måndag 5 juli 2010

War Painted City Indian



Jag har skrivit lite text i Stockholm Citys bilaga om Sonisphere.
De lyder som följer:



Album ett, spår ett. Riffet från helvetet inleder. Just innan allt exploderar, och ”Evil has no boundaries” blommar ut i förruttnelse, kommer gitarrist nummer två åt strängarna för tidigt. En mikrosekunds oavsiktligt oljud som Slayer medvetet eller av slarv sparat till eftervärlden. Så låter ungdomlig autencitet, modern av all rock’n’roll. Jag får gåshud vid varje lyssning.

Punkig äkthet äger fortfarande min värld. Det leder till relationsproblem mellan mig och Slayer – ett band som består av lika mycket teatrala poser som musikalisk avgrundseld. När jag den 7 augusti står och ser Tom Araya skrika ”Abolish the rules made of stone”, vet jag att de budordskrossande texterna framförs av en from, Gudsfruktande familjefar. 27 år efter att Slayer debuterade i ett regn av blodbestänkta inverterade kors borde det egentligen vara fullt rimligt att frontmannen betraktar sitt levebröd som vilket kneg som helst. Araya stämplar in, hyllar Satan, stämplar ut, rullar med sin homeboy Jesus. Upplägget får mig att gnissla tänder varje gång. Konst ska vara på riktigt, genomsyra varje del av utövarens kropp och liv.

Samtidigt sker ännu en krock när det äkta blir för äkta. Det gäller att hålla det diaboliska på en fantasybaserad ”Sagan om ringen”-nivå.

När gitarristen Kerry King syntes någonstans i karriärens mitt iklädd en renodlad vit makt-tröja, blev det ramaskri. Avbön kräves och levererades av en man som i publikens ögon vigt sitt liv åt att prisa mörker, pina och död. Riktigt så konkreta elakheter vill vi inte ha i vår metal. Ondskan måste ha gränser även här.
Christoffer Röstlund Jonsson



Värdighet. Inte ett givet inslag i Anthrax anno 2010. Av de fyra thrash metal-giganter som härskade i skiftet mellan 80- och 90-tal är New York-grabbarna de som farit mest illa. Säg vad du vill om Metallica, Slayer och Megadeth – och tro mig, det gör jag om ni bara ger mig chansen – men där finns än idag ett visst mått av coolhet att svalka sinnena med. En röd tråd av kredibilitet, om du så vill. Inte hos Anthrax. Gång på gång har gruppen förlorat fotfästet. Andra halvan av 90-talet var illavarslande, hela 00-talet snudd på parodiskt.

För en person som växte upp skrikandes ”among the living, follow me or die” är hela situationen direkt tragisk. Det kvittar hur makalöst moshtastiskt riffregnet i ”I am the law” är, eller att hela ”Persistence of time” drar på hårt i ansiktet än idag. Ring doktor Kevorkian. Här är en grupp som behöver somna in med en gnutta värdighet i behåll.

Tidens tand och den falnande populariteten har tuggat och gnagt så skoningslöst brutalt, att det enda som återstår är ett ändlöst skägg och ett lika ändlöst tjat om hur djävulskt tufft det är med heavy fucking metal. Ivrigheten gör att ordens betydelse bara ekar än tommare. Snubbe, seriöst: Om du måste gå ut med det extremt hårt är det något som saknar täckning. Matchande pentagramtröjor? Snälla.

De senaste tio åren har Anthrax släppt ett (1) nytt studioalbum. Resten av decenniet har fyllts med återanvändning. Liveskivor, livedvd:er, samlingar, en återförening av den klassiska sättningen och ett förbannat medlemsstrulande rent allmänt. Kommer Dan Spitz, den kristne urmakaren, till Sonisphere? Jag vet inte. Men jag hoppas. Då har jag i åtminstone en superdeffad överkropp i klass med en topptrimmad D’Angelo att vila ögonen på, och kan försöka ignorera Scott Ians ständigt uppfällda djävulshorn.

Anthrax gick från pubertala och charmiga NWOBHM-stölder, till storhetstidens skojfriska slyngelfasoner. Farsartat? Stundom. Superb thrash metal? Alltid. De bar bermudashorts, high-tops och fjäderskrud. Rappade om pruttar, inspirerades av Stephen King, pundade serietidningar och fick headbangers världen över att skrika ”drokk it”. De renommésnyltade på New York hardcore och korsade gränser, på gott och ont, när de införlivade covers på Discharge vid sidan av Public Enemy och Kiss.

Idag framstår de attitydmässigt mest som ett Manowar utan läderchaps, ältandes hårdrockens lov. Och med relativt färska liveversioner av Refuseds ”New noise” tillgängliga på Youtube, står det klart att Anthrax eklekticism numera enbart är av ondo. Hmm… Vilket ord letar jag efter nu igen? Just ja. Ovärdigt.

Vid mikrofonen är det en ständig rotationen i klass med ”Lost”-manuset. På ön, av ön, på, av, sångare i Anthrax, inte sångare i Anthrax. För lite mer än ett år sedan hette frontmannen Dan ”Vem i helvete är det?” Nelson. För ett år sedan var det John Bush som gällde, igen. I maj ersattes han, igen, av återvändande och legendariske indianen Joey Belladonna, som alltså kommer till Stockholm.

Satsa bara inte pengar på det.
Christoffer Röstlund Jonsson



Och på tal om Stockholm – vilken satans vacker stad det är!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Still nazi after all these years. jeff hannemans gitarcase i år.

http://img718.imageshack.us/img718/5219/slayernazi.jpg

138 sa...

Hoppla. 2 x SS och 1 x Cannibal Corpse. Cannibal Corpse-stickern var väl mest otippad. Men har han massa små mini-Marshalls i sitt case…?

MyNameIsGod sa...

Han kanske bara diggar neo folk bandet Death In June.
http://www.sputnikmusic.com/images/albums/41515.jpg

Mattias sa...

Death in June har en liknande patch (http://www.plastichead.com/cat_images/medium/PHPATCH019.jpg). Kanske är en variant på den.

Snakes of christ sa...

Vilken populär skalle!

Sulla sa...

Eller så tycker han att det är snyggt sådär i största allmänhet.

Karln har väl f ö haft en totenkopf på guran sin i hur många år som helst?

Mongomojje sa...

Stötte på en bild på Danne Wall i Accidents iklädd Skrewdriver tröja... Han kanske bara tyckte att den var snygg lite allmänt sådär.