”Welcome to your nightmare/You just can’t walk away/It’s time for you to choose your fate”

”Cry for the Swedish small peope.”

Jag har aldrig mått så dåligt psykiskt över att bo i Sverige. Min mentala status är på kackerlacksnivå. Helgen som gått har signalerat biologismens totala seger över förnuftet. Min egen yrkeskår har piskat sig själv blodig, tuggat fradga och öst på helt utan tanke på morgondagens demokratiska baksmälla. Folk gick man ur huse för att fira att jo, vissa människor är faktiskt bättre rent köttsligt än andra. Och så ska det vara. Jag hatar Sverige. Jag ska flytta till ett land där de inte tar emot rojalister.

Enda solglimten i denna bistra verklighet är att Boss Åsa blivit polisanmäld av Sverigedemokraterna för bristande svenskhet. Rimligt. Nu hoppas jag att Jimmy Åkesson uppmärksammar min attack mot det svenskaste av det svenska – midsommar.

I övrigt: Arbetar på en grej om Anthrax för en annan publikation. Lyssnar på ”Bring the noise”. Den har väl åldrats sådär de senaste 19 åren, och Anthrax modell 2010 framstår än mer som gruppen helt utan värdighet. Och textraden ”Farrakhan’s a prophet and I think you ought to listen to/What he can say to you/What you ought to do” är lika extremreligiöst vämjelig nu som då.