onsdagen den 30:e november 2011

”The nigth wind blows away seven centuries”



Som sagt: Jag och Ika spelar skivor på Dwarves/Beast-giget nu på fredag. Vi har satt ihop en liten spellista för att entusiasmera pöbeln. Ni hittar den – här.



I övrigt tillbringar jag kvällen med att läsa Frank Millers starka tobak ”Holy terror”, samt lyssna på Magnus Pelander och Pentagram. Den senare limiterad till fyrahundra exemplar, där jag har nummer etthundratrettioåtta. Givetvis.

Det enda jag kan tänka på är att när Bewitched släppte sitt debutalbum 1996, stavade de fel på omslaget. ”Holy whore” blev ”Holly whore”. Givetvis.

Satanist i snickarbyxor



Jag recenserar nya Venom. På papper ovan. På internet - här. Vill någon höra Ika och Jon prata om sin bok, så går det alldeles utmärkt nu på torsdag på Kulturhuset i Stockholm. Info - här.

Ses där.

tisdagen den 29:e november 2011

Döden (på larviga fötter)


Autentisk konversation i en anrik musikstudio, för dagen konverterad till tv-studio av ett produktionsbolag. Klockan är cirka 09.38.

Jag: Tänker du ofta på döden?
Praktikant född på nittiotalet: Eh. Nej.
Jag: Det borde du kanske börja göra.

(en liten stund senare)

Praktikant född på nittiotalet: Meh! Åh! Varför är mina strumpbyxor prickiga? Kolla, de är alldeles fläckiga här och här.
Jag: Får det dig att tänka på döden?
Praktikant född på nittiotalet: Eh. Nej.
Jag: Tänk om.

Under hela konversationen sitter Gustav och söker fakta om självmordsstatistik på internet, efter att praktikanten född på nittiotalet dragit till med att styva tio procent av Sveriges befolkning tar livet av sig. Varje år.

Gustav kommer fram till att Litauen leder den europeiska ligan.

Allt detta startade efter att jag konstaterat att det är en generationsfråga att ingen av dem kan relatera till vare sig Neneh Cherry eller ”Buffalo stance”, medan jag i min tur aldrig hört Adele.

Och är rätt nöjd med det.



Soundtrack: ”Dopesmoker”, av och med Sleep, efter att ha köpt flygbiljett till Roadburn 2012 för sexhundrasextiosex kronor.

Jag: Älskar du Sleep?
Cornelia: Nej.

Dvärgbest feat. garanterad penischock



På fredag snurrar jag och Ika förinspelad musik på Dwarves/Beast-giget på Strand. Mer info på internet hittar du – här. Några önskemål?

söndagen den 27:e november 2011

Medelklasspunkposör, is I


Igår firade vi av Grundbulten in i döden. Det var en fantastisk kväll och precis det punkstök som mitt hardcorehjärta behövde efter att ha varit isolerat i en metalbubbla det senaste året. Samtidigt vore det förmätet av mig att säga att jag kommer att sakna stället.

Under det år Grundbulten existerade lyckades jag ta mig dit tre gånger totalt – inklusive den här helgen. Jag har missat många bra konserter. Det är ingens fel utom mitt eget. Mer om det senare.

Den senaste tiden har det, tack vare det oändliga internet, sipprat ut rejält bitterhet och besvikelse från de engagerade arbetshästarna bakom Grundbulten. Idéela krafter, det som är stommen i do it yourself-rörlesen motståndskraft, har saknats och ett fåtal fanatiker har slitit ut sig. Och nej, rent ekonomiskt har det inte heller gått runt. Som det står på hemsidan som info inför avslutningshelgen:

”Vi kommer behöva er alla för att kunna ro iland det här. Arbetskraft och pengar saknas, sopor och skulder finnes. December dedikerar vi till att återställa lokalen till befintligt skick. Mer info om arbetshelger kommer och vi hoppas att vi kan göra det tillsammans!”

Jag känner stor sympati med de som investerat svett och egna pengar i något som nu går åt skogen. Samtidigt är det svårt att bortse från att slutet var förutsägbart. Låt mig förklara:

Den här delen av punksfären är den mest obskyra. Det är hardcoremusik för människor som är hardcore. Och vi är inte många som frivilligt ställer oss i en mörk, svettig källare för att lyssna på något som för ett otränat öra låter som en väldigt arg person sparkandes oljetunnor nedför en ståltrappa. Som sig bör.

Jag skulle ljuga om jag förnekade att en liten, liten, liten del av attraktionskraften ligger i obskyriteten och exklusiviteten.

Men med det kommer även att det är ett mindre antal människor inblandade i vad vi löst kan kalla scenen. Och ju mindre skaran är, ju färre människor finns där som själva är villiga att hugga i. Ändå finns där inget egentligt intresse av att locka till sig fler. Att göra reklam för sin verksamhet? Nja. Helst inte.

Till ovanstående matematik tillkommer att scenen i sig går igenom trendkurvor, precis som alla subkulturer. DIY-punk är ibland mer populärt, ibland mindre. Ett exempel från nittiotalet: Oi Polloi och Counterblast drog sexhundra personer ut till Fullerstahuset i Huddinge. Idag, 2011? Inte en chans.

Och – här är kärnan i mitt resonemang – vi som var med då och som fortfarande älskar musiken och scenen och euforin och politiken och smutsen och sunket, vi har också numera arbetstider och förskolelämningar och förlorade sömntimmar att passa.

Du kan kalla oss posörer och du har rätt. Du kan kalla oss ”superfräsiga och punkiga medelklasshjärnor” och ha rätt även där, antar jag. Jag har tack vare mitt yrkesliv gjort en liten klassresa från arbetarklass/lägre medelklass, upp till helt vanlig svennemedelklass. Det är ett aktivt val jag gjort. Precis som det är ett aktivt val jag gjort att prioritera jobb och heteronormativ familj framför den äkta punklivsstilen.

De val jag gjort i livet gör att det tär på krafterna att lägga femtio minuters kommunalt resande enkel väg, på att åka ut i ett industriområde i Bromma för att se ett vitryskt crustgrindband som går på scen halv tolv, vilket gör att det krävs taxi för att ta sig hem mitt i natten. En tisdag.

Igår pallade jag inte ens vara kvar och se Mob 47 som gick på klockan två på morgonen. Och då var det ändå lönelördag och upplagt för fest.

Jag orkar helt enkelt inte. Och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen bland Stockholms punkmellanskikt på väg mot de fyrtio basten. Det är helt i sin ordning. Den äkta punken med dess nitade livsstil hör ungdomen till, så länge faktorerna för arrangemang är så otillgängliga som de jag just räknat upp .

Vi andra förblir posörer.

Men det kanske inte går att bli fullt så bitter på posörerna som väljer att hänga i stan, istället för precis mitt ute i ingenstans, de få gånger som möjligheten att rumla runt och lyssna på punk ges.

Medelklassen bär patronbälte.


Mannen på bilden har inget med det här inlägget att göra, förutom att han har oklanderlig smak i musik och mode.

Soundtrack: ”Many wonder about the meaning of life (1993-2000)”, av och med Burning Kitchen.

Heil and kill


Ett av internets absolut mest rimliga tillfällen.

Av en slump faller jag över ett annat rimligt internetögonblick – gammal bloggbatalj där jag gick i närkamp med någon sorts Krishna-tomte. Ni kan börja följa slaget här och sedan leta er tillbaka via inlägg och kommentarer. Om ni orkar.

Undrar hur mycket tid jag lagt på att kompromisslöst håna de religiösa. Är det bortslösad tid? Är det vad som kommer att stå på min gravsten? ”Han kom. Han såg. Han hånade Gud”. Jag har hört sämre nekrologer.



En tillbakablick till eran då den svenska hardcorepunken hade ett mer avslappnat förhållande till ordet ”bög”.

fredagen den 25:e november 2011

"Han var den enda som inte slängde sig med obegripliga liknelser i stil med 'Sångerskan i Kittie är lik Robyn'"



Jag svarar på rimliga frågor ställda av en getvarg på internet - här. I övrigt vill jag mest önska trevlig helg och påminna om att det här händer.

Just ja. En gång stal jag en hund. Läs krönika om det - här.

onsdagen den 23:e november 2011

Begrav mig i Roadburn

Jag spottar försiktigheten i ögat och bestämmer mig för att dra till till Roadburn 2012. Efter lång tvivel. Ett femte år kändes vid närmare eftertanke som oundvikligt.

Snabbaste överslaget i rockhistorien gav följande akter att dö för:

Killing Joke
Om (sett)
Voivod (sett)
Danava (sett)
Witch (sett)
Sleep
Saviours (sett)

Om sedan det jag hört ryktesvägen stämmer, att en av de ännu icke utannonserade huvudakterna är ett av mina favoritband, tja, då blir det bara ytterligare tretton rätt i metalpunkens doomtjänst.

Och visst kan det kännas orimligt att åka till Nederländerna för att se pursvenska grupper. Fast när de heter Saturnalia Temple, Spiders och Horisont är det banne mig inget att skämmas över.

Doom? Tja, att blada till Roadburn för att se vrålcrustig hardcorepunk är även det rätt orimligt. Men jag är inte den som är den. Senaste jag såg Doom dajvade jag till något som jag trodde var ”Police bastard”. Det var det så klart inte utan en helt annan låt. Jag var bara mycket, mycket full. Som sig bör.

Jag har skrivit oändliga mängder om Roadburn genom åren. Här, på internet. Vill ni läsa grundligt får ni gå till arkiven till höger, klicka fram april månad för varje år, och bara sjunka ner i sörjan. Här är tre matigare inlägg som värmer mitt hjärta lite extra. Jag kallar dem:


2011:
”Jag jagar gratis wi-fi som Tom Pig jagar Jerry A.”

2010 (fångad av ett askmoln):
”Posera med vinden i håret och Tyskland i ryggen.”

2009 (gubbar, gubbar, gubbar):

Wino: I’m sorry man, I hope I didn’t come off as too confrontational.
Jag: No problem, I like confrontation.
Wino: What sign are you?
Jag: Virgo.
Wino: (långt djupt skrattande): Just like fucking Dave Chandler!”

2008 (pre-IJCHE):

Inga bilder på internet.

”You’d rather see me in the pen/Then me and Lorenzo rolling with Von Benzo”



Jag skriver en recension. På papper ovan. På internet - här. Skrev glatt recensionen. Fick sedan dåligt samvete när jag läste det här.

C'est la vie.

I övrigt släpps biljetterna till Roadburn 2012 nu på lördag. De försvinner på 138 sekunder och jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska åka på min fjärde vända, eller ej. Please advise.

söndagen den 20:e november 2011

Stroganoffen korv


Anton kan inte bara göra gammelmedia i form av Magasinet Novell. Han kan även göra vegetarisk korv stroganoff. Så här lallar hans recept som jag prövade i helgen:

”Mitt recept på stark och smakrik sojastroganoff. Varning! Det är improviserat och pinsamt enkelt.
1. Köp Lincolnshire-sojakorv av märket Redwood Vegideli. Köp liquid smoke (min är av märket TryMe). Hacka fyra korvar och en gul lök fint.
2. Stek korven och löken i olja. När de fått färg, ös på liquid smoke och cayennepeppar efter behag. Jag brukar ha i lite soja också.
3. Häll i en halv förpackning sojagrädde (eller mer). Koka ihop. Addera lite tomatpuré (obs god sort) samt dina favoritkryddor. Ät med ris.”

Jag körde vanlig sojakorv då det var vad som fanns att tillgå samt drog i ett helt paket sojagrädde. Inget knussel här! Plus att jag adderade vitlök då jag inte är pursvensk. Blev mycket bra ändå.



För kryddigt för dotter. Hon föredra pannkaka. Med sylt. Inte fars dotter.

Soundtrack: Ett band som heter Big Hands. De spelar hardcorepunk. Det vill jag också börja göra. Igen.

Dirty weekend - en jävla helg…


…då jag smygstartar ledigheten redan på fredagens lunchrast genom att spela bowling med Johan. Mat och en serie för nittiofem kronor. Det har sina fördelar att jobba på Gärdet.


…då jag tar med Olivia Obliteration på pizzeria. Mest för att jag uppskattar enormt att hon nu blivit tillräckligt gammal för att bjuda med på etablissemang. Hon är sin mors dotter och gillar banan, ananas. Och curry.


…då Mattias kommer förbi för att konstatera att Olivia håller på att repa inför att provspela med australiska Portal. De sjunger om ”Abstract Horror, Cthulhu Mythos” och ser ut samt låter ungefär så här:


Mattias berättar om när han nyligen var i Kanada och spelade. På scen stod även ett återförenat Religious War – grovt underskattade enligt mig, den sämsta skiten någonsin enligt honom. Nåväl.

Mattias säger att ena killen varit med i Poison Idea och fått kicken på grund av alkoholproblem. Det är ganska exakt samma ironi som att Dave Mustaine sparkades ur Metallica för sitt drickande.

Gånger 40 000 000 000 000.



…då Ika bladar förbi för att lyssna på bra musik och se mig organisera mina cd:er. Den exakta spellistan är oklar då den filtrerats genom två pavor shiraz.

Men jag minns att vi blästrade oss fram bland Diamond Head, Poison Idea, Danava, Dundertåget, Skogen Brinner, Fear of God, Master’s Hammer (”inte imponerad, måste vara orgeln som förstör det för mig”, enligt Ika), Final Exit, Step Forward, Megadeth, Ministry, Saint Vitus, GISM (”det sjukaste jag hört”, enligt Ika), samtidigt som vi kollade på Gauze-rövarna på ”Fuck heads”.

Sinnessjukt tajta rövar, de äro.

En tämligen bra helg på alla sätt och vis. Och när jag nu kikar på ovanstående bilder slår det mig vilken extremt slapp stil mina vänner har när det kommer till soffhäng.

LCHF is AIDS

Om ni missade Lena Anderssons extremt underhållande matkrönika igår i DN kan och bör ni läsa den här på internet.

Även Varg Vikernes har varit inne på samma spår. Så här sa han i en intervju för ett par år sedan:

”LCHF was created by some decadent and degenerated Romans as a tool of oppression, in the late Roman era, and it should be treated accordingly. It is like handcuffs to the mind and spirit and is nothing but destructive to mankind. In fact I don’t really see LCHF as a diet. It is more like a spiritual plague, a mass psychosis, and it should first and foremost be treated as a problem to be solved by the medical science. LCHF is a diagnosis. It’s like all the white western world diets, a HIV/AIDS of the spirit and mind.”

lördagen den 19:e november 2011

Hata synden, inte syndaren
Hata Jesus, inte tanten


Autentisk konversation i Götgatsbacken, klockan 15.04.

Jag: Hej, vad säljer ni?
Tonårstjej: Vi säljer bullar för att samla in pengar till ett barnhem i Sri Lanka. De kostar fem kronor.
Jag: Okej, ge mig en.
Tonårstjej: Va, är det sant?! Tack! Du, vad är det där för band?
Jag: Eh. Va?
Tonårstjej: På din t-shirt.
Jag: Jaha. Det är The Addiction. Japansk punk. Typ UK82-stuk.
Tonårstjej: Fränt! Gillar du Bad Religion?
Jag: Ja, det gör jag.
Tonårstjej: Fett! Gillar du NOFX?
Jag: Inte så mycket som när jag var yngre. Men de är helt okej.
Tonårstjej: Det är min styvpappa som spelar trummor där!
Jag: Eh. Va?
Tonårstjej: Min styvpappa spelar trummor i NOFX.
Jag: Nu hittar du på.
Tonårstjej: Nej, det är sant!
Jag: Vad heter han?
Tonårstjej: Eeehhh… Okej, jag hittar på.

Sedan kommer en stor tant och börjar skrika högt och aggressivt om att Jesus sälskar alla. Tonårsgänget som samlar in pengar till de fattiga packar ihop och drar. Jag bladar iväg med min dotter på grund av rädsla för dåren.

Tanten står kvar och supervrålar om Jesus kärleksbudskap.

Jag hatar Jesus.



Ett tips för de som är genuint intresserade. Den här står i punkbacken på nyöppnade Alley Stuff, Urvädersgränd. Tvåhundra kronor.

Som hittat.

Varför får det heta vitlök när det inte får heta fuck jävla off?



Mattias: Oh, helvete! Här har någon dragit på rejält med vitlök.
Jag: Fulla spjäll. Jag är ju invandrare och icke-pursvensk, trots allt.
Mattias: Med tanke på att jag vet hur lite invandrare du är, så undrar jag hur mycket vitlök en trve invandrare använder. Jag blir rädd.
Jag: Too extreme.

I övrigt: En debutsjua med Växjös Vidunder dyker upp i min brevlåda. Kudos till Crusher som postat den. Det här är ingen recensionsblogg i ordets rätta bemärkelse. Dock försöker jag alltid lyfta fram det som folk bemödat sig om att skicka till mig.

Om jag gillar det, naturligtvis.

Vidunder har potential på ett småputtrigt, mysigt sätt, även om trion just nu mest får mig att längta efter ett nytt Witchcraft-album.

Ändå: jag håller koll för framtiden.

Satan’s little handmade crafts



Vänster. Nedre hörn. Det uppochnedvända korset. Fantastiskt.

Jag måste börja läsa mina hårdrocksmagasin, som ligger inplastade i ett hörn, så att jag får inspiration till att fortsätta blogga.

torsdagen den 17:e november 2011

Stranger in a strange land


Krilles kläder kommer från Life’s Halt. Carolas är privata.

Ett pausinlägg i det visuella facket för att visa att jag lever.

I tv-världen jobbar vi minst tolv timmar per dag, går på afterwork klockan elva på kvällen och kommer hem tre på morgonen. Och det är tydligen inte attraktivt att gå på sunkhak i Alby, men det är fullt rimligt att, på riktigt, beställa in etthundra starköl på ett bräde.

Strax tillbaka.

Just ja: av en ren slump lyckades jag sätta ihop en webbredaktion bestående av bara norrländska vegetarianer. Kudos till mig för det, och kudos till Annika och Helena.

måndagen den 14:e november 2011

Subkulturella queerfunderingar (kring ringmärkning)


Om det första smyckeskrin hon får plundra tillhör pappa, betyder det att hon blir bög?

Soundtrack: ”Madness & overkill”, av och med Inepsy. Samt allt på bilden ovan. Styvt av Speckmann att på den nyutgivna Funeral Bitch-demosjuan tacka en snubbe som skrev upp honom på Slayers gästlista – 1986. Fatta vad den killen fått vänta på sitt tack.

En odyssé i bilder, för låg volym på scen, för hög volym i dj-båset och hånfulla dedikationer på presenter

Det är en fullmatad lördag. Så övermättad att jag och Ika bladar kors och tvärs över staden likt skållade vänsteraktivister.

Här är ett axplock av våra actionaktiviteter. Med start bakifrån på stället där vi rundade av inpå småtimmarna.



H.K., alias Kristofer, firar födelsedag på Restaurang 1900. Vi är där och överräcker present med en egensinnigt mustig motivering.



Lisa och H.K. spelar musik av ett slag som jag inte kan relatera till. Det är glada tongångar, lovsånger till kärleken, lyckliga beats och peppande pianoslingor. Jag tror det kallas "house".

Helt obegripligt.

Lika obegripligt är att Ika tjatar sig till att vi ska få spela skivor. Ytterst oklart varför, men helt plötsligt står vi i dj-hörnan. Hon drar igång The Hand of Doom utan förvarning. Ingen blir glad och vi får två önskemål om att sänka volymen. Under en låt. Vi får inte spela mer efter det.



Tidigare under kvällen kör Ika dock ett legitimt och inbokat dj-pass på en privat födelsedagsfest på Debaser Medis. Där lirar även...



...gamla svenska punkgubbarna Bitch Boys. Enligt levande punklexikonet Staffan Fagerberg spelade gruppen in den första svenska d-takten i och med "Jag trivs" (1980). Där har ni kunskap att ta till banken.



Lagstiftning att ta till den internationella domstolen i Haag hittar ni i Sveriges drakoniska decibellagar. Antirolighetsfascism är aldrig så smutsigt brun som när den förbjuder rockartister att höja volymen. Jag har väntat på att se Toxic Holocaust i sju år. Nu grusas högtidsstunden på Strand av att gitarrer och bas dränks av trummor och sorl.

Stop the madness. Höj volymen.

Bortsett från det är Toxic Holocaust precis som jag vill ha det: kort, snabbt, snärtigt, smutsigt och där låtens titel är exakt det som sjungs i refrängen - "Nuke the cross". Varken mer, varken mindre. Inget krångel.



En perfekt paj.



En perfekt posörbild som inleder kvällen...



...tillsammans med att jag visar Hard Cora hur du ritar en dödskalle. Efter det får jag en high-five. Värt.

Slut.

Björnen sover inte - den är mördad



Jägare åker ut bland träden. Sitter på span. Låter sin jakthund hetsa fram en björn ur skogens mörka djup. Avrättar björn på fyra (4) meters avstånd med sitt manligt kukförlängande gevär.

Den rättvisa striden porträtteras medelst färgsprakande, spänningshöjande, adrenalinsnortande ord av en journalist. Tidning trycker artikeln, tung på snyftvinkel lutad åt jägarens håll.

Jag känner rimligt förakt för alla inblandade. Utom björnen.

Obliteration ghouls of the endless shred



Olivia Obliteration får sin första gitarrlektionen. Lärare är Matt Mendoza i Bastard Priest. De spelar "Lille katt". Stor glädje.

lördagen den 12:e november 2011

”The possibility of Steve Jobs’ destruction”



Steve Jobs har, från bortom graven, tagit över våra mätsystem. Därför har Discharge nu bestämt sig för att uppdatera sin klassiker ”The possibility of life’s destruction”. På framtida utgåvor kommer introt att lyda som följer:

”At seven tenths of a millisecond after the explosion
And at a distance of 60 miles
The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device
Is 30 times brighter than the midday sun.
This little boy has received severe retinal burns
About the size of an Ipod Nano
From an explosion 27 miles away.”

Jag har skrivit om originalversionen på låten, och min kärlek till kärnvapen i stort, tidigare. Ni hittar den texten på en annan internetarena – här.

fredagen den 11:e november 2011

Fångad av en storm av stress (i Alby)


Ovan ser ni varför IJCHE har förslummats den senaste veckan. Annika tog tillfället i akt och förevigade min nya glamorösa arbetssituation där jag suttit tolv timmar per dag ute i en gigantisk tv-studio ute i Alby.

Där har jag förberett material som ska anfalla internet när tiden är inne. Du kan, om du så vill, säga att jag arbetar med internet utan att ljuga det minsta.

Jag hyser föga tvekan om att nittionio procent av de som följer IJCHE kommer att avsky mitt nya jobb.

Men är du en person med Facebook är du välkommen att trycka gilla – här. Och har du Twitter är du välkommen att följa – här.

Jag hyser inget agg mot de av er som gör varken eller.

Ironin är att för lite mer än ett år sedan dök det upp en bisarr splitsingel i min brevlåda. Vinylen var så uppknullad att min vän Fredrik skrev en krönika om den. Och nu jobbar jag helt plötsligt med en av artisterna på den skivan. En mycket trevlig kvinna. Det vi har hunnit umgås så här långt har gett mersmak.

Liten värld, eller hur?



Idag firade jag en intensiv jobbveckas final med lite livsnjutande på egen hand. Mitt på dagen, dessutom! Stark tobak!

Barnuppfostran vol. 138



Autentisk konversation mellan Olivia Obliteration, två år och tre månader, samt Christoffer Röstlund Jonsson, trettiofyra år. Cirka klockan 15.49. Kulturhusets barnparkering.

Olivia: Jag vill inte åka i vagnen.
Christoffer: Jag hör dig och respekterar din åsikt. Om du kan motivera varför du inte ska behöva åka vagn så slipper du. Jag vill ha en välgrundad motivering på minst fem meningar.
(tystnad)
Christoffer: Nå?
Olivia: Nej.
Christoffer: ”Nej” är inte en motivering. Sätt dig i vagnen.

Förskolepersonalen berättade att Olivia verkar frustrerad över att barnen i hennes ålder inte hänger med i hennes konversationsförmåga.

Alla föräldrar som säger att de inte blir stolta och glada när deras barn är tidiga med något, ljuger så att tänderna splittras.

Fuck art. Let’s slam. Still.


Ja, vad är egentligen konst? Frågar du Verklighetens volkssturm är det skildringar av bananer, hus, brudar, att vika dollarsedlar så att de bevisar att allt är judarnas fel, ängar – ja, saker som går att begripa.

Olivia Olbiteration är dock ändå inte helt övertygad av den här unga tjejen som sitter på en säng på en väg i Kulturhuset. Min dotter verkar mest fundera kring den SS Decontrol-ianska stötestenen ”how much art can you take?”.

Dock är det ingen konst att plocka ut vinnarna i min kärlekstävling. Solklara vinylvinnisar är Info Junkie och Leon. Helt enkelt för att jag måste övervinna min livslånga skräck och avsky för rockabilly samt The Cure. Kudos, kids.

För övrigt: Efter tvåtusenniohundratvå (2 902) attacker i bloggosfären har jag svårt att komma på unika titlar. Namnet på detta inlägg användes här. Väl värt ett nytt besök. Inte minst för de thrashtastiska låtarna och den sextastiska bilden på mig.

Aldrig sett hetare ut.

Soundtrack: ”All dreams are nightmares”, av och med Death Token.

111111

Idag är det exakt sexton år sedan jag slutade äta kött. Det är även exakt sexton år sedan denna epokavgörande händelse. Och det är dessutom årsdagen av att Phil Collins i konspiration med ZOG och CIA skapade Aids i syfte att dominera världen, krossa den svarte mannen och förtrycka muslimer. Just sayin’.

Här har ni en skrivelse från en tidigare årsdag, om när jag höll på att dö. Och mer senare, ja. Jag är tillfälligt ute ur Carola-bubblan.

onsdagen den 9:e november 2011

Svarte kobra er løs


Baslådan borta. Tävlingen ej avgjord. Kaoskneg i Alby hägrar. Men jag har hunnit svepa ihop trehundranittio tecken om Black Cobra, gruppen med världens bästa namn, i dagens Metro. På papper ovan, på internet – här.



Älska intern punkhumor, älska Bannlyst.

För övrigt gillar jag den orimliga mikrodebatten om punk som min lilla reflektion utlöst här. Är det värt att skaffa Facebook bara för att säga några väl valda ord om Dropkick Murphys och Gogol Bordello…?

Känns dock sådär att behöva registrera mig hos SÄPO för att få läsa lusen av en rättshaverist som sågar min egen artikel.

tisdagen den 8:e november 2011

Baslåda bortslumpas

Ni alla väntar ivrigt på att få veta vem som vunnit tävlingen. Det får vänta. Jag har ett mer akut problem just nu. Jag spelar inte musik längre. Dock har jag en baslåda ståendes bortglömd i en replokal, som nu ska tömmas. Lådan måste bort, post-ha(s)te!

Det är en rejäl MUG från sjuttiotalet, gammal och skabbig men rå, brutal och hänsynslös. Den används, och låter som, på denna inspelning. Vill ni ge några hundralappar för den, eller några fräna vinyler, så blir jag glad. Men lyckligast blir jag om den bara hämtas. Helst redan igår.

Står i Midsommarkransen. Ni skulle se den här om jag inte var i vägen.

Eposta mig. Adress under min profil.


OBS! Detta är en annan MUG-låda. Bild stulen från internet.

Is it punk enough?



Jag råkade skriva drygt tvåtusen tecken om en punkvinyl och antinostalgi. På Aftonbladets papperssidor ovan. På Aftonbladets internet - här.