi skrivit om den starka tobaken – se ovan. Dock glömde språkpersonen nämna att talesättet landade hos henne via mig och Jonas. Typiskt journalister. Citerar aldrig rätt.


Ikväll går vi på det här samt använder Pantera modell 1992 som modeförebilder. Just utanför bild: Doc. Martens.



Eller så modifierar vi looken en smula och går på Stureplan. Just utanför bild: loafers med tofs.

När jag hör ”de gör ju sååå bra reklam för Sverige”, osäkrar jag min Luger

”Ohjälpligt inneboende i monarkin finns de värden som så många äcklas av när Sverigedemokraterna bär fram dem: svenska krusbär, hembygdsgårdar, påbjuden kristendom, stabil nationell gemenskap, blodsmystik, konservativa familjevärden, könsroller, en ’trygghetsskapande’ ledare som ger kontinuitet ovanför det ombytliga, opålitliga folket och dess käbblande politiker.”

Det kan mycket väl vara så att Lena Andersson är den enda journalisten/debattören i hela Sverige som inte permanent satt på sig clownnäsan. Kudos, Andersson. Det finns inte ett enda ord i det här som jag inte skriver under på.

Inte.
Ett.
Enda.
Ord.

Genetisk överlägsenhet i rikets tjänst – inte vad vi behöver.



Jag upptäckte att jag har två av trean. Byta en trea mot en etta?

fredagen den 26:e augusti 2011

Reagan’s war puppets: ”We love America/We drop the bomb”

Historiens främsta punkikon. Up yours, Sid. Fuck you, Joey.

Tomas Rens, vinylkonnässör med fingertoppskänsla, satte för några år sedan ihop fem stycken otroligt matiga spellistor för nedladdning.

Serien kallas ”American hardcore 1978-1987” och är just det.

Med anledning av mänsklighetens överlevnad bloggar jag nu upp dessa rart packade ärtor igen. Bränn ut på cd och försegla för bruk i det framtida Thunderdome-samhället.


För kännaren är det här perfekta partylistor. För novisen är det en omfattande grundkurs i det som brukar kallas CWHC – Cold War Hard Core – och som rent generellt anses vara den bästa musikstilen som någonsin skapats.

Tvåan kan vara bäst. De sju första… Nej, de tretton första… Okej då, nästan alla fyrtionio låtarna får mig att vilja knalla över till grannarna, ringa på dörren, och sedan nita dem med en motorcykelkedja.

Det är ett mycket bra betyg.

Drygt två decennier har passerat sedan jag hörde de mest tongivande av de här akterna för första gången. Jag är nu vuxen. Men band som Jerry’s Kids, The Fix, Poison Idea, Minor Threat, The Offenders, Void, Negative Approach och SSD fyller mig fortfarande med samma extrema längtan efter rutiga skjortor, rakade skallar och kryssningsmissiler, som när jag var tretton år gammal.

Lyssna på Verbal Abuse med ”Verbal abuse” och förundras över ilska, spott, fräs. Eller varför inte Reagan Youth med ”Reagan youth”, den enda socialt accepterade anledningen att skrika ”sieg heil”.

Och kom ihåg – Reagan är alltid inne. This is hardcore.

Kudos, Tomas.

Soundtrack: ”Upset the system”, av och med ett botleggat The Mob.


En omotiverad festbild från veckan: Tre vänner på, eh, krogen Tre Vänner. Vi debatterade ”Appetite for destruction”: punk eller inte punk. Det var två mot en.

Dr. DJ



Info – här.

torsdagen den 25:e augusti 2011

Maskinhuvud


Idag fick jag ett paket från Maskinen. Otroligt kudos.

Bästa var att jag fick två t-shirts med samma design – en medium, en large. Den större kommer att behövas. Jag har lagt på mig cirka fem kilo under den här snabbmatssvettiga sommaren, och det verkar inte som jag lyckas vända tjocktrenden i första taget.

Hur som: All hail Maskinen. Kanske den bästa konsert jag sett i år.



Vi tar en glad och omotiverad festbild på det. Snottys, SOFO, tisdag.

Big in Åland



Jag uppskattar att mina citat är korrekta.

Jag uppskattar ännu mer att när de lyfts ut från IJCHE och hamnar i ett annat kontext, framstår det som att jag dömer ut hela Åland som en minination av bonniga rattfyllon.

Som inte kan blanda korrekta drinkar.

Driving for Dawit: Två fördömda kvinnor, en golfbil

En av de mindre kända, och mindre tysta, diplomatiska aktionerna för att få lös den fängslade journalisten: bästa vännerna Nina och Sandy på väg till Eritrea i Dawit Isaak-mobilen, 2010



Ett mer ambitiöst och liiite mer rafflande försök, signerat Lars Adaktusson, hittar du – här. Läsvärt.

onsdagen den 24:e augusti 2011

Land ska med liggande konstnärer byggas

Konversation i ett massmedialt lunchrum, 12.59.

Jag: Så du var på den stora förlagsfesten igår. Hur var det?
Martin: Jag hamnade bredvid (namn på råberömd manlig författare, vid tillfället ytterst berusad, som han ofta är). Han pratade länge om när han tog rekord i samlag. Det längsta han knullat, i tid alltså.
Jag: Jaha, och hur länge var det.
Martin: Åtta och en halv timme.

(Tystnad)

Jag: Vad sa du då?
Martin: Jag sa inte så mycket alls. Men han sluddrade och malde på hur länge som helst.
Jag: Det jobbiga med det här är att jag har extreeemt mycket följdfrågor som jag gissar att du då inte ställde.
Martin: Han var ganska specifik utan följdfrågor så fråga på du.
Jag: Han hade alltså penetrationssex i åtta och en halv timme med samma kvinna?
Martin: Tydligen, ja.
Jag: I samma hål nonstop eller var fler hål inblandade?
Martin: Oklart.
Jag: Var det samma ställning hela tiden eller byttes det mycket?
Martin: Oklart. Men han sa något om att han tog rökpauser.
Jag: Var hans partner nöjd med sexakten?
Martin: Enligt honom, ja. Men jag har som sagt bara en källa på det – honom själv.
Jag: Du säger att han tog knullrekord. Var Guinness Rekordbok där?
Martin: Nja, han använde nog inte ordet ”rekord”, det var nog jag. Han bara ville prata om det längsta han legat. Han försökte slå sitt eget rekord en till gång efter, men kom då bara upp i sju och en halv timme.
Jag: När var det här?
Martin: Början av nollnolltalet.
Jag: Men han är ju typ etthundratjugo år gammal!
Martin: Ja. Det kan ha varit Viagra inblandat, tror han sluddrade något om det.
Jag: Rimligt.

Så här fortsatte det tjugo minuter till. Jobbet blev lidande.

Dock för en god sak.

”The eyes of horror”



Etiken bakom att i bild visa upp krigsfångar som sannolikt kommer att arkebuseras utan rättegång, får mig att ställa en enda fråga:

Hade det här gigantiska fotografiet publicerats om det rört sig om andra än urfattiga, artonåriga afrikaner?

Land ska med jantelag byggas

Konversation i ett massmedialt lunchrum, 12.45.

Martin: Känner ni någon medelklassfamilj? Två barn, kring fyrtio år, köpt sitt hus för under två miljoner. En fransk journalist behöver hjälp till en reportageserie om den europeiska medelklassen.
Jag: Det är väl bara att öppna DN:s bilaga vilken söndag som helst. Där är det alltid fullt med motbjudande kärnfamiljer som är perfekta och glada och som vräker ut sin lycka för hela världen att beskåda. Stora, fina, nyrenoverade rena hus. Spännande levnadsöden. Intressanta anekdoter. Drömjobb. Jag hatar dem. Jag önskar folk kunde hålla inne med sin lycka lite oftare.
Martin: Så oerhört svenskt av dig.
Jag: Ja, jag är en stolt försvarare av det absolut mest pursvenska. Dölj din lycka. Jantelagen ska upp.

Vinnis: De är Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloader



Dessa vinner gästlista +1 till lördagens rock’n’roll-fest på Strand.

1. Viktor. För att han fyllt år och är min vän. Svågerpolitik FTW!

2. E. För att hon skippar champagnesprut och väljer Bombus framför Båstad.

3. Kjell. För att han måste rensa bort Orup ur öronen. Dock måste han maila mig sitt namn innan dagens slut. Annars väljer jag någon annan.



Idag bär vi t-shirts från Amebix och lyssnar på McRad och McDonalds. Samt tänker på beachvolleyboll.

tisdagen den 23:e augusti 2011

”Tickin’ in my head/Tickin’ in my head/Tickin’ in my head/Tickin’ in my head/Tickin’ in my head”



”Amy Diamond har en målgrupp som tycker om almanackor och kalendrar och så där så det finns otroligt mycket material vi kan fylla tidningen med.”


Om vi bortser från att almanackor och kalendrar är samma sak, så kan vi konstatera att Amy Diamond dyrkas av människor som även dyrkar att hålla stenkoll på dagar, veckor, månader och år.

De är besatta av tid.

Dock skönt att mannen som gjorde så mycket för hårdrocken i Sverige för en sisådär tjugofem år sedan, får en värdig avslutning på karriären.

Det finns som bekant ”otroligt mycket material” att fylla en tidning om tideräkning för tonåringar med.

En ytterst luktrativ affär i dessa krassliga kristider.

Soundtrack: ”Serotonin”, av och med Syket.

”Snabbmatssvullen och svettig”



Rockbjörnen #12. På papper idag, lite på internet.

Känns passande att kliva av på #13 nästa vecka.

måndagen den 22:e augusti 2011

Tävling: Bli en Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloader



För er som inte ska på Popaganda är det fest i dagarna två på Strand. Kalaset kallas Lönelördag Goes Lönehelg och är ett samarbete mellan de två regerande rock’n’roll-klubbkungarna What We Do Is Secret och Fritz’s Corner. Mer info – här.

På lördagen lirar mina skabbiga GBG-älsklingar Bombus, mina proggiga 08-halvälsklingar Gösta Berlings Saga samt de totala jänkarna Pink Reason. De sistnämnda älskar jag inte alls då jag aldrig någonsin hört talas om dem.

Nåväl.

Jag lottar ut tre platser på snyltarlistan till lördagen.

Varje plats inkluderar självklart även en bonussnyltare, vad vi i parasitscenen kallar +1.

Enda som krävs är att du lämnar en kommentar med en motivering till varför just du ska slippa betala. Inkludera din epostadress. Väl mött.

Mer info om vad en Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloader egentligen är, hittar du här och här.

Rent generellt kan du slå fast att begreppet ”penna” urvattnats sedan folk började stava Simon med C



”Det regnade. Precis så pass som man vill att det ska göra när man sitter där med knäna mot bröstkorgen under ett tryggt skydd och med sällskap av någon man tycker om. Jag har väl alltid varit fascinerad av just regn. Jag kan höra ett sorl oavsett om det öser eller duggar. Jag äger inget paraply, för regnar det fastnar jag och tittar, och duggar det går jag med stängda ögon och andas djupt.

Ja. Det är vad jag brukade göra.

Det började tillslut krypa i hela kroppen. Det var borta. Regnet var inget annat än just regn, som jag först upptäckte då jag blev blöt av det. Inget lugn och ingen passion till det. Jag köper inte en enda fototidning längre, inte heller fotograferar jag. Mina texter är borta, och jag borde bry mig mer. Jag skriver inte längre, och det borde göra ondare. Så långt bak jag kan minnas önskade jag mig endast böcker. Idag minns jag inte senast jag läste en. Så, vad gör jag egentligen?

När jag skulle prata om kärlek, pratade jag om hur enkelt allt plötsligt blev med det i sitt liv. Hur lite allt annat började betyda. Jag kan förlora ett ben, mina armar. Finns kärleken där så betyder det ingenting. Det blir ens högsta prioritering i livet. Precis som en nybliven förälder alltid påpekar att dom står med öppna ögon för första gången i sitt liv. Det här är meningen med livet.

Hur hittar man tillbaka till det som då blev så obetydligt i jämförelse med det, när man förlorat då? Hur skrapar man ihop det lilla och gör det betydelsefullt igen? När börjar jag skriva? Eller fotografera? Vad ska jag göra nu?

En liten tanke bara. En tisdag.”

Rent generellt kan du slå fast att begreppet ”kultur” urvattnats sedan Mao Zedong var i livet



Var är alla omskolningsläger när de behövs som mest?

Soundtrack: ”Nightlife”, av och med Thin Lizzy.

Samt väsandet av gas:


söndagen den 21:e augusti 2011

Organized sports 138, a.k.a. Dagen då helvetet slutligen frös till is, vol. 2

Glömde. Naturligtvis måste nedanstående inlägg ackompanjeras av den här råa magin rakt från helvetet. Hardcore for the hardcore.


Go Team Void.

Organized sports 138, a.k.a. Dagen då helvetet slutligen frös till is



Jag har ett par hela byxor. Så vad gör jag precis innan jag glider in i en period av dåligt pengaflöde och stela arbetsintervjuer?

Jo, jag slänger försiktigheten och värdigheten för vinden! Här ska jag harva beachvolleyboll i finaste gåbortjeansen av tjejmodell och min hyllade ”Night of the living dead”-t-shirt.

Och inte ens för barnen i Afrika. Nej, en resa till Miami.

Men jag och Cornelia blev blåsta på solskensstaten. Priset gick till två killar från tidningen Café. Visst, de kunde uppenbarligen spela på riktigt. Men i gengäld såg de ut som total skit i sina rutiga shorts modell Köping 1997.

Så jag ser ändå mig och Cornelia som vinnare inom stil och moral.

Bonus 1: En av de ansvariga för Paf Open ville uttryckligen ge mig stilpoäng för att jag bar stretchjeans.

Bonus 2: Jag fick domaren att skratta med en serve.

Bonus. 3: Jag hann även börja bråka med domaren – ”Bollen var ute för i helvete!” – under en match på sju minuter.

Varför så många bilder, säger du?
För att det är första gången sedan realskolan jag ägnat mig åt någon form av organiserad sport, säger jag. Ge mig detta.













Alla vi som skämde ut oss. Bilder från Linda, kudos för det.

Och hela resan.

”Life is a chain of games”, vol. 2



Verkligheten har som bekant plockat på sig clownnäsan permanent. Den kommer aldrig att åka av. Glöm det.

Så jag och Cornelia bestämde oss för att omfamna det orimliga och haka på Lindas bloggresa till Paf Open på Åland.

Där spelade vi hasardspel för välgörenhet. Barnen i Afrika ska ha sitt.

Problemet är att det finns anledningar till att spel och dobbel är den enda last jag aldrig gett mig hän med okuvlig lusta:

Jag är sämst.
Jag är impulsiv.
Jag kan inte räkna.
Jag vågar friskt och stort och vinner inget.
Jag är typen som går in på ett kasino fullt påklädd och kommer ut endast iklädd en tunna, Lucky Luke-style.

Runda vid Black Jack-bordet – åt helvete.



Cornelias vända vid pokerbordet gick bättre. Hon skopade upp tvåans placering i turneringen och satt och vaktade ett Twin Towers av marker. Men det hjälpte inte. Barnen i Afrika blev utan.



Odd och Kate fick den åtråvärda jättechecken, som de skickade till svenska ungar i kris. Gott så. Kudos, kids.

”Life is a chain of games”, vol. 1

”Something I learned on Åland”, vol. 2

7. Rasstereotyper från 1800-talet är ännu fullt gångbara.


”Something I learned on Åland”



1. Här består en Black Russian av vodka, Kahlua och Pepsi.

2. Här finns inga hipsters. På riktigt – inga.

3. Jag och Cornelia passerar nedsläckta haket Park. Samtidigt håller en grupp raggare på att hoppa in i en kolsvart gammal jänkare, modell ”Death proof”-dödsbil. En av gubbarna ser oss, slänger upp näven i luften och skriker ”Sex Pistols! Johnny Rotten!” med grov åländsk brytning. Lärdom: ”Åland är drömmen för en punkare 2011”, för att citera Daniel

4. Folk kör fulla med glatt humör.

5. Folk gillar att börna med sina bilar.

6. Det är inte bara Zandra. Det mesta stavas med z här.



Starköl, smörgås - what’s not to like?