lördagen den 28:e april 2012

”Jag går på diskotek såklart – var är all sex?”



Kort, skarp, chock: ett simpelt musiktips.

Skrammel Records har släppt en diskografi med Missbrukarna. Den heter ”Zooma in en zombie”, finns självklart bara på vinyl och du kan köpa den på internet – här.

Missbrukarna var från Hudiksvall. De spelade vrålsnabb hardcorepunk före i princip alla andra, det vill säga mellan 1980 och 1983. Rolf Revålt hette en medlem. Swastika Joe en annan.

Bara en sådan sak.

Missbrukarna är obligatorisk fördjupning för de som vill studera, och njuta av, den pursvenska urhardcorescenen.

Ett band som jag var med i för länge, länge sedan spelade in en cover på deras låt ”Mutera”. Den var extremt svår att sjunga och när jag lyssnar på den nu, åtta år senare, är den enda rimliga slutsatsen att vi inte gör den särskilt bra.

Friskt vågat.
Hälften vunnet.
Hylla dina hjältar.
Döda dina idoler.
Etcetera. Etcetera.

Deras original nedan. Vår version här.



För övrigt anser jag att High on Fires senaste omslag är årets fulaste. Vad gör Lonsdale-loggan där?

På spaning efter det heil som flytt

En vän sms:ar från Berlin att det är trettio grader varmt och strålande sol. Här i Stockholm nöjer vi oss med halvmulet och i bästa fall arton grader där det är som soligast. Uteserveringarna fylls med törstiga strupar som för första gången i år får fira det pursvenskaste som finns: att vara full i en filt. Jag skyr det som pesten.

Men i Gamla stans tunnelbana sveps jag in i germanska glädjevindar, utan att för den skull tvingas åka till Berlin.

Unga män med rakade skallar, kängor, gröna bomberjackor, tygmärken med svenska flaggor, emblem från Sniper Records med röda odalrunor på vita bakgrunder.

Och, givetvis, den obligatoriska ensamma tjejen i gänget.

De är glada. Kånkar kartonger med starköl. I högsta hugg en flaggstång med Svea Rikes fana stolt fladdrande för vindraget vid spärrarna.

Ett säkert tecken: naziskinheads.

Våren är här.

Soundtrack: ”In the chapel of the black hand”, av och med The Wounded Kings.

fredagen den 27:e april 2012

I manegen med Killingkänget: fucked up, passed out, tjacket flödar överallt, alla helt väck



DAGEN EFTER
EN POLARE SATT OCH KRÖKA. DAGEN EFTER VAKNADE HAN UPP I EN CONTAINER I GÖTEBORG.

Cornelia stirrar nollställt på mig. Jag skrattar utombords – en sällsynt företeelse. Tårarna rinner nästan.

”Var det allt? Hela den roliga historien?”, undrar hon. Jag nickar.

Men vad är poängen? Det där var ju inget skämt, ingen slutkläm utan bara en kille som varit superfull”, säger Cornelia.

Eftersom jag verkligen vill att hon ska förstå varför jag älskar Sika Äpäräs synsätt på existensen, prövar jag en till vits.

PORRFILM HOS DOMAR
FINNEN, JALLO, DOMAR, JALLO

”Jag förstår absolut ingenting. Är det roliga att Jallo nämns två gånger?”, säger Cornelia och verkar genuint intresserad.

Jag kan inte förklara varken för henne eller mig själv varför jag ännu i vuxen ålder tycker att detta svartvita, fulkopierade fanzine från nittiotalet är roligare än… tja, nästan allt.

Beror det på att jag numera är bekant med några av de som figuerar i de extremt interna skämten, som till exempel Domar och Jallo? Att jag träffat Big Jimpa och frågat ut honom om hans kollektion av pornografi verkligen var så stor som det hävdades.

Nej.

Jag låg dubbelvikt uppe i Umeå redan för femton år sedan trots att jag inte hade någon som helst kontakt med den söndersupna hardcorescen som härskade i Eskilstuna. Och trots att jag var vegan, straight edge, gillade amerikansk hardcore, var ”medveten” och intresserad av ”politiska tjaffsfrågor” – det vill säga allt som de två redaktörerna Jari Juho och Jari Lehto föraktade.

Det enda de trodde på var Roxette, Anti Cimex, Discharge, Kir, råhet och det totala tokvevet. I övrigt är det nedsläckt värdenihilism som gasar mot rännstenen likt en Stuka fullastad med amfetamin.

Vare sig du väljer att se det som en äkta livsstil eller bara en påklistrad image, så uppvisar duon Juho/Lehto på dessa sidor ett sådant fullständigt avståndstagande från det etablerade samhället med alla dess moraliska regler, att det ställer hela den antikosmiska black metal-scenen i skugga.

Och gör dessutom jakten mot nollpunkten bra mycket roligare.

Några dagar efter fiaskot med Cornelia sms:ar jag lustigheter till ett par vänner, för att testa om de kanske fattar. Jag tycker själv att den här är så rolig att mina sömmar brister på grund av alla skrattsalvor.

GRÖNA SKYLTEN
– JASÅ, DU ÄR HÄR IGEN?
– TVÅ KIR HORA.

På kvällen samma dag pratar jag med South Park-Fredrik, som fått sitt smeknamn eftersom han är oerhört känslig gällande tv-serien ”South Park”. Han säger att han, istället för att skriva den krönika som DN betalar honom för att skriva, ägnat hela dagen åt att försöka klura ut skämtet.

”Jag har läst det baklänges, supersnabbt, översatt det till engelska, Gogglat mig fördärvad för att hitta en koppling, till och med sökt på Kirhora i tron att det kanske är något obskyrt japanskt kängband”, säger South Park-Fredrik.

Andningspaus.

”Men jag fattar ändå inte.”

Och jag kan inte förklara nu heller. Där finns ingen dubbel botten. Inga tvetydigheter. Det du ser är vad du får: en person som går på Systembolaget, blir igenkänd som en stamkund, det vill säga en alkoholist, och därefter köper det vanliga: två Kir. Hora.

Antingen tycker du att det är kul eller så gör du det inte. Där finns inget att förstå och inget mellanläge. Känghumorn i Sika Äpärä bara är.

Så varför är misogyni, pseudorasism och köttsvullande roligt här, men inte på Flashback och andra rättshaveristiska arenor? Är det auran av självhat, svår ångest och omnipotent självförstörelse medelst skoningslöst supande/drogande, som gör att jag skrattar åt allt det som strider mot mina egna personliga övertygelser?

Är det för att jag vill tro – hoppas! – att Juho/Lehto hade någon tanke bakom sina provokationer, sina knivhugg mot den konformistiska punkscenens ofta meningslösa plakatpolitik? Att det inte bara var tankelöst provocerande.

Eller är jag bara en korrupt människa med en själ fylld av hundbajs?

Nej.

Jag väljer att tro att det är för att jag omfamnar South Park-Fredriks doktrin: Jag skämtar för att kunna hantera sorgen över livets jävlighet. Du måste kunna skratta åt det hemska. Humor som terapi ger oss carte blanche. Även när de roliga historierna helt saknar poäng.

En sak är i alla fall säker: Killinggänget skulle bygga en hel krogshow på Sika Äpäräs känghumor om de visste att den fanns.

Killingkänget.

Varsågod för uppslaget. Jag skickar faktura.



KRILLEBUS, FREPPO, LEPPO, CORMAR PÅ PONTUS
SKULLE TA DET LUGNT, HELT FUCKED UP & PASSED OUT, TOFU ÖVERALLT, NO POWER, NO POWER… KNAPPAST NÅN BRUD, BLÄCKIS DAGARNA LÅNGA, ÅNGESTDRICKA…

Soundtrack: ”The look”, av och med Roxette. Ei leiki.

onsdagen den 25:e april 2012

”And I want/And I need/And I lust/Animal”



Jag gillar djur.
Jag gillar rock.
Jag gillar Iommiska studier.

Men något säger mig att jag inte kommer att gilla det här tv-programmet.

Distorted apocalyptic raw capitalism



Har kapitalismen någonsin varit så ohämmat rå som här?

Thunderdome: snart i ett samhälle nära dig. Där kommer ”The chosen few”, av och med Electric Wizard, att utgöra det ständiga ljudspåret, för att tonsätta sönderfallet och nihilismen på ett lämpligt sätt.

”Legalize drugs and murder”
.

”Jag är en bluesgubbe nu"



Jag ville recensera Lilla Lovis. Det fick jag inte. Jag fick recensera Europe ”Bag of bones”. På papper ovan. På internet – här.


”Rrröööaaarrr, pappa! Rrröööaaarrr!”

tisdagen den 24:e april 2012

Idag intervjuade jag Slash. Han betackade sig för frågor om Axl. Jag var ointresserad av Axl. Här är frågorna jag hade ställt om jag haft ryggrad.





Sika Äpärs största kvalitet var att publikationen inte bara tog rockens kultur – och dess utövare – på fullaste allvar. Nej, den behandlade även fansen med respekt.

Här är en intervju med en klassisk svensk nitpunkare. Väl mött.





Jag hoppas allt detta ingår i den rockjournalistiska kanonen på JMK. Här kan vi alla lära väldigt, väldigt mycket om hur packet ska tas.

Soundtrack: ”Ristiinnaulittu kaaos”, av och med Kaaos, på svart återutgiven vinyl. Samt Diskoteket på den allra smäckraste nattsvarta gåbortpresentvinyl.

”Demons crazed by greed"

Känns som att halva Sverige flyttat till USA och följer Refused land och rike runt. Och se här! En improviserad cover på ”Firestorm”.

Som sig bör.



Stay wild.

Blodfan



Ett simpelt evenemangstips inför säsongsavslutningen på Blod & Svärd. Själv går jag på Judas Priests karriäravslutning med mamma. Som sig bör.

Soundtrack: ”The fatal feast”, av och med Municipal Waste.

lördagen den 21:e april 2012

Finnfan



En trettiofem år gammal subkulturell nyhet som jag har svårt att svälja: en av Discharges första låtar handlar om svår akne. Och att du bör gå till doktorn. För att få en kräm. Mot finnarna.

Hur blev det här:



Till det här:



Eller som en besökande hantverkare sa till Kalle, som 1980 satt och lyssnade på sin nyinköpa ”Decontrol”-singel:

”Är det någon sorts protestrock?”
.

fredagen den 20:e april 2012

Världens första och största atombomb är att barn, detta under, detta mirakel, alltid kommer att tycka att deras föräldrar är coola. HERREGUD!



Eftersom jag i idag citeras på en av de dummaste saker jag någonsin sagt – på papper ovan, på internet här – väljer jag att lyfta fram spektaklet nedan. Gå dit. Var nöjd. Var glad. Kämpa mot det lagstadgade myssamhället.

Om vi säger nej till vinylen i sextio år… dör mänskligheten ut.

Ja! Så är det!

torsdagen den 19:e april 2012

Pose of the elitist merchologist



Fredrik skrev förra sommaren ett blogginlägg om min ”Night of the living dead”-t-shirt. Du hittar det på internet – här.

Fotografen Peder Lingdén har nu plockat upp den t-shirten, och mig, för att lansera sitt nya projekt: T-shirtstories.se.

Du ser, läser och hör mig snacka skit om mig själv och mina regler gällande hur merch ska bäras – här. Både rörlig och likstel bild finnes.

Uppdatering: glimt i ögat, inte alltid lätt att fånga upp.

Mer: Merchologi ska med lag byggas



Frihandsmålade patches på fuskskinn. Tillverkade av Saviours trummis, som satt i två dagar vid försäljningsbordet på Roadburn och klippte och målade. Var ska jag sätta dem?

Jag älskar ugglor. Mitt invandrarnamn betyder uggla. Bara en sån sak.

onsdagen den 18:e april 2012

High on the hat(t)



Jag recenserar High on Fires nya skiva ”De vermis mysteriis” i dagens Metro. På papper ovan. På internet – här.

tisdagen den 17:e april 2012

”My name is Weedian, and you’re with me now…”

För er som inte följer på Twitter kommer även här det sjukaste ryktet på Roadburn 2012:

Black Flag med Henry Rollins, Greg Ginn och Chuck Dukowski.

Nu i sommar.

Källa: en person med nära insyn i produktionen. Det vill säga, en man som hållandes en gigantisk spliff försöker sälja en rävskalle. För åttahundra euro. Som sig bör.

Roadburn 2012: El muyo grande finale

Nog nu. Inget mer om Roadburn 2012 – nu börjar nedräkningen till Roadburn 2013. Jag rundar av med lite rangordnande rökringar och en lättsmält bildodyssé. Vill du höra en annan och mer välformulerad röst, gör du det enklast i Blod Eld Död-bloggen.

Cthulhu-liknande gudar satta att härska över mänskligheten
Bongripper
Danava
Doom
Gnod
Om
Saviours
Saturnalia Temple
Sleep

Chuck Berry, kuk, fitta, rock’n’roll
Spiders
Valient Thorr

De var bättre förr
Witch

Önskar att jag kommit in i rummet
Farflung

Ja, okej då
Year of the Goat

Sluta grubbla om gud, surgubbe
Michael Gira

Plast
Black Breath

Snarkfest
40 Watt Sun
The Obsessed
Pelican

Covergubbarna på ditt lokala sunkhak
Leaf Hound

Meningslösa existenser
Aun
Electric Moon
Purson

Patetiskt
Killing Joke


Konjakskupor, sedlar, bärs, rakade skallar, Iphones – vår uppdaterade doomversion av Petters ”Bananrepubliken”. Fan ta rökförbudet.


Se där, vi sitter kring ytterligare ett bord. Varför så få kvinnor, tänker du. Så här, tänker jag och Ika.


Sleeps backstagezon: getter, kor, hästar, en kanon och ett litet rökmoln. Som sig bör.


Utdrag ur General Dooms privata schema för festivalen, inklusive omdömen.


Ligg med mig.



Nästa år styrs festivalen upp av Electric Wizard:

”I am planning the ultimate ELECTRIC ACID ORGY…its gonna be sick…only the heaviest, most evil drugmetal possible and we will bring our mind altering light show and visuals. Also we are gonna have a room showing all our favourite horror and sleaze movies…Roadburn 2013 is gonna be a real ‘bad’ trip …hahahahaha.”



Ses 2013.

Roadburn 2012: Dum & dajvare



Vid 0.28 sekunder dyker jag upp och trotsar festivalskylten ovan. Med crustmidjeväska och allt. Vid 0.38 sekunder dyker jag upp igen. Väskan sitter kvar. Kudos till Martin för länken.



Enligt källor nära produktionen är killen i mitten, som irriterat viftar bort mina kängor, Mike Scheidt från Yob. Bredvid honom står syntharen i Nachtmystium.

Relaterat: Dum & doomare

Soundtrack: ”Dirty, nasty & fuckin’ high energy”, av och med Smash Your Face.

Roadburn 2012: Who you gonna call? Sleep!



Välkommen till
Sleeps uppknullade universum.

Till höger står Matt Pike.

Grottmannen, grovarbetaren, mannen med så grandios rörmokarklyka att tatueringarna gör att det ser ut som han har dragit upp ett par stringtrosor väl över höftbenen. Han gillar Slayers ”Reign in blod”, bärs, pizza, pattar och att svara ”dude, I’m so fucking hungover my face is melting” när fans ber om en autograf. Hans riff är från bortom tid och rum och skalar bort existensen. Män som kvinnor vill vara honom, ha honom, ta honom.

Till vänster står Al Cisneros.

Ljusvarelsen, Barbadoom, schackpundaren, flummaren, rymdresenären. Han gillar Iommisk forskning, basism, Gud, mästerskapen i Uppsala 1956 och att svara ”it’s an ongoing process, man” på teoretiska frågor från rockjournalister. Hans basspel är luddigt och stjärnklart om vartannat. Oklart hur många som vill vara honom, ha honom, i skuggan av Matt Pike. Kosmos har dock hans namn intatuerat för evigt.

När de två vänder sig inåt, mot trumpodiets reptilhärskare Jason Roeder, och kanaliserar sina energier åt samma håll, är det som när spökjägarna korsar sina strålar i ”Ghostbusters”.

Total jävla förintelse.

”Proceeds the weedian… Nazareth”



Notera när Al Cisneros flyter bort på sitt eget basljud vid en minut-strecket. Notera även Matt Pikes string. Kudos till Hjalmar för länken.

Absolut hårdast med Sleep på Roadburn 2012 var dock att de gick av scenen till den här filmen:



Mannen på bilden är Charles Bronson. Nog sagt.

Soundtrack: ”Paint the walls” på clownfärgad vinyl, av och med Snake Apartment.

lördagen den 14:e april 2012

Roadburn 2012: Smoke ’em if you got ’em

Försöker köpa cigaretter i en automat på spelstället. Pengarna går i, inget kommer ut, pengarna kommer tillbaka. I tio minuter står jag där och kämpar. Frågar alla som går förbi om de kan holländska och kan berätta vad den digitala texten som flashar förbi betyder. Ingen är från Holland.

Alla är från Danmark, Tyskland, Sverige, England, Nazareth, berget Zion, Libanon, Jerusalem. Och så vidare.

Så ser jag att allt inte är holländska. Där finns även engelska instruktioner. Jag måste ha en ”age coin” som ska stoppas in före pengarna. Åldersmyntet bevisar att jag fyllt sexton år och får röka. Bartendern ska enligt informationen sitta på denna märkliga valuta.

Jag går till baren. Ber att få ett mynt. Får reda på att alla dessa ligger i en mugg. Ovanpå cigarettautomaten.

Ett perfekt system.

Roadburn 2012: Witch annihilation



Kliver in på andra halvan av Witch och blir besviken. Jag älskar deras två album och när jag sett dem live på mindre scener har det varit lysande. Roadburn 2008 satt jag uppe på en förstärkare och headbangade bort hjärncellerna till vansinne under gruppens gig.

Men nu, på en stor scen, är det uppenbart att de inte har en frontman. Kollektivt har bandet utstrålning som en påse skridskor vilket gör att de fullkomligt drunknar i detta jättesammanhang.

Segt.

De avslutade i alla fall med ”Seer”, vilket är en åtta minuter lång trasig välsignelse över allt som är riffet.

Dock! Kul att se nye gitarristen Graham, en gammal nuna som från början hör hemma i utsökta rocknihilisterna Annihilation Time. Senast jag såg honom blev han avslängd från en Finlandsbåt.

Fotnot: Ika hånar Grahams genomskinliga gitarr. Ascool, säger jag. Greg Ginn, säger rockhistorien. Töntigt, säger Ika, och lägger till att jag i alla fall inte varit hemma hos Henry Rollins. Som hon har. Gott så.

Roadburn 2012: Dålig stämning skapar genialitet



När jag såg Danava på Roadburn 2008 var frontmannen Gregory Meleney på riktigt dåligt humör. Under konserten, mitt under låtarna, började han skälla på de andra medlemmarna. Frusta och fräsa med en otrevlig uppsyn. Varför? Tja, vem vet? Dålig dag på kontoret antar jag.

Spelningen var ändå, eller kanske just därför, sinnesförstörande bra.

Nu börjar det illavarslande med en försenad konsertstart, på en festival där allting startar på sekunden. Det teknikstrulas innan det rullar igång. Det är långt under 2008 års standard och jag känner besvikelsen svälla inom mig.

Efter första låten förklarar Meleney att hans stärkare är ”utbrunnen” och måste ersättas. Han lackar. Stämningen sjunker till halvdålig nivå både framför och på scenen. Det roddas och fejas, donas och grejas. Till slut är en ny Orange-topp på plats.

Då spelar Danava första låten igen. Hela. Rakt igenom.

Så. Absolut. Jävla. Förbjudet.

Men sedan lossnar det. Oh, vilket party, vad det lossnar! Gruppen har dragit ner på den progressiva rymdfaktorn, som jag dyrkade för fyra år sedan, och fokuserar mer och mer på meckig och slingtät heavy metal importerad från sjuttiotalet.

Tidig Judas Priest, tidig Iron Maiden, all Thin Lizzy.

Söker du egentligen mer i livet än det?

Roadburn 2012: Dum & doomare



Jag slänger all försiktighet i vinden, omfamnar de mest rockklyschiga orden och säger så här: crustpunken är den sista genuint oförstörda och sanna musikstilen.

Åk du till Borneo, hitta din stam som spelar någon typ av flöjt på ett sätt som ingen hört förut. Efter tre minuter är den musiken lika korrupt som all annan. Men inte crustpunken, som överlevt och förblivit äkta i tre decennier som den smutsiga husockupantråtta den är. Oförskämt arg och musikaliskt efterbliven – jag älskar crusten.

Varsågod för de högtravande hardcorehästarna. Med dreadlocks.

Den brittiska, antika urkraften Doom, utvalda av kvällens värdar Voivod, går på halv ett på natten. I en kyrka. Jag låter ironin i att de gudshatande anarkisterna spelar i en kyrka, sjunka in hos er.

Guds hus blir en squat. Är det i detta nu som min nyandlige vän HK börjar dyrka?

Nåväl. I en timme framförs i runda slängar etthundratrettioåtta låtar utstuderat antihippt tokvevande. Volymen är utvecklingsstört hög, ljudet kristallklart perfekt, hastigheten absurd, d-takten gör ont i kroppen när basfrekvenserna ser till att dina inre organ byter plats, sången är ett moln av kräks, varenda låt är som en Anti Cimex-cover, allt handlar om multinationella mördare och samhällets allmänna jävlighet.

Det är perfekt dumhet och bland det mest kompromisslöst brutala jag sett i hela mitt liv. Oklart om det egentligen är bra.

Men fantastiskt, det är det.

”Fuck the police coming/Coming straight from the underground.”

Sångaren, som ser ut som att skabbigheten ska överta och avsluta hela hans existens vilken sekund som helst, citerar N.W.A. innan Doom kickar igång sin största hit ”Police bastard”. Publiken tappar greppet, kängnävarna pumpas, kroppar slås mot varandra. Jag accepterar idiotin och stagedivar. Två gånger.

Idag gör det ont. I mitt knä.



En av Dooms basister fick en gång frågan varför han bara hade två strängar på sin bas. ”Om en går sönder”, svarade han.

En genomsnittlig bas bör ha fyra strängar totalt.

Roadburn 2012: Blod eld doom


Ika och killen i Deep Wound.

För de som vill läsa vad andra i sällskapet tycker om Roadburn, har ni Ika Johannessons rapportering i bloggform här.



Där, precis bakom Ika och Tommy och världens grisigaste flottpizza, utspelade sig 2009 ett av de största ögonblicken i mitt liv: ”This is you”-incidenten. Jag är ofattbart lycklig över att jag var där och fick uppleva det, på plats. Tiden stod stilla.



Meny från ett helt annat ställe.

fredagen den 13:e april 2012

Roadburn 2012: Saturnalia Sex Temple



Al Cisneros har lanserat begreppet ”Iommic studies”. I Sverige har ingen kommit så långt inom det forskningsområdet, som Tommie Eriksson. Han är på väg mot ett Nobelpris. Förmodligen kommer det att levereras av en röd drake som flyger in från ett annat astralplan

Saturnalia Temple sexualiserar scenen med en kåt och trasig gitarrton som Tony Iommi själv tappade bort kring 1979. Den känslan av total dödserotik får mig att vilja gnida mig mot något.

En get.
En bak.
Ett kön.
En mun.
En förstärkare.
Exakt precis vad som helst.

På slutet drar Saturnalia Temple upp tempot lite – liiite! – och sätter den grandiosa sista spiken i den likkista vi kallar mänskligheten. De två svartaste urkrafter som existerat förenas där, i en låt, på ett sätt som endast Eyehategod kan övertrumfa.

Det är Black Sabbath.
Det är Black Flag.
Och för att ännu en gång citera Al Cisneros, så är det eld, attack, krossa.

Magnifikt. Magiskt. Sexigt.

Roadburn 2012: Killing Joke? Jag skrattar inte.


Killing Joke.
Patetiskt luftslott.
Gick efter fyra låtar.
Missade när folk började bua.
Och när en roadie gav sig på en häcklare.
Som pekade med fuck you-fingret i full effekt.
Gott så.

Roadburn 2012: Year of the ABF



För många år sedan intervjuade jag en man som idag är irrelevant för kulturklimatet. Men han sa en sak som som stannat i min hjärna sedan dess: ”riot sounds produce riots”. Det vill säga, har du ett subversivt och våldsamt budskap ska musiken låta därefter.

Det går inte att frammana revolutionen via Britney Spears.

Drygt tio år efter den intervjun dumförklarade två bröder mig när jag tyckte att deras nya skiva visade på en mindre brutal framtoning. Hårdheten, råheten och ondskan låg i de rundade kanterna ansåg de. Även det har stannat hos mig.

Jag har insett poängen och sett ljuset i mjukt är det nya hårt-läran.

Jag tänker på dessa två ytterligheter när jag ser Year of the Goat, det superhajpade Norrköpingsbandet som växlas upp att bli nästa Ghost. Framtoningen är ockult och lagom satanisk, såååklart, medan musiken är Toto-fierad och radiovänlig med drag av Skid Rows ”18 and life”.

Year of the Goat är inte oborstade någonstans. Däremot innehar de en gedigen kommunal musikskoleutbildning. Inget fel med det. Men gruppen bemästrar inte på långa vägar det hårda i det mjuka-doktrinen.

Bakom den lättviktiga ockulta fernissan står bandet nakna – en grupp mjukisrockare som myser med sina melodiösa mustascher.

Ja, Torsten, det är klart att du ska få som du vill…



…din generation som bor på Lidingö brukar få det.

Med vänliga hälsningar/Generationen som aldrig kommer att ha råd att växelbo i stan och på landet.

onsdagen den 11:e april 2012

Into the doom


Ny adresslapp för resan. Stinky: crust as doom existence.

Imorgon skeppar jag ut för min femte upplaga av Roadburn. Jag kommer att blogga därifrån samt även twittra, för de av er som är intresserade av denna subkulturella kärleksfest. Vill ni se hur jag brukar täcka festivalen kan ni hoppa tillbaka till april varje år sedan IJCHE föddes. Det blir djupsinniga analyser blandat med menlöst skvaller och ännu meningslösare kändisspanande. Hoppas jag.

Ni bör även följa Doomlobbyn på Twitter. Han kommer att ta snyggare bilder än vad jag gör.

I år lär det inte bli någon religiös upplevelse, som Neurosis var 2009, såvida inte Killing Joke verkligen släpper alla tyglar och bara rusar. Och, ja – Sleep ligger givetvis inom guds räckvidd.

Jag ser mycket fram emot säkra kort som jag sett förr: Horisont, OM, Saturnalia Temple, Spiders, Voivod, Danava (!), Witch (!!), Yob, Saviours (!!!), Doom.

Plus då lite osedda och halvosäkra kort: Christian Mistress, Hammers of Misfortune, Lord Vicar, Orchid, Year of the Goat, Anekdoten, Huata, Devil, Necros Christos, The Obsessed, Purson.

Typ så. Ungefär. In i dimman.

PS: Vet ni något som jag inte vet? Något som inte får missas? Tipsa gärna. Tack.


Så här kul blir det nog inte. Men en kan ju hoppas.

Foto av fantastiska Elin Berge.

Kill trash



Jag recenserar nya Overkill i Metro idag. På papper ovan, komplett med skräpig redigeringstorsk. På internet – här.

Även där med samma redigeringstorsk.

Ödets ironi: för en kvart sedan uttalade jag mig i en superhajpad bok om att folk som stavar thrash utan h, så att det blir trash, får mig att vilja äta glas. Sedan dess har Metros korrekturläsare ändrat i mina recensioner två gånger – från thrash, till trash.

Ceste la vie.

Polski surowy hardcore punk oszalej dziś wieczór z potęgą mocy?!



Vår man i Polen, Micke Bubbelvatten, vill boka konserter i Sverige åt sitt band Alert! Alert!. De är fem personer, reser med fullt backline, vill ha mat, logi och tvåhundra euro per kväll. Helst mer om det går.

Turnéperiod: oktober.

Kontaktmail: kontroll83SNABELFUCKINGAgmail.com

Du kan ladda ner hela deras första studioinspelning på internet – här. Jag dyrkar den besinningslöst, hämningslöst, utan förbehåll. Sex av låtarna är släppta på en vinylsingel. Vill du köpa den gör du det – här. Eller kanske lite närmare, inom Svea Rikes gränser – här.

Sprid gärna den här länken. Stöd scenen. Unity man, fucking unity.

tisdagen den 10:e april 2012

Der untergang will not be bubbly



För framtiden: varje gång jag tror att mänskligheten ska klara av att vända om och marschera bort från avgrunden, ska jag ta fram och titta på den här bilden.

En människa har uppfunnit dessa klistermärken som varje dag ska förkunna om de återanvändbara flaskorna innehåller vanligt kranvatten med bubblor, eller vanligt kranvatten utan bubblor.

Varje jävla dag, är den andra lik
Fylld av tristess, och splitternya klistermärken
Dag ut, dag in
Thunderdomeliv
Thunderdomeliv

”We need no introduction/For mass annihilation”

Soundtrack: ”Early demos March-June 1977”, av och med Discharge på queerkorrekt rosa vinyl, samt ”First daze here too”, av och med Pentagram på rosaspräcklig och hipsteranpassad dubbelvinyl.

Spiral archeologist: Oh bondage, up yours!



Hittar mig själv i en manshög i innerkonvolutet till Outlasts nya diskografi, en spexig kreation med namnet ”This is LKPG not Umeå”. Bilden är tagen på Punkfest 1, Galaxen, Umeå, 1997.

Ung, smärt och otatuerad. Med bara några sparsmakade, stilfulla tribals på väl valda ställen, golvar jag vad jag antar är Henrik Lindqvist, sångaren i Outlast.

Men mest undrar jag vad jag har för t-shirt på mig. Samt noterar att fotografiet härstammar från den eran då jag uppenbarligen ansåg att bondagebyxor var ett lämpligt plagg.

Orimligt.

Spiral archeologist

Spiral archeologist: Feeestivaaal
Spiral archeologist: Häng på Skolgatan 127 E
Spiral archeologist: De mysteriis dom bandanas
Spiral archeologist: UÅHC och Dissection i posters
Spiral archeologist: Umeå Hard Core, ett växthus för elitistiska rockjournalister

måndagen den 9:e april 2012

Fråga 138 om det här med att köpa sex

Jag hamnar av misstag framför ”Fråga Olle”, ett tv-program om sex. Just detta avsnitt bär även stämpeln ”dokumentär”, vilket gör att vi i framtiden nog även måste kalla ”Det okända” för ”dokumentär serie om spöken, gastar och knytt”.

Nåväl. Så rullar samtiden över vansinnets brant.

”Fråga Olle” fyller mig med tre känslor. De är i tur och ordning:

1. Tomhet.
2. Politiskt depression.
3. Prydhet.

Ettan och trean är enkla att förklara.

Tomheten kommer av att en serie som, jag antar, siktar på att avdramatisera och upplysa om de mer obskyra sexuella böjelserna, mest är en freakshow för fluktare.

Och prydheten, tja, det blir lätt så när det visas kön och stark tobak-sexualitet i den vanliga tv-rutan. Jag känner mig bisarrt normal.

Men tvåan ställer till med problem i mitt psyke. Jag är inte van vid att vara politiskt deprimerad, vilket jag blir när prostitution så ogenerat hyllas som i ”Fråga Olle”.

Temat är lyx och sex och vad som kan göra sex lyxigt och varför lyx per definition är sexigt. Och då handlar det inte om unna sig den där extra barnfria hotellhelgen för att få till kärnfamiljsknullet. Nej, det är bling-bling, guld, diamanter, dildos för hundra lax och att ha en plånbok tillräckligt stor för att slippa kallas torsk när du tjackar en människa.

I Olles gapflabbande värld lyder formeln så här:

Ju mer pengar du lägger på att köpa en person, desto mindre prostitution är det. Och ju mindre prostitution det är, desto sexigare, kåtare och lyxigare blir det.

För det är lyxigt att äga. Och vad kan vara mer lyxigt än att äga en människa som inte är ett simpelt fnask? Inget.

Därför får vi se en fnissande Benny Hill-skata till programledare glatt fråga ut eskortfirmans chef – han vill inte kallas hallick, han är entreprenör – om hur prislistan ser ut. Sedan pyntar programledaren femhundrafemtio dollar för två timmar med en av de anställda.

Han vill i sin tur inte kallas prostituerad. Kvinnor behöver aldrig betala för sex, egentligen. De pyntar honom för hans tid och för att vara charmant och vältränad. Knullat är gratis. Jaha.

De två timmarna slutar med att programledaren, efter att de smuttat vitt vin och fnissat i eoner, ber att få se mannens kuk. Det får hon. Sedan tycker hon att det blir obekvämt och går.

Tihi.

Därför får vi även träffa en ”sugarbabe” som söker ”sugardaddies”. På svenska: yngre kvinna som söker äldre, välbeställd man med stålar att bränna. För närvarande umgås just den här kvinnan med tjugofem pappor som betalar allt i hennes liv: kläder, hus, smycken, bil, och så vidare.

Hon tar femtonhundra dollar i timmen för sitt glada umgänge.

Ingår det nuppa för den investeringen? ”Ligger du med alla dessa pappor som betalar för dig”, undrar Benny Hill-skatan storögt? ”Nej nej”, försäkrar den unga kvinnan, ”några av dem kan inte ens ha sex längre, eller så tar det väldigt lång tid”.

Pust.

Benny Hill-skatan fnissar vidare när kvinnan, till tonerna av ett glatt buskissoundtrack, besöker en potentiell pappa. Mannen tycker genast att knullgungan ska ridas in. Han pröjsar ju för besöket! Sockerflickan avböjer bestämt. Hon har klass – då ska även hennes pappor ha klass.

Jag tänker på artikeln i DN som jag läste tidigare i veckan. Någon traffickinghärva någonstans i Sverige där någon kvinna från något land förts hit av någon entreprenör för att ligga med några sockerpappor. Hon tar trehundra kronor för en avsugning utan kondom.

Undrar hur ofta hon avböjer när kunden visar brist på klass.

Fast å andra sidan: trehundra spänn är inte särskilt lyxigt, det är ju inga femtonhundra dollar direkt. Om jag säger så.

…men jag kan ändå inte låta bli att skratta högt när ”Fråga Olle”, denna långa reklammazurka för prostitutionsyrket och dess horder av lyckliga horor, även slänger in ett knäck om en swingerskryssning.

På vad som ser ut som däcket till en vanlig Ålandsfärja, på vad som ser ut som vanliga trädgårdsstolar i vit plast, sitter vad som ser ut att vara helt vanliga sunkiga knegare omgärdade av vad som ser ut att vara helt vanliga plastpalmer.

De dricker grogg ur plastglas. De är halv- eller helnakna. De ska inom kort ha gruppsex. Och de pratar om att all den här omgärdande lyxen gör att det känns så oerhört mycket mer flärdfullt att se andra par dra över varandra.

Lyxen kåtar upp dem.

Sedan får vi se en anabolabroiler snärta av sig handduken, kliva in i en garderob stor som hattkartong och lägga sig ner på en bädd av skumgummimadrasser. Där får han en kvinna att tjuta av njutning.

Jojo. Lyxigt ska hä va.

Allt medan Benny Hill-skatan fnissar vidare längs båtkorridoren.


Den här bilden har verkligen inget med den här texten att göra. Jag bara älskar den för att den är så oerhört meta, som en gravsten över rocken.

Soundtrack: ”To the death 84”, av och med Voivod, samt ”Stained glass revelations”, av och med Negative Plane.

Blås på konfekten (med Sika Äpärä-stilism)



Köpte kuber med bokstäver på Inspira. Fanns inga o:n och bara två a:n. Jävla snålt. Krossad av systemet. Igen. Slog tillbaka. Byggde egna o:n av q:n. Ha! Men vem fan bryr sig? In i dimman.

Inspira. It’s the game of the arseholes.

söndagen den 8:e april 2012

Scener från Umeå Hard Core: en avpixlad odyssé i ologiska punkslogans, konst och den ohämmade lusten att driva med det förbjudna


Obeslutsamheten.


Popkonsten.


Det sämsta av alla världar.


Om detta må ni berätta…


…och kanske även detta.


Det måste finnas ett rimlig pristak på att spilla blod (och måhända även på David Sandströms kuk).


En flygplats som hatar sig själv.


Veganismen.

Soundtrack: ”Rise, vulcan spectre”, av och med Nekromantheon.