torsdagen den 29:e september 2011

#prataomvilks

Fanns det någonsin en tid då Lars Vilks inte existerade?

Oklart.

Eran där varenda ledarskribent, samhällsdebattör, bloggare, twittrare, lajvare, krönikör, kritiker, kulturknutte och Verklighetens folk-representant måste förhålla sig till Vilks, har nu pågått i eoner.

Förhållningssättet varierar beroende på om du sluggar från vänster eller höger. Men en åsikt måste du ha, annars är du helt slut i scenen.

Vilks är tidlös. Evig. Precis som Cthulhu.

Och även precis som allas tvångsmässiga påpekanden om hur dålig han är. Inte bara som människa, utan även som konstnär.

Faktiskt mest som konstnär.

Tyckarna är redo att dö för hans konstnärliga frihet att skapa vad han vill. De älskar denna frihet – men avskyr hans konstnärliga uttryck. Alltså inte motivet och den hånfulla hädelsen utan hantverket.

Jag har inte läst en enda tyckartext eller sett en enda tv-debatt om mannen som inte rundats av med något i stil med ”han har givetvis rätt att skapa vilken konst han vill, men jaaaag peeeersooonligen tycker att det är makabert medioooker Hötorgskonst han håller på med, mannen är en tööölp, en inkompetent jävla nolla med pennan”.

För att täcka din egen röv måste du alltså positionerna dig för frihet, men mot Vilks sätt att skissa på ett pappersark.

Nu senast var det Ola Larsmo som i onsdagens DN inte kunde skriva några fjuttiga tusen tecken om Vilks versus bokmässan, utan att avsluta med ”att jag sedan personligen anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga. Den tar vi sedan vi enats om de övergripande principerna”.

Vilka övergripande principer – att det råder konsensus bland Sveriges tyckare att Lars Vilks är historiens sämsta konstnär? Att han får Hitlers vykort at framstå som de gjorts av ”a fucking guinea homo from the 15th-fucking-century”? Är det verkligen rimligt? Är han värdelös?

Ja, vad vet jag? Jag hatar konst.

Jag är uppvuxen med HR Giger och tycker att bilder på muskulösa monsterpunkare som sliter poliser i stycken, har mer kulturhistoriskt värde än hela Louvren. Så det vore förmätet av mig att fälla omdöme om några religiöst betonade byrackor som placerats i infrastrukturmiljö.

Jag önskar bara att en konstexpert med massvis med högskolepoäng och tonvis med tunga magisterexamen, kunde förklara vad som gör att Lars Vilks teckningar är så oändligt mycket sämre än, tja, alla andra konstnärers teckningar.

Han ritar ju ändå sådant som du ser vad det är. Du begriper vad tavlan föreställer, som stileben. Typ, hundar som tror på gud, och sånt.

En annons för folk som inte gillar Kiss vol. 2


Full transparens: Jag känner Jonas (vänster) och Henrik (höger). På bilden nedan alltså, inte ovan. Dock varning för frijazz i butiken.


Det här knatade jag hem med:


Den här lät jag stå kvar:


På en helt annan butik lekte Daniel och Tor kurragömma med den limiterade rökelseversionen av Morbid Angels senaste möbel ”Illud divinum insanus”.



Även den lät jag stanna på hyllan. Kan bli din redan idag för 1 499 kr.

tisdagen den 27:e september 2011

138 med dam- samt herrsällskap



Här är jag. Och här är vad jag gör.

Bry er inte om att påpeka felet. Det är mitt och det ska åtgärdas.

I övrigt: Var inte Memento Mori från Columbus, Ohio, USA, före sin tid med den där tolvan från 2002? Helgjuten är den då rakt inte – amatörmässig är den definitivt. Men där finns vibbar av det som en gång i tiden formade Kylesa och Mastodon. Till exempel.

Lycka till att Goggla fram den.

”Can you hear the sound of an extinct fish screaming ’fuck you!’ in the depths of the sea?



I mitt hjärta, som för jämnan är en grav, sitter just nu Liemannen. Han har lagt sitt skarpslipade verktyg åt sidan för en stund och plockar nu fram en liten, liten, liten fiol.

På den lilla, lilla, lilla fiolen spelar han världshistoriens minst sorgliga låt för de som känner ångest över att de ovetandes beställt in ”akut utrotningshotade” djur.

Det kan vara en hambo, eller kanske en schottis. Det är oklart. Jag är så dålig på det här med glad musik.

En orelaterad låt på det då jag fortfarande är inne på sektion Au-Av:


All hail Adrienne Droogas. Vad gör hon nu för tiden?

Knugen can suck it



För protokollet vill jag få det noterat hur djupt, djupt, djupt och bortom innerligt jag hatar kungahuset.

Vidare, självklart även det för protokollet, vill jag få det bokfört hur uppriktigt jag föraktar de som står längs gatan och viftar med små sverigeflaggor när kungen och hans pack rullar förbi i kortege.

Jag har inget mer att tillägga.

Tack för mig.

Detta är en annons för folk som inte gillar Kiss



Mina vänner på Sound Pollution lallar en extrem superrea imorgon och endast imorgon. Som hittat! Skynda fynda! Etcetera, etcetera.

Full transparens: Min betalning för denna annons är att Daniel bjuder på ”några öl i ditt namn i framtiden då”.

This is the high society, this is the high society right here baby.

Soundtrack:
”Hellbomber” av och med Ausgebombt.
”Landmine beach” av och med Autistic Youth.
”D-beat r’n’r mayhem” av och med Auktion.
”Avengers” av och med Avengers.

Ja, jag har fastnat i Au till Av.

Att gilla det här bandet är som att varje natt i 40 år betala R. Kelly för att han ska komma hem till dig och kissa dig i ansiktet medan du sover



Jag måste dela med mig av det här även till er som inte följer IJCHE på Twitter. Titta på bilden ovan. Läs texten. Sug in varje uns av förnedring som ryms i detta nätta lilla skampaket.

Ställ er sedan denna självhjälpsfråga:

Visst är det befriande att inte vara ett Kiss-fan?

Svaret är snabbt, enkelt, orgasmiskt – helvete, helvete, ja. Jaaa! Ge mig!

Ty det finns ingen bättre känsla än att inte vara ett Kiss-fan. Ett ok mindre att bära i våra redan så svärtade, korta, miserabla liv.

Att det är mer förödmjukande att dyrka Kiss än att vara beroende av crack, gör valet bara så mycket lättare.

Armkupp #138: Ett haveri

Ny tid, ny strid, ny bylinebild.

Försöker kuppa in handen på armen-posen – som jag gjort tidigare i år här och här – för att hylla Pussyfoots. Men icke.

Underkändes direkt av fotografen. Som sig bör, förmodligen. Som någon kanske borde gjort på åttiotalet redan.



Foto av Pär Hugosson. Kudos.

måndagen den 26:e september 2011

Rockjournalistiskt dekret #138: De verksamma inom kåren som ger det här över bottenbetyg, ombes härmed lämna in brickan


Kan Verkligheten sluta tillverka uppföljare till ”This is Spinal Tap”?

Det räcker med originalet.


Det här är så dåligt att inte ens de inblandades föräldrar kan gilla det. Jag saknar på riktigt ord. Kanske kan matematiken ge mig utrymme att uttrycka min avsky? Låt oss se:

Miljonärer - smak - omdöme - verklighetskoll + upp i sina egna rövar + viljelösa lakejer omkring sig + obegränsade budgetar = den sämsta skit du hört i hela ditt liv x 40 000 000 000 000 stjärnstopp.

Ja, närmare än så kommer jag inte.

”Come quietly to the camp”: SVTB är monarkins främsta public service-lakejer



Barnprogramledare nummer ett plockar fram en bild där han klippt in sig själv bredvid två anti-demokratiska förkämpar.

Han hajpar upp något enormt att han hänger med fräna människor, det vill säga en man som köper prostituerade och en kvinna som mörkar att hennes familj var nazister på den tiden då det var fullt socialt accepterat att vara nazist.

Det var ju som bekant andra tider förr.

Barnprogramledare nummer två ringer upp ettan. Tvåan är bortom exalterad över att kollegan är tjenis med dessa människor.

”Känner du verkligen dem?!” skriker hon som i kvällstidningschock. Men se – det är ju bara en Photoshop-bluff! Ettan tvingas erkänna för tvåan att det kungliga umgänget blott är en Potemkinkuliss.

Stor besvikelse och dramatik.

Sjuttiotalet, med dess kåldolmar och kalsipper, har aldrig känts så avlägset. För rojalistisk indoktrinering, ut ur samtiden.

Night of the living dead commercial punks

Ska det vevas punk åker kavaj, basker och Reagan på. Inget krångel. Bild av Luftwaffe-Sager.

Ja, om inte annat kan jag ha kvar den här bloggen för att mangla ut min egen förträffliga musiksmak. Två spellistor och två bilder blir det från lördagens strikefest på New Bowl Center vid Gullmarsplan.

Vi fick direktiv att snurra lättlyssnad och lättigenkännlig punkrock. Och det gjorde vi. Hör av dig om du fixar punkpartaj och behöver dj:er.

Jag spelade:
The Angry Samoans: They saved Hitler’s cock
The Exploited: Sid Vicious was innocent
Dead Kennedys: Holiday in Cambodia
Bad Religion: In the night
Roky Erickson: Cold night for aligators (min #1 gråtlåt)
The Horrors: Jack the ripper
Motörhead: Burner
Fucked Up: Police
Ramones: I wanna live
Poison Idea: Marked for life
The Sex Pistols: (I’m not your) Steppin’ stone
Black Flag: Depression (Dez Cadena-eran)
Turbonegro: Wasted again
Revolting Cocks: Do ya think I’m sexy?
GBH: Generals (till Domar)
Really Red: I refuse to sing
Negative Approach: Can’t tell no one
Poison Idea: Plastic bomb
The Rude Kids: Raggare is a bunch of motherfuckers
Discharge: Society’s victim (till Domar)
Gorilla Biscuits: No reason why (vald av Modde)
Stiff Little Fingers: State of emergency
Meanwhile: The road to hell
The Dils: I hate the rich
Reagan Youth: Reagan Youth
Silverbullit: Buddy
Darkthrone: Graveyard slut
The Freeze: Sacrifice, not suicide
Anticimex: Only in dreams
Final Exit: Proficiency
Poison Idea: Just to get away
Sisters of Mercy: Alice

Andy spelade:
The Desert Sessions: Johny the boy
Status Quo:Big fat mama
Against Me: Mediocrity gets you...
Murder City Devils: Boom swagger
Mötley Crüe: Looks that kill
Sisters of Mercy: Ddetonation boulevard
Agent Orange: Bloodstains
C.aarme: Röv
Girlschool/Motörhead: Emergency
The Observers: Symbols slogans lies
Marked Men: Gone away
The Bronx : Shitty future
Judas Priest: Eat me alive
Grisen Skriker: 65
Loli & the Clones: Nazi death camp
Radio Birdman: Aloha steve and...
Bombus: Biblical
Cro-Mags: We gotta know
Coliseum: Bullet (Misfits-cover)
Lebanon: Overdose overload
Thermals: Here your future
Meatloaf/Cher: Dead ringer for love (övertramp!)
Oslo Motherfuckers: Private sector
Roky Erickson: Don’t shake me Lucifer
Tragedy: Ending fight
Angelic Upstarts: Teenage warning
Stiff Little Fingers: Suspect device
All Pigs Must Die: Sermon for the...
Anti-sect: Tortured and abused
Nausea: Cybergod

Iron Shine: Den här bilden åker med bara för den härliga känslan av att du befinner dig backstage på Metallica i Solnahallen 1986.

lördagen den 24:e september 2011

”Ser du där bloggen slutar? Så långt sträcker sig rimlighetens rike.”


Jag tror att vi börjar närma oss slutet på IJCHE. Poängen med den här bloggen var att jag skulle få utrymme att skriva om sådant som inte passade in i min yrkesroll som rockjournalist. Samt, naturligtvis, mitt liv, min familj, mina vänner, gulliga bebisar, gulliga djur och Hitler.

Men på senare tid har IJCHE förvandlats mer eller mindre till en reklampelare för det jag skriver i andra kanaler. Och mitt liv, min familj, mina vänner, gulliga bebisar, gulliga djur och Hitler pumpar jag ut för fulla spjäll hos min nyfunna livskärlek Twitter, där formatet tvingar ner min ovana att mata på med text.

Jag befinner mig vid något sorts vägskäl i det skändliga misslyckande som kallas livet. Och jag är inte helt säker på att det finns plats för en obetald blogg med svajigt fokus, oavsett åt vilket håll jag väljer att gå.

Så, vi får se.

Jag har försökt ta livet av IJCHE flera gånger under de senaste tre åren utan att lyckas. Inga garantier den här gången heller, speciellt då jag inte korrumperat mig en Onepiece ännu.

Två tips:



Jag och Andy spelar skivor här ikväll. Gratis. Vi har blivit tillsagda att spela kommersiell svennepunk och kommer att sprutlackera haket med Sex Pistols, Clash, Buzzcocks, et al. Kom och håna oss.

Sedan bör alla som bryr sig om svensk hardcorepunk köpa den nya samlingsvinylen ”Turist i tillvaron”, en ”Really Fast” för 2011.

Kudos, Sörling, ditt korrupta jävla supsvin.

torsdagen den 22:e september 2011

Graffkrille



Krille avslöjar att jo, det stämmer att ”graffiti is for life/But I don’t wanna, wanna get caught”.

I övrigt kan jag, efter att ha läst det här, slå fast något jag länge anat och hoppats: bara Sverigedemokrater äter sill. Nej, vilken skräll.

onsdagen den 21:e september 2011

Jag blir så oerhört trött på mig själv.
Men inte så trött som jag blir på prinsessor.
Jag hatar prinsessor.
Dö, prinsessa, dö.

Ja, jag vet att bilden är upp och ned. Precis som världen.

Annons för barnkläder:
Först en tjej som vill bli prinsessa.
Sedan en kille som önskar bli en eldvandrande actionfigur.
Efter det har vi en till tjej, som i livsvalet mellan moderskapet och läkarkåren, självklart bara vill bli en mamma. Punkt.
Vi rundar av med en pojkspjuver som vill bli snut och jaga buset.

På det ett par citat från murror som pratar Hello Kitty och rosa, och penisar som snackar om att springa snabbt och Spindelmannen.

Ja, här låter jag könsorganen styra texten. Det är nämligen uppenbart att det är så reklamskaparna vill att jag ska tänka.

Det jag blir mest trött på är att jag ens blir trött till att börja med. Varför kan jag inte släppa samhällets genushaveri? Bara uppfostra min egen avkomma hur jag vill, och strunta i media och andra föräldrar och reklam och könskodade leksaker.

Fuck the world, liksom.

Idag insåg jag att den tyngsta anledningen till att jag inte kan vända ryggen till, är alla rojalister. För ända sedan vi fick barn – ja, sedan vi blev gravida – har varenda person som redan hunnit yngla av sig pratat om prinsessperioden.

Hur modern och jämställd personen än är kommer ögonblicket då han eller hon tittar på oss, och menande säger ”ja, ni kommer ju såklart inte att kunna undvika prinsessperioden”. Det är uppenbarligen en okuvlig urkraft som inte går att betvinga.

Orkaner, jordbävningar och unga flickors önskan att imitera hjälplösa våp med tiaror och klänningar likt gräddbakelser – naturens makt!

Jag vägrar köpa det.

Dels för att jag hatar prinsessor, detta idoliserande och koketterande med inavel och överklassens medfödda upphöjdhet.

Men mest för att ni får lägga mig i min kalla, mörka grav innan jag ger biologisterna minsta millimeter av erkännande.

Krimkrille



Så lång tid hängandes vid en brottsplats. Så många telefonsamtal. Så mycket väntan. För några hundra tecken. Men ändå – lite stolt är jag.

tisdagen den 20:e september 2011

Snabb, kort, chock: Ett tävlingshaveri



Okej, jag kanske inte skulle litat på Mick Walls katastrof till Metallica-bok för svaret på min tävlingsfråga. Eller så borde jag förstått att när Lars Ulrich säger att det är tjugotre (23) gitarrsolon i ”One” så är han ironisk.

Eller är han det? Texten och hela boken – recension på morgondagens kultursidor i Aftonbladet – är svårforcerad och ett enda töcken av obegripliga passager. Så vem vet, egentligen?

Hur som helst: tävlingen har förlist.

Jag drar tre vinnare slumpvis av er som kommenterat.

måndagen den 19:e september 2011

Snabb, kort, chock: Vinn ”Hesher” på dvd



En tävling utan krångel. Jag har tre exemplar av den halvmärkliga, halvcoola, halvmetalliserade rullen ”Hesher” att dela ut. Det är tre exemplar för mycket. De måste bort nu!

Huvudkaraktären är baserad på Cliff Burton. Loggan är stulen av Metallica. Deras musik är med i hela filmen. Jag har precis kämpat mig igenom en mastig biografi om bandet – recension på Aftonbladets kultursidor nu på onsdag.

Så vad är mer rimligt än en fråga om ’Tallica, dude?

Inget är mer rimligt.

Hur många gitarrsolon är det i albumversionen av ”One”?

Lämna ditt svar tillsammans med din epostadress som kommentar. De tre första som svarar rätt, eller hyfsat rätt, får var sin dvd. Jag publicerar alla kommentarer först när jag fått de svar jag söker.

Väl mött.


Och i eftertexterna får du se en massa tecknade murror.



Bara en sådan sak är värt att räkna solon för.

Getting the fear: Jag är nu inte fullt lika genuint intresserad längre

Tack vare ett duh!-tips via Twitter, ropade jag hem min efterlysning på Ebay för en ringa summa. Självklart delar jag med mig.

Dock först en ansvarsfriskrivning.

Jag läste det här reportaget 1993. Poison Idea, Mörat och Kerrang! var i tur och ordning fadern, sonen och den helige anden. Jag var femton år gammal. Och precis som världens snabbaste låt sällan är världens snabbaste låt arton år senare, är det här knappast den rockjournalistiska urkraft jag minns det som.

Men ja, läsvärt är det sannerligen. Inte minst för att Mörat utan omsvep skriver att han och Jerry A tar speed tillsammans innan en intervju.

Jag har svårt att se det hända på DN Kultur, att Axel Björklund tar kokain med Oskar Linnros och sedan skriver om det. Eller att Niklas Strömberg från Aftonbladet röker crack med Veronica Maggio innan de sätter sig ned för att bena ut hennes senaste skiva.

Men ja, 90-talet var andra tider. Välkomna.

Öppna bilderna i nytt fönster för att kunna zooma.



Ser ni killen med tatueringarna på bröstet där uppe till höger på sidan? Det är Hank. Jag lärde känna honom många år efter det här reportaget gjordes, via hans etikett Kangaroo Records. Han är en av de mest extrema hardcoremänniskor jag någonsin haft att göra med.

Jag minns att jag berömde ett av hans singelsläpp, Dead Nation. Hanks svar blev ”well, you know, they have that slow song on there, that did not make me happy”. En enda låt är inte gasen i botten och han lackar. Respekt. Än mer respekt är att Hank har ett porträtt av Mike Tyson samt texten ”World champion” tatuerat över hela ryggen



Älskar jämförelsen Poison Idea/Nirvana och mellan/starköl. Hylla!

Jag vill poängtera att jag inte vet ett dugg om Björklund, Linnros, Strömberg och Maggio och deras möjliga och omöjliga vanor.

Det är ett skämt.

”Upphovsrätt?! We don’t need no stinkin’ upphovsrätt!”


Vacker död blogg här. Twitter och jobbsökande och familj och kulturanalyser tar all min tid. Dock har jag lyckats gräva upp den rockjournalistiska efterlysningen, och kommer att publicera den artikeln här inom kort. Tills vidare hajpar jag min nuvarande vän och forne bandkamrat Daniels nya webbshop.

Ni hittar utmärkt subkulturell ringmärkning – här.

lördagen den 17:e september 2011

”Jag har aldrig sett så många bandanas och uppflippade kepsskärmar i hela mitt liv”

Jag, David, näve. En i trion fick signera vinyl. Gissa vem.

För tillfället sitter jag fast i ett rockjournalistiskt rättshaveri utan dess like. Det enda jag har tid med är bombmattor á etthundrafyrtio tecken.

Gråt för mig. I alla fall.

I torsdags spelade Dr. Living Dead musik på instrument och jag och David spelade musik på skivor. Detta skedde på Debaser, ett ställe som befinner sig i ett allt snabbare förfall. Jag och min superhårdrockiga partner körde varannan låt. På grund av att han ständigt valde mastodontepos, det tajta spelschemat samt hakets nyckfulla förhållande till sina egna öppettider, hann jag bara välja som följer:

Fucked Up: Police
Bathory: The return of darkness and evil (originalversion)
Suicidal Tendencies: Trip at the brain
Vio-lence: Oppressing the masses
Anti-Cimex: Only in dreams
Anthrax: Got the time
Repulsion: Black breath
S.O.D.: United forces
Integrity: Vocal test/Hollow
Sick Of It All: Clobberin’ time/Pay the price
Cro-Mags: We gotta know
GISM: Death exclamations
Exodus: A lesson in violence
Suicidal Tendencies: Possessed to skate
Sacred Reich: Death squad
Repugnant: From beyond the grave
Autopsy: Ridden with disease
Motörhead: Bomber
Discharge: The possibility of life’s destruction
Spazm 151: Freedom/Tear it up
Darkthrone: Graveyard slut (näst bästa titeln någonsin)
Amebix: Arise (live)
Crucifix: Annihilation
Master: Funeral bitch (bästa titeln någonsin)
Gang Green: Alcohol
Megadeth: Good mourning/Black friday
D.R.I.: I don’t need society
Overkill: Wrecking crew
World Burns To Death: Come and see
Metallica: Motorbreath (hoppa framför tåget-låt)
No Security: Bister verklighet
Merciless: Nuclear attack
Amebix: ICBM

Kudos till David för gott sällskap samt Boris och Dr. Living Dead för att jag fick ockupera dj-båset i några timmar. Det gör jag gärna igen, var som helst.

Om deras framträdande väljer jag att citera Daniel: världens minsta arenashow. Två intron, varav ett är pisspassningen ”Doctor doctor” i Iron Maidens Blaze Bayley-version, kulsprutor, sirener, vepor för trehundratusen – magnifikt. Köp deras lp nu.


Crew: Daniel, Ika, jag. Ingen av oss fick signera ett skit. Dock fick jag till min stil modell Bobby Hambel cirka 1992-1993.

fredagen den 16:e september 2011

André Sandström and the Vileheads


Jag älskar att landets bästa hardcoretrummis André Sandström, längst till höger ovan, närmar sig sitt absolut mest tidlösa stilideal, längst till vänster nedan.



U.X. Vileheads debutalbum ”Hardcore XI” kan ni med fördel köpa – här. Ni kommer ej att ångra er. Richard Hell and the Voidoids äger ni redan. Annars bör ni ångra er.

torsdagen den 15:e september 2011

Shitlick me away



Jag råkade skriva 5 061 tecken (inklusive blanksteg) om att vara full och lyssna på råpunk. Typ. Du hittar texten på Throw Me Awayhär.

Kudos till H.K. som gav mig chansen. Och tjatet.

”Play it once, 138, for old times’ sake”



Ikväll spelar jag skivor – här.

Tar emot önskningar nu, inte när jag står i båset.

onsdagen den 14:e september 2011

Getting the fear: Jag har nog aldrig varit så genuint intresserad i hela mitt liv

Fortfarande världens bästa bandbild.

Alla som inte är Verklighetens Folk debatterar Olle Ljungströms bok.

Glorifieras konstnärers destruktiva missbrukarpersonligheter? Ska en individ tillåtas att gå under bara för att, tja, medmänniskorna omkring tycker att det är fränt, coolt, mystiskt, rock’n’roll-rebelliskt?

Jag glider undan att svara då alla mina främsta idoler skapat sina största verk när de varit som absolut mest väck på det mesta.

Däremot passar jag på med en lämpligt efterlysning på samma tema: 1993 gjorde ”världens fetaste pundare” (deras ord) Poison Idea sin sista europaturné. Portland-gruppen splittrades på vägarna den här sidan av Atlanten. Med på helvetestrippen var Mörat, ett korrupt jävla supsvin till punkare och legendarisk rockjournalist.

Han skrev ett, som jag minns det, massivt reportage till Kerrang! om turnén och sammanbrottet och hatet och nihilismen och mörkret och det gränslösa missbruket och kroppar i förfall.

Jag minns ingen glorifiering. Bara misär.

Jag har inte läst det reportaget på många år. Finns det någon där ute på internet som har tidningen och kan scanna eller fota av det och lalla hela härligheten åt mitt hål? Tjänsten kommer ej att passera obelönad.

Jag är genuint, genuint intresserad. Mer än någonsin förr.


Jag har skrivit om detta historiskt monumentala band många, många gånger. Här är ett tårdrypande inlägg, om ni är intresserade.


Varje gång jag ser den här bilden slås jag av hur absurt det är att jag umgåts med hon som tagit fotot.


Samma band, samma tillfälle, samma fotograf, lika absurt.


Och här är jag och Jerry. Rätt absurt det med. Jag till höger.

Idag anländer skämskudden i storlek XL tidigt


Varför?
Varför?
Varför?

Men, alltså:

Varför?

Finns där ingen i sällskapet som har vett nog att slå näven i bordet?

Kudos till DJP för länk.

Från livströtthet till eufori till lusten att vilja hoppa av samtiden – allt inom loppet av en Exploited-låt på 2.07 minuter


Mitt morgonhumör i bild.

08.48. Olivia Obliteration är lämnad på förskolan. Jag står på gymmet och undrar om det någonsin mer i livet kommer att dyka upp en tidpunkt då jag inte är dödstrött. Vevar igång mp3-spelaren efter slumpens spelregler.

Wattie vrålar med sin oefterhärmliga skotska dialekt:

”SPG fathers destruction!
SPG mothers corruption!
Fuck the SPG!
God damn cunts!
Come on!
The SPG”

Jag blir så kriminellt lycklig och överraskad att jag börjar skratta ogenerat utombords. Högt och länge, där vid vattenkranen. En personlig tränare går förbi och ser ut som att hon funderar på om hon ska ringa polisen.

Jag fortsätter le och älska The Exploited och träna hårt. Minns hur Diana alltid skämtade om just det bandet med just den låten. Funderar kring hur länge hon varit död vid det här laget. Tio år? Elva år? Skäms över att jag inte omedelbart kommer på det och det goda humöret sveps iväg upp i röven på Verkligheten. Byter låt.

Tillfälligheten och ironin väljer ”Leva”, av och med Witchcraft.

Samtidigt tvångsmatar TV11 mig med ett program där en man vill förminska sin pung, medan hans flickvän vill förminska ena blygdläppen. Båda skäms över att deras organ inte är perfekta och jag får se en läkare som rotar i blurrade kön.

Jag kliver av träningsredskapet, när det i själva verket är hela mänskligheten jag vill hoppa av.

Till Diana.

Träningspassets fullständiga soundtrack, vald av slumpen och en mp3-spelare med 16 858 spår.
1. The Exploited: S.P.G.
2. Witchcraft: Leva
3. Darkthrone: Canadian metal
4. Grave: Hating life
5. AC/DC: Gone shootin’
6. Sodom: Nuclear winter
7. Zeke: Chiva
8. S.D.S.: Hell storm
9. Uncurbed: Valum holiday
10. Candlemass: Voices in the wind
11. Mayhem: Chimera
12. Emperor: Wrath of the tyrant
13. Nitad: Sno på jobbet (Obs! Om du blir avtackad på jobbet och chefen frågar ”vad tar du med dig härifrån”, så är det här inte vad de menar.)
14. Widespread Bloodshed: Darkness descends
15. Rudimentary Peni: The death of the author
16. Agnostic Front: Final war
17. DSB: Someday
18. Monster Magnet: A thousand stars
19. Slayer: Evil has no boundaries (live)

De låtar som finns på Spotify har jag sammanställt till en spellista – här. Det blev inte så många.

Soundtrack: ”Nihilistics”, av och med Nihilistics.

tisdagen den 13:e september 2011

Bekämpa den fräscha pursvenskheten

Achtung! Min vän Hanna (UÅHC) är med i en bloggtävling. Läs bloggen här, rösta på henne här.

Om ni inte gör det – ja, då vinner Hitler. Ni har varnats.

När ska jag nomineras til något, vad som helst?! När?!

En recension av världens sämsta film: ”Colombiana”, jag hatar dig

”Colombiana” har enligt IMDB en ungefärlig budget på 40 000 000 amerikanska dollar. Det är med sekundens växelkurs 267 628 109,82 svenska kronor.

Det är väldigt mycket pengar.

Om producenten Luc Besson istället tagit den summan och köpt crack och handeldvapen, och sedan delat ut sina inköp på skolgårdar enligt principen en crackpipa/Glock per barn, hade han, om än inte mindre, så i alla fall inte behövt skämmas mer.

För är det något alla inblandade i ”Colombiana” bör göra är det att skämmas. Från regissör och producenter, via huvudroller och statister, till catering och de som skruvar i glödlamporna i redigeringsrummet:

Skäms ögonen ur er!

Jag ville lämna salongen efter drygt trettio minuter. Nina höll mig kvar eftersom hon av princip måste se klart en film. Efteråt stod vi båda på trottoaren utanför, dubbelvikta av skratt. Det var visningens enda behållning. Hon har avskrivit haveriet som en komedi.

Jag avskriver det som ett hån mot mänsklighetens evolution.

Att plocka ut vad som är sämst i ”Colombiana” är oerhört svårt. Manuset är icke-existerande, logiken likaså. Här finns inte en enda trovärdig karaktär, ej heller en skådespelare med ansats till någon högre ambition än att betala hyran.

Men okej då, här är de fem scener som mest av alla fick mig att vilja gasa gnagare.

1. Stora stygge Farbror Gangster ska visa Lilla Hämndlystna Flickan vad som krävs för att vara en kallhamrad mördare. Mitt på gatan, i fullt dagsljus, sliter han fram sin gigantiska pistol och fyller en förbipasserande bil med bly, mördandes den fullkomligt oskyldige chauffören inför drygt tjugo vittnen.

Sedan står Farbror Gangster och Lilla Hämndlystna Flickan lugnt kvar på gatan, alltmedan han håller fram pistolen och en skolväska: ”vad väljer du, vad väljer du, vad väljer du, du måste gå i plugget för att kunna bli en bra mördare!” skriker han.

Samtidigt kommer polisbilarna med fullt blåljus. De stannar fem meter från paret, viftar irriterat bort vittnen och en jättestor man med hatt och vapen, och bara… är där. Sedan går Farbror Gangster och Lilla Hämndlystna Flickan hem.

2. Lilla Hämndlystna Flickan, numera en vuxen lönnmördare med trådsmalt modellutseende, kommer hem efter att ha tagit livet av en kriminell sydamerikan på ett osannolikt smart sätt. Hon strippar av sig så mycket kläder det går utan att det blir fullt naket, lägger sin tunga automatpistol på bordet, slår på stereon, och iklädd hotpants dansar hon sedan musikvideosexigt för sig själv i en rustik takvåning med Richard Marx-ljussättning.

På det stora hela är två tredjedelar av filmen (minst!) en omaskerad ursäkt för att helt omotiverat visa upp Zoe Saldanas size zero-kropp.

3. Saldanas perfekta mordmaskin har på varje offer lämnat ett visitkort: en jääättestor blomma, målad med läppstift på likets bröstkorg. FBI har efter tjugotvå (22) mord fortfarande inte lyckats lista ut vad det är för något. Med alla sina datorer och smarta skallar och obegränsad tillgång till florister – nej, inte en susning.

Men så! Ett genombrott! En städare går förbi polischefens skrivbord och ser bilden på blomman! Han utbrister Cataleya!” och berättar att han vet att det är en colombiansk orkidé eftersom hans fru är från Colombia. Elementärt!

4. Sexscenerna. Alla. Livet i celibat har aldrig känts så lockande som efter denna överdos av tända ljus, fuktiga läppar, halvslutna ögon och mysteriskt suktande.

5. Slutscenen. Saldanas har dödat alla i hela världen och ska nu, för att vi ska förstå att hon försvinner, gå på en anonym långfärdsbuss i öknen. Men först ringer hon till sin pojkvän som tycker det är helt okej att hon ljugit honom rakt i ansiktet och levt ett dubbelliv som massmördare. Inget krångel, han ba, jag äääälskar dig!

Hon kliver på bussen och ”Hurt”, av Nine Inch Nails men med Johnny Cash, börjar spelas medan eftertexterna rullas upp. Låttexten har inget överhuvudtaget med filmen att göra. Den bara… är där.

Om någon känner för att slå ihjäl Trent Reznor – gör det nu. Ni kommer aldrig att åka dit ty Reznor kommer att kliva ur graven likt en zombie efter denna produktplaceringsvåldtäkt. Tack vare ”Colombiana” vandrar Johnny Cash redan runt på jorden som en levande död.

Summering: Om du tvingas välja mellan att se ”Colombiana” och skaffa en tribal i svanken – välj en tribal i svanken. Herrejävlar!

Att den här avföringen går någon annanstans än direkt till video, är beyond obegripligt. Too extreme.

söndagen den 11:e september 2011

Den 11 september 2001: Ytterligare en dag i hardcorepunkens tjänst



Vi vaknar av telefonen. Jag ligger i sängen hemma hos Jess i Providence, Rhode Island, USA. Hennes mamma ringer för att berätta att världens undergång är här. ”Gott så”, tänker vi skeptiskt, och vevar igång tv:n.

Och se där, tanten har rätt. Min tur att slänga mig på telefonen.

Kvällen innan har mitt band spelat på den legendariska anarkistklubben ABC-No-Rio, Lower East Side, New York City, USA. Framåt småtimmarna den elfte september 2001 delar gänget upp sig: jag och Jess kör till Providence, där vi ska spela samma dag, medan resten av gänget åker till New Jersey.

Så nu ringer jag febrilt för att få tag i de andra. Jag inser direkt hur lång tid det kommer att ta för dem att köra, samtidigt som undergången pågår. Domedagen är trafikstockning.

Turnéledaren svarar. ”Dude, your fucking country is at fucking war, we’re all gonna fucking die, dude, you gotta start driving now if we’re gonna make the fucking show”, skriker jag. ”Idiot”, tänker han skeptiskt yrvaket, och vevar igång tv:n.

Och se där, idioten har rätt. Deras tur att få eld under röven.

Dagen fortsätter. Jag och Jess köper sojalatte. Sedan hänger vi på den för samtiden lämpligt döpta skivaffären Armageddon Shop. En man i en pickuptruck kör förbi och skriker ”fucking towel heads” åt oss. Jag köper Bruce Springsteen- och Ted Nugent-vinyler för en dollar styck. Allt faller på plats.

Mina bandmedlemmar dyker upp.

Under kvällen lämnar Dropdead mikrofonen öppen innan sin spelning så att vem som helst kan kliva upp och prata om det som hänt. Saker sägs. Tårar gråts. Mangel vevas.

Vi spelar. Stämningen i den fullpackade lokalen är mycket, mycket, mycket märklig, samtidigt som den, för att använda en blöt rockjournalistisk disktrasa, är så elektrisk att mitt hår sprakar.

Publiken exploderar. Saker sägs av mig och Fredrik. Folk jublar. Mosh dansas. Scener dajvas. Jag har så stora hål i mina jeans att det finns risk för att göra en Taake. En kvinna fotograferar mina hål.

Vi regerar.

Dagen efter går vi upp, kör till en annan stad och gör samma sak igen. Internationell hardcorepunk får aldrig låta sig stoppas av internationell terrorism.



Bonus 1: Ännu en koppling till den här berättelsen hittar du – här.

Bonus 2: Jag skrev en turnédagbok till Maximumrocknroll om dessa fyrtio spelningar på fyrtiotvå dagar. Här nedan ser du hur Christoffer tjugofyra år gammal tänkte och skrev om den elfte september 2001.

Varning för engelska och viss inslag av grov gravskam.

Omslag.

1.

2.


3.

Soundtrack: ”But life goes on”, av och med Nihilist.

lördagen den 10:e september 2011

fredagen den 9:e september 2011

”I’d rather drink than fuck”

Bartender, Ika.

Efter trettiofyra år av mitt liv har jag äntligen lyckats bli stammis på ett ställe. Min och Ikas dyrkan av drinkarna på Indigo har resulterat i en familjär stämning med bartendern. Det känns som att vinna på lotto.

En dag bara händer det.

Vi morsar och snackar skit, och igår bjöd han på sponken, samtidigt som han råsågade vår fäbless för Fireball. Gott så.

Jag har för mig att det finns ett ”Rocky”-strip om baksidorna med att vara stammis, men än så länge är det som att solen ler mot mig.



Idag betalar vi bot genom att lägga på extra vikter på gymmet, samtidigt som vi lyssnar på Disfear, Projext X, No For An Answer och Limp Wrist. Och kanske den här låten:


Däremot lyssnar vi inte så mycket på Sick Of It Alls nya album ”Nonstop” där de spelat in gamla klassiker på nytt. Varför? Så onödigt.

Husmoder 138



När din deodorant börjar sina, klipp av toppen på tuben och häll i lite vatten. Sedan tejpar du på ändan och skakar om. Voilá! Många fler odörfria dagar blir din bonus, och du spar pengar samt miljö.

Cornelia: Nu börjar det se väl snålt ut alltså.

När vi ändå är inne på pengar, miljö, snålhet: I MTG-husets personalmatsal finns bara engångstallrikar, pappmuggar och plastbestick. Och ingen som helst ansats till sopsortering.

Det kan vara bland det mest ondskefulla jag varit med om.

”A change of speed/A change of style/A change of scene/With no regrets/A chance to watch”


Morgonen då jag klev över stängslet och blev en helt vanlig pappabloggare, var morgonen då jag upptäckte hur glad en simpel gnuggis kan göra min dotter.



I lurarna: Death From Above 1979.

För övrigt är det beklämmande hur genomusel den nya The Devil’s Blood-låten ”Fire burning” är. ”Idol”-wailande och musikskoleriffande gör ingen get vare sig särskilt glad eller ockult. Dags att begrava det bandet nu. Synd på en så rar demo.