Mot Gävle! Som Max Rockatansky, inklusive hund, men med barnvagn och shortshorts istället för V8 och hagelbrakare. Vid horisonten: Thunderdome.
Imorgon beger jag mig för tredje året i rad till Getaway Rock i Gävle, kärlekens huvudfäste i Mellansverige. Det bör ni alla också göra.
Här är mina rekommendationer.
Sett förr, men dör hellre än att missa.
Venom: Kommer förmodligen att bli årets bästa sämsta konsert. För att ta avstamp i den sorgliga rockjournalistiska debatten kring Rihanna, som just nu sveper genom dåraktiga och mediokra skribenters sociala medier-tangentbord, så slår jag redan nu fast att Cronos är en enögd heroinist som inte kan spela, sjunga eller dansa. Det är därför jag älskar honom. Och för att han är man/get, givetvis.
Ministry: Setlistan ser inte lovande ut. Men minnet av framträdandet på Hultsfred 1996, en av de bästa konserter jag sett i hela mitt liv, dör långsamt. Bara extranumren ”N.W.O.” och ”Just one fix” är värda resan. Plus att Al Jourgensen är industrins orimligaste/rimligaste man/utomjording. Respekt.
Suicidal Tendencies: När jag senast såg Mike Muir stod det nittonhundranittionågot i kalendern och jag var ett märkligt sorts skinhead i bondagebyxor. Redan då var det han uppbackad av en grupp ynglingar unga nog att vara hans barn. Nåväl. Om bara bandanan är på plats och jag slipper höra ”Possessed to skate” med funkbasintro, är jag halvnöjd. Får jag höra ”I shot the devil” blir jag helnöjd, mycket tack vara Mike Muirs anti-Reagan-cool. Jag undviker i normala fall att använda det ordet, men det klär honom. Och ”anti-Reagan-swag” är så passé. Jag kommer att bli glad bara av att få vara i hans närhet.
För spektaklet.
Manowar: Gruppen som fick mig att våldtäktsduscha 1999. Kan bli en episk konsert om de faktiskt spelar låtar och inte bara bombastiska intron samt fimpar allt prat om vikingabrödraskap. Fuck you, viking.
Yngwie Malmsteen: Ni kan själva slänga in ert favoritcitat från Sveriges enda äkta oldschoolrockstjärna precis här.
Vänner och bekanta! Sett förr, alltid bra.
Municipal Waste: ”Kompis från förr…”
Graveyard: ”…kompis från förr…
Crucified Barbara: ”…några lyckas…”
Cult of Luna: ”…några dör.”
Om inget annat lockar och pockar.
Ghost: Första gången var det lysande. Andra gången helt okej. Tredje gången kikade jag på klockan. De nya KKK-kläderna kanske lyfter showen?
Obituary: Blääääurgh! Bläääääurgh! Wlääääurgh!
Satyricon: Stereotypt muskulös mansmetal med en armada av stuidomusiker? Kör i vind på det. Men Satyrs talang för riff, sång och vin kan icke förnekas. Icke!
Meshuggah: Ljudväggen jag alltid beundrat men sällan begripit.
Saxon: The OG denim and leather crew. Up yours, Turbonegro.
Behemoth: Nergal hånar de kristna! Åtalas för hädelse efter att ha rivit sönder en bibel på scen! Sitter med i ”The voice”-juryn i Polen! Får kicken från sagda jury efter att den romersk-katolska kyrkan pressat på tv-kanalen! Ja, jag behöver inte mer än så. Dessutom har de lustiga kostymer på sig. Om ett enda band personifierar anti-HK, nog är det Behemoth.
Dying Fetus: När jag såg dem live för tio år sedan presenterades en låt med att den handlar om hur det är att äta Cheetos, kolla på porr, runka, röka gräs, däcka, och sedan vakna upp dagen efter med en gul kuk. Jag undrar om de fortfarande kör den. Det var en hit.
Crashdiet: Ja, vad fan. Jag är inte den som är den. Snygga rockdudes!
Weedeater: Såg dem på Roadburn i år. Ett sjujävla ångvältande.
Sluta tjata! Jag ska ge dem en chans!
Kvelertak: All the rage live, tydligen, detta Carlings-band. Fan tro’t.
Ni får en chans till!
Killing Joke: Ska årets besvikelse upprepas en andra gång inom loppet av ett par månader? Ja, Fan tror nog faktiskt det. Deppigt.
Har jag glömt något?
”Who runs Getaway Rock?! Master Blaster runs Getaway Rock!”
Soundtrack: Feta vinyler och feta beats från High on Fire, Missbrukarna, Infernöh.
Inlägg
.jpg)
