The Ritual knull

Samtidigt som H.E.A.T. för in någon slags metal i den svenska melodifestivalpöbelns hem, så håller Sonic Ritual fanan högt och provocerar Svensson med våra blotta uppsyner. På väg till Tuck stöter vi på en man på Midsommarkransens tunnelbaneperrong som inte gillar hur vi ser ut. Han verkar även lida av Tourettes.

Gubbe: Spelar ni sådan där hårdrock? Gillar ni hårdrock?
Vi: Ja, det gör vi.
Gubbe: Knullmusik!!! Knullmusik!!! Jag fattar inte hur man kan lyssna på hårdrock! Knullmusik!!! Knullmusik!!! Kiss och bajs! Kiss och bajs! Bajs och kiss! Bajs och kiss!

Sedan går han. Kommer tillbaka, skriker ”knullmusik” ett par gånger till så det ekar längs perrongen. Går. Kommer tillbaka.

Gubbe: Är ni AIK:are?! Tror ni att ni är bättre än vanligt folk va?! Är ni AIK:are?! Kiss! Bajs! Knullmusik!!!

Sedan kommer tåget och vi ser till att inte hamna på samma vagn som honom.

Jag (sportateist): Jag fattar inte. Undrade han om vi är AIK:are för att han själv är det och ville ha sällskap, eller för att han hatar AIK:are?
Viktor (DIF): Självklart är han AIK:are, det märks på dumheten.

En oväntad hajp

It's a trap tipsar om Sonic Ritual här. Sjukt oväntat.

The Ritual Gås: en odyssé i bilder

Uppvärmning: Skivrunda med obligatorisk inbytesförnedring.


Morbus Chron och Maim ägnar sig åt ett av de fyra elementen: pins.


Viktor, Pete Doherty, Goth-Henrik.


Linnéa.


Morbus Chron.


En ung Trey Azagthoth och Goth-Henrik.


Morbus Chron.


Och igen.


Och en sista (med Jonas som bonus till höger).


Sonic Ritual.








Linnéa, Viktor och starköl.


Maim


Mera Maim.


Fettavskiljningstanken på Tuck.


Tillbaka till Maim.


Maim.


Vårt mäktiga merchbord feat. Andy, Stabel, Linnéa.

Tack till Elias/Gås för att vi fick spela.
Tack till Morbus Chron och Maim för att vi fick spela med er.
Tack till de 75 personer som betalade in sig för att se oss spela.
Tack för den vegetariska maten: lite salladsblad, någa babytomater och fetaost.

Hela tillställningen kändes sjukt osvensk på ett bra sätt. Inga studieförbund, inga regler, ingen ljudtekniker, inga lampor. Bara mörker, smuts, otrevlig maffiapersonal, medelåldersalkisar och kaotisk musik. Det gör vi gärna igen.

Tonite is the nite of Sonic Ritual spelar på ett sunkhak (igen)

Morbus Chron går på ca. 21.15, vi ca. 22.15, Maim ca. 23.15.
60kr.

The Ritual Amebix dinner

I veckan fick jag äntligen Amebix-dvd:n ”Risen” i brevlådan. Vi, det vill säga 3/4 av Sonic Ritual samt Cornelia, bestämde oss för att fira med en middag av bibliska proportioner. Tyvärr visade det sig att "dokumentären" är skit. Det var i och för sig väntat då ”regissören” Roy Wallace är en internationellt beryktad klåpare, vilket han visade redan med den sanslöst mediokra anarkorullen ”The day the country died”.
Journalistik?
Bra upplägg?
Snygg redigering som inte är influerad av mellanstadiets medieelever?
Vettiga frågor?
Coolt arkivmaterial?
Research?
I know nothing of these things you speak of.
Dock är det ändå värt att äga ”Risen” – uteslutande för de 2 livespåren filmade i Sarajevo 1986. Så sinnessjukt brutalt att jag blir knäsvag. Som Cornelia sa: ”Det här är råare, jävligare, hårdare, ondare än ett band som Watain någonsin kommer att bli. Utan blod, bajs, grisskallar”.
Instämmer.

Fråga 1: om någon annan där ute äger dvd:n kanske ni kan hjälpa mig att luska ut vart de gömt det filmade materialet med den nya sättningen. Jag hittar bara musiken (fadad) ackompanjerad av en läcker animerad dödskalle som flyter omkring.
Updatering: Roy Wallace svarade vänlig på min fråga samt intygade att jag inte är efterbliven:
"Christoffer,
What you have on the DVD is the audio recordings of Amebix with Roy Mayorga playing drums as we outlined in the publicity for the project. So you are not a retard there is just no live video material on the DVD.
Roy"

Fråga 2: Finns hela Sarajevogiget tillgängligt på dvd, vhs eller the world wide web?


Ja, den ser ju lovande ut i alla fall.


Viktor är en klippa i köket.
Goth-Henrik ber om instruktioner om hur man river ost.


Jag önskar att hela livet var som en plåt med vitlöksbröd.


Glada miner innan vi insåg exakt hur dålig Roy Wallace är på att "regissera", "klippa", "intervjua".


Scott Kelly: Fatta, Amebix påverkan på Neurosis är så här stor!
Steve Von Till (tänker): Hmmm… ska jag bajsa före eller efter jag klubbar sälungarna?


…och så ett litet new age-budskap för att runda av.
Frågor på det?


The Baron 1986. Rå, brutal, hänsynslös.


The Baron 2009: En simpel lajvare.


Två av de vackraste saker som världen skådat på en och samma gång: en gravid livspartner och Amebix-örnen.
Jag: Kan vi döpa den till Amebix?
Cornelia: Nej, det är upptaget.

Efterrätt.


Konstigt (ha ha ha) nog slutade kvällen hos min granne Konstfack. De hade fest och dansade energiskt till elektronisk musik.


Viktor och ett liggande konstverk.


Jag och ett stående konstverk.
Tröja från Destroy All Planets.


Ett ensamt konstverk på golvet som Viktor råkade kliva i.


Viktor: Du vet att allt ni sysslar med här är ett skämt va?
Konstnär: Ja, för helvete, ja! Men låt skattepengarna rulla!

"Where were you when we were shit" – repris

Peter mailar en bild på mig och Goth-Henrik på Close-Up Båten. Han har inget minne av att han tagit den. Inte vi heller.

Sonic Ritual + Sanctuary In Blasphemy = trve

Tack till Affe för art. Ny låt uppe på Sonic Rituals hemsida.

Stockholmsnatt på Carmen

Världens bästa serie går på världens näst bästa krog – Carmen. Världens bästa sunkhak? Svanen i Midsommarkransen, Sonic Rituals stamkrog. Klientelet består uteslutande av oss, Midnite Stalkers och råbarkade alkoholister. Ibland är linjen svårdefinerad mellan de olika grupperingarna. Igår när vi tog en öl efter repet (ny låt på lördag!) så frågade alkisen i baren om vi spelar hårdrock. Jorå, det gör vi, svarade jag. Då frågade han om vi känner Crucified Barbara. Icke, svarade jag, och tänkte på hur mycket jag avskyr den gruppen. Gubben berättade att han bor granne med gitarristen Klara och att hon brukar stämma hans gitarr så att han kan spela Cornelis-låtar.
Genast tycker jag liiite bättre om det där fruktansvära bandet.

Bäst att lyssna på när man försovit sig och måste stressa till jobbet: Pentagram "Drive me to the grave", Saint Vitus "White stallions" och hela "Defenders of the faith" av Judas Priest.

Joe Labero, Jonas, Annica och ZOG

Jonas och Annica, dessa två ljuspunkter i bloggosfären, har gått och sett Joe ”blond viking” Laberos senaste föreställning. Varför? Sviktande mental status gissar jag. Dock bjuder det på enormt bra läsning. Mannen som aktivt motarbetats av ”judiska businessyndikat” är tydligen ett luftslott utan dess like. Se här.

Metallica hatar Sveriges natur

Att Metallica ska spela i Hultsfred i sommar på det här gigantiska kalaset, det vet alla. Men har det rapporterats någonstans att arrangörerna tänker hugga ned alla träd i området för att få plats med mer publik? Jag har för mig att det häckar någon extremt obskyr sorts fåglar i den där småländska skogen, och att det alltid varit bråk med ornitologer (sjukt kul ord och yrke) som hävdar att rockmusiken stör deras fjäderklädda små vänner. Minns jag fel eller stämmer det? Om det stämmer, hatar Lars Ulrich vår svenska natur och våra svenska fåglar? Vad säger Sverigedemokraterna om det? Kommer hit massa utlänningar och förstör vår natur.

Metal och någon som helst form av genustänk: en orimlig kombination

Jag kan tycka att en hårdrockare är en hårdrockare, och en headbanger en headbanger. Men nej. En headbanger är alltid en man, det är den überallsmäktiga normen. Är det en kvinna så är det något annat. Så då är det självklart att katalogens storleksguide är uppdelad och illustrerad som följer:

Rockbrudar: Orimligt smal midja, tajt som fan liten topp, poserar som om hon bär stilettklackar trots att hon är barfota. Mjau.

Headbangare: En man. Står stadigt i ett par rediga Converse med hela fotsulan mot golvet. En begynnande ölkagge, kass hållning. Slanig.

Jag har för mig att Sika Äpäräs humorsida hade ett skämt som löd typ ”snubbar ska vara feta å äckliga, brudar smala å snygga med rejäla rattar” (svårt att förklara om man inte vet vad Sika Äpärä är). Typ. Det var någon form av humor. Könsstereotyperna i metal är det inte.
Jag är så sjukt satans less på att vi inte kan bli av med dem, avpolletera hela skiten, garrotera genusmallarna och slänga dem i en djup, djup grav. Visst, vi behöver ju inte gå så långt som det här något vimsiga paret. Men det vore roligt att en enda jävla gång bli överraskad i hårdrockssammanhang. Att inte stöta på den helrosa sidan märkt ”bara för tjejer”, där du kan köpa en rosa sexy bitch-tändare, en rosa fickgrill, ett bäddset med Bambi, en rosa fluffig telefon, en rosa Pussy Deluxe-väska. Och så vidare.

”Ja hejsan katalogen. Jag heter Angelica, jag är en 35-årig yrkeskvinna som älskat metal sedan jag var 13. Jag vill beställa nya Cannibal Corpse, en t-shirt med Mayhem, Bullet på vinyl samt den rosa väckarklockan med små hjärtan och den rosa öldrickarhjälmen i plysch.”

Ja, det känns ju som ett troligt scenario.
Har ni i vuxen ålder varit in i en leksaksbutik? Det finns ingenstans i hela universum där precis allt är så makabert könsuppdelat i man/kvinna, blått/rosa, hårt/mjukt, krig/fluffigt, äventyrligt/husmoderligt etcetera. Den här katalogen är uppbyggd på ungefär samma sätt, om än inte lika extremt. En rakt upp och ned genomkorkad frizon hämtad direkt från 1800-talet.

En enda gång skulle jag vilja ge mig in i metalträsket och mötas av bilden av en kvinna som inte är (av)klädd, sminkad och poserad i syfte att tillfredsställa oss snubbar. Någon som porträtteras som, tja, rå, brutal, hänsynslös. Precis som oss. Någon som är cool och avbildas med sitt instrument. Och som inte är Avril fucking Lavigne.

Lämpligt soundtrack till detta inlägg: 4-Skins ”One law for them”.

Jag och Ove och en massa svischande lampor

Min ärkenemesis Ove har faktiskt tagit en väldigt stilig livebild på mig. Tack! Ganska precis exakt så här kommer det att se ut nu på lördag på Broder Tuck. Dock mindre ljus som svischar fram och tillbaka i och med att jag inte är säker på att de har lampor där.

Konversation på ett kulturellt metalkontor 12:53
Jag: Kommer du på spelningen på lördag?
Jonathan: Vart är det?
Jag: Broder Tuck.
Jonathan: Jaha… spelar ni bara på sådana… högklassiga hak?
Jag: Ja. Vi gillar en låg högstanivå.

Get the funk out

Som jag berättade här så har jag en gång fått ett hatbrev av Funky Dan i Tribal Ink, bandet som skapades i kvltserien (jo, det är berättigat att använda det ordet här) ”Wannabe”. Kan det ha varit… 2002? Anledningen var att jag på ett väldigt plumpt och påvert sätt förlöjligat honom och hans band i en krönika i Umeås lokaltidning Västerbottens Folkblad. Nu har detta email kommit tillbaka i min ägo tack vare Tomas. Så här, varsågoda, njut: Funky Dan.

Fotnot 1: Jag har full förståelse för Funky. Jag har själv, i mina mer storhetsvansinniga och yngre dagar, författat liknande brev själv. Jag undrar om de fortfarande flyter omkring där ute?

Fotnot 2: Min vän Jonas, trollerientusiast, brukar helt utan ironi spela Tribal Ink när han är dj. Mental status på det?

Fotnot 3: Funky är tydligen med i Noice. Det går bra nu.

"Hej CHRISTOFFER JONSSON!

Läste en artikel i eran skräptidning VF om tvprogrammet "wannabe" skriven av dig som verkligen fick mig att skratta! Det är sånna som du så gör att man vill fortsätta! När nån reagerar som du gör på en dokusåpa så vet man att man har lyckats reta nån och det gör mig väldigt glad!
Jag skulle så gärna vilja träffa dig och prata med dig, du verkar vara en sån intressant person. Du verkar veta allt om musik och musikvärlden! Jag gissar att du är en riktig bitter människa som inte får några julklappar och du är säkert själv en helt misslyckad musiker och därför måste du skriva skit om andra.
Hoppas du får en trevlig Jul!!!

MVH
Funky Dan
Sångare i "wannabebandet" Tribal Ink

ps. Jag dyker snart upp i nya projekt som säkert kommer att reta gallfeber på dig."

Viking vs. Tribal: Who will survive and what will be left of them?

Jag kan inte sluta punda den här katalogen. Vänta bara tills jag ger mig in på de stereotypa könsrollerna i den. Det är ju något skevt när den enda kvinnan på 200 sidor som inte framställs som ett sexuellt objekt, den enda som framställ som rock'n'roll och cool, den enda som avbildas med ett instrument –är Avril fucking Lavigne.

Jag: Du får välja. Antingen börjar jag tanka nakna brudar och ringsignaler från Jamba, eller så börjar jag ha på mig vikingatribaltröjor offentligt. Kanske med snörning i kragen.
Cornelia: Eh… Ta brudarna och signalerna. Jag kollar ändå inte på din mobil så ofta. Och det ringer aldrig någon för alla vet att du hatar att prata i telefon.
Jag: Ok. Men vikingatribaltröjor eller en ”Matrix”-rock i läderimitation med tribals på? Vad föredrar du då?
Cornelia: Fy fan. Ta tröjorna.

”Horns up snubbe!”

Tillbaka till katalogen. Det finns faktiskt inget som jag kan säga som gör det här roligare än vad det är i verkligheten.
Rubriken: ”Dryckeshorn viking & kiltar”.
Beskrivningen: ”Eftersom dryckeshornen ät tillverkade av äkta horn kan färgerna variera”.
Och den här meningen, vilken förbannat fantastisk mening: ”Praktisk hållare i äkta läder som passar alla horn och fästes i bältet”.

Återigen överträffar den äkta hårdrocken myten.
Vad i helvete är Spinal Tap mot Amon Amarth?