I JUST CAN'T HATE ENOUGH

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu, vol. 2

2012-01-27T19:45:00.008+01:00

Alexander Fornell heter en man. Jag har inte en aning om vem han är. Men han går på Chalmers. Han läste nedanstående skarpslipade genusanalys och skickade ett sms till chefredaktören för kårtidningen. Ni ser fråga och svar ovan. Kul! Humor! Juh!

Kudos, Alexander!

Jag utgår från att nationalsocialismens alla miljoner offer uppskattar att Sebastian Lindberg jämför feminism med raslagar och koncentrationsläger. Smidigt och balanserat publicistiskt beslut av chefredaktören att publicera texten samma vecka som minnet av förintelsen högtidlighölls.

Stark tobak, indeed.

Efter något dåligt från Göteborg, nu något bra från Göteborg: Jag har fått en försmak på Bombus kommande inspelning, mixad av Fred Estby. Rotting Christ-fasonerna fortsätter. Mycket lovande.

Min mentala status och Verkligheten upplever sin kanske största slitning någonsin just nu

2012-01-27T15:28:00.009+01:00

Om det inte vore för att Dan Park just blivit dömd, samt att krönikan innehåller på tok för många tecken och för lite nationalsocialistisk grafik, så skulle jag tro att detta är ett av hans konstverk. Men icke.

Detta är Verkligheten.

På Chalmers. Sverige. 2012. Där de uppfunnit tidsmaskinen.

Kudos till Lovisa som skickat plumpheten ur Chalmers kårtidning (januarinumret) till mig. Det måste var hur kul som helst att vara med i den studentkåren som kvinna.

Still not ♥ing Kiss

2012-01-25T19:54:00.009+01:00

Du vänder dig till en blogg vid namn I Just Can’t Hate Enough, och en man med siffror till namn, för att få ”intellektuellt utvecklande inlägg”?

Visst, med så grovt minus på IQ-kontot, kan jag förstår att den här texten framstår som en simpel who dunnit-krönika gällande sellout.

Jag har empati.

Så jag klappar på den mentala lådbilen, polerar ett extra varv med sämskinnet, och levererar ett stabilt musiktips till en före detta följare som jag lett vilse.

Är du med, Krille? Här kommer det:

Kiss.

Kiss är ett jättebra band som har producerat stabil pop/rock sedan Krimkriget rasade. De sjunger om att ligga med tjejer, snabba bilar (Vrooom! Vrooom!), feta bröst och, tja, att ligga med tjejer.

Riffen river skönt och basen rockar fett!

Sedan säljer Kiss häftiga grejer med sin logotyp på. Där kan du fynda ordentligt, Krille!

Du och Laila Bagge.

Och Kiss ligger med jättemånga tjejer, naturligtvis. Det är fränt.

Kiss alltså. Det bandet borde du verkligen lyssna på, Krille. Om de inte faller dig i smaken så släpper Mustasch ett nytt album nästa vecka.

Väl mött.

…i övrigt lyfter jag på hatten för den kanske mest groteska guilt by association-kopplingen någonsin, mellan mig och Begnt Ohlsson.

Kudos. Nu röster jag blått. Into the void.

Soundtrack: ”Tomb of internal winter”, av och med Lazarus Blackstar, ”Miasmal”, av och med Miasmal, ”Fuckin’ death”, av och med Death Strike.

”Bra där. Inga rövar, inga lik, inga spyor.”

2012-01-25T19:24:00.002+01:00

Jag har Disneyfierats och får igenom en recension utan censur och/eller redigeringstorskning. På papper ovan. På internet – här.

Nej. jag Googlar inte mig själv…

2012-01-24T21:32:00.006+01:00

…dock ville jag försöka hitta en bild på mig i min L7-tröja. Jag vet att fotografiet existerar och att Matt Average tog det för tio år sedan. Hittade inte just den exakta bilden, men fann dessa.

Så unga och så olyckliga vi var.

Jag i min L7-tröja.

Mattias i sin Cause For Alarm-tröja.

Båda tagna av Matt Average.

The Smell, Los Angeles, Kalifornien, USA, 28 juni, 2002.

For the bears, not the business

2012-01-24T19:37:00.006+01:00

Mer om björngalan där Ika och jag – a.k.a. Hot Metal/Methedrine – ska spela skivor hittar du på internet. Här. Det är en ganska, eh, stökig och burdus laguppställning i dj-båsen. En kväll att minnas.

…bäst är ändå att Cornelia trodde att vi skulle spela på någon sorts HBT-tillställning, när jag sa att vi blivit bokade till en ”stödfest för björnar”. Hade i och för sig varit väldigt rimligt, men inte den här gången. Skyller på att hon precis börjat jobba med Pride.

Kängad och sänkt i SOFO

2012-01-23T18:42:00.003+01:00

Nu på lördag spelar jag skivor på den här tillställningen. Mer info här. Det är i stort sett slutsålt men det kan finnas ett par biljetter kvar på Blue Fox. Skynda, fynda!

Sedan verkar det som att Ika och jag, a.k.a. Hot Metal and Methedrine, ska spela skivor på någon stödspelning för björnar på Slakthuset. Men det är nästa månad.

Refused are (fortfarande) fucking dead

2012-01-22T20:10:00.009+01:00

Jag skrev några rader om ett killband som – vare sig jag vill det eller ej – betytt mer för mig och min uppväxt än de flesta andra killar.

Ni hittar texten på internet – här.

…och nu försöker jag skriva en krönika utifrån att jag är Marcus Birro, samtidigt som jag inser att jag tappat blocket där vi skrev ner alla låtar under gårdagens dj-massaker. Deppigt då det var ett pass på fyra timmar utan paus. Dock inte så deppigt som att någon klåfingrig bov avslutade kvällen med att stjäla Ikas telefon och Ipod. Lågt, ditt svin.

Men så här såg vi ut i alla fall.

Förfest i (o)rimligt sällskap hos Björn.

Underfest ett av Kristofer. Kudos.

Underfest två av Lisa. Kudos.

Modeförebild: Ultima Thule går med i Guardian Angels på sjuttiotalet.

Hot metal and methedrine

2012-01-21T11:34:00.004+01:00

Som sagt. Ika och jag spelar skivor ikväll på Bar Brooklyn, 23-03. Jag funderar på att köra varannan damernas – varannan Sisters of Mercy.

För er som vill ha längre framförhållning, rekommenderar jag den här konserten som jag inte har det minsta med att göra:

Så här gick det senast Satan var i Sundbyberg.

”Together we’ll fuck the post”

2012-01-19T22:59:00.003+01:00

Får hem de senaste månadernas mest hajpade gubbcore i bredvlådan. Stor lycka. Dock kort. När jag lägger den på tallriken visar det sig att postverket warpat den bortom all sans.

De sju spåren, som klockar in på cirka två minuter totalt, låter som en italiensk lyxjolle på glid och i akut sjönöd. Det kränger och svänger och gungar på helt fel ställen. Sjösjuka, post-haste! Deppigt.

Försök själv ta kort på en vind viny. Notera gästspel av kulturvänster.

Istället lyssnar jag på Bomb The Bass. Älskar John Carpenter.

Punk w Lublinie

2012-01-19T19:29:00.009+01:00

Alltid dessa tråkiga människor på sidan om som förstör livefoton.

För många år sedan var jag med i ett band som gjorde en turné i Polen. Ett roligt minne för livet. Inte minst för att jag på något anarkisthak serverades den värsta mat jag någonsin försökt äta: en soptunnegryta bestående av ris, potatis, pasta och rädisor. Inget mer. Sedan slogs jag med ett skinhead. Good times.

Nu dyker det upp ett brev från Micke Bubbelvatten, vår man i Polen. Han berättar att klubben där vi spelade i Lublin – Tektura – är nedläggningshotad och de har tryckt upp supporttröjor.

Och se, där är jag och Amyl nere till vänster:

En smula uppvinklat noterar jag att de lyckas klämma in fler kvinnor på en t-shirt, än Sweden Rock Festival lyckas boka på alla sina scener.

Länkar för de som vill stötta de polska punkarna:

Beställa t-shirt: kontroll83SNABELFUCKINGAgmail.com

Tekturas hemsida

Facebook

Fansida på Facebook

Micke Bubbelvatten rapporterar att dagsläget ser ut så här:

”1. we met our city president (kind of mayor) and unfortunately we are going to lose this building, he's selling the whole area (a small hill of 3 100 year ols villas, one of which is our venue). But it might take a while, maybe even a year...

2. he offered us some building on the city outskirts, in bad neighbourhoods - we said no.

3. because Lublin was running for European Capital of Culture 2016 and Tektura was promoted in the application for this (we lost with Wroclaw) - but Lublin still wants to become more cultural and we took advantage of it. So now the city president told us that if we have a good plan - we might get a building closer to the city centre.

We might. We’ll see...”

I övrigt bör alla kolla in de band Bubblet spelar i, ty de äro båda helt fantastiskt bra. Alert! Alert! heter ett, Knife In The Leg heter ett annat.

Ljud och rörlig bild från Tektura, Lublin, Polen, 2007:

Jävla öronproppar att förstöra när jag vråljazzar på bild.

Funeral Birro

2012-01-18T14:56:00.006+01:00

Jag visste det.

Jag visste att den här dagen skulle infinna sig.

Dagen då ortodoxt satanstroende black metal och Marcus Birro helt plötsligt skulle stå på samma sida i kampen mot all rimlig godhet och medmänsklighet.

Detta kan vara den näst lyckligaste dagen i hela mitt liv.

"Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."

Ge mig mer Birro. Ge mig för fan!

Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN

Prostitution > otrohet

2012-01-18T09:34:00.005+01:00

Hallå, Verkligheten och den mentala lådbild du färdas i.

Ännu en dag du inleder med att få mig att vilja svepa in dig i en slöja av senapsgas.

Uppdatering: nu önskar jag även senapsgasa internet – här.

Primalskriksterapi för bredbent manlighet

2012-01-18T09:18:00.004+01:00

Jag recenserar hårdrock. På papper ovan. På internet - här. Vi tar en rimlighetens musikvideo på det.

Jag kommer inte på en enda fyndig rubrik här, med eller utan sälkoppling

2012-01-16T09:44:00.010+01:00

Döden avbryts för en kungörelse:

Nu på lördagen den tjugoförsta januari spelar Ika skivor på Bar Brooklyn. Jag är hennes "feat." och kommer också att välja musik.

Av barchefen Jonas - en före detta rockstjärna som beskrivit mig som "en synnerligen välbehållen sjuttiosjua" - har vi fått fullständigt fria händer att skämma ut oss.

Jag och Ika får spela exakt vad vi vill exakt hur högt vi vill och får bli exakt hur fulla vi vill. Stark tobak. Kvällen kan sluta hur som helst. Ni har varnats.

Och nu något av det värsta jag vet: bloggursäkter.

IJCHE har gått från etthundratrettioåtta inlägg i veckan till, tja, tre. Förklaringarna till detta är många. Eller, egentligen inte alls många. Men det lät bättre än att säga "jag är en humörstyrd känslomänniska utan komplexa orsaker bakom mitt agerande".

Jag har blivit förälskad i den industriella amfetaminsnabbheten i Twitter. Där förbrukas stora delar av min obetalda skaparglädje.

Jag befinner mig i någon typ av svacka/sinnesfrid där nästan all kreativitet som inte genererar inkomst, dött en sorglig sotdöd. Förmodligen betyder det att jag blivit än mer borgerlig.

Och det är väl gott så.

Men grundsyftet när jag startade IJCHE för över tre år sedan var hat och bitterhet och ilska och rasande och åsikter, åsikter, åsikter. Om allt och alla. Hela tiden, dygnet runt. Just nu har jag inte den kreativa drivkraften att tycka till och hata fullt lika mycket som förr, om jag inte får betalt för det.

Det har lett till att IJCHE till stora delar blivit någon sorts ofrivillig livsstilsblogg.

Jag och min familj, jag och mina vänner på krogen, jag på VIP-fyllor, jag på konsert, jag på barnkalas, jag sieg heilande på någon annans familjefoton på ett barnkalas, jag och mina nya skivor, jag och mina betalda recensioner och krönikor, jag och mitt jobb, jag och mina nya Massacre-mjukisshorts, jag och Carola. En glorifierad Facebooksida med svajig besöksstatistik.

Och det var inte riktigt så det var tänkt i begynnelsen.

Så, vad ska jag göra? Skita i skiten helt eller bara tuffa på med livsstilen och gullandet och strunta i klick och prestationsångest och hoppas att hatet återvänder?

...och där kom jag ut som krisande i bloggosfären. Värdigt.

Fashion - from beyond vol. 2

2012-01-12T13:31:00.005+01:00

Min hemlige välgörare hör av sig och berättar Massacre-mjukisshortsens historia:

"De tågluffade en gång, men utöver det har de bara vilat i en låda tillsammans med en likaledes obegriplig Immolation-tisha. De köptes direkt ur Kam Lees hand på Valvet i Gbg '91.

Troligtvis ett ganska speciellt gig för Kam - så fort han närmade sig scenkanten stod Onkel där och tog honom på kuken. Under HELA spelningen. Och - ja. Kam hade så klart bara mjukisshorts på sig.

Be Cornelia om ursäkt från mig."

Fashion – from beyond

2012-01-11T21:24:00.003+01:00

Det dyker upp ett anonymt paket från en läsare. Med ett par shorts. Direkt från nittiotalet. Vet inte vad jag ska säga. Tårögd. Kudos.

Jag: Holy. Shit. De är typ helt oanvända.
Cornelia: Undrar varför.
Jag: Kan inte fatta att någon skänker bort de här!
Cornelia: Nej. Det är bortom obegripligt.

Givetvis är det mjukisbyxkvalitet. Vad annars?

Beyond.

Hej då, svenska utsikt

2012-01-11T09:30:00.007+01:00

Idag skriver jag sjuhundrafyrtiofem tecken om Charles Bronsonesque feministmusik. På papper ovan, på internet - här.

I lördags skrev jag tvåtusenfemhundra tecken om att människor som värnar om sin egen utsikt är egoistiska as. Tyvärr fick jag aldrig det papperet i brevlådan. Deppigt.

Men mina tecken finns på internet - här.

...upptäcker prick nu att min förra krönika slagit rekord i kommentarer. Med Liljeholmen/Älvsjö-mått mätt. Men ändå. Så går det när du namndroppar Pär Ström, då rasslar det till!

Läs - här.

In i mörkret.

Vakttornet?Göran Hägglund?Påven?Ayatollan?Dagens Nyheter.

2012-01-09T20:05:00.003+01:00

Hellre drogad med psykiatri och kemi än med gud.

Varje gång jag tror vi tar ett steg framåt, tar vi 138 steg bakåt

2012-01-04T15:14:00.004+01:00

Väntar spänt på att få reda på vem som korats till den hetaste mannen inom metal. Jaså, vad säger du? Männen är normen inom musik och behöver inte graderas utefter sitt kön? Och de få kvinnor som rullar inom de extrema subkulturerna ses som exotiska kuttersmycken, inte som seriös musiker?

Jaha. Vem hade kunnat tro det?

Kudos till DJP för länk.

We rule you, we fool you, we do Krokodil for you

2012-01-01T20:52:00.012+01:00

Cornelia, Linda, Fredrik, Kristofer. Just utanför bild: Bianca Bulldozer, Olivia Obliteration, Promoe.

Kartellen träffas och beslutar om de två mest definierande ögonblicken i Stockholms innekretsar de senaste tio åren. Varsågod.

#1. 2002. En känd mediaprofil röker PCP med Andrew W.K.:s kompband. Tio år senare tittar landets rockjournalister tillbaka och undrar hur i helvete de alla kunde kröna en amerikansk Magnus Uggla-kopia till den hetaste skiten sedan den hetaste skiten. Att det var första – och än så länge det enda kända – tillfället som det röktes PCP i Stockholms innekretsar, står dock orubbat kvar som en monumental och ornamental händelse i vår samtid.

#2. 2011. Sebastian Suarez-Golborne, ansedd som Sveriges bästa taktmixare, spelar skivor på restaurang 1900. Han spelar sextio minuter högerreaktionär, nyföddkristen, patriotisk, överproducerad, miljonsäljande amerikansk mainstreamcountry. Alla hatar det. Men detta har aldrig tidigare gjorts i Stockholms innekretsar och anses därför vara epokavgörande.

Vad vi ser fram emot för milstolpe under 2012:

Fireball ersätts av Krokodil, en ny superobskyr rysk drog som beskrivs som ett mycket, mycket billigare heroin. Krokodil injiceras och äter upp huden på brukaren, vars livslängd brukar beräknas till två, tre år. Amputation av kroppsdelar på grund av kallbrand är mycket vanligt.

Oklart vad fördelarna är.

Introduktionen i Stockholms innekretsar gör att inom två år står en enarmad Nöjesguidenreporter på Kåken och spelar Eric Saade-remixar (utan att taktmixa). Detta har aldrig förut gjorts i just Stockholms innekretsar och anses därför vara fullständigt avantgardistiskt.

Slut på protokoll.

”We rule you, we fool you, we drink for you"

Relevant svensk protestlyrik

2012-01-01T20:50:00.002+01:00

2011 var too extreme2012 blir too extremare

2012-01-01T13:42:00.002+01:00

Noterar att mitt egenhändigt skapade (nåja…) favorituttryck tagit sig in i tvåan på en känd sociala medier/genusvetar-profils lista. Skåda – här.

Conan, genusvetaren: barbarvinnisar

2011-12-31T12:16:00.005+01:00

Loj mental status medan vi väntar in att 2011 ska dö sotdöden.

Om ni har must finns det en mycket intressant intervju med en av de filippinska punkarna som skickades på omskolning att läsa – här.

Själv mäktar jag bara med att kora vinnare i ”Conan the barbarian”-tävlingen. Och de är:

”här kommer en spoiler

en småkukad broiler

Med enorma muskler och gigantiskt svärd

sällar sig till könsmaktsordningens smittohärd”

”Conan vill inte ha någon kram, man ska ligga lite hårt och inte va monogam. Inget jesus barn, nej Conan blev skuren ur sin mammas barm, magen var ändå bökig och man blev ju ganska varm. Crom gillar inte klena tjejer, välhängda svärdsvingar män, det är grejer. En anabolakropp och armhävningar gör dig glad och blidkar köphets i varje stad.”

”Conan, Conan, Conan, Conan

Conan, Conan, Conan, Conan

Conan, Conan, Conan, Biceps.”

Barbarens tid är över. Väl mött för 2012. Cthulhus år.

Som förälder konfronteras du med jävligt sjuk skit

2011-12-27T20:12:00.003+01:00

Replikerna och den nedsläckta dubbningen.

Barnunderkläderna och det totala mörkret.

Trosbilden lånad av en komplett främling. Kudos.

Conan, genusvetaren: bli en barbarvinnis

2011-12-27T19:20:00.006+01:00

Klicka på bilden ovan. Skåda dvd-omslaget. Ja, ni förstår vad ”Conan the barbarian” handlar om. Feta biceps, feta svärd, feta torn, feta pattar och feta teorier om genus och könsmaktsordning.

Kort sagt: det är en riktigt fet barbarrulle.

Tidigare lottade jag ut biobiljetter. Nu har tiden kommit för att mangla ut dvd:er. En hel bunt, dessutom. Givmild, jag är. Så även Noble Entertainment.

Tävling:
Julen må vara över men rim är för evigt. Leverera alltså ”Conan the barbarian”-julklappsrim på något av följande teman:

Biceps

Svärd

Torn

Pattar

Genusteorier

Könsmaktsordning.

Var för sig eller alla i samma strof. Bestäm du. Lämna ditt bidrag som kommentar tillsammans med din epostadress.

Jag drar vinnare när det känns värdigt.

Bild av Kris Tider.

Klicka på bilden med ”Conan the barbarian” igen. Ni ser att där citeras från två recensioner. Det är Fredrik, ovan till höger, som levererar ”bombastisk”. Han älskar fetma. Tummen upp, barbar!

We rule you, we fool you, we drink for you

2011-12-27T18:45:00.005+01:00

Inget krångel på Carmen med Johannes, Anders, Cornelia, Fredrik, Kristofer. Pyramidens topp, just utanför bild: Promoe. Och Alice.

Det noterades även att nästa gång Fredrik fyller år har Mayakalendern precis gått ut och världen börjat rulla mot sin undergång.

Då firar vi med cthulhu på Carmen.

Kvinnor är från Venus, hardcorelongsleeves är från nittiotalet

2011-12-26T18:07:00.005+01:00

Jag: Kan jag ha den här?

Cornelia: Visst. Men det är ju en killtröja.

Jag: Va?

Cornelia. Bara män kommer att tycka att den är snygg. Inga kvinnor. Du har alltså bara klätt dig för att imponera på och charma andra män.

Jag: Samma princip som med stora skägg då?

Cornelia: Ja.

Jag: Och skinnvästar?

Cornelia: Oh ja.

Soundtrack: ”The return of the nothern moon”, demo av och med Behemoth.

”Men, det är ju jag?!”

2011-12-26T18:04:00.001+01:00

Rimligt i kön på Clas Ohlson, denna manlighetens sista bastion.

Och på detta må ni lyssna.

SL: Amputees”R”Us

2011-12-26T16:02:00.006+01:00

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om tunnelbana och tåg. Tjugofem minuter väntetid? Visst, i Tokyo hade det stått tjugofem sekunder på skylten, men i Australien mäts perrongtristessen i timmar.

Snö och löv på rälsen, höga priser, inställt, urspårat, självspillare, kaos i kubik och så vidare. Alldeles för många ältar detta in absurdum på rimliga och orimliga vis. Mina bristfälliga talanger behövs inte för att belysa alla haverier.

Men den här skylten.

Den här jävla skylten.

Sug in budskapet ordentligt.

Om du reser med barnvagn och/eller väskor, dessa två obskyra tillbehör, måste du be om hjälp för att kunna passera SL:s giljotinspärrar. Även om du redan har betalat i blod för ditt giltiga färdbevis.

Kan någon utanför Stockholm relatera till och förstå detta vansinne? Kan någon utanför Sverige göra det?

Stark tobak.

Satans stark tobak, SL.

När de mentala lådbilarna viskar mitt namn

2011-12-26T08:19:00.002+01:00

Glömde: min korta krönika om våldtäkt snappades upp på andra sidan Rimlighetens bortre barriärer. Kommentarerna. Kommentarerna – här. De visar på en nation av män, lamslagna av skräck. Hello, reality.

God pest

2011-12-24T14:03:00.007+01:00

Ja, jävlar vad jag försvann rakt upp i den antikosmiska jobbstressens högtid. Nu är ett fåtal röda kamratdagar här. Pusta. Ut. Samtidigt som den märkliga pseudointellektuella rasistdebatten långsamt puttrar vidare bland mina kommentarer – här. Gott så.

Ni får fira denna kommunisthelgdag i fred utan min inblandning. På återseende på andra sidan.

Jag lämnar er med ett oskyldigt reklaminslag.

Det anlände en jultidsenlig hjälpsändning från Plague Island i form av de senaste vinylsläppen Usurpress och Noia, samt en del trevligt doommörker ur bakkatalogen. Samtliga är värda att kolla upp om du är det minsta intresserad av extrem, subkulturell musik.

Jag nyttjar i princip bara två diy-leverantörer av musik nu för tiden: Plague Island och Blindead. Det reklamstödet levereras utan horvibb.

Jag är åter i mellandagarna med en barbarisk tävling. Väl mött.

Vikingarock och 90-talets återkomst - vad sa vi om det nu igen? Fuck jävla off, right?

2011-12-24T13:53:00.006+01:00

En temaskiva om Karl XII?

God jul alla pursvenskar. 2012 blir makalöst.

Kudos till Oskar för tipset.

Tut-tut 90-talet, fuck jävla off

2011-12-19T17:15:00.007+01:00

Och där insåg P4 Sörmland vad kombinationen runor, vikingar, svenska fanor och ovanstående t-shirt, innebär. Kudos till uppvaknandet. I vilken dimension har ni bott hittills?

Här hänvisar TT till IJCHE.

Tut-tut 90-talet, välkommen åter! Vol. 3

2011-12-19T16:00:00.001+01:00

Och där hakade P1 på angående nittiotalets comeback.

Tut-tut 90-talet, välkommen åter! Vol. 2

2011-12-18T22:16:00.003+01:00

Jag mailade P4 Sörmland och frågade varför de stöttar ett patriotiskt vikingarockband, som på sin hemsida har ett uppenbart nationellt sinnat (läs: nynazistiskt) klädföretag som sponsorer. Jag fick idag svar.

”Hej Christoffer och tack för ditt mejl.

SR värnar det demokratiska samhällets grundtankar, det vill säga fri åsiktsbildning mm. Vi hävdar också principen om alla människors lika värde vilket bland annat innebär att vi verkar för jämställdhet mellan kvinnor och män och vi tar avstånd från rasism, våld och brutalitet.

När det gäller den lokala listan Sörmland Topp 5 så lyssnade producenten i första hand på den låt som bandet skickade in och låtens text. I den fanns inget som direkt stred mot Sveriges Radios programregler dvs inget som stred mot SR:s programregler. Bandet var inbjudet att testa till listan och vi fullföljde detta genom att låta låten "bubbla" som vi kallar det. Lyssnarna fick då ta ställning till låten genom omröstning. Vi genomförde också en diskussion i eftermiddagsprogrammet samma fredag om den sk "Vikingarocken" och lyssnarna inbjöds att ringa in och ha synpunkter.

Vi gör mängder med inslag i nyheter och program i P4 Sörmland om krafter i samhället som representerar ett politiskt innehåll som ideologiskt bestrider principen om alla männsikors lika värde t ex. Jag vågar påstå att vår kanal är det medium i Sörmland som kanske är mest aktivt när det gäller att bevaka olika partier, grupper och individer med extrema åsikter både till höger och vänster. Våra reportrar är mycket engagerade och kunniga i dessa frågor. Vi har också i år haft speciella reportrar (Mångfaldsreportrar) som jobbat nära bl a invandrargrupper i länet.

Detta kommer vi att fortsatt att jobba med och bevaka. Vi föjer också YGL (Yttrandefrihetsgrundlagen) vilket ibland leder till att människor med olika åsikter i samma fråga kommer på kant med varandra men det är dock en mycket viktig princip för oss.

mvh
Kent Nilsson
SR Sörmland”

Dagens näst hetaste fråga: Vad röker rockjournalisterna där uppe i norr för crack egentligen?

2011-12-18T16:51:00.004+01:00

Han avbryter soundcheck. För att äta tårta. Med en lokaltidning.

Too extreme.

Uppdatering
Det här blir roligare ju mer jag tänker på det. Det är inte ens Lemmys egentliga födelsedag. Ej heller tidningens. Och det skiljer åttiofyra år mellan dem. Redaktionen ba, ”tårta motherfucker, blir klockrent knäck!”. Be-fucking-yond.

Dagens hetaste fråga: Vem har någonsin reflekterat över Robyns kompband?

2011-12-18T16:42:00.005+01:00

Jag på Way Out West 2011 ba, ”satan vad suverän Robyn är, synd att hon har en kuk på keyboard som stjäl all uppmärksamhet och tar plats, en lackar juh!”

Chefen: ”Det låter som att äta bajs”, vol. 2

2011-12-18T14:17:00.002+01:00

För er som vill få smakprov på vad vi recensenter på Metro tycker är årets bästa album, finns en lista på Spotify – här. Jag tror ni kan plocka ut mina bidrag. Tyvärr finns inte U.X. Vileheads på detta streamade luftslott.

Jag saknar min knapp där det stod ”Can’t rape a .38, sisters are armed”, och så var den en bild på en donna med revolver

2011-12-18T13:33:00.005+01:00

Jag skrev tvåtusenfemhundra tecken om våldtäkt. Typ. Kanske inte så många akademiska poäng men rakt från mitt plumpa hjärta. På papper ovan. På internet – här. Min bylinebild blir verkligen så fel i det här sammanhanget. Vad göra?

För övrigt anser jag att blogger.com bör dö sotdöden i AIDS.

Beware of Blogger

2011-12-18T13:17:00.002+01:00

Funderar du på att sänka din lust att leva genom starta en blogg? Visst, kör på. Men gör det inte via blogger.com. Denna mentala lådbil till plattform har just byggt om hela sitt redigeringssystem, och är numera som att ha en liten, liten apa ständigt smetandes bajs innanför dina ögonlock. Så. Ni har varnats.

Umeå Hard Core: ett soffsamtal om hur det var

2011-12-18T13:11:00.003+01:00

Konsumentupplysning ovan. Jag tror att jag är inblandad på något sätt via en videointervju. Kudos till mamma för bilden.

Gourmandupplysning nedan. Där är jag definitivt skyldig till allt.

Tofu, lök, vitlök, tomatkross, champinjoner, Samyang Ramen.

Tut-tut 90-talet, välkommen åter!

2011-12-16T15:44:00.002+01:00

Vi skriver 2011 och den patriotiska vikingarocken tar ännu en gång plats i public service-finrummet. Rimligt.

Så jävla, jävla rimligt.

Enda frågan är: var är Bert Karlsson?

FTW.

Det här företaget sponsrar P4:s nya favoritband.

Ja till snippa!

2011-12-16T13:37:00.001+01:00

Olivia Obliteration träffar Liv Strömquist för första gången. Hon undrar "va va va va va e det här?". Ja, vad svarar jag på det?

En grupp fittninjas?

Chefen: "Det låter som att äta bajs"

2011-12-16T10:59:00.000+01:00

Lady Gaga, Torbjörn - rimligt.

Idag publicerade Metro min ytterst sparsmakade årsbästalista. Ni ser den nedan. Bubblare var Victims, Negative Plane, Amebix, Obnoxious Youth, Crowbar, Craft, Toxic Holocaust.

Bland annat.

Vinnisar nedan. En av dessa skivor sa Metros musikchef Peter Lindholm att den fick honom att tänka på koprofili. Bara den reaktionen är värd en plats på listan.

Gissa vilket exkrementalbumet är. Om ni som jag fortfarande älskar att äga musik, så hittar ni med största sannolikhet samtliga skivor - här.

Gods and punks

2011-12-15T11:26:00.002+01:00

Lite mer om Allah och hans koncentrationsläger för punkare – här. Varning för starka bilder. Too extreme.

När vi ändå är inne på det här med att gå sin egen väg när du bor i en teokrati styrd av guds patriarkala förtryckarkuk. Christer Sturmark skriver om att ateism inte godkänns som skyddsskäl när du söker asyl i Sverige. Nej, varför skulle någon vilja plåga en person som inte tror?!

Har väl aldrig hänt.

Kudos till Nima för ytterligare en länk.

Och anledningen till att gud aldrig bör få något som helst inflytande över stat och lag…

2011-12-14T22:18:00.000+01:00

…är för att gud, och hans gunstlingar på jorden, lämnar noll och intet utrymme för individuella uttryckssätt och livssval.

Bara rent generellt, sådär.

Är det… en t-shirt från Separation?!

”Iväg med er! Marsch pannkaka till moraliskt omskolningsläger! Där blir ni tvångsklippta! Badade! Får nya kläder! Och ni ska be! Be till Allah!”

Ni tror att jag citerar en trettio år gammal Jello Biafra-text? Icke. Detta är Verkligheten i den del av världen där de styrande tror väldigt, väldigt mycket på gud. De älskar gud och hans lagar.

Dock är de inga större anhängare av den fria viljan och demokrati, dessa västerländska humbugpetitesser.

Läs mer om de indonesiska punkarna som fängslats för ogudaktig uppsyn – här. Och ni kan stötta dem med blandkassetter – här. Och viva! En länk till samma goda sak för er som inte har Facebook.

Här är ett indonesiskt band som kör en cover på en låt som jag var med och skrev, samt framförde, någon gång där kring Krimkriget.

…och samtidigt kan jag inte undgå att bli lite glad inombords när religionen visar sitt sanna ansikte, kärnan av tron. Ungefär som när kungen behandlar sina mindre värda undersåtar som just det. Av med masken med den leende ansiktet! Ni är inte snälla!

Soundtrack: ”Stained glass revelations”, av och med Negative Plane, samt ”World war III and IV”, av och med Carnivore.

The girl with the Khoma tattoo vol. 2, a.k.a. sooo six months ago

2011-12-14T16:05:00.005+01:00

Det här scoopet levererade jag på IJCHE redan i juni.

Så. Ville bara få det sagt.

Vill även få sagt att om du säger "jag önskar att julen fick AIDS och dog" högt i ett öppet kontorslandskap, kan det orsaka utbristande av "meh herreguuuud asså" från en praktikant född på nittiotalet.

Så mycket Norge

2011-12-14T08:27:00.002+01:00

Jag recenserar en skiva. På papper ovan. På internet här samt nedan. Den får tre globar av fem möjliga.

Tsjuder
Legion Helvete
(Season of Mist/Sound Pollution)
Under Watains antikosmiska dominans framstår Tsjuder som prydligt pandasminkade posörer. De blankpolerade stridsyxorna är på lån från lajvarbutiken och ett ettrigt, frostbitet black metal-rens ställer tillbaka klockan tio år där borta i Norge. Minst. Och vad gör det? I juletider behövs inte mer än en lagom galen gutt som gallskriker ”Slakt!” över enkla bisvärmsstormar i Satans tjänst.
Christoffer Röstlund Jonsson

Svart Lucia

2011-12-13T10:20:00.006+01:00

Första julfirandet på förskolan, alias grötfrukost. Dock inga fotografier. En hord av illegala flyktingbarn sätter stopp för det, enligt internets mesta toaletthögerspöken. Barockt.

För övrigt anser jag att Kent Ekeroth bör förstöras, samt att alla SD-fanatiker kan ta sin röst, rulla ihop den som en rostbiff, och stoppa den i arslet. Ursäkta det vulgära och plumpa språkbruket. Men det är så vi rullar i dårhusets Sverige.

Traditioner är till för att krossas.

Merry christmas (Mommy, can I go out and kill tonight?)

2011-12-12T20:10:00.002+01:00

Torsdag 15/12: Härden, Göteborg (Maim, Miasmal, Obnoxious Youth)

Fredag 16/12: Nalen, Stockholm (Maim, Miasmal, Vanhelgd)

Lördag 17/12: L’Orient, Linköping (Maim, Miasmal, Vanhelgd, Obnoxious Youth)

Soundtrack: ”Från primat till reptil”, av och med Anatomi-71.

Älskade USA: Ropen skalla! Västlig dekadens åt alla!

2011-12-11T22:05:00.004+01:00

Den stora Satan: inte rakt igenom ond.

Hennes första veganska julbord

2011-12-11T21:19:00.002+01:00

Hon åt potatisbullar med sylt. Medhavda.

Tofuiansk orgasmatron.

”My name is called mingelfoto/Sadistic, sacred whore/I twist the truth/I rule the world”

2011-12-11T21:03:00.006+01:00

Ja, så här såg vi då ut igår. Med påsar från D-takt & Råpunk, västar och allt. Tyvärr har mingelfotografen retuscherat bort våra djävulshorn, som vi givetvis stolt flashade i parti och minut. Orimligt.

Bilder norpade av Linda. Varning för horns up, snubbe.

Kudos till dig unge IJCHE-fanatiker som kom fram och sa att du gillar det jag skriver. Det gjorde mig mycket glad. Speciellt i dessa tider av tappad entusiasm och bristfällig kvalité.

”My name is called vodka/Sadistic, sacred whore”

2011-12-11T15:19:00.009+01:00

En sprudlande barnfri Cornelia med damsällskapet Zandra. Den sistnämndas redogörelse för kvällen hittar du – här. Texten involverar uppkräkt Pucko.

De småbarnsföräldrar som tjatar om brist på egentid och livspussel med tusen bitar, samtidigt som de har hjälpsam släkt i samma stad – vänligen dö. Testa att jonglera vuxenumgänge med varandra och en krävande krabba, utan att ha tjänstvilliga föräldrar i samma riktnummer.

Där testas förhållandet.

Så när vi lyckas langa över Oliva Obliteration till Huddinge för en natt – inklusive hämtning och lämning – går jag och Cornelia loss. Vi bladar inte och ser Motörhead, som är i stan. Nej. Vi går på släppfest för Motörheads vodka på Stureplan. Rimligt.

Drinkbiljetterna regnade över oss rockjournalistiska mutkolvar. Shotsen dom togs.

Hur det smakade? Vodka är vodka är vodka och är lite finare hembränt, för att citera Grandén i Bombstrike. Behållningen låg i vännerna.

Till exempel ovanstående samling själlösa demoner utan ögon och med Satans hunger rytandes i hjärtat. Jag älskar dem alla.

Sedan gick vi på hemmafest där kameran la på en tjugo kilo på varje person. ”Jag är den smorde”, konstaterade Kristofer. ”Jag är evig”, konstaterade jag. Lika McNulty-rumlare med storhetsvansinne, leka bäst.

Idag äter vi skramlad tofu på vitt bröd, lyssnar på Black Hole och bär kläder från Pentagram. Kanske går vi också på vegansk julbord på Kokyo.

”Det här är ingen lek”

2011-12-09T23:26:00.002+01:00

En fulländad bandbild.

The destroyer of the ghost figure

2011-12-09T13:14:00.005+01:00

Idag äter vi bisarra frukostmackor med det som finns i kylen, bär t-shirts från Warhead (JAP), sluter ögonen på tunnelbanan, försvinner bort i Om:s "At Giza" och önskar att alla människor bara upphörde med sin existens.

Sedan går vi i ösregn tillsammans med Om och deras "Meditation is the practice of death", och letar efter ett svart hål för världen att sugas in i.

Ikväll skriver vi lokalkrönika - om vad?

Själva varandets förintelse?

Security through obscurity

2011-12-08T22:03:00.003+01:00

Jag epostade min gamle bandkamrat Per Thunell och frågade vilka skivor han tycker tillhör årets bästa. Ambitiös som han är styrde Per upp en illerlista där jag kan relatera till väldigt lite. Som sig bör.

Arctic Flowers: Reveries lp

Crazy Spirit: Demo lp

Crazy Spirit: I’m dead 7”

Endless Grinning Skulls: S/t lp

Infernöh: Demo

Isterismo/Krömosom: Hardcore pollution split 7”

Lastly: Noize core from under-depoplated areas 7”

Pusrad: Smartrams 7” Ep

Rednecks: Visions of mad 7” Ep

Total Abuse: Prison Sweat Lp

Jag bär rött på bilderna. Han är den andre med mikrofon.

”Verkligheten har fått en autoimmun sjukdom som innebär att den angriper sig själv och sakta men säkert bryter ned allt försvar”

2011-12-08T19:29:00.007+01:00

Avslappnade bandbilder. Avslappnade titlar. Dyrka Japan.

Jag fortsätter vräka lungorna ur mig från undergroundnivå. Siktar på att hosta livet ur döden så långt jag kan nå. Hasar runt hemma i gråmelerade mjukisbyxor och t-shirt från General Surgery. Fnasig. Mjällig. Finnig. Inte lyckats träna på över en vecka. Kängad och sänkt.

Olivia Obliteration har drabbats av skräck för spindlar och går hemma med mig efter en stark tobak-stökig natt. SVTB står på. Plötsligt dyker Håkan Juholt upp i rutan. Han bär en Super Mario-keps, tittar in i kameran, säger något om sin mustasch. För tusende gången.

Den spjuvern.

Och när jag säger Super Mario-keps så menar jag inte en baseballhatt med spelets logga på, utan Super Marios alldeles egna keps. Samtidigt förklarar en ”Lilla Aktuellt”-röst hur lika den digitala ikonen och Socialdemokraternas partiledare är.

Socialdemokraterna? Finns de ens som parti fortfarande? Jag hatar hans mustasch. Jag vill att den ska få AIDS och dö så att oppositionen kan få en frontfigur som inte bytt bort sin mentala status mot en lådbil.

Tut-tut, blåser Verklighetens mistlur i mitt öra, och basunerar ut att det blir en vända till med Alliansen. Strax efter faller jag över de här två klippen som bara ytterligare understryker vår samtids kapitulation för orimlighetens tidevarv.

Too extreme.

Too too extreme.

Kudos till Sikas och Fredrik som langade rörlig bild.

The path of totalitarian sodomy

2011-12-07T08:10:00.002+01:00

Jag går loss på Korn. På papper ovan, på internet - här.

Röstlund > Ghost feat. Elisabet Báthory

2011-12-06T19:31:00.011+01:00

Att vara hemma med ett sjukt barn samtidigt som du är lika sjuk själv, är avslappnat som en helg på kustjägarläger. Olivia Obliteration och jag sitter hemma och hostar på varandra.

Snorar hänsynslöst och är råa, jävliga.

Hon pekar på min t-shirt och säger ”vad står det där?”. ”Ghost, det är engelska för spöke”, svarar jag. Hon pekar igen, denna gång på figuren under loggan och undrar vem det är. Jag förklarar att det är Elisabet Báthory som ”badade i unga kvinnors blod för att hålla sig ung, hon var som ett spöke, ja du kan säga att hon var en riktigt elak första klassens spöktant”.

Det går ett tag. Jag pekar på min t-shirt och frågar vad den snirkliga logotypen betyder. Olivia Obliteration svarar självsäkert – ”Röstlund”.

Sedan sätter vi plåster på en kossa som halkat och slagit sig.

För övrigt: Jag behöver tips på hur du får en person på två år och fyra månader att äta. Hon vägrar smaka på allt vi ställer framför henne. Allt. Det enda hon äter är potatisbullar med lingonsylt. Eller gröt med äppelmos. Eller flingor med mjölk.

Någon som kan hjälpa?

Jag är genuint intresserad. Och på trappsteget till desperat.

Soundtrack: ”A dissident”, av och med Victims, samt ”The cross turned upside down, av och med Legio Occulta. Den förstnämnda på limiterad vinyl. Den sistnämnda på limiterad demokassett.

Så mycket numerologi, så lite tidSå många länkar till obskyr musik, så lite tid

2011-12-04T19:08:00.009+01:00

Ordning och mental status återställd. Här är mitt och Ikas fredagsgig. Jag öppnar, hon följer, sedan exakt varannan låt. Notera att Ika, likt den besatta tidstjuv hon är, väljer att spela åtta minuter långa proglåtar mellan mina korta, skarpa, chockartade punkstänkare. Fulspel.

The Angry Samoans: They saved Hitler’s cock (monumental!)

Alice Cooper: Cold ethyl

Sick Pleasure: Speed rules

Saviours: Fire of old

The Fix: Vengeance (live)

Judas Priest: The ripper

Negative Approach: Can’t tell no one (live)

Quatermass: Post war saturday echo

The Dicks: The Dicks hate the police

Metallica: The small hours

Svart Framtid: Religiøs terror

Ace Frehley: Ozone

The Troublemakers: Staden Göteborg (En göteborgare kommer fram och är fullständigt förbluffad över att jag spelar den här. Samtidigt är det oklart om det gör honom glad eller arg, trots att han älskar Troublemakers. Det slutar med att han egentligen vill höra en annan låt med samma band. Den har jag inte.)

Bear Quartet: Millions

The Dils: I hate the rich

David Bowie: It’s no Game, part 2

Moderat Likvidation: Marionett i kedjor (En äldre överförfriskad punkare kommer fram. Han vill höra ”Discharge, riktig musik”. Han har inte uppmärksammat att Bowie försvunnit och ersatts av Skånes mest nitade. Mannen imponeras inte av att jag förklarar att ”det här är Moderat Likvidation, svensk råpunk”, och lommar iväg.)

The Dictators: What it is

Anti Cimex: War machine

Paus för Beast på scen.

Judas Priest: Tyrant

Reagan Youth: Reagan youth

Kiss: I’m a legend tonight (inte okej)

Poison Idea: Plastic bomb (singelversionen)

Saviours: To the grave possessed

Discharge: Society’s victim

Motörhead: One track mind

Really Red: I refuse to sing (underskattat!)

Permanent paus för The Dwarves på scen. Vi bönar och ber att få spela mer. Men icke. Icke!

Inser nu i efterhand att jag inte snurrade en låt gjord efter 1985. Kanske till och med 1984. Som sig bör.

Soundtrack: ”Into oblivion”, av och med Ripper, ”Shanguri-la” av och med Smash Detox, ”I’m dead”, av och med Crazy Spirit. Samtliga på vinyl. Vissa svarta, vissa vita. Alla olika.

Napalm Death > Antikosmos

2011-12-03T22:10:00.006+01:00

I väntan på att det förlamande dödsgreppet från gårdagens dj-pass ska släppa, och jag återigen kan träda in i bloggosfären, bör ni alla läsa den här texten.

Samtidigt kan ni begrunda att nya The Devil’s Blood är ett av 2011 års absolut största luftslott.

När det är som bäst låter det som dugliga ”Eye of the tiger”-plagiat gjorda för montagescener i sportfilmer. När det är som sämst låter det som sång, gitarr, bas, trummor. Varken mer, varken mindre. Total kalops i låtskrivardepartementet.

Antikosmos: epic fail. I abstain.

White light, white heat, white laces

2011-12-02T15:24:00.003+01:00

Se där. Nu ska jag se om de subkulturella klädkoderna gällande ringmärkning justerats sedan nittiotalet, eller om jag kommer att få AFA-spö ikväll. Väl mött.

...noterar för mig själv att den sociala självbevarelsedriften stoppar mig från att döpa denna bloggosfärattack till "White light, white heat, white power". Sell-out, is I.

"We're gonna die when the sun comes up/We'll drink until we drop /My blood is 100 proof"

2011-12-02T13:42:00.004+01:00

Autentisk konversation i ett lunchrum på ett tv-produktionsbolag. Cirka 13.15.

Ronja: ...så det ska jag göra i helgen. Du då?
Jag: Jag ska spela skivor med en polare på Strand ikväll. Det finns viss chans att jag blir katastroffull. Då lägger jag resten av helgen på att återhämta mig från det.
Ronja: Jo, jag vet hur det är.
Praktikant född på nittiotalet: Blir man fortfarande det när man är gammal? Alltså katastroffull.
Jag: Ursäkta?
Praktikant född på nittiotalet: Ja, nu menar jag inte att du är gammal. Men jag trodde att de flesta slutade bli jättefulla när de fyllde tjugotre.
Jag: Jag är trettiofyra.
Praktikant född på nittiotalet: Oj.

Sedan upphörde förolämpningarna och vi började prata om extremsporten fälttävlan, världens farligaste sport. Praktikanten född på nittiotalet gick igenom sina kroppsskador. En checklista värdig en MMA-kuk. Kudos och respekt.

Om jag kan dansa till den, så är det inte den ariska revolutionen

2011-12-01T09:36:00.008+01:00

"Den nationalistiska strömningen bland ungdomar är tyvärr borta idag. Ultima Thule-vågen har ebbat ut. Musiken idag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."

I dagens DN - på papper och internet - bevisar en Nationaldemokrat varför vi inte behöver ligga vakna och vara rädda för det fjärde riket. Vem vill ta till vapen för en revolutionen med så dåligt soundtrack?

”The nigth wind blows away seven centuries”

2011-11-30T21:54:00.006+01:00

Som sagt: Jag och Ika spelar skivor på Dwarves/Beast-giget nu på fredag. Vi har satt ihop en liten spellista för att entusiasmera pöbeln. Ni hittar den – här.

I övrigt tillbringar jag kvällen med att läsa Frank Millers starka tobak ”Holy terror”, samt lyssna på Magnus Pelander och Pentagram. Den senare limiterad till fyrahundra exemplar, där jag har nummer etthundratrettioåtta. Givetvis.

Det enda jag kan tänka på är att när Bewitched släppte sitt debutalbum 1996, stavade de fel på omslaget. ”Holy whore” blev ”Holly whore”. Givetvis.

Satanist i snickarbyxor

2011-11-30T09:22:00.004+01:00

Jag recenserar nya Venom. På papper ovan. På internet - här. Vill någon höra Ika och Jon prata om sin bok, så går det alldeles utmärkt nu på torsdag på Kulturhuset i Stockholm. Info - här.

Ses där.

Döden (på larviga fötter)

2011-11-29T22:01:00.008+01:00

Autentisk konversation i en anrik musikstudio, för dagen konverterad till tv-studio av ett produktionsbolag. Klockan är cirka 09.38.

Jag: Tänker du ofta på döden?

Praktikant född på nittiotalet: Eh. Nej.

Jag: Det borde du kanske börja göra.

(en liten stund senare)

Praktikant född på nittiotalet: Meh! Åh! Varför är mina strumpbyxor prickiga? Kolla, de är alldeles fläckiga här och här.

Jag: Får det dig att tänka på döden?

Praktikant född på nittiotalet: Eh. Nej.

Jag: Tänk om.

Under hela konversationen sitter Gustav och söker fakta om självmordsstatistik på internet, efter att praktikanten född på nittiotalet dragit till med att styva tio procent av Sveriges befolkning tar livet av sig. Varje år.

Gustav kommer fram till att Litauen leder den europeiska ligan.

Allt detta startade efter att jag konstaterat att det är en generationsfråga att ingen av dem kan relatera till vare sig Neneh Cherry eller ”Buffalo stance”, medan jag i min tur aldrig hört Adele.

Och är rätt nöjd med det.

Soundtrack: ”Dopesmoker”, av och med Sleep, efter att ha köpt flygbiljett till Roadburn 2012 för sexhundrasextiosex kronor.

Jag: Älskar du Sleep?

Cornelia: Nej.

Dvärgbest feat. garanterad penischock

2011-11-29T21:23:00.002+01:00

På fredag snurrar jag och Ika förinspelad musik på Dwarves/Beast-giget på Strand. Mer info på internet hittar du – här. Några önskemål?

Medelklasspunkposör, is I

2011-11-27T18:51:00.014+01:00

Igår firade vi av Grundbulten in i döden. Det var en fantastisk kväll och precis det punkstök som mitt hardcorehjärta behövde efter att ha varit isolerat i en metalbubbla det senaste året. Samtidigt vore det förmätet av mig att säga att jag kommer att sakna stället.

Under det år Grundbulten existerade lyckades jag ta mig dit tre gånger totalt – inklusive den här helgen. Jag har missat många bra konserter. Det är ingens fel utom mitt eget. Mer om det senare.

Den senaste tiden har det, tack vare det oändliga internet, sipprat ut rejält bitterhet och besvikelse från de engagerade arbetshästarna bakom Grundbulten. Idéela krafter, det som är stommen i do it yourself-rörlesen motståndskraft, har saknats och ett fåtal fanatiker har slitit ut sig. Och nej, rent ekonomiskt har det inte heller gått runt. Som det står på hemsidan som info inför avslutningshelgen:

”Vi kommer behöva er alla för att kunna ro iland det här. Arbetskraft och pengar saknas, sopor och skulder finnes. December dedikerar vi till att återställa lokalen till befintligt skick. Mer info om arbetshelger kommer och vi hoppas att vi kan göra det tillsammans!”

Jag känner stor sympati med de som investerat svett och egna pengar i något som nu går åt skogen. Samtidigt är det svårt att bortse från att slutet var förutsägbart. Låt mig förklara:

Den här delen av punksfären är den mest obskyra. Det är hardcoremusik för människor som är hardcore. Och vi är inte många som frivilligt ställer oss i en mörk, svettig källare för att lyssna på något som för ett otränat öra låter som en väldigt arg person sparkandes oljetunnor nedför en ståltrappa. Som sig bör.

Jag skulle ljuga om jag förnekade att en liten, liten, liten del av attraktionskraften ligger i obskyriteten och exklusiviteten.

Men med det kommer även att det är ett mindre antal människor inblandade i vad vi löst kan kalla scenen. Och ju mindre skaran är, ju färre människor finns där som själva är villiga att hugga i. Ändå finns där inget egentligt intresse av att locka till sig fler. Att göra reklam för sin verksamhet? Nja. Helst inte.

Till ovanstående matematik tillkommer att scenen i sig går igenom trendkurvor, precis som alla subkulturer. DIY-punk är ibland mer populärt, ibland mindre. Ett exempel från nittiotalet: Oi Polloi och Counterblast drog sexhundra personer ut till Fullerstahuset i Huddinge. Idag, 2011? Inte en chans.

Och – här är kärnan i mitt resonemang – vi som var med då och som fortfarande älskar musiken och scenen och euforin och politiken och smutsen och sunket, vi har också numera arbetstider och förskolelämningar och förlorade sömntimmar att passa.

Du kan kalla oss posörer och du har rätt. Du kan kalla oss ”superfräsiga och punkiga medelklasshjärnor” och ha rätt även där, antar jag. Jag har tack vare mitt yrkesliv gjort en liten klassresa från arbetarklass/lägre medelklass, upp till helt vanlig svennemedelklass. Det är ett aktivt val jag gjort. Precis som det är ett aktivt val jag gjort att prioritera jobb och heteronormativ familj framför den äkta punklivsstilen.

De val jag gjort i livet gör att det tär på krafterna att lägga femtio minuters kommunalt resande enkel väg, på att åka ut i ett industriområde i Bromma för att se ett vitryskt crustgrindband som går på scen halv tolv, vilket gör att det krävs taxi för att ta sig hem mitt i natten. En tisdag.

Igår pallade jag inte ens vara kvar och se Mob 47 som gick på klockan två på morgonen. Och då var det ändå lönelördag och upplagt för fest.

Jag orkar helt enkelt inte. Och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen bland Stockholms punkmellanskikt på väg mot de fyrtio basten. Det är helt i sin ordning. Den äkta punken med dess nitade livsstil hör ungdomen till, så länge faktorerna för arrangemang är så otillgängliga som de jag just räknat upp .

Vi andra förblir posörer.

Men det kanske inte går att bli fullt så bitter på posörerna som väljer att hänga i stan, istället för precis mitt ute i ingenstans, de få gånger som möjligheten att rumla runt och lyssna på punk ges.

Medelklassen bär patronbälte.

Mannen på bilden har inget med det här inlägget att göra, förutom att han har oklanderlig smak i musik och mode.

Soundtrack: ”Many wonder about the meaning of life (1993-2000)”, av och med Burning Kitchen.

Heil and kill

2011-11-27T12:00:00.004+01:00

Ett av internets absolut mest rimliga tillfällen.

Av en slump faller jag över ett annat rimligt internetögonblick – gammal bloggbatalj där jag gick i närkamp med någon sorts Krishna-tomte. Ni kan börja följa slaget här och sedan leta er tillbaka via inlägg och kommentarer. Om ni orkar.

Undrar hur mycket tid jag lagt på att kompromisslöst håna de religiösa. Är det bortslösad tid? Är det vad som kommer att stå på min gravsten? ”Han kom. Han såg. Han hånade Gud”. Jag har hört sämre nekrologer.

En tillbakablick till eran då den svenska hardcorepunken hade ett mer avslappnat förhållande till ordet ”bög”.

"Han var den enda som inte slängde sig med obegripliga liknelser i stil med 'Sångerskan i Kittie är lik Robyn'"

2011-11-25T13:35:00.004+01:00

Jag svarar på rimliga frågor ställda av en getvarg på internet - här. I övrigt vill jag mest önska trevlig helg och påminna om att det här händer.

Just ja. En gång stal jag en hund. Läs krönika om det - här.

Ni har alltså så dåligt självförtroende att ni inte tror att det går att sälja biljetter till den här konserten utan en 40 år (!) gammal bild?

2011-11-24T09:22:00.003+01:00

Rimligt stark tobak.

Begrav mig i Roadburn

2011-11-23T22:41:00.011+01:00

Jag spottar försiktigheten i ögat och bestämmer mig för att dra till till Roadburn 2012. Efter lång tvivel. Ett femte år kändes vid närmare eftertanke som oundvikligt.

Snabbaste överslaget i rockhistorien gav följande akter att dö för:

Killing Joke

Om (sett)

Voivod (sett)

Danava (sett)

Witch (sett)

Sleep

Saviours (sett)

Om sedan det jag hört ryktesvägen stämmer, att en av de ännu icke utannonserade huvudakterna är ett av mina favoritband, tja, då blir det bara ytterligare tretton rätt i metalpunkens doomtjänst.

Och visst kan det kännas orimligt att åka till Nederländerna för att se pursvenska grupper. Fast när de heter Saturnalia Temple, Spiders och Horisont är det banne mig inget att skämmas över.

Doom? Tja, att blada till Roadburn för att se vrålcrustig hardcorepunk är även det rätt orimligt. Men jag är inte den som är den. Senaste jag såg Doom dajvade jag till något som jag trodde var ”Police bastard”. Det var det så klart inte utan en helt annan låt. Jag var bara mycket, mycket full. Som sig bör.

Jag har skrivit oändliga mängder om Roadburn genom åren. Här, på internet. Vill ni läsa grundligt får ni gå till arkiven till höger, klicka fram april månad för varje år, och bara sjunka ner i sörjan. Här är tre matigare inlägg som värmer mitt hjärta lite extra. Jag kallar dem:

”En humanitär jävla skojresa”

”Spiritual devastation och Chuck Berry, kuk, fitta, rock'n'roll”

”Om shack”

2011:

”Jag jagar gratis wi-fi som Tom Pig jagar Jerry A.”

2010 (fångad av ett askmoln):

”Posera med vinden i håret och Tyskland i ryggen.”

2009 (gubbar, gubbar, gubbar):

”Wino: I’m sorry man, I hope I didn’t come off as too confrontational.

Jag: No problem, I like confrontation.

Wino: What sign are you?

Jag: Virgo.

Wino: (långt djupt skrattande): Just like fucking Dave Chandler!”

2008 (pre-IJCHE):

Inga bilder på internet.

”You’d rather see me in the pen/Then me and Lorenzo rolling with Von Benzo”

2011-11-23T10:20:00.005+01:00

Jag skriver en recension. På papper ovan. På internet - här. Skrev glatt recensionen. Fick sedan dåligt samvete när jag läste det här.

C'est la vie.

I övrigt släpps biljetterna till Roadburn 2012 nu på lördag. De försvinner på 138 sekunder och jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska åka på min fjärde vända, eller ej. Please advise.

”Åke själv är en respektlös anarkist som kastar bomber, sparkar sönder föremål och tycks utmana rådande samhällsvärderingar av rent egoistiska skäl”

2011-11-21T21:34:00.003+01:00

Mer info – här. Notera de etthundraåtta kommentarerna. Varenda en av dem spam. Deppigt. Och nu: Åke.

Och nu: Rupture.

Stroganoffen korv

2011-11-20T20:34:00.006+01:00

Anton kan inte bara göra gammelmedia i form av Magasinet Novell. Han kan även göra vegetarisk korv stroganoff. Så här lallar hans recept som jag prövade i helgen:

”Mitt recept på stark och smakrik sojastroganoff. Varning! Det är improviserat och pinsamt enkelt.

1. Köp Lincolnshire-sojakorv av märket Redwood Vegideli. Köp liquid smoke (min är av märket TryMe). Hacka fyra korvar och en gul lök fint.

2. Stek korven och löken i olja. När de fått färg, ös på liquid smoke och cayennepeppar efter behag. Jag brukar ha i lite soja också.

3. Häll i en halv förpackning sojagrädde (eller mer). Koka ihop. Addera lite tomatpuré (obs god sort) samt dina favoritkryddor. Ät med ris.”

Jag körde vanlig sojakorv då det var vad som fanns att tillgå samt drog i ett helt paket sojagrädde. Inget knussel här! Plus att jag adderade vitlök då jag inte är pursvensk. Blev mycket bra ändå.

För kryddigt för dotter. Hon föredra pannkaka. Med sylt. Inte fars dotter.

Soundtrack: Ett band som heter Big Hands. De spelar hardcorepunk. Det vill jag också börja göra. Igen.

Dirty weekend - en jävla helg…

2011-11-20T19:51:00.015+01:00

…då jag smygstartar ledigheten redan på fredagens lunchrast genom att spela bowling med Johan. Mat och en serie för nittiofem kronor. Det har sina fördelar att jobba på Gärdet.

…då jag tar med Olivia Obliteration på pizzeria. Mest för att jag uppskattar enormt att hon nu blivit tillräckligt gammal för att bjuda med på etablissemang. Hon är sin mors dotter och gillar banan, ananas. Och curry.

…då Mattias kommer förbi för att konstatera att Olivia håller på att repa inför att provspela med australiska Portal. De sjunger om ”Abstract Horror, Cthulhu Mythos” och ser ut samt låter ungefär så här:

Mattias berättar om när han nyligen var i Kanada och spelade. På scen stod även ett återförenat Religious War – grovt underskattade enligt mig, den sämsta skiten någonsin enligt honom. Nåväl.

Mattias säger att ena killen varit med i Poison Idea och fått kicken på grund av alkoholproblem. Det är ganska exakt samma ironi som att Dave Mustaine sparkades ur Metallica för sitt drickande.

Gånger 40 000 000 000 000.

…då Ika bladar förbi för att lyssna på bra musik och se mig organisera mina cd:er. Den exakta spellistan är oklar då den filtrerats genom två pavor shiraz.

Men jag minns att vi blästrade oss fram bland Diamond Head, Poison Idea, Danava, Dundertåget, Skogen Brinner, Fear of God, Master’s Hammer (”inte imponerad, måste vara orgeln som förstör det för mig”, enligt Ika), Final Exit, Step Forward, Megadeth, Ministry, Saint Vitus, GISM (”det sjukaste jag hört”, enligt Ika), samtidigt som vi kollade på Gauze-rövarna på ”Fuck heads”.

Sinnessjukt tajta rövar, de äro.

En tämligen bra helg på alla sätt och vis. Och när jag nu kikar på ovanstående bilder slår det mig vilken extremt slapp stil mina vänner har när det kommer till soffhäng.

LCHF is AIDS

2011-11-20T18:58:00.006+01:00

Om ni missade Lena Anderssons extremt underhållande matkrönika igår i DN kan och bör ni läsa den här på internet.

Även Varg Vikernes har varit inne på samma spår. Så här sa han i en intervju för ett par år sedan:

”LCHF was created by some decadent and degenerated Romans as a tool of oppression, in the late Roman era, and it should be treated accordingly. It is like handcuffs to the mind and spirit and is nothing but destructive to mankind. In fact I don’t really see LCHF as a diet. It is more like a spiritual plague, a mass psychosis, and it should first and foremost be treated as a problem to be solved by the medical science. LCHF is a diagnosis. It’s like all the white western world diets, a HIV/AIDS of the spirit and mind.”

Hata synden, inte syndarenHata Jesus, inte tanten

2011-11-19T19:26:00.005+01:00

Autentisk konversation i Götgatsbacken, klockan 15.04.

Jag: Hej, vad säljer ni?
Tonårstjej: Vi säljer bullar för att samla in pengar till ett barnhem i Sri Lanka. De kostar fem kronor.

Jag: Okej, ge mig en.

Tonårstjej: Va, är det sant?! Tack! Du, vad är det där för band?

Jag: Eh. Va?

Tonårstjej: På din t-shirt.

Jag: Jaha. Det är The Addiction. Japansk punk. Typ UK82-stuk.
Tonårstjej: Fränt! Gillar du Bad Religion?

Jag: Ja, det gör jag.

Tonårstjej: Fett! Gillar du NOFX?
Jag: Inte så mycket som när jag var yngre. Men de är helt okej.

Tonårstjej: Det är min styvpappa som spelar trummor där!

Jag: Eh. Va?
Tonårstjej: Min styvpappa spelar trummor i NOFX.

Jag: Nu hittar du på.
Tonårstjej: Nej, det är sant!

Jag: Vad heter han?
Tonårstjej: Eeehhh… Okej, jag hittar på.

Sedan kommer en stor tant och börjar skrika högt och aggressivt om att Jesus sälskar alla. Tonårsgänget som samlar in pengar till de fattiga packar ihop och drar. Jag bladar iväg med min dotter på grund av rädsla för dåren.

Tanten står kvar och supervrålar om Jesus kärleksbudskap.

Jag hatar Jesus.

Ett tips för de som är genuint intresserade. Den här står i punkbacken på nyöppnade Alley Stuff, Urvädersgränd. Tvåhundra kronor.

Som hittat.

Varför får det heta vitlök när det inte får heta fuck jävla off?

2011-11-19T13:28:00.005+01:00

Mattias: Oh, helvete! Här har någon dragit på rejält med vitlök.

Jag: Fulla spjäll. Jag är ju invandrare och icke-pursvensk, trots allt.

Mattias: Med tanke på att jag vet hur lite invandrare du är, så undrar jag hur mycket vitlök en trve invandrare använder. Jag blir rädd.

Jag: Too extreme.

I övrigt: En debutsjua med Växjös Vidunder dyker upp i min brevlåda. Kudos till Crusher som postat den. Det här är ingen recensionsblogg i ordets rätta bemärkelse. Dock försöker jag alltid lyfta fram det som folk bemödat sig om att skicka till mig.

Om jag gillar det, naturligtvis.

Vidunder har potential på ett småputtrigt, mysigt sätt, även om trion just nu mest får mig att längta efter ett nytt Witchcraft-album.

Ändå: jag håller koll för framtiden.

Satan’s little handmade crafts

2011-11-19T13:05:00.001+01:00

Vänster. Nedre hörn. Det uppochnedvända korset. Fantastiskt.

Jag måste börja läsa mina hårdrocksmagasin, som ligger inplastade i ett hörn, så att jag får inspiration till att fortsätta blogga.

Stranger in a strange land

2011-11-17T14:12:00.003+01:00

Krilles kläder kommer från Life’s Halt. Carolas är privata.

Ett pausinlägg i det visuella facket för att visa att jag lever.

I tv-världen jobbar vi minst tolv timmar per dag, går på afterwork klockan elva på kvällen och kommer hem tre på morgonen. Och det är tydligen inte attraktivt att gå på sunkhak i Alby, men det är fullt rimligt att, på riktigt, beställa in etthundra starköl på ett bräde.

Strax tillbaka.

Just ja: av en ren slump lyckades jag sätta ihop en webbredaktion bestående av bara norrländska vegetarianer. Kudos till mig för det, och kudos till Annika och Helena.

Subkulturella queerfunderingar (kring ringmärkning)

2011-11-14T22:21:00.003+01:00

Om det första smyckeskrin hon får plundra tillhör pappa, betyder det att hon blir bög?

Soundtrack: ”Madness & overkill”, av och med Inepsy. Samt allt på bilden ovan. Styvt av Speckmann att på den nyutgivna Funeral Bitch-demosjuan tacka en snubbe som skrev upp honom på Slayers gästlista – 1986. Fatta vad den killen fått vänta på sitt tack.

En odyssé i bilder, för låg volym på scen, för hög volym i dj-båset och hånfulla dedikationer på presenter

2011-11-14T12:20:00.016+01:00

Det är en fullmatad lördag. Så övermättad att jag och Ika bladar kors och tvärs över staden likt skållade vänsteraktivister.

Här är ett axplock av våra actionaktiviteter. Med start bakifrån på stället där vi rundade av inpå småtimmarna.

H.K., alias Kristofer, firar födelsedag på Restaurang 1900. Vi är där och överräcker present med en egensinnigt mustig motivering.

Lisa och H.K. spelar musik av ett slag som jag inte kan relatera till. Det är glada tongångar, lovsånger till kärleken, lyckliga beats och peppande pianoslingor. Jag tror det kallas "house".

Helt obegripligt.

Lika obegripligt är att Ika tjatar sig till att vi ska få spela skivor. Ytterst oklart varför, men helt plötsligt står vi i dj-hörnan. Hon drar igång The Hand of Doom utan förvarning. Ingen blir glad och vi får två önskemål om att sänka volymen. Under en låt. Vi får inte spela mer efter det.

Tidigare under kvällen kör Ika dock ett legitimt och inbokat dj-pass på en privat födelsedagsfest på Debaser Medis. Där lirar även...

...gamla svenska punkgubbarna Bitch Boys. Enligt levande punklexikonet Staffan Fagerberg spelade gruppen in den första svenska d-takten i och med "Jag trivs" (1980). Där har ni kunskap att ta till banken.

Lagstiftning att ta till den internationella domstolen i Haag hittar ni i Sveriges drakoniska decibellagar. Antirolighetsfascism är aldrig så smutsigt brun som när den förbjuder rockartister att höja volymen. Jag har väntat på att se Toxic Holocaust i sju år. Nu grusas högtidsstunden på Strand av att gitarrer och bas dränks av trummor och sorl.

Stop the madness. Höj volymen.

Bortsett från det är Toxic Holocaust precis som jag vill ha det: kort, snabbt, snärtigt, smutsigt och där låtens titel är exakt det som sjungs i refrängen - "Nuke the cross". Varken mer, varken mindre. Inget krångel.

En perfekt paj.

En perfekt posörbild som inleder kvällen...

...tillsammans med att jag visar Hard Cora hur du ritar en dödskalle. Efter det får jag en high-five. Värt.

Slut.

Björnen sover inte - den är mördad

2011-11-14T10:47:00.006+01:00

Jägare åker ut bland träden. Sitter på span. Låter sin jakthund hetsa fram en björn ur skogens mörka djup. Avrättar björn på fyra (4) meters avstånd med sitt manligt kukförlängande gevär.

Den rättvisa striden porträtteras medelst färgsprakande, spänningshöjande, adrenalinsnortande ord av en journalist. Tidning trycker artikeln, tung på snyftvinkel lutad åt jägarens håll.

Jag känner rimligt förakt för alla inblandade. Utom björnen.

Obliteration ghouls of the endless shred

2011-11-14T10:22:00.004+01:00

Olivia Obliteration får sin första gitarrlektionen. Lärare är Matt Mendoza i Bastard Priest. De spelar "Lille katt". Stor glädje.

”The possibility of Steve Jobs’ destruction”

2011-11-12T13:11:00.005+01:00

Steve Jobs har, från bortom graven, tagit över våra mätsystem. Därför har Discharge nu bestämt sig för att uppdatera sin klassiker ”The possibility of life’s destruction”. På framtida utgåvor kommer introt att lyda som följer:

”At seven tenths of a millisecond after the explosion

And at a distance of 60 miles

The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device

Is 30 times brighter than the midday sun.

This little boy has received severe retinal burns

About the size of an Ipod Nano

From an explosion 27 miles away.”

Jag har skrivit om originalversionen på låten, och min kärlek till kärnvapen i stort, tidigare. Ni hittar den texten på en annan internetarena – här.

Fångad av en storm av stress (i Alby)

2011-11-11T23:14:00.011+01:00

Ovan ser ni varför IJCHE har förslummats den senaste veckan. Annika tog tillfället i akt och förevigade min nya glamorösa arbetssituation där jag suttit tolv timmar per dag ute i en gigantisk tv-studio ute i Alby.

Där har jag förberett material som ska anfalla internet när tiden är inne. Du kan, om du så vill, säga att jag arbetar med internet utan att ljuga det minsta.

Jag hyser föga tvekan om att nittionio procent av de som följer IJCHE kommer att avsky mitt nya jobb.

Men är du en person med Facebook är du välkommen att trycka gilla – här. Och har du Twitter är du välkommen att följa – här.

Jag hyser inget agg mot de av er som gör varken eller.

Ironin är att för lite mer än ett år sedan dök det upp en bisarr splitsingel i min brevlåda. Vinylen var så uppknullad att min vän Fredrik skrev en krönika om den. Och nu jobbar jag helt plötsligt med en av artisterna på den skivan. En mycket trevlig kvinna. Det vi har hunnit umgås så här långt har gett mersmak.

Liten värld, eller hur?

Idag firade jag en intensiv jobbveckas final med lite livsnjutande på egen hand. Mitt på dagen, dessutom! Stark tobak!

Barnuppfostran vol. 138

2011-11-11T22:53:00.006+01:00

Autentisk konversation mellan Olivia Obliteration, två år och tre månader, samt Christoffer Röstlund Jonsson, trettiofyra år. Cirka klockan 15.49. Kulturhusets barnparkering.

Olivia: Jag vill inte åka i vagnen.

Christoffer: Jag hör dig och respekterar din åsikt. Om du kan motivera varför du inte ska behöva åka vagn så slipper du. Jag vill ha en välgrundad motivering på minst fem meningar.

(tystnad)

Christoffer: Nå?

Olivia: Nej.

Christoffer: ”Nej” är inte en motivering. Sätt dig i vagnen.

Förskolepersonalen berättade att Olivia verkar frustrerad över att barnen i hennes ålder inte hänger med i hennes konversationsförmåga.

Alla föräldrar som säger att de inte blir stolta och glada när deras barn är tidiga med något, ljuger så att tänderna splittras.

Fuck art. Let’s slam. Still.

2011-11-11T21:51:00.011+01:00

Ja, vad är egentligen konst? Frågar du Verklighetens volkssturm är det skildringar av bananer, hus, brudar, att vika dollarsedlar så att de bevisar att allt är judarnas fel, ängar – ja, saker som går att begripa.

Olivia Olbiteration är dock ändå inte helt övertygad av den här unga tjejen som sitter på en säng på en väg i Kulturhuset. Min dotter verkar mest fundera kring den SS Decontrol-ianska stötestenen ”how much art can you take?”.

Dock är det ingen konst att plocka ut vinnarna i min kärlekstävling. Solklara vinylvinnisar är Info Junkie och Leon. Helt enkelt för att jag måste övervinna min livslånga skräck och avsky för rockabilly samt The Cure. Kudos, kids.

För övrigt: Efter tvåtusenniohundratvå (2 902) attacker i bloggosfären har jag svårt att komma på unika titlar. Namnet på detta inlägg användes här. Väl värt ett nytt besök. Inte minst för de thrashtastiska låtarna och den sextastiska bilden på mig.

Aldrig sett hetare ut.

Soundtrack: ”All dreams are nightmares”, av och med Death Token.

111111

2011-11-11T17:58:00.004+01:00

Idag är det exakt sexton år sedan jag slutade äta kött. Det är även exakt sexton år sedan denna epokavgörande händelse. Och det är dessutom årsdagen av att Phil Collins i konspiration med ZOG och CIA skapade Aids i syfte att dominera världen, krossa den svarte mannen och förtrycka muslimer. Just sayin’.

Här har ni en skrivelse från en tidigare årsdag, om när jag höll på att dö. Och mer senare, ja. Jag är tillfälligt ute ur Carola-bubblan.

Svarte kobra er løs

2011-11-09T10:06:00.005+01:00

Baslådan borta. Tävlingen ej avgjord. Kaoskneg i Alby hägrar. Men jag har hunnit svepa ihop trehundranittio tecken om Black Cobra, gruppen med världens bästa namn, i dagens Metro. På papper ovan, på internet – här.

Älska intern punkhumor, älska Bannlyst.

För övrigt gillar jag den orimliga mikrodebatten om punk som min lilla reflektion utlöst här. Är det värt att skaffa Facebook bara för att säga några väl valda ord om Dropkick Murphys och Gogol Bordello…?

Känns dock sådär att behöva registrera mig hos SÄPO för att få läsa lusen av en rättshaverist som sågar min egen artikel.

Baslåda bortslumpas

2011-11-08T22:40:00.007+01:00

Ni alla väntar ivrigt på att få veta vem som vunnit tävlingen. Det får vänta. Jag har ett mer akut problem just nu. Jag spelar inte musik längre. Dock har jag en baslåda ståendes bortglömd i en replokal, som nu ska tömmas. Lådan måste bort, post-ha(s)te!

Det är en rejäl MUG från sjuttiotalet, gammal och skabbig men rå, brutal och hänsynslös. Den används, och låter som, på denna inspelning. Vill ni ge några hundralappar för den, eller några fräna vinyler, så blir jag glad. Men lyckligast blir jag om den bara hämtas. Helst redan igår.

Står i Midsommarkransen. Ni skulle se den här om jag inte var i vägen.

Eposta mig. Adress under min profil.

OBS! Detta är en annan MUG-låda. Bild stulen från internet.

Is it punk enough?

2011-11-08T15:04:00.003+01:00

Jag råkade skriva drygt tvåtusen tecken om en punkvinyl och antinostalgi. På Aftonbladets papperssidor ovan. På Aftonbladets internet - här.

Är det så här det känns att vara kvinna och skriva i offentliga medier?

2011-11-06T20:45:00.008+01:00

Jag får näthatarrespons i inkorgen gällande min krönika.

Dels avmaskuliniseras jag (”Neonpunkaren med trendigt dubbelefternamn i jämställdhetens tecken”), som om jämställdhet skulle vara något dåligt. Och dels utsätts jag för försök till rashets (”invandrade norrlandsindianen”) vilket bara är märkligt, pursvensk crossover som jag är.

Avsändaren skulle aldrig kunna tänka sig att bo i ”nybyggda plast och gipslägenheter”. De saknar själ då ”själ är något som stammar från det som var förr”.

Tur då att det finns andra människor som kan tänka sig att bo i nybyggda lägenheter. Annars skulle vi bli tvungna att börja skjuta av folk rätt snart.

Nog om detta. Den aggressiva museimaffian ockuperar tillräcklig med tid och utrymme som det är.

Soundtrack: ”Heritage”, av och med Opeth. Ironiskt, va?

Kängspecialister och vinylvinnisar – se hit!

2011-11-06T17:39:00.004+01:00

Först: reklam! Mina Tradera-auktioner går ut ikväll. Skynda att älska!

Jag rundar av sabbaten med en tävling. Kort, skarp, chock!

Vännerna och nyblivna konstnärsentusiasterna på De:Nihil har precis släppt en sjutumssingel med Kvoteringen, kallad ”Storfinansen”. Kvoteringen älskar fiske, vilket är förkastligt, och hardcorepunk, vilket är livets guldkant. Lyssna på ”Hjalmar Wång” – här.

Jag lottar ut två exemplar av denna ep. Och med tanke på det här inlägget så blir temat kärlek. De två som kan leverera de mest rimliga musikaliska referenserna till kärlek, får varsin vinyl. Genre kvittar, språk likaså.

Exempel som nu är förbrukat: ”Love is a battlefield”.

Se, så enkelt det är!

Lämna ditt bidrag som kommentar med epost. Go!

Apan är en apa är Eddie

2011-11-05T19:17:00.003+01:00

Ber om hjälp att välja bältesspänne till kvällens fest. Hon säger ”apan!” och tar tag i Eddies nuna på Iron Maiden-spännet. Rimligt.

Ett helt icke-ironisk inlägg om kärlek

2011-11-05T18:51:00.005+01:00

Första pizzan på restaurang. Orkade inte allt. Fick låda.

I mitt liv har jag älskat ett fåtal gånger.

Varit kär ett rimligt antal gånger.

Förtjust oräkneliga gånger.

Och smitten – bästa engelska ordet – så det stänker om det.

Men inget går att jämföra med, eller kunde förbereda mig för, kärleken till Olivia.

Allt som en förälder säger om sitt barn blir kliché på 1.38 sekunder. Det går inte att hjälpa. Den där okuvliga känslan att om det stod mellan henne och precis varenda levande varelse på jorden, så skulle jag välja att mörda världen, svepa in klotet i ett kvävande senaspgasmoln, på en nanosekund. Inklusive mig själv.

När jag nu relativt klumpigt försöker beskriva den kärleken är det ingen klapp på huvudet på folk som frivilligt eller ofrivilligt avstår från att yngla av sig. Det går bara inte att relatera till den villkorslösa offerviljan om du inte har barn själv. Eller, jag kunde inte det, inte någonstans, men jag utesluter inte att andra människor kan finna den kärleken på annat sätt.

Fast jag finner det högst otroligt att det är möjligt.

Blod, säger du. Humbug, säger jag. Jag är helt ointresserad av blodslinjer och biologiska arv. Om resten av världen viftade bort det lika irriterat som jag gör, skulle vi ha betydligt färre problem att oroa oss för. Min obeskrivbara kärlek till Olivia skulle vara lika grundmurat massiv om hon inte var ”min”, om det är jag helt övertygad.

Jag ville inte ha barn. Någonsin. När jag träffade Cornelia suktade jag efter att passera steriliseringens tjugofemårsgräns så jag kunde sätta stopp för alla möjligheter att bringa liv till denna miserabla verklighet. Jag hatade mänskligheten och dess parasitverksamhet och ville inte bidra till att vi blev fler äckliga, skövlande köttsäckar.

Död åt spermierna. Aska i livmodern. Nyss passerade vi sju miljarder individer. Hurra.

Men någon sterilisering blev det inte. Istället blev det Olivia, ett resultat av min och Cornelias kärlek, gemenskap och delade verklighet. Inte av någon sorts biologisk drivkraft att skaffa arvvingar, inte av socialt tryck eller rädsla för ensamhet och skam. Jag vill bara ha barn med Cornelia.

Ingen annan.

Själva födelsen och familjebildandet som självändamål är meningslöst. För jag har ingen generell önskan att få barn. Som sagt har jag snarare en generell önskan att människosläktet ska dö ut, post-ha(s)te!

Ironiskt, eller hur?

Nu ska jag använda ett stilgrepp jag hatar och ställa en fråga till mig själv:

Så varför berättar jag det här? För att om jag i alla fall inte försöker beskriva den kärlek och stolthet jag känner inför Olivia, så dör jag. Den svindlande känslan när hon – i affären, på gatan, i kön – tittar på en fullständig främling, pekar på mig och säger ”det, det, det, det, det, det är min pappa”, är… bortom allt.

Igår när jag hämtade henne på förskolan ville hon prompt gå den oupplysta skogsvägen. ”Men det är väldigt mörk, blir du inte rädd då?”, frågade jag. ”Näe!”, svarade tvååringen och stånkade på upp längs en väldigt brant backe, proklamerandes ”stark som Pippi!”.

Vi gick där i beckmörkret. Hon sparkade kring i löven och skrattade att hon inte var rädd. ”Pappa pruttar!” skrek hon då det var precis det jag gjorde, högljutt. Sedan ställde hon sig bredbent, höll upp armarna i försvarsställning och morrade: ”Rrröööaaarrr säger lejonet, jag är inte rädd för dig!”.

Väl framme vid lekplatsen vid vårt hus förklarar Olivia att hon är ”ett litet spöke” och springer och gömmer sig bland lekställningarna. Så håller vi på ett tag innan vi går hem och jag funderar kring att det här har varit den lyckligaste timmen i hela mitt liv. Och jag upplever den gång på gång på gång, dag ut och dag in.

Sjukt fränt.

Första försöket att nå Gud. Upptäcker att han är död. Glad tjej.

Fotonot: Det här tror jag var den jobbigaste texten jag skrivit i mitt liv. Mycket svårare än Metallica/Lou Reed-recensionen. Haters gonna hate.

Soundtrack: Vinylsinglar med Deathwish, Skogen Brinner, Assault. Nya album med Black Cobra och Opeth. Tänk att det skulle krävas att Opeth slutade spela metal för att jag skulle börja gilla dem.