”Death is the most fucking real. You should write about death.”

”Bottle bottle on the wall…”

Min plan att bara spela hardcore, punk och hardcorepunk, föll i bitar. Efter första halvtimmen var jag helt slut efter att ha blivit påmind om hur korta låtar och snabba byten kräver sin svett när du dj:ar själv.

Till exempel visar det sig att Crucifix ”Peace of annihilation”, som jag alltid sett som en lång låt då den inleds med ett spoken word-intro, bara är en minut och tjugosju sekunder lång.

Så vissa opunkigt episka rökare har sprängts in i listan. Jag beklagar.

Umeå Hard Core-blocket
Separation: Is it over?
Step Forward: The dream
Final Exit: Proficiency

Really Red: I refuse to sing
Citizens Arrest: Serve and protect
G-Anx: Kir for pleasure
Inepsy: 10 packs of smokes
Burning Kitchen: Grabbarna på Fagerhult
Bad Religion: Fuck armageddon… this is hell
The Dicks: The Dicks hate the polics
Ratos de Porão: Crucificados pelo sistema
Negative Approach: Can’t tell no one
Motörhead: White line fever
Gang Green: Rabies
Crucifix: Peace or annihilation

D-blocket
The Dils: I hate the rich (kulturdebatt!)
Disfear: Judgement day
Discharge: Does this system work?

No Security: Kollaps
Turbonegro: All my friends are dead
Motörhead: Burner
Black Flag: Louie Louie (”Jealous again”-era Dez)
G.I.S.M.: Endless blockades for the pussyfooter
Richard Hell & The Voidoids: Blank generation
World Burns To Death: Come and see
Darkthrone: Too old, too cold
Reagan Youth: Reagan youth
Mob 47: Kärnvapen attack
Mission of Burma: That’s how I escaped my certain fate
Chain of Strength: True til death
Amebix: I.C.B.M.
Misfits: We are 138
Joy Division: They walked in line
Autopsy: Ridden with disease
MDC: I remember (”The police is the klan is the mafia”)
Minor Threat: Straight edge (historiens bästa ackordföljd i ett riff)
The Freeze: Sacrifice not suicide
The Germs: Media blitz
Void: Who are you?
Roky Erickson: The night of the vampire

Efter det här brann min penna upp och inget mer finns nedskrivet.

Jag vet att jag spelade Refuseds ”New noise” och när vänner höjde på ögonbrynen skrek jag barskt att ”det här är originalversionen från ’Straight edge as fuck 2’ for fuck’s sake!”. Så det så

Konserten då? Jo tack. Den var fin om ej legend.

Victims var oerhört stabila och hårda, som de alltid är. Bombus går från klarhet till klarhet och är på väg mot nya stordåd, utan tvekan. Och de börjar utkristalliseras som den typ av band som du antingen dyrkar eller hånar (nej, de låter inte som Nine). Och det är alltid ett plus.

Poison Idea var dock ett antiklimax av (förlåt tjockisskämtet) Pig Champion-proportioner. De öppnade med en ny låt som ingen vill höra och efter det blev det bara än mer oinspirerat och trött. Jag försökte hålla uppe entusiasmen och kämpade tapert för att koppla ihop det jag såg framför mig, med det band jag älskat mer än livet i tjugo år. Men det går sådär när ljudet är så katastrofalt risigt att det är svårt att känna igen låtarna.

Deppigt.



Vinnarna: Bombus på en brygga. Slappa livsstilar, slappa uppsyner.