tisdag 29 juni 2010

”100% svensk/Moraliskt korrekt/Carolas barn/Guds barn/Vi är dagens ungdom”

Länk till folklighetens helvete – här.

”– Vad som gör ”Allsång på Skansen” unikt är att det lockar både gamla och unga tv-tittare, säger ZDF:s Ines Trams samtidigt som Carola repeterar med en barnkör. Den typen av tv-program finns inte i världen i dag. Jag vet inte hur svensk tv lyckas locka ungdomar att titta på artister som Carola. I Tyskland skulle unga människor aldrig titta på en schlagerartist.

I Tyskland har ZDF ett liknande program på söndagar.

– Men det programmet lockar bara äldre tittare. Det är otroligt att ungdomar sover över för att få en plats framför scen.

Bakom scen medger Carola att hon har en stående inbjudan till ”Allsång på Skansen”.

– Jag tror att hemligheten bakom ”Allsång på Skansens” framgång är att man känner sig som en del av en större gemenskap. Jag känner mig som en del av svenska folket när jag tittar på tv-programmet, säger Carola.”

Tyskland dömdes, som ett led i botgöringen efter ni vet vad, till att införa skämshyllor i alla toaletter. Det är en liten avsatts där bajset hamnar innan det spolas iväg. Skämshyllan gör det omöjligt att inte stirra sin egen avföring i vitögat, dag ut, dag in.

Ställ den skammen i kontrast med att Carola är en del av oss alla. Addera det faktum att Anders Lundin korrumperar våra unga på ett sätt som får NSDAP att framstå som, om inte oförargliga, så i alla fall mer fashionabla och coolare.

Fråga er sedan om inte Tyskland fick ett rätt bra deal ändå, trots allt.

måndag 28 juni 2010

Hipster – eller vad?


Hipster – eller maskerad?


Hipster – eller bebis?


Hipster på konstfack – eller bebis på konstutställning?


Hipsters – eller hardcorehattar på Debaser?

Nå?

Bonuskort:

Beast. Numera med en hårdare, mer feminin framtoning.

”The sound was already very tight in 1981”




Ingen heter Glen i Gävle


Jonas Granvik och Glen Benton framför en liten bro.

Deicide fimpar Getaway Rock. Så oerhört väntat. De hatar Sverige och älskar att ställa till med problem, dessa sataniska strulputtar.

”Den 2:a juni fick vi via mail beskedet att Deicide och deras europeiska bokare inte längre jobbar tillsammans. Bandet hade enligt uppgift demolerat agenturens buss under Europaturnén i maj. Getaway Rock har sedan dess haft tät kontakt med Deicides amerikanska, globala agent som meddelade att Deicide kommer att göra tre Europeiska festivaler i sommar. En av dessa ska vara Getaway Rock. Vi förhandlade om nya förutsättningar som Deicide, genom agenten, accepterade.

Sent under midsommarhelgen meddelar Deicides agent att de inte längre representerar bandet, och att bandet inte kommer komma till Europa alls i sommar.

Vi beklagar detta, och lovar samtidigt att vi kommer jobba hårt för att hitta en värdig ersättare. Vi återkommer snarast med mer info i ärendet.”

Bokare åt Deicide eller Guns N’ Roses – vilket är det sämre jobbet?

Klassiskt klipp.

Umeå hardcore: What was said and where it went


Skyltfönstret på Popshop i Umeå, juni 2010.

Tack till mamma.

söndag 27 juni 2010

SPOILER ALERT!


Trve blood 3.0: Blut und boden


”Do the werwolf whiplash!”

”True blood” säsong tre har rullat igång. Den öppnar starkt med:

Varulvsnazister.
Estonisk murra, fullt synlig.
Alexander Skarsgård i en brännhet och homosexångande scen.
Alexander Skarsgård pratandes svenska iklädd SS-uniform.
Alexander Skarsgårds Wehrmacht-hårda och nakna skinkor på parad.

De hade mig på nedladdningskroken i höjd med ”nazister”.

Dock: Varför är Hollywood så fixerad vid brittiska dialekter? Jag har inte sett en enda – en enda! – amerikansk tv-serie de senaste tio åren som inte i bestyckats med minst en brittisk karaktär. Från meningslösa slit och släng-sitcomes till tungt nedsläckta dramaserier: västeuropas främsta u-land är överallt. Provocerande och irriterande. Om jag ville ta del av ”jolly good old chap” skulle jag punda fulgroggar och ”Morden i Midsomer” nere i gillestugan.

Mellan 2000 och 2006 gjorde jag sex stycken USA-turnéer. Under ett och ett halvt år var jag ihop med en kvinna på andra sidan Atlanten. Jag var, kort sagt, en hel del i Amerikas förenta stater. Jag träffade en (1) britt som inte var 1) fullblodsturist eller 2) turnérande musiker.

Men i rutan härskar de som om 1776 aldrig hänt. USA är fortfarande en koloni och i ”True blood” introduceras nu en vampyr som glider in på Merlot’s och beställer ”a pint of blood and a packet of crisps please”.

Inte rimligt.

På tal om Alexander Skarsgård: Här får han klamydia.
På tal om en tv-narkomans liv och leverne: Säsong två av ”Nurse Jackie” utvecklades till ett präktigt luftslott.

lördag 26 juni 2010

Midsommar: En odyssé i folklighet och kärnfamiljära kamrater


”Rolling with the sawed-off gauge/Turn the page of the chapter, caught up in the rapture/But you know Anita, she can get the Pita/Eat ’em up yum, and your flawed/Mutha-fuck Billboard and the editor/Here comes the predator”

Ibland kränger I Just Can’t Hate Enough av sig den ironiska kungamanteln och vandrar bland verklighetens folk. Då firas midsommar så att Jimmy Åkessons sperma sprutlackerar väggarna av patriotisk vällust. Det ser ut så här:


Grilla som en lifestyle-neurotisk man som på grund av pimpinett kuk, åldersrelaterad kris, retirerande hårfäste och konsumtionsångest måste imponera med yvigt eldande, spjällsugande och köttsaftsörplande.


Baka som Leila, Tina och Nigella involverade i en sockerstinn, methrökande lesbiansk sextriangel. Mmm – mumsa murra! Get high!


Kärnfamilj ett: Krille, Cornelia, Oliva, fäderneslandets stolta fana.


Kärnfamilj 2: Andy, Majken, Kristin.


Kärnfamilj 3: Emma, nykomlingen Druida, Mattias.

The Ritual revisited: En odyssé i bilder på mig

Vår man i Polen, Mike Champagne, skickar över bilder från min sista spelning med Sonic Ritual på årets Punk Illegal. Om ni scrollar snabbt ser det ut som en film. Scrolla sedan vidare till Mikes band Knife In The Leg, en av Europas bästa hardcorepunkakter just nu.

Kudos, Micke Bubbelvatten.




















Exit: Stage right. Fuck you fisk.

FTBSITTTD

Polis på Nyhetsmorgon angående det helsvenska, traditionstyngda midsommarfirandet: ”Ja, vi har haft fullt upp med fylla, slagsmål och våld. Och det kan man ju förstå. Det har ju varit så bra väder.”


”Vi hade i alla fall tur med vädret.”

fredag 25 juni 2010

”And justifiably kill/All those who sin/But the ratting gets higher/Showing dead children”


Hitta två (2) hardcorereferenser i den här scenen.

Extremt stark tobak för människor med barn: ”Redacted” av Brian De Palma. Överspelad – visst. Övertydligt billiga poänger – måhända. Klåparmässigt utfört – pja. Men när Cornelia kom hem från Blod och Svärd låg jag ändå och grät i soffan, snyftandes ”de var så väldigt små, och så väldigt döda”. I rummet intill låg vår dotter och sov säkert i sin säng, medan andra barn på andra sidan världen aldrig vaknar upp för att de får ett rödglödgat granatsplitter eller en bajonett genom ögat.

Hur kan någon enda sund människa tro på en god gud? Idioter.

Ja, jag vet att jag låter som jag är fjorton och knatar omkring med en Amnesty-knapp. Fuck you fisk, stäm mig.

Glad midsommar.

onsdag 23 juni 2010

”Do I need to remind you that I don’t need the swine flue to be a sick pig”


”Summer summer summertime/Time to sit back and unwind/Here it is the groove slightly transformed/Just a bit of a break from the norm”

Sommartorka och Slayer-dyrkan gör att jag har noll koll på allt, inklusive min egen mentala status. Så jag har tid att fundera på var det här riffet samplats ifrån. Någon som vet?

tisdag 22 juni 2010

”Savage, who is savage/Leave your morals, stake your claim/Savage, you are savage/Modern man can take the blame”


Savage fixar midsommarkalas med en miljard garageband jag aldrig hört talas om. Men det är inte poängen. Rock’n’roll-konglomeratet slumpar bort vinyl till löjliga priser. Där kan du tjacka The Vectors ”Still ill” lp, som jag släppte en gång i tiden, för nio (9) kr. Som hittat! De är fortfarande en av Sveriges mest underskattade hardcorepunkgrupper. Köööp!

måndag 21 juni 2010

”Black tie/I don’t need a reason why/They come runnin’ just as fast as they can/’Cause every kulturskribent is crazy ’bout a sharp dressed metalhead”


”Gammelmedia FTW! Det här ska jag twittra om!”

”Att sångaren Anders Fridén valt vit skjorta och svart slips känns samtidigt typiskt för In Flames sätt att bryta mot metalmönstret och småprovocera sina fans.”

Rent generellt går det nog att slå fast att de enda som anser att kombinationen hårdrock och vårdad klädsel är provokativ 2010, är just In Flames och Dagens Nyheter. Och möjligtvis Peter Tägtgren.
Möjligtvis.


”Bas? Bas?! Typiskt tjejinstrument. Drokk it. Jag ska bli som den där trummisen som kör ZZ Top-covers och har miljarder visningar på Youtube.”

”Welcome to your nightmare/You just can’t walk away/It’s time for you to choose your fate”


”Cry for the Swedish small peope.”

Jag har aldrig mått så dåligt psykiskt över att bo i Sverige. Min mentala status är på kackerlacksnivå. Helgen som gått har signalerat biologismens totala seger över förnuftet. Min egen yrkeskår har piskat sig själv blodig, tuggat fradga och öst på helt utan tanke på morgondagens demokratiska baksmälla. Folk gick man ur huse för att fira att jo, vissa människor är faktiskt bättre rent köttsligt än andra. Och så ska det vara. Jag hatar Sverige. Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot rojalister.

Enda solglimten i denna bistra verklighet är att Boss Åsa blivit polisanmäld av Sverigedemokraterna för bristande svenskhet. Rimligt. Nu hoppas jag att Jimmy Åkesson uppmärksammar min attack mot det svenskaste av det svenska – midsommar.

I övrigt: Arbetar på en grej om Anthrax för en annan publikation. Lyssnar på ”Bring the noise”. Den har väl åldrats sådär de senaste 19 åren, och Anthrax modell 2010 framstår än mer som gruppen helt utan värdighet. Och textraden Farrakhan’s a prophet and I think you ought to listen to/What he can say to you/What you ought to do” är lika extremreligiöst vämjelig nu som då.

söndag 20 juni 2010

”I got the point and now I think it's finally dawning/Yeah, yeah, I got to get away”

Vi pallade inte. Vi klarde inte den kungliga sinnessjukan i hufvudstaden. Vi kunde inte hantera pressen. Vi tog en sistaminutenresa till – Umeå Hardcore. Frälsning undan bruntungade rojalister i staden med landets rödaste universitet. Bortsett från Karolina Matti då.


Old-school hardcore crew #1: ”This is Marty X Bloodpath, representing from the bar. This is not a drill. I repeat. This is not a drill.”


Old-school hardcore crew #2: Andy, 138, Tom, D-Kay.


Den magiska tatueringen. Puts väck på lite mer än tio år. Inte fy skam.


Under min frånvaro har den här killen tydligen blivit roligast i Umeå. Eh. Va? Vad hände med typ… Staffan Ling? Där har vi en kille som kan skämta.

I övrigt noterar jag att Umeå håller stabila Stockholmspriser. Stor latte med sojamjök, takeaway: 42 kr. Hof på kran: 63 kr. Värt.

Någonstans där i skarven 90/00, när vi alla blev alkoholister, borde det ha funnits marknad att börja kränga billig starköl i Björkarnas stad. Men icke. Umeå är fullständigt sunkbefriat. Ingen Carmen, ingen Söderkällaren, ingen Svanen, ingen risig indier eller snuskig pizzeria. Nej, i Norrland går vi på fejkade engelska pubar och super oss redlösa på Stureplansbärs. Vad i helvete.

André: ”Du läser om Umeå som kulturhuvudstad, teater, opera, musik, rock’n’roll, fin- och fulkultur, du spelar själv i massa band, det är massa konserter och arrangemang hela tiden. Sedan går du ut på lokal och upptäcker att du trots allt bor i en jävla bonnig byhåla där kommunen pytsar in 100 000 i en Rix FM-festival med Haddaway som headline. Och folk älskar skiten. Östersund fick Lady Gaga 2009, vi fick Europe 2010.”

Men skateparken var fin. Kudos Lennart Holmlund, ditt gamla svin.

Career suicide, FTW



Carl-Henric Svanberg ligger inte på latsidan, trots att hans nuvarande karriär torpederats. Numera designar han napphållare åt Babyproffsen.

BP – on the move.

”Dvärgar för fred” är å andra sidan den mest rimliga slogan som lanserats i Sverige under den gångna helgen. Ner med kärleken.

Vettig röst i mörkret #3.
Vettig röst i mörkret #4.
Vettig röst i mörkret #5.

lördag 19 juni 2010

Ursäkta röran, vi möblerar om i statsskicket


”Knug schmug – ärv varmt bly din förbannade kukapa till biologist!”

Eftersom folk frågar.
Denna blogg är tillfälligt stängt på grund av allvarlig depression. Orsak: Monarki, bröllop och samhällets totala börsras gällande mental status.

Dörren är låst, sandsäckarna uppstaplade, MG42:an insmord och klar, varannan patron är en spårljusprojektil med inskriptionen ”har pappa undersökt att mödomshinnan finns kvar”. Lock and load.

Mellan den fria eldgivningen följer familjen Röstlund Jonsson chefens råd, och ägnar sig åt ”böcker och BBC”. Väl rutet.

Vettig röst i mörkret #1.
Vettig röst i mörkret #2: Hermansson, s. 14 i dagens DN kultur.

Finns det fler röster där ute i natten? Kommentera.

onsdag 16 juni 2010

Svensk hederskultur vol. 138

”Leka prins och prinsessa och bröllop på låtsas! Här får barnen möjlighet att klä ut sig till prins och prinsessa och prova på att gifta sig kanske med sin bästis, ett syskon, kanske mamma eller pappa. Även pysselverkstad.”

Mina skattepengar går till att indoktrinera de unga på ett sätt som får Kim Jong II att inse att han har mycket att lära. Jag har aldrig längtat så mycket efter en väpnad, blodig revolt som just nu, i denna sekund, i kärlekshufvudstaden Stockholm, detta nådens år 2010. Dö. Dö. Dööö!

tisdag 15 juni 2010

The fog of war is after you



”In that single night, we burned to death 100 000 civilians in Tokyo. Men, women and children.”
”Were you aware this was going to happen?”
”Well… I was part of a mechanism, that in a sense recommended it.
I analyzed bombing operations and how to make them more efficient.”



”The woman was carrying the child on her back; her back itself was not burned.”

Punk illegal 2010: En odyssé i bilder, Hitler, överdriven alkoholförtäring och Nils Hanssonska typsituationer


Typsituation 138: Syftet är gott. Men blir ack så fel. Stark tobak.


Typsituation 138: VM i punknamn uppstår när 138 och Death Row-Henrik ska lära polacken Mike Champagne exakt hur man säger ”stark tobak” och vad det betyder. Micke Bubbelvatten, som han heter när han är i Sverige, åkte nyligen in på polisförhör för en provokativ konsertaffisch. Häcklande av regimen i kölvattnet av en uppmärksammad flygplanskrasch gillas icke av den polska säkerhetspolisen, som utbrast silny tytoń”. Jo, de sa faktiskt exakt så.


Typsituation 138: Vi diskuterar att Watain stulit en textrad från Pluton Svea till en t-shirt-design. ”Hata mer/Känga ner”, gnolar jag. Råpunkaren framför mig vänder sig om och fyller i med ”den enda framtid jag ser”. Jag höjer på ögonbrynet och utbrister ”hoppla hoppla, gunstig junker”. Råpunkarne vänder sig om igen, ger mig en pillemarisk, kåtsugande blick och avfyrar ett smygande sieg heil.


Typsituation 138: Arenakäng blir sällan så bra som Victims. Bästa gången jag sett dem.


Typsituation 138: Palms obskyra penis. Bandet, alltså.


Typsituation 138: Du börjar ifrågasätta den mentala statusen på ditt dryckeslag. Sedan inser du att du inte vet vilka hälften av dem är. Då kvittar det.


Typsituation 138: Ett band som borde vara en nationell angelägenhet utvecklas till briljans i de mindre sammanhangen. Baboon Show – vilket djävulskt hålligång. Kudos.


Typsituation 138: Nej, jag kommer inte på något fyndigt här. Det är bara en typisk situation på Punk illegal, okej?


Typsituation 138: Jag gör mitt årliga scendykande till Doom och deras ”Police bastard”. Efter det går jag och lägger mig som den orutinerade, överförfriskade festivalförälder jag numera är. Sålunda inget From Ashes Rise. Krillebus, 22, hånskrattar åt Krillebus, 32.

Tecken på att jag inte återhämtat mig helt ännu: Jag lyssnar igenom nästan hela första låten på Eyehategods ”Dopesick” på 45 varv. Sången är väl grisig, till och med för Mike Williams. Jag inser att det ska vara 33 varv. Skäms. Lyssnar på Modorra och mår bättre.

måndag 14 juni 2010

The punk illegal Ritual: 138’s last stand


Tack till alla som var där och gillade. Jag hoppas det lät bättre än på den här videon.

lördag 12 juni 2010

The illegal pvnk Ritual: Nu



Imorgon: Punk Illegal. ”We party like mourners at a wake. I keep raising up my glass. To bring it back empty. The hatchet now truly buried in the gravel. The note on the wall said. ’Meet me in the yard.’ A feeling of pity dwindles. Trans-black murder. The bloobath swindle. And this lok of urgency leading its legacy.”


Steg ett: Jag, till vänster.
Steg två. Josefin, till höger.
Steg tre: Anna, Lady Gagas UK-designer.
Steg fyra: Lady Gaga.

Josefin förklarade exakt hur det kommer sig att Gaga har GISM på skinnjackan. Rimligt i mina öron. Jag är trots allt bara fyra personer ifrån Lady Gaga.