lördag 24 juli 2010

Getaway Rock: En odyssé i speed dating

I mitt glas en välkyld Campari med apelsinjuice. På min kropp en väldesignad t-shirt från Knife In The Leg. I datamaskinshögtalarna Leæther Strips ”Science for the satanic citizen”. I mitt lustcentra sug efter Skinny Puppy på Debaser. Spänn fast er, nu bränner jag av allt jag har och stänger kapitlet om Getaway Rock 2010.

Tidigare instalationer finns här, här, här, här, här, här. Och här.


Black metal-fanatikerns värsta mardröm: En Prideget.


Mayhem. Strålande och stenhårt. Väl kort dock. Bara 40 minuter och ”Life eternal” samt ”Funeral fog” saknades. Bäst: Vänstergitarristens look modell en ung, het, sexuellt laddad Trey Azagthoth. Mest subtilt: Necrobutchers sieg heilande när han skulle hälsa på en vän i publiken.


Isobel & November. Mest oväntade brutaliteten. Vandrade av misstag in och fick ta del av sista låten. En lång, intensivt malande och krautig shoegazingmatta. Kudos.


Cannibal Corpse. Mest väntade brutaliteten. Så korkat, så tekniskt, så förbannat bra. Senare fick jag höra en väldigt ung kappvändare dissa skiten ur amerikanarna. Guds kuk, en sådan banal ståndpunkt. Antikudos till honom.


Torture Division. Mest oväntade kärleksaffären. Vilket kadaverkross. Vilken röst. Vilket trumspel. Vilket material. Vilka Nasum möter Skitsystem-flörtar. Insert valfri Daniel Löfquist-recension here. Skoningslöst, pansarvagnar, kärnvapenexplosioner. Etcetera. Superkudos.


Mest ovana. Jag hade för första gången i mitt liv ett vanligt svennebananarmband. Inget VIP, inget backstage, inget någonting.
Tredje dagen kapitulerade jag och drog i livets sköra trådar. Tack Per.


Uppgraderingen till VIP-världen ledde oss till en presskonferens med Slash. Här ser ni ljugarbänkens första rad. ”It’s got to be up front/Go to be so close to trust/It’s got to be up front/Got to be so close to touch”.


Tja… Slash?


Jag bestämde mig för att se hur allt såg ut uppifrån.


Så här såg det ut. Medieelit FTW!


Lika tråkig uppifrån som på markplan. Ungefär här började vakternas och insatsstyrkans öronsnäckor att brumma nervöst. Solglasögon med spegelglas vändes mot mitt håll, armar började irriterat att vifta. Dags att blada.


Avslappnat backstagehäng #1.


Avslappnat backstagehäng #2. Eller, kanske inte avslappnat. Häng?


Avslappnat backstagehäng #3. Eller, mycket tänder i alla fall.


Bästa återseendet #1. William Blackmon.


Bästa återseendet #2. Jenny Walroth. The toxic peroxide twins.

6 kommentarer:

Lost Johnny sa...

Ah. Leæther Strip. Det var fan inte igår. Tack för återtipset!

Djävulene Marlin sa...

Jag älskar dig Bus.

138 sa...

Yes, kärlek till alla!

Parne sa...

Getawaylista:

1. Parne & Pär/Per/Get Arvidsson
2. Dave Mustaine

johan, aka trixy sa...

Kul att du gillade Isobel & November,
en gammal barndomskompis som spelar med dom...

138 sa...

Både jag och Cornelia tyckte den låten vi hörde var sviiinbra. Har dock fått höra att inget av deras andra material låter så. Måste kolla upp.