måndagen den 31:e oktober 2011

Metallica + Lou Reed = carpe diem tatuerat i svanken på en 19-årig backpacker (Redux)

Jag skrev först en relativt annorlunda version av Metallica/Lou Reed-betraktelsen till Aftonbladet Kultur. Åsa underkände den.

Så jag skrev en relativt ny version som gick i tryck idag. Enligt min full transparens-policy publicerar jag min refuserade, oredigerade och ej korrekturlästa text nedan. Fuck you, torpeder.

I övrigt säljer jag t-shirts och skivor på Tradera – här.

Nu börjar texten.
Det var Refused som fick mig att bilda mitt mest framgångsrika band. Inte för att de var bra eller politiskt inspirerande, trots att de var både och. Utan för att de läste böcker.

Jag hatade det.

I min värld kom rasande rock’n’roll och hård hardcorepunk inte från text tryckt på papper, utan från dumhet kombinerat med ännu dummare spontanitet. Gatan. Punkt.

När Lyxzén och kompani började posera på Umeås stadsbibliotek, kokettera med skrivmaskiner och namnge franska situationister, var måttet rågat. Jag drog igång en punkgrupp som inte tänkte efter det minsta innan vi skapade. Korta, snabba chocker – ut med skiten!

På en av våra tidiga konsertaffischer var parollen ”Bojkotta valet!” (oklart vilket), medan bandbeskrivningen oavsiktligt felstavad som ”anti-intelektuellt mangel”. Ja, uppenbarligen.

Tyvärr väcker inte det högaktuella Metallica/Lou Reed-projektet, inspirerat av tyska författaren Frank Wedekind (1864-1918), samma lustar att spela rå och korkad musik. Det enda det motiverar till är att ta på sig ett självmordsbälte, kapa en jumbojet, och sedan krascha flygplanet in i Lars Ulrich slott.

Jag har självklart inte läst Wedekinds pjäser ”Erdgeist ”och ”Die büchse der Pandora”, som är grogrunden för den drygt 90 minuter långa metalkonstkreationen ”Lulu”. Men jag är ganska säker på att författaren ett sekel senare inte ville ge upphov till att mumien Reed läser Öppen scen-lyrik över ABF:s mest oslipade studiecirkelriff.

Medan jag plågar mig igenom mastodontmassakern hör jag i min skalle hur Lars Ulrich håller en fiktiv monlog på vidrigt nasal danskengelska: ”You know man, it’s like, you know, a book dude, and also like, a play, and then it’s like, you know, art.”

Nej Lars, det här är inte konst.

Det här är ljudet av fem biljonärer med de kreativa ådrorna sedan länge fylla med hundbajs, och som nu lärt sig läsa och inbillar sig att något gott ska komma ur det.

Det gör det inte.

Musiker av båda könen – detta är ett skammens område där män och kvinnor är jämställda på ett unikt sätt inom rocken! – som hänfaller till att bygga sina verk på berättande litteratur, poesi och/eller teater, borde få sina rocklicenser indragna. Permanent. Och då har jag inte ens öppnat den skämslåda där Bibeln fungerar som inspiration.

Enda gången en beläst image fungerar är när hårdrockare bygger låtar på ”Sagan om rin…”. Nej, förresten. Det var inget. Rockers just shouldn’t read.
Christoffer Röstlund Jonsson

Om du slår upp ordet ”köttfri” i SAOL, så är där varken bild på ko eller kyckling


Jag trodde inte att det kunde blir mer bottenlöst patetiskt än Nordic Lights försök att åka snålskjuts på ett bra initiativ.

Men jo, se – det gick alldeles utmärkt! Värdigt.

Metallica + Lou Reed = carpe diem tatuerat i svanken på en 19-årig backpacker



Idag råkade jag peta in cirka tvåtusen tecken om Metallica och Lou Reed på Aftonbladet Kultur. Finns på internet här och på avfotograferat papper ovan.

Notera dock att texten sopats helt ren från citattecken. Jag beklagar.

fredagen den 28:e oktober 2011

Got merch?
Into does.


Ville bara säga att min kompis Into gjort egen merch för att förstärka sitt varumärke som medmänniska. Första given: t-shirt, limiterad till hundra exemplar. Det var allt.

Och just ja, Into var inte på Saviours. Han var på Bob Wayne. Det var tydligen hur fränt som helst.



Om någon vill höra mig prata veckans nyheter med två rimliga motormunnar till medmänniskor – Malin och Cecilia – kan ni göra det på radion, på internet, här.

Skevrock



On the flip side: turnékamraterna Green & Wood var doomigare heavy metal med stiligt stulen sjuttiotalskänsla. Jag uppskattade den skeva falsksången på plats och uppskattar än mer lp:n ”Devil’s plan” hemma i vardagsrumssoffan. Testa.

Full transparens: de delar trummis med Saviours (nedan).

To the riff possessed


Det var inte en klassisk spelning. Inget du skulle varit där-ögonblick. SavioursKafé 44 kommer inte att eka genom historien.

Men det var en förbannat suve-fucking-rän konsert och definitivt ett av de bästa framträdanden jag sett under hela 2011.

Ha då i åtanke att jag bara under festivalsäsongen såg i runda slängar 40 000 000 000 000 minuter rockmusik å yrkets vägnar.

Det var som att misshandlas av Metallica 1983, när de staplade Diamond Head-covers på varandra och de egna låtarna var löjligt uppenbara NWOBHM-plundringar.

Med Dave Mustaine. Utan Lou Reed.

Jo, absolut, det är ett antagande då jag inte i egen köttslig person såg Metallica för snart trettio år sedan. Men energin! Den råa jävla kärnkraftsenergin kombinerad med magiskt motoriserade riff från England i skarven mellan sjuttio- och åttiotal, gör liknelsen oundviklig.

Att det sedan bara var en handfull fanatiker på plats, som alla dyrkade, gjorde den gamla känslan än starkare. Saviours karatekickade torpederna åt helvete, sket i hur få skallar som var på plats och ägde Södermalms alla vinklar och vrår. Klichén ”vi struntar i om det är femtiotusen pers eller fem pers plus en tandlös hund, vi ger järnet ändå” har aldrig ringt i klockan så hardcoreäkta och hårt.

Bonus: hälften av publiken var dyngraka finnar som ramlade runt som bara dyngraka finnar kan. Stämmer, inte så mycket Metallica 1983.

Men satans vackert.

Ika naglades fast vid väggen av chock. Hon väntade sig ett ”sunkigt hardcoreband” och fick smutsig heavy fucking metal rakt i nunan. Efteråt sprang hon genast och köpte en fysisk t-shirt och ett fysiskt album. Som sig bör. Support the scene, dude.

Däremot undrade både hon och Andy”var är hårdrockarna?”. Ja, var? Var befann sig alla Petroff-pajar, spetsiga raggarskor och jeansvästar med tygmärken?

Kort sagt: var höll trvefolket hus? Inte på Saviours i alla fall.

Deras förlust.

Gitarr. Full transparens: jag har tydligen badat naken med denne man en sommarnatt i Norrland. Jag bodde i Umeå Hardcore och han spelade i ett turnérande emoband. Ingen av oss minns händelsen.

Bas. Ja, det var precis så lite folk som det ser ut att vara.

Bas och gitarr.

DIY och droger.

Krille och finnar. Ett stabilt gäng gick av båten på morgonen, bärandes sprättade starkölsburkar. Sedan befann de sig i Koff-skarpt läge hela dagen, hela kvällen och en bra bit in på natten.

De lockade oss till sitt hemland: ”Come to Finland. We have gig. With weed, speed, strippers and chainsaws”.

Oklart om just de här människorna har en konsert med sitt band, eller om de bara refererade till konserter i Finland i största allmänhet.


Svenskar och amerikaner utan hasch, tjack, strippor och motorsågar. Med andra ord lite nyktrare.

Soundtrack: Nya Megadeth, som har en fjortiztitel.

torsdagen den 27:e oktober 2011

Den kriminella uppsynens återkomst


För er som inte vill gå på det här ikväll – dit jag ska – finns alltid det här. Arrangörerna (full transparens: jag känner dem) hälsar följande:

”Om dina trångsynta läsare behöver nån form av hårdrockskoppling så kan du ju nämna detta:
* turnerat med Pentagram
* har delat vinylsjua med Exodus
* spatserar runt i GG Allin-tischa för jämnan
* ger ut skivor på Century Media
* polare med Phil Anselmo
* ska spela på Roadburn 2012
* alltså mer metal än tönten Blood & Vomit någonsin kommer bli”

Själv har jag tidigare skrivit om fashionbusen Bob Wayne här och här.

onsdagen den 26:e oktober 2011

”Please, save us/Bring us his trembling heart”



Läs. . Se.


Orelaterad, fantastisk låt.

The time of all bands evermore



Här ska jag trippa som på minerade äggskal då jag har den yttersta yrkesmässiga respekt för Niklas Wahllöf. Men tyvärr kan jag varken som rockjournalist eller musikfanatiker känna igen mig i en enda stavelse han skriver. Just idag.

Texten finns inte på internet. Men den går ungefär så här:

”…vittnar om att i åtminstone England kan band fortsätta att spela, att det finns en publik som följer med upp i åldrarna och fortsätter gå på konsert. Banden må vara evigt förknippade med sin utdöda subkultur, och numera egentligen ’för gamla’ att företräda den på scenen. Ändå fortsätter de. Ändå kommer folk för att se och höra dem en kväll. Så är det knappast i Sverige.”

Och sedan så här:

”Såvida det inte handlar om visa eller jazz, eller rock som förhåller sig mycket trogen Bob Dylan, kan ett band omöjligen fortsätta i den stil som de kom fram i. De kan inte fortsätta spela alls. De är gammalt, säger den trendkänsliga publiken och rynkar på näsan, de är pinsamma, ingen vill se dem. För i långt framskridna – i alla fall när det kommer till präktiga saker – Sverige kan man bara rocka i några år, sedan får man allt ta och borsta av sig, göra högskoleprovet och bli ingenjör.”

Det rundas av som nedan:

”Och bevisa att i Sverige är musiken bara en ungdomlig pose, för såväl band som musik, och egentligen inte betyder någonting alls.”

Vi lever i en tid då alla band i alla genres finns och de drar fulla hus, stora som små. Antingen har de aldrig lagt ner eller så har de återbildats en, två, tre gånger.

Detta är en era då nostalgin fullständigt håller på att kväva alla andra aspekter av rockmusiken. De över trettio vill bara betala för att se sådant de vet att de kommer gilla, då de gillade det när de var yngre.

Nya band? Humbug! Intresset dör allt snabbar ju närmare medelåldern kryper. Lalla på med det trygga, säkra, bekanta tills kistlocket läggs på.

Jazz? Visa? Bob fucking Dylan?

Eh. Hårdrock, någon?

Sveriges näst största festival Sweden Rock bygger uteslutande på gamla blyrövar som inte har vett nog att sluta innan likstelheten slår till. Folket dyrkar dem. Deras närmaste konkurrent Metaltown toppade i år med ett nittiotalsband som inte ens varit dött särskilt länge. Tjugofyra tusen pers gick bananer, vilket fick Fredrik Strage att skriva en folkmordskrönika som tydligen numera är för stark tobak för DN, då den plockats bort från internet. Du kan läsa delar av den – här.

Så, vilken verklighet är det Niklas Wahllöf beskriver?

Jag slutar här. Äggskalen börjar skära in i huden. Istället skeppar jag ut två relativt nya band som spelar relativt gammal musik.

Ett här, ett till här.

Väl mött.

…och jag vill inte ens prata om att Skunk Anansie, det absoluta bottenskrapet ur nittiotalets rännsten, finns igen och spelade på Berns.

I Stockholm. I år. Dö.

Teaching you the fear (of assholes)

Tattoologist – bloggen som är för tatueringar vad Aids var för det fria sexet – har skaffat sig en ”Submit your tattoo”-knapp.

Jag har dragit mitt strå till stacken. Har du?


Tidigare attacker mot skändligheten här och här.

Catch you on the flip side


Idag var jag med i P3:s ”Flipp eller flopp”. Det var helt icke-ironiskt superkul. Du kan lyssna på programmet på internet – här. Klicka på ”Senaste sändningen” i högerspalt.


Kudos till Linnea Henriksson och Tara Moshiz. Även kudos till Anton Almqvist, som inte är på bild men ändå var hardcore.


Här är loggan jag ritade under programmets gång. Oklart vad det står. Nicke Andersson I ain’t.

”Christoffer Röstlund Jonsson fattar ju inget”


Jag recenserar Metallica & Lou Reeds ”Lulu” – här.

Och här får jag ohemult mycket skit för min åsikt. Bloggaren frågar:

”Har Christoffer inte förstått att detta inte skulle bli någon ’vanlig’ Metallica-skiva? Utan mer ett konststycke?”.

Jag svarar att absolut, jag vet att det inte är en ”vanlig” Metallica-skiva, och synar med en motfråga:

Blir skivan bättre om avsändaren är annorlunda?

Jag lämnar golvet öppet för debatt.


måndagen den 24:e oktober 2011

Vi betackar oss för skämt om ”Den sista färden”



Lite reklam för att överbygga min frånvaro.

Mer info – här.

Full transparens: Jag känner klubbansvarig Daniel.

söndagen den 23:e oktober 2011

”Massacre of innocence (Vegan chili attack)”



Jag förlorade min chilioskuld till ett helveganskt storkok.

Jag fick ett recept från De:Nihil Records som jag sedan modifierade, personifierade samt experimenterade med. Det blev riktigt bra, även om jag i efterhand önskar att jag dundrat på med mer hetta, mer selleri, mer lök, mer vitlök. Mer allt, kort och gott.

Men som sagt – det var första gången jag prövade.

Ingredienser
1 liter torkade sojastrimlor
1/2 dl olja
5 klyftor vitlök
1 stjälkselleri
1 gul lök
3 torkade anchochili
1 chipotlechili
2 japalenos
Piripirisås efter vett och sans
Habanerosås efter vett och sans
Liquid smoke efter vett och sans.
1/2 dl mjöl
1 dl stark chilipulver
Grönsaksbuljong, ett par tärningar
1 burk krossade tomater
1/2 l Heineken 3.5
1 msk spiskummin (som jag glömde)
1 msk oregano (som jag glömde)
1 msk malen koriander (som jag sket i då jag hatar koriander)
salt
peppar

Gör så här i 13 steg
1. Koka sojastrimlorna i buljong 10-15 min. Krama ur vattnet.
2. Rensa bort stjälkar och frön från anchochilin. Koka den under lock i 15 min. Ställ den sedan åt sidan. Spar vattnet!
3. Rensa och hacka resten av chilin.
4. Bryn strimlorna i olja.
5. Grovhacka vitlök, selleri, lök. Bryn allt tillsammans.
6. Lägg sojastrimlorna och det andra i en riktigt stor gryta.
7. Blanda mjöl och chilipulver. Strö det över allt i grytan.
8. Sila av den kokta chilin. Spar vattnet. Mosa chilin.
9. Tillsätt alla chilisorter i grytan.
10. Häll på chilivattnet, de krossade tomaterna och öl tills det täcker sojastrimlorna. Blanda i en buljongtärning. Kör på med piripiri och habanero. Var inte blyg. Kör på med Liquid smoke. Var varsam.
11. Koka upp, sänk värmen. Låt sjuda.
12. Blanda i spiskummin, oregano, koriander om du kommer ihåg. Det gjorde inte jag. Smaka av med salt, peppar – undrar om jag gjorde det?
13. Låt sjuda i 40-60 min. Klart.

Servera med nachos och rostat, supervitt vitlöksbröd. Till detta drack vi Satyrs superdyra rödvin.

Jag gjorde allt det ovanstående i fredags kväll. Lät chilin stå i grytan på diskbänken över natten. När det blev dags att värma på den för lördagens frosseri tyckte jag att den såg väl torr ut.

Så jag körde i ännu en burk krossade tomater, en halv halva rödvin, en buljongtärning samt mer habanero.

Väl mött. Lycka till. Lämna rapporter.

Soundtrack för matlagningsmassakern hittar du längst ner här. Mer vinyltips samt hur mycket mat som blev kvar ser du här.

”Graffiti är ett av hiphopens fem element. Eller, är det fyra element? Ja, det är ett element i alla fall.”



Jag skrev en artikel till gårdagens Liljeholmen/Älvsjö. Du hittar den på internetsidorna sexton samt sjutton – här

Observera att titeln på denna bloggosfärattack inte ska lastas någon av personerna som intervjuas i artikeln. Den kan bara lastas mig.

Jag: …sedan är det ett jäkla tjat om att graffa.
Anna: Graffa? Vad är det?
Jag: Graffa, måla graffitti. Graffiti är ett av hiphopens fem element.
Anna: Jaha.
Jag: Eller, är det fyra element? Ja, det är ett element i alla fall.
Anna: Eh.

Soundtrack: En samlingsvinyl vid namn ””Hardcore unlawful assembly”. I like cola and nervous corps.

lördagen den 22:e oktober 2011

Singelklubb #138

Lust for leftovers.

Jag och Anna äter oss in i matkoma via ett veganskt chilistorkok. Receptet dyker upp imorgon, men tills vidare får ni nöja er med vårt soundtrack. Inspirerad av onsdagens vinylkaos på Riche kör vi sjutumsroulette i min samling. Vi spelar varannan singel, tagen ur hyllorna helt på måfå. Det blev som följer:

Mörser/The Swarm split
Rupture/Slavestate split
Skitkids/Nightmare split
The Comes: Waving tits
Atake: March to the gallows
Nifelheim/Sadistik Exekution split
Damad: Rewind
Wasted Time: No shore E.P.
Nausea (LA): Psychological conflict
Charles Bronson/Ice Nine split
Young Wasteners: Waiting
GISM/Sic splitlive
Age: The spider rules your emotions
Graveyard: Hisingen blues
Balance Of Terror/Straight To Hell split
Dropdead/Unholy Grave split
Defector: Punk system destroy E.P.
Confront: Payday
U.X. Vileheads: First E.P.
Gadget/Exhumed split
V/A: Single ticket to paradise (Powerage, Permanent Damage, Human Beings, Tatuerade Snutkukar, Cancerous Growth, Cheetah Chrome Mother Fuckers, Rattus)

Bildtgasattack

”De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa.”

Jag säger den för tiotusende gången: Lena Andersson, fuck me and marry me young.

Bra gas.

Bättre gas.

När mitt ego glömmer att kokettera genom att skriva checkar som inte saknar den minsta täckning

Helt glömt: jag intervjuas av ett fanzine – här.

Lagom avspänd och ödmjuk, som alltid.

fredagen den 21:e oktober 2011

”I take pictures of you?! Not for internet! Only for private use! And print! Click, click!”

En efterlysning!

Maximumrocknroll, världens äldsta punkpublikation och den enda tidning störd nog att en gång sätta mig på omslaget, behöver hjälp från landets rockfotografer. De håller på att göra ett fotonummer och har inget från Sverige.

Och då menar jag inget.

Plåtar du nutida akter inom hardcore, punk och hardcorepunk, skriv till mrrSNABELFUCKINGAmaximumrocknroll.com. Glad amatör som råbarkad scenveteran.

Ja, detta är gammelmedia.
Nej, du får inget betalt.

Och dagen i övrigt, min sista vardag som arbetslös? Ja, den bjuder på såväl subkulturellt fashionfascistisk ringmärkning, som fredagsmys med storkok.


Förr: fult hål på benet. Nu: retrokorrekta och saligt hädangångna hardcorelegendarer från Köpenhamn.


”Pappa! Du har gammal gubbe på benet!”


De:Nihil lallade på med ett veganskt chilirecept. Jag styr ikväll…



…imorgon kokar vi på igen för Luftwaffe Sagers besök. Om receptet duger lägger jag ut det här. Väl mött.

Soundtrack för chili: ”Helvítismyrkr” av och med Arckanum, ”Relentless onslaught” av och med After The Bombs (magnifik crustmarmorering!), ”Fy fan vad jag hatar dig” av och med Makabert Fynd, ”40 000 døde barn” av och med Bannlyst. Samt Bombstrike.

Spiral archeologist: Umeå Hard Core, ett växthus för elitistiska rockjournalister

Tidigare i veckan intervjuades jag av Folkrörelsearkivet i Västerbotten angående Umeå Hard Core (mer info här).

I jakt på fysiskt material att bidra med, grävde jag fram den här biljetten ur en dammig gammal låda:


Även andra arkeologiska klenoder flöt i land från samma ursprungskälla:


Osäker på exakt när glasögonen och världens märkligaste frisyr förevigades av kameran. Gissar på klass åtta eller klass nio. Jag minns hur extremt stolt jag var över t-shirten från Celtic Frost, köpt på familjesemestern till London.

Prestigen exploderade när Andreas ”Adde” Nilsson – då i Ancient, nu i Naglfar – sa”cool t-shirt” till mig en kväll på Galaxen. För i helvete! Han var både äldre och med i ett fränt band!

”Enda exemplaret i Sverige” pep jag som svar utan att ha några som helst belägg för det. Elitist, redan då.

Och ja, t-shirten finns kvar och används ännu.


Umeå Hard Core – den kriminella uppsynen.



Här är en högtravande och pretentiös sak jag skrev till Final Exit retrospektiva återutgåva för några år sedan. Biljetten ovan spelar en ledande roll.

Kopiera bildadress, klistra in i nytt fönster, zooma, läs.

Soundtrack: ”The final agony”, av och med Zouo.

torsdagen den 20:e oktober 2011

Estetisk rensning (av telefon)

Min mobiltelefon säger halt, här får inga fler bilder passera. Så jag sållar och sovrar och finner två ögonblick från den gångna sommaren som internet omöjligt klarar sig utan.


Stockholms näst bästa kinarestaurang är betydligt bättre på att laga mat än på att beskriva sina rätter.


Kollegan Mattias Kling intervjuar Kreators Mille Petrozza på Getaway Rock i Gävle. Notera med vilken intensitet jag håller i kameran. Se resultatet – här.

Så. Ett steg närmare att fylla internet. Jag rundar av med en betydligt nyare bild, från denna tillställning.


Ord är överflödiga. Kudos till Viktor för bilden.

BSS: Bevara Salladen Svensk



Idag hade Den Pursvenska Pizzasalladeliten sammanträde igen. Finns inget mer att säga om det. Vill bara påtala att det går att få quorn på pizzan i Gamla Stan. Vallfärda, vegetarianer!

Seven inches of pleasure does Riche: What was said and where it went and who played what

Så här går det när du glömmer stämma av kvällens stil med bästa vännen. Tut-tut-tvillingarna FTW.

Jag och Ika ger oss alltså på klubben Sjuan på Riche Lilla Baren. Konceptet är lika enkelt som klockrent kul för hela familjen:

1. Ta med dig en bunt vinylsinglar.
2. Skriv upp dig på en turordning.
3. Spela tre låtar på samma stereo när det är din tur. Inget mixande!
4. Börja om från ettan igen.

Jag spelar som följer:

Venom: Warhead
Syphilitic Vaginas: In devil night
W.A.S.P.: Chainsaw Charlie (först fel sida, sedan fel hastighet)

Void: Who are you? (live, trettonde februari 1983)
Antisect: Out from the void
The Vectors: Rape the pope

Poison Idea: Just to get away
Gauze: Pressing on
G.I.S.M.: Death, agonies and screams

Judgement: Night brings
Misery: Midnight (här blev jag avbruten av stängning)

Dock vill jag hävda att Riches vinylspelare går för fort. Kräver kontroll!

Ika, Krillebus, Jonas.

Jonas dyker upp och spelar naturligtvis bara punksinglar värda kring tusenlappen styck. Vi pratar om att han förmodligen är den ende i hela Sverige som inte försöker sälja in sig själv som ”gammal hårdrockare”.

Han har aldrig någonsin lyssnat på hårdrock, helt enkelt för att ”när den första musik du hör i ditt liv är The Dead Kennedys är det ganska svårt att gå igång på Dio.” Rimligt.

Det är som att jag har sällan blir imponerad av The Stooges eftersom jag upptäckte Napalm Death före. Svårt att toppa den råa kraften.

Jan, Ika.

Jan dyker upp och spelar Bad Brains på återutgiven vinyl. Ika spelar Black Flag och Bomb The Bass. Mycket b.


En grafisk profil blir aldrig så fulländad som när den härstammar från Void och 9:30 Club, Washington DC, USA, 1983.


Mot slutet av kvällen blir turordningen lätt anarkistisk.

Soundtrack: ”The dead end”, av och med Abandon.



onsdagen den 19:e oktober 2011

Seven inches of pleasure does Riche



Ikväll ska jag och Ika försöka få spela vinyl på SjuanLilla Baren Riche. Jan Gradvall har kallat klubben för ”semilegendarisk”. Får vi lira hoppar den upp till hellegendarisk.

Ovan ser ni min selektion. Lite svenskt, lite UÅHC-patriotism, lite japanskt, lite brittisk, lite amerikanskt. Ett smörgåsbord av yppersta kvalité.

Vad Ika tar med sig är högst oklart.

Soup heil: Det var en pumpasoppa utan krångel

Tävlingen är nu över. Har du vunnit har du fått epost. Lovisa meddelar att receptet lyder som följer:

Soppjäveln
1. Köp en sån där pumpa, sort butternut.
2. Skala, skär i bitar.
3. Fräs pumpa och typ en, två hackade gula lökar i orimliga mängder smör. Kanske någon vitlök.
4. Häll på vatten så att det täcker. Om du är vego – häll i grönsaksfond. Om du är prokött –använd kycklingfond.
5. Låt koka ihop.
6. Mixa slätt med en stavmixer.
7. Peta i rejält med kryddor – salt, peppar, kanske chipotlechili.
8. Stek svamp i smör.
9. Smula ner chevréost i soppan. Toppa med svamp och färsk salvia. Om du gillar kött - toppa med rimmat sidfläsk.

Alles klar. Njut omgärdad av vänner, rödvin och rävjaktstapeter.

Den futila dumheten i att försöka vara elit genom att kokettera med världens största band



Nina: Snygg t-shirt, jag har en likdan.
Jag: Fast det här är ett original. Det är min första bandt-shirt någonsin. Fick den på min födelsedag när jag gick i sexan, av mamma.
Nina: Oj, du måste ha varit jättetjock då om du fortfarande kan ha den.
Jag: Eh.
Lovisa: Vad välbehållen den är. Du kan köpa en exakt likadan för tvåhundra spänn på H&M.
Jag: Fast det här är ett original. Jag har haft den sedan jag var tolv!
Johan: Jobbigt att behöva dra den storyn varje gång.
Jag: Det är ett original! Gah! Gah! Gaaaah!


För övrigt var jag den enda igår som var emot historierevisionistisk censur av litteratur samt övriga kultur- och konstyttringar.

Men är verkligen gräs samma sak som hasch?



Dagens insats inom rockjournalistiken hittar du – här.

Soundtrack: ”Carnival is forever”, av och med Decapitated. Metal för uniformerad polis enligt Daniel.

Soup heil: Bli en vinylvinnis utan krångel

”Vad är det här? Den ska jag allt lägga mina små syltfringrar på…”

”…jaha, en cover på ’Under my wheels’ alltså, jo jag tackar! Undrar om den är lika bra som den version Alice spelade in med Axl och Slash till ’The decline of western civilization part 2’-soundtracket.”

Tre dagar utan en insats i bloggosfären. Det är den längsta paus IJCHE haft sedan starten för drygt tre år sedan. Inte okej.

Jag försöker nu chockstarta med en vinyltävling, och hoppas på att livsnjutandet ska återvända.

Tävling
De:Nihil Records har släppt Dead Man och Spiders på var sin sjutumssingel. Jag lottar ut två paket innehållandes båda släppen.

Så här vinner du:

Johan, Nina, Lovisa, Sandy.

Igår var jag hos Lovisa…

Soppa.

…hon bjöd på middag i sitt grandiosa kyffe med rävjaktstapeter på Östermalm…

Den gamla skolan.

…sedan gick vi på ett antikt murvelhak där det kändes som att vara på ett bibliotek…


Ika, Krillebus.

…och efter det fick jag åka och lösa ut en kulturjournalist utan pengar, från en finkrog på Kungsholmen. Det kändes än mer old-school.

Frågan: Hur många var vi kring bordet och vad åt vi för typ av soppa?

Lämna ditt svar och ditt soppgissning som kommentar. Glöm inte att även skriva din epost. Jag drar de två som kommer närmast när det gäller djuptallrikens innehåll. Kör!