Journalister, rockstjärnor, tatueringsmodeller, ostmäklare, bebisar som gör väldigt lite nytta i samhället – alla ska med!
I slutändan blir du ändå alltid det du själv hatar mest. Det är bara att ge upp. Så med skam och ångest, men desto mer kampvilja, invaderar vi Café String med tre barnvagnar. Vi vågar – trots att tjejerna i fönstret skrattar åt oss när vi rullar fram mot entrén.
I ett av hörnen sitter en underskön och totalt iskall ung dam. Perfekt utstuderad fashionistastil modell 2011, komplett med laptop och modebloggande, vackert långa och smidigt utmejslade små syltfingrar.
Hon har ungdom, frihet och skönhet på sin sida. Hennes blickar mot vårt sällskap hyser inget annat än förakt och vedervilja. Äckel. Hat.
Hon bloggade och twittrade förmodligen om hur hennes fikadag förstördes av ett gäng barnvagnsmongon, i samma sekund som dörrpinglan signalerade vår ankomst.
Gott så. Fuck your scene kid.
Saknas på String: Folk som skedmatar sina spädbarn med latte.
Krille: När de blir vuxna kommer de att uppskatta och respektera oss som de supercoola föräldrar vi är, bara för att vi invigde dem i vinylens ärorika kultur vid en späd ålder.
Fredrik: Däremellan kommer en väldigt lååång period då de hatar oss för de inser hur förbannat tråkigt det är att hänga i antikbutiker.
Krille: So be it.
Sedan åkte jag hem och gjorde en åtta (8) minuter lång intervju med Fenriz. Det gäller att passa in de fackavtalsenliga rasterna på kneget.