onsdagen den 29:e februari 2012

"We were like one, yeah you and me/As close as friends could ever be/But times do change and so did you/And there wasn’t a thing that I could do”



Feel the darkness, my old friend.

Inköpt på Umeå Midnight Festival 1993 av Robert Becirovic. Pris: Tvåhundra kronor. I många, många år var jag och tröjan oskiljaktiga. Det fanns vänner ute i landet som inte kände igen mig utan den.

Jag poserade till och med i den i en, för nittiotalet, välkänd publikation - naken från midjan ner. Det tyckte inte mamma kul. Speciellt inte när hon kom till Sundsvall för att träffa mig, och arrangören som bokat mitt dåvarande band använt Ankeborgbilden för konsertaffischen.

Hela Sundsvall har sett min kuk.

Men nu har tröjan legat nedpackad sedan länge. Tills nu. För dagens trip tillbaka till livmodern kan jag inte tänka mig att bära något annat.

Delfingrind


Jag recenserar Napalm Deaths ”Utilitarian”. På papper ovan. På internet - här. Och här är info om mitt engagemang i Umeås House of Metal nu under helgen. Jag deltar i snacket kring kvinnor/metal och osignatpanelen. Väl mött.



Igår på Junibacken:


Idag återvänder jag till livmodern - Umeå Hard Core. Mer om det senare.

lördagen den 25:e februari 2012

Bears are my business... and bears are a thrashin’

Mitt dj-pass med Into är inställt ikväll. Snörpligt. Istället går jag på HK:s fest och hör honom hylla Kurt Cobain med den legendariska ”Sharp dressed man”/”Short dick man”-mixen.

Här är det jag spelade på björnbalunsen i onsdags. Anledningen till att jag inte postat listan tidigare, är för att min dj-medbrottsling Ika shanghaiade anteckningsblocket för att intervjua supersatanisten Patrik Arve på råfyllan.

Nuclear Assault: Critical mass (1989)
Carnivore: Jesus Hitler (1987)
Megadeth: Darkest hour (1988)
Testament: Curse of the legions of death (1987)
Forbidden: Chalice of blood (1988)
Anthrax: Madhouse (1985)
Dark Angel: Pain’s invention madness (1991)
Sodom: Ausgebombt (1989)
Slayer: Chemical warfare (1984)
Alice Cooper feat. Axl, Izzy, Slash: Under my wheels (1988)
Sepultura: Inner self (1989)
Agnostic Front: The eliminator (1986)
Aura Noir: The stalker (2008)
Bathory: Enter the eternal fire (1987)
Metallica: Motörbreah (1983)
Mercyful Fate: Evil (1983)
Carcass: Ruptured in purulence (1989)
Overkill: Deny the cross (1987)
Pantera: Walk (1992)

Tack till björnarna Madeleine Frankki och Charlotte Signell för att vi fick spela. Det gör vi gärna igen.


Resten är ruiner.

onsdagen den 22:e februari 2012

Kall som en kärnvapensilo



Jag recenserar Agent Side Grinder i dagens Metro. På papper ovan. På internet - här.

Efter förra veckans kontroversiella Thåström-sågning, känns det skönt att återigen vara i takt med kritikersamtiden. I dagens DN ger alltid lika lysande Johanna Paulsson Agent Side Grinder en femma. Jag önskar jag hade hennes gigantiska pappersutrymme att bena ut rock på.

Ikväll: Björnar. Mitt dj-gig som varken Cornelia eller H.K. tar på allvar. Jag och Ika spelar vinyl mellan klockan nio och midnatt. Var där.

tisdagen den 21:e februari 2012

Kängism



Imorgon onsdag spelar jag skivor - här. Jag kommer att snurra många vinyler. Jag har valt att lyfta fram en låt på en av dem.

Inom Discharge-kulten har ingen nått så långt med sina studier som Kawakami. Fram till sin död 2007 var han världsledande i denna obskyra professur. Med sitt band Disclose gjorde Kawakami kängismen så djup, så hård, så kompromisslös, så enkelspårig, att han själv gett upphov till subparallella sidospår och mytologier inom forskningen.

Jag kan långtifrån kalla mig en expert på vare sig kängismen eller Disclose. Bara de två dubbelsamlingar jag äger med bandet innehåller totalt etthundrasextioåtta låtar. Och det täcker ändå bara åren 1992 till 1998.

Diskografin är minst sagt orimligt svåröverblickbar. Och stora delar av den är i ärlighetens namn inte särdeles bra. Ett jävla oväsen, kort sagt, knappt lyssningsbart. Och inte på det bra sättet.

Men en låt står ut.

Jag har relativt nyligen förälskat mig i den, mycket på grund av att den förkroppsligar när musik börjar närma sig att upphöra att vara just musik, och blir till buller.

Som Napalm Death på sina två första Peel Sessions 1987 och 1988. Utnyttjandes en helt vanlig rocksättning - sång, gitarr, bas, trummor – suddade de ut gränserna mellan musikant och byggnadsarbetare.

Lyssna på ”The kill” och betänk att detta är likadana instrument och i stort sett samma genre, som Chuck Berry arbetade med på ”Roll over Beethoven” 1956.

Inga borrmaskiner, inga ståltunnor, inga datamaskiner, inga uppmickade dammsugare, ingen utställning.

Inte Konstfack. Inte noise. Utan rock taget till sin absolut mest extrema ytterkant. Dyrka.

Disclose-låten jag förälskat mig i heter ”Wardead” och återfinns på albumet “Yesterday’s fairytale, tomorrow’s nightmare”, släppt på d-taktsprofessorn Stuart Schraders etikett Game of the arseholes 2004.

”Wardead” är 9.41 minuter lång.

Det är i stort sett en brutaliserad och förlängd version av Discharges ”Free speech for the dumb” från 1982.

”Wardead” innehåller två ackord, fyra textrader och sextusen distortionspedaler. Första gitarrsolot dyker upp cirka fyrtio sekunder in. Sången anländer först efter en dryg minut, då Kawakami börjar grymtmässa på den japanskbrutna engelska så typisk för landets inhemska hardcorescen.

Burned bodies
Smoldering corpses
Pieces of sore flesh
Screaming until death”

Dessa rader upprepas om och om igen, samtidigt som gitarrsolo på gitarrsolo fyller ut mellan golvpukans hackande flöde. Det är minimalism kombinerat med dess motsatts – en övergödd och brusfylld ljudbild där varje nyans tycks smulas till stoft.

Men nyanserna finns där, tro mig.

Det sitter i hänget på riffet.

Lyssna.



Jag kan inte svära på att det inte är en vända av kompositionen som sedan loopats in absurdum. Det är väl i sig oväsentligt .

”Wardead” är meditationsmusik att försvinna bort i, upp till högre plan av medvetande där du har möjlighet att skrida över de mentala gränser och bojor som håller oss fast i en alltmer bister verklighet.

Jag hoppas att vi möts på det kängstrala planet när jag spelar ”Wardead” i dj-båset imorgon.

Bonus 1: Dicharges original.



Bonus 2: Slakt av Discharges original, utförd av Metallica.



Lars Ulrich förstår verkligen inget av kängismen. Inget!

fredagen den 17:e februari 2012

Dagen då hardcorepunkarna tog tillbaka thrashen från public service iskalla dödsgrepp, vol. 2


Journalistiskt arbete: jag hänger i bar. Foto: Rimligheten.

I onsdags publicerades min sågning av Thåström. På internet hittar du den här, något annorlunda mot pappersversionen. För att fira att jag numera är helt slut i Thåström-scenen spelade jag samma kväll skivor på Blod och Svärds säsongspremiär.

Konceptet var extremt noga uttänkt: thrash thrash thrash. Inget obskyrt - bara slammin’ hits for kids in the pit. Mitt urval av skivor hittar du här nedan. Deppigt att släpa med sig etthundra album och hinna spela en handfull rökare.

Thrash metal. Så jävla långa låtar.

De här spelade jag:

Megadeth: Last rites/Loved to death (1985)
Slayer: Seasons in the abyss (1990)
Annihilator: Alison Hell (1989)
Destruction: Curse the gods (1986)
Venom: Burstin' out (1983)
Sacred Reich: Death squad (1987)
Possessed: The exorcist (1985)
Pantera: Fucking hostile (1992)
Slayer: War ensemble (1990)
Metallica: Motörbreath (1983)
Megadeth: Peace sells... but who's buying? (1986)

Eftersom jag redan plockat fram de här skivorna undrar jag om det inte finns någon i Stockholm som behöver en thrashvinylist de närmaste dagarna?

Sedan inventerade jag mitt baslager.



Resten är ruiner.

söndagen den 12:e februari 2012

Dagen då hardcorepunkarna tog tillbaka thrashen från public service iskalla dödsgrepp



Nu på onsdag spelar jag som sagt skivor på Blod och Svärd. Jag kommer uteslutande att spela thrash metal rakt ur mainstreamfåran. Inget obskyrt - bara slammin’ hits for kids in the pit. Väl mött.

Mer om mina ursäkter att få dricka öl och spela favoritskivor:

1. Nitad är inte bara bokade på en raggargala. De ska även uppträda på björngalan där jag och Ika snurrar skivor. Kudos, Nitad!

2. Into har skaffat en FB-grupp för vår märkliga klubbkväll.

Soundtrack: ”From where the sun never shines”, av och med Misery.

torsdagen den 9:e februari 2012

Die Hard Ghost – Hämningslöst



Inte just de här Ghost-boxarna, utan ett helt annat exemplar, vill min vän Viktor sälja. Mer info om denna extremt obskyra upplaga av det sönderhyllade debutalbumet, hittar du – här.

Är du intresserad av en snabb affär kontaktar du Viktor på INGENTING då han sålt den.

Hans exemplar – ett av trehundra tillverkade – är ospelat.

onsdagen den 8:e februari 2012

"It doesn't matter how drunk we get/We're still gonna play/Feel the power"

Jag har lite mer eller mindre märkliga dj-pass på ingång.



Den 15 februari spelar jag och Niclas på Blod och svärd.



Den 22 februari spelar jag och Ika på en stödspelning för björnar på Slakthuset.



Den 25 februari gästar jag Intos egoklubb Intomania. Jag tror det här kan bli en extremt märklig afton.

Jag fick en synth, Ralf



Se här, Ralf Gyllenhammar.

Att du thrashade min dotters trehjuling hjälpte inte. Precis som jag lovade i min Mustasch-recension har jag nu gått över till synthen. Jag recenserar Spark! i dagens Metro.

Eftersom hela Metro mellofierats - musik/nöje är numera inget utöver i Melodifestivalen 2012 - så finns inte min recension på internet. Beklagar, Verkligheten.

Uppdatering: Nu även på internet – här.

För övrigt är det här det sjukaste jävla skivomslag jag någonsin sett. Kudos...?

tisdagen den 7:e februari 2012

Cornelia Röstlund vol. 2 (The Pride remix)



Innan jag går tillbaka till att överhajpa mig själv, vill jag berätta att Cornelia Röstlund, dinosaur destroyer produktionsledare, just nu bidrar till Resumés etta. Ni hittar hennes namn på internet - här.

Nästan längst ned i texten. Men inte sist.

Mer länkar om Cornelia Röstlund:


Så. Nästa attack i bloggosfären kommer att handla om mig, mig, mig. Som sig bör. Vänligen även notera att hela det här inlägget gjordes utan smaklösa U2-referenser. Plump, I am not.

söndagen den 5:e februari 2012

Cornelia Röstlund



Jag har känt Cornelia Röstlund i tio år. Inget som hon tagit sig för under den tiden har gjort mig så imponerad som när hon bestämde sig för vad hon vill göra med sitt liv. Inget som någon jag känner gjort under samma tid har satt lika blytungt avtryck i mitt medvetande.

Där jag iklädd clownskor och propellerhatt bara blubbar omkring utan styrfart i min mentala lådbil, har hon numera stenhårt fokus och en vilja av stål. Gränslösa mängder kudos, Cornelia.

Efter sju år på samma slitsamma servicejobb hittade hon sitt mål. Och förra året sökte Cornelia och kom in på en extremt högt aktad skola, trots noll erfarenhet av ämnet och ingen eftergymnasial utbildning.

Vid sidan om Olivia Obliterations födelse har jag aldrig varit så stolt över något, någonsin.

Så jag vill bara skrika ut till världen att Cornelia Röstlund snart går ut Berghs produktionsledarutbildning, och står till förfogande.

Ni hittar henne här:


Cornelia och Christoffer Röstlund, Bergen, Norge, 2008.

Fuck you, fiskätare vol. 138 (för tusende gången)


En tom helg, lika kylslagen inombords som utombords. Få ljusglimtar. Ja, inga som helst faktiskt, då Saturnalia Temple ställde in sin konsert. Satan kom inte till Sundbyberg denna gång.

Så jag utnyttjar nedsläcktheten till att testa nya recept. Som ovanstående, signerat Djurens rätt. Jag är mycket nöjd med fuskfiskgratängen, även om jag i framtiden ska testa den med något sorts sojakött istället för hemrökt tofu. Got tzay? Ja, varför inte?

Läs receptet lätt och smidigt - här.


Jag körde på smaksättningen med dijonsenap och gräslök. Det blev en gudomlig sås. Jag älskar sås.



Den blev så god att jag dagen efter upprepade mos/sås-succén igen, fast denna gång med fuskfiskpinnar. Såsen. Såsen!

Soundtrack: Inget. Inget kan tonsätta det luftslott som existensen är.

”Maze of torment/Maze of death”



Istället för min refuserade dag som Marcus Birro blev det den här krönikan. På papper ovan. På internet - här.

Soundtrack: ”World painted blood”, av och med Slayer.

…och de med smak för lite, eh, exklusivare underkläder skickar jag till Josefine Wing, en av mina äldsta vänner. Jag önskar henne allt gott.

onsdagen den 1:e februari 2012

”Growing up I’ve seen a lot of shit in my time/I’ve seen hunger/Pleasure, pain, violence and crime”


Naturligtvis visste jag att det här tillfället skulle komma.

Efter snart sjutton år som publicerad rockkritiker är det underligt att dagen HFR (Hämndsökande Försmådd Rockstjärna) anländer med stormstyrka först nu.

Onda ögon, helt okej. En smäll på käften, visst.

Men att vendettan för en elak recension skulle drabba min familj trodde jag aldrig. Inte ens i mina mest sinnessjuka drömmar.

Lågt, Ralf. Riktigt lågt.

För det är knappast en slump att jag kommer hem och får reda på att dotterns trehjuling vandaliserats bortom räddning, samma dag som min recension av nya Mustasch-skivan publicerats.

Cykeln har stått där länge, lååångt in under trappan i trappuppgången, inte i vägen för någon. Och nu – totalt manglad som ett ägg och i avsaknad av sadel. Bara att skrota.

Ingen av de andra cyklarna och pulkorna på plats har drabbats.

J’accuse, Ralf Gyllenhammar.

Det skulle kunna vara grannarna och/eller deras barn. Men jag har svårt att tro att vuxna skulle låna något, råka förstöra det, och sedan ställa tillbaka det skadade godset utan att ta ansvar. Även om det var deras barn, och inte de själva, som gjort kaos med någon annans saker.

Va, så gör väl ingen med ryggrad?

Nej. Precis. Det måste vara Ralf.

Hur ska jag förklara det här för en två och ett halvt-åring, att Ralf i Mustasch (eller grannarna) mördat hennes älskade cykel? Som dessutom var arvegods från mig. Den överlevde sjuttiotalet i Umeå men bara ett halvår på Telefonplan. Deppigt.

Skamligt, Ralf (eller grannarna). This ain’t over.

Soundtrack: ”Walking death”, av och med Hellshock. ”Jag spelar trummor!” skriker Olivia Obliteration, norpar åt sig ätpinnarna och börjar piska bordet i takt med supercrusten.

Sedan gastar hon ”jag vill lyssna på sälen!”. Så står vi där båda två och spelar luftgitarr till ”Don’t hold back”, av och med Riot.

…men hon vet ännu inte om att hon inte längre har en trehjuling, tack vare Ralf i Mustasch (eller grannarna).

Jag vill ha en synt, Ralf



Jag recenserar Mustasch nya skiva "Sounds like hell, looks like heaven". På papper ovan. På internet - här.