fredag 20 november 2009

In the sign of Aspudden evil

Krille: Åh, kan de bara inte ge sig med det där badet i Aspudden snart. Riv skiten så vi slipper 1 000 nya protestposters varje dag. De ska bygga ett dagis där istället. Mer värt när Hägersten exploderar i nyfödda ungar som kommer att få slåss om en plats i Solna.
Cornelia: Ja, verkligen. Det är ju inte som att de ska bygga en cigarraffär.
(tystnad)
Krille: Va?
Cornelia: Ja, en cigarraffär. En affär där de säljer cigarrer.
(tystnad)
Krille: Var det verkligen det värsta du kunde komma på? En cigarraffär? Är det trve ultimate evil, att sälja tobak i en butik?
Cornelia: Jaaa… Vad tycker du är trve ultimate ondska istället för en kommunal simhall?
Krille: Ännu ett köpcentrum med Carlings, HM, Lindex, Wayne’s?
Cornelia: Jo, men jag tänker att det inte får plats där badhuset står nu. Det är mer som en cigarrlåda.
Krille: Okej. Då förstår jag.

Världens bästa serie varje fredag:


Mitt i prick, som alltid. Superdupermegakudos.

torsdag 19 november 2009

No spiritual surrender: En new age-odyssé i bilder, storseanser, den andra sidan och konsten att blåsa



Sonic Rituals knappar har anlänt. Kudos till Kranium än en gång. Som bonus skickar han med ett exemplar av den nya tidningen Nära – ”ditt välbefinnande i vardagen”. Den är supermegaglossy awesome och görs av Erika och Benny, två medier som ”märkt ett allt större behov av andlighet”. Benny är till och med, enligt omslaget, ”Sveriges främsta medium”.

Cornelia blir oerhört – och då menar jag verkligen oerhört, bortom all rimlighet – provocerad av tidningens närvaro i vårt hem. Det finns inget min livspartner föraktar mer än folk som säger saker i stil med ”näää, jag tror ju inte sådär vettu, men jag har ju varit med om saker jag”. När hon hör de orden osäkrar hon sin Luger.

Jag är, efter en period då jag ansåg min etta i Umeå vara hemsökt, mikrobiskt mer öppensinnad. Jag var vansinnig då, jag är relativt vansinnig nu, så vad i helvete – bring on the ghosts!

Nära är en tidning för just de som varit med om saker. Som till exempel ljuset i slutet av tunneln, seanser av alla de storlekar, skyddsänglar, astralresor, framtidsvisioner, telepati, att kunna se genom väggar och samtal med de döda. Samt, icke att förglömma, den gränslösa villigheten att bli skinnad av skurkaktiga gamar som girigt plockar den sista kronan av sökande individer. Ett välbefinnande i vardagen är the game of the arseholes.

Jag lämnar dessa tidningsklipp okommenterade. De talar för sig själva.
Men märk att Al Cisneros, a.k.a. The Light Being, dyker upp i en artikel.



















Detta inlägg, som är #1138 sedan starten för lite mer än ett år sedan, tillägnas Cornelia. De få, få, få gånger jag känner att fotfästet slirar och jag börjar famla efter andlighetens energisugande, förrädiska halmstrån, så finns hon där och bitchslappar mig tillbaka till verkligheten med ett kärleksfullt ”skärp dig”. Reality? Reality.

Soundtrack: ”Stop believin’” från 1983 med Oz. Ren slump.

Och på tal om 1994…

…så skickade mamma en lämplig länk från Umeå, just i denna sekund. Hon hälsar att ”man borde gå och lyssna. Lyssnade lite på deras länk. Låter inte helt tokigt faktiskt”.

The devil wears mjukisbyxor



”Där kom mannen som jag skulle träffa. Mannen som mördade sin dotter. Mannen som är ett monster i gemene mans ögon. Han hade blå mjukisbyxor på sig.”

Jag har bara hunnit 100 sidor in i Nima Dervish och Emre Güngörs ”Varför mördar man sin dotter?”, en av höstens mest omtalade böcker. En sak kan jag dock slå fast redan nu: Angeläget ämne, men jag saknar en textredigering hårdare än en Peel session med Napalm Death.

Sitter du på sprängstoff som citatet ovan, behöver du inte stycken som ”trots att jag hade ställt alarmklockan på väckning klockan 8 var jag vaken redan halv 7 – vilket var lika ovanligt för mig som mina sömnsvårigheter natten innan. Jag fick inte heller i mig någon frukost utan startade istället dagen med en eneridrink. Sedan började jag gå mot anstalten tillsammans med de andra gästerna och anhöriga.”

Än så länge påminner det om gamla skolans Close-Up-artiklar. De där du fick börja med att läsa 10 000 tecken om födointag och resans vedermödor, innan skribenten slutligen träffade bandet på en pressträff där alla är pruttfulla i en flyghangar i Düsseldorf.

Ingen vill veta var du köpt din energidrink. Vi vill veta vad landets mest beryktade mördare har på hjärtat. Personen i fokus, inte journalisten. Såvida du inte är Hunter S. Thompson, men gonzojournalistik och hedersmord är en mer orimlig crossover än black metal och självdistans. Gonzomord? Hedersgonzo? Nej.
Igen: Fokus på den som blir intervjuad. Inte den som intervjuar.

I övrigt: Fascinerande att AC4 lyckats fånga hela Desperate Fight-estetiken i sin albumlayout. Det är som om tiden stått stilla och Johan ”Döden” Dalroth fortfarande tar varenda gruppbild i hela Umeå. Hoppas det inte låter lika utdaterat om 10 år som hela 1994 låter idag.

Soundtrack: Ramones ”Havana affair”, ”I wanna live”, ”Commando”· Lätt att glömma bort hur bra de var, trots allt.

The Ritual download: Framtiden, vilken grej!



Nu finns hela Sonic Rituals sida av splitten med Sanctuary In Blasphemy att ladda ner. Kvaliteten är densamma som på vinylen. Kostnad: 50 kr, som oavkortat går till bandet. Som hittat!
Eller så kan ni snålstreama rakt av.

Ladda ner 6 x Sonic Ritual punk metal här.

Vil ni fortfarande äga fysisk musik (det bästa!) lallar ni iväg hit.

Don’t start that shit again:
Slagsmålsklubben på Pub Anchor re-revisited

Tråden som vägrar dö tack vare välformulerade kommentarer.

Twilight of the kåta kulturjournalister

Nej men se: Ännu en artikel om ”Twilight” i Dagens Nyheter.

”I senaste numret av månadsmagasinet Vanity Fair porträtteras Twilightstjärnan Robert Pattinson, 23, som en plågad tonårsidol ständigt på flykt undan sina fans. Beundrarna finns överallt, även bland europeiska filmjournalister. Inför Pattinson ankomst meddelas filmbolagets representanter att det är förbjudet att ta autografer.
– Och ta inga bilder för att sälja på Ebay, säger en pr-kvinna.

Det känns överdrivet och löjligt ända fram till att presskonferensen är avslutad. Vuxna män tjuvrusar då som en vilt skenande flock vattenbufflar mot Robert Pattinson för att få en autograf. En kvinna som hinner få en autograf innan skådespelaren försvinner ut genom en bakdörr håller upp den som en trofé inför journalistkolleger. Presskonferensen är i samma anda. En av frågorna lyder:
’Du är så sexig Robert, hur blev du så sexig?’”.


Cornelia: Stackars kille.
Krille: Stackars journalistkår.

Notera att ordet ”tjuvrusar” är DN:s, inte mitt. Finns det?

För ett par år sedan intervjuade jag Glenn Danzig – betydligt trevligare än sitt rykte. Efter snacket skulle vi plåta. Då tar fotografens praoelev fram en rejäl bunt med vinyler och frågar om inte Glenn kan kråka dit några signaturer innan sessionen. Inte bara album med bandet Danzig, nej nej. Där fanns även bootlegs, Misfits och Samhain. Det förstnämnda brukar Glenn konfiskera, alternativt bryta sönder. De två sistnämnda brukar få honom att argsint göra våldsamt sorti.

Jag höll andan.
Glenn visade sig dock på sitt bästa humör och signerade rubbet.
Jag andades ut.
Robert borde dock uppföra sig mer på Glenns standardmanér.

Läs även ”Twilight of the kåta tonåringar” (as seen in GP).