måndag 31 augusti 2009

Guldkant på tillvaron lektion #138, aka their Satanic majesties tv-tablå request

Saker som gör att jag härdar ut i en i övrigt tröstlös verklighet:


1. Peta in Gaahl och Satan i tv-tablån.
2. Få Uriah Heeps ”Look at yourself” på vinyl levererad till dörren för en hundring. Som hittat. Tack Erik.


3. Mor Jonsson träffar sitt barnbarn för första gången.

Pördig Birro läser nastey Strage: Veckans bästa pr

”First and last and högläsning” – megakudos.



Notera mycket snygg och stilren Lords Of The New Church-merch i bakgrunden.

söndag 30 augusti 2009

138 final leather


Imperial Leather/Knife In The Leg-splitten släpptes igår. Imperial Leathers fyra spår spelades in för ganska precis ett år sedan och är det sista jag gjorde med bandet.

Shoppa på Åsen och fuck Fuglesang


En söndag i Hägerstensåsen. 2 x plommontomater för 20 kr, vinyler med Uriah Heep och Dio för 30 kr/st. Som hittat.


Snygga Baby Mama #1. Notera Olivas fingrar modell zombie som gräver sig fram ur graven.


Rymdfärder 2009 – kanske det töntigaste någonsin.
Fuck rymden.
Fuck Christer Fuglesang.
Länge leve Sara Granér.

Knife In The Leg och Beast: En odyssé i bilder, Hard Core och ”tjena farsan”


Death Row-Henrik, Annika, Manuela, Anna hälsar med ett glatt ”tjena farsan”. Ja, jag blir rörd, röd och stolt, allt på en och samma gång.


We are the punx.


Beasts samtliga medlemmar på ett kort.

Kempe, Modde, Mattias och Kalle utgör Sveriges svar på Annihilation Time. Jag spår ljus framtid.


Bubbel och Bus.

Micke Bubbelvatten, eller Mike Champagne som hans polska dopnamn lyder, spelar bas i Hard Core-hoppet Knife In The Leg.
He’s a jumper.


Anna och Ina.


Death Row-Henrik och 138.

Mustaschen är nog snart ett minne blott. Cornelia hångelstrejkar. På tal om manligt ansiktshår måste ni läsa det här.


Mitt under brinnande Hard Core-konsert vill Domar diskutera faderskapets välsignelse. Vi enas om att det är det största och det bästa, innan de polska punkpågarna kräver all vår uppmärksamhet.


Knife In The Legs samtliga medlemmar på ett kort. Mycket bra baslir, fantastiskt drivigt bakom trummorna.


Domar does what Domar does best.


Blog bribe for baby: 2 x strålande sjuor med Government Flu samt en Knife In The Leg-t-shirt med motiv av en snubbe som även ritat åt Guns N’ Roses, Hirax och Michael Jackson.


”Polsk Hard Core? Skiter väl jag i. Kläder med vattenkannor på och små koftor däremot, det är the bomb.”

lördag 29 augusti 2009

Mighty Polish Hard Core power – tonite?!

Knife In The Leg: Polens svar på Regulations. Mkt bra.
Beast: Sthlms svar på scenesterelit. Medlemmar från Nitad, Social Pressure, Imperial Leather. Andra spelningen. Hard Core rules.



Inser ni att Motörheads ”Rock’n’roll” innehåller historiens bästa/värsta julklappsrim? I ”Eat the rich” skaldar Lemmy ”Shetland pony/Extra pepperoni”.

”Boooy, when I was in the Marines…”



Olivia ger mig ännu en anekdotisk anledning att publicera en bedårande babybild. Fotot på henne sovandes hand i hand med sin mor får mig att tänka på Texas James. Han var (finns de?) sångare och basist i Spazm 151. Detta inferno av alkohol/droger/rent pandemonium var en akt av alla hardcorepunkgudars nåde, och jag är ytterst lycklig över att jag fick släppa deras enda album. Det är som bekant en av de bästa och mest furiösa fullängdare som släppts inom punkvärlden de senaste 20 åren.
Hur som: James är en skogstokig människa. Som gitarristen i Spazm 151 beskrev sin frontman: ”Ena kvällen kan han suga kuk, nästa är han ute och knackar bögar, du kan aldrig veta så noga”. Första gången jag och mitt dåvarande band träffade honom var för 9 år sedan. Vi skulle spela ihop och söderbon kom och satte sig med oss för han ville ”prata skit med svenskarna”. Han började på den bredaste tänkbara Texasdialekt redogöra för när han var marinkårssoldat. Som 22-åriga umebor på vår första USA-turné blev vi livrädda. Sedermera fick jag höra historien om första gången han besöte New York City – han vaknade upp ur en spritkoma, sittandes på tunnelbanan, med hakkors ritade över hela ansiktet. ”Rolig fyllehumor”, tänker ni. ”Fuck that hillbilly cracker up”, tänkte det svarta gatugänget i samma vagn. Det blev gatlopp genom Manhattan med fara för livet.

…och över hela ryggen har han tatuerat en vit hand som skakar en svart hand under rubriken ”unity”. Därav kopplingen Oliva-Cornelia-Texas James. Men mest ville jag bara blogga upp fler babyfoton.


Texas Motherfucking James.
Jag längtar till/bävar inför dagen då min dotter får träffa honom.

Någon borde blogga upp Spazm 151:s självbetitlade album.
Jag fattar inte hur jag ska göra.

Uppdatering: Se där, någon som fattar.

Skivmässa i Kransen: En syratripp i bilder, vinyl, ”Ace of spades” och gangstakepsar


Kriminell uppsyn.

Skivmässa i Midsommarkransen och mitt uppsåt är gott: Att via reabackarnas förlovade land fylla igen elementära svennehål i samlingen, snabbt och ekonomiskt. Jag ska köpa tre lp:s:
Motörhead: ”Rock’n’roll” (som jag bara äger på köpkassett).
Motörhead: ”Ace of spades” (som jag bara äger på cd).
Uriah Heep: ”Look at yourself” (som jag bara äger som illegal mp3-nedladdning)
Det går sådär. Reabackarna spottar mig i ansiktet och jag lyckas bara fiska fram ”Rock’n’roll”, som dessutom kostar 30 kr mer än jag egentligen tänkt betala. Resten av inköpen kan ni se nedan. Strålande konst, visst, men inga billiga fynd.
Hur svårt kan det vara att hitta ”Ace of spades”? Varenda hockeykuk där ute äger den, men jag lyckas endast hitta superexklusiva japanska förstapressar som kostar multum. Jag vill bara köpa en helt vanlig, icke-exklusiv, billig svennebananpressning av en av världens mest kända hårdrocksplattor. Är det för mycket begärt?
Uriah Heep? Där regnar det japanska importversioner täckta med konstiga tecken. Hepp.

Bästa fyndet gör Goth-Henrik i form av en officiell Death Row Records-keps i mint condition för 25 kr. Som hittat.
Goth-Henrik är död.
Länge leve Death Row-Henrik.



Sms-konversation med Death Row-Henrik som svänger förbi Mickes på vägen hem. Där har han sett ”Ace of spades” för några dagar sedan. Pris: 120 kr, som han lovar lägga ut åt mig.
DRH: ”Ingen Ace.”
138: ”Nooo… Världens mesta rareskiva. Som den gula geten.”
DRH: ”Vi kan byta. Get mot Ace.”
138: ”Låter rimligt.”

fredag 28 augusti 2009

”Positive crabcore, positive Krille”

Ett av dessa magiska ögonblick som småbarnsföräldrar förlorar sig i: Liggandes på luftmadrassen i krabb/skiv/gästrummet tittar jag och Olivia på varandra länge, länge. I bakgrunden snurrar Candlemass ”Epicus doomicus metallicus” på skivtallriken. Hon är lugn, studerar mig med sina klara ögon av en ännu icke identifierbar färg, viftar med armarna, gnyr, kräks lite då och då. Allt är bottenlöst jolmigt och gränslöst perfekt och det varar nästan för evigt. Ja, vem i helvete trodde att jag skulle hamna här?

Det finns bara en slutsats – dags för en ny accessoar.
Total PMA in the nite.

”Stockholmsnatt” goes metal punk: Remix, pt. 2



Originalet.

”Stockholmsnatt” goes metal punk: Remix, pt. 1.

För övrigt: Goth-Henrik hävdar att ”Obsessed by cruelty” är bästa Sodom-skivan. Mästerlig bortom vett och förnuft, visst, men bäst? Jag är osäker. 1980-talets snyggaste trio (referens) har så stark bakkatalog att det är svårt att välja. Vad säger pöbeln?

”Reality? Reality!”

Lätt den bästa motivering till Discharge jag läst.

Uppdatering: Och – och! – lätt den bästa kommentaren jag läst på hela internet. Läs det första anonyma inlägget i kommentatorfältet. Fullständig prosaförintelse. Kudos, anonym.

Äsch, jag klistrar in det här när jag ändå är i farten.
Varsådgoda, en poet beskriver Discharge:

”war is the inversion of raw (denim)
this stupid punk bourgeois from the clinic of the homosexualisation of the sexual revolution and the condamnation of free mind woman like an insult for these undershit fat mothers is a total misunderstood of the creativity of scorpio rising that’s just an artistic creation cousin”

Exakt.

”Cry for the indians/Die for the indians/Cry for the indians/Cry, cry, cry for the indians/Love the land and fellow man”



En bröllopssbild (ovan) som gör mig och Cornelia gröna av avund. Vårt simpla Las Vegas-foto (nedan) är helt enkelt tjavig i jämförelse. Så vi ska ta ett nytt i helgen. Tema: ”Road warrior”.
Jag kommer att agera som Max Rockatansky, alternativt The Humungus – the ayatollah of rocknrolla, the ruler of the wastelands. Cornelia blir Warrior Woman, kort och gott. Olivia är Feral Kid.

torsdag 27 augusti 2009

The vinyl Ritual begins

500 x 180 gram vinyl har anlänt hos High-Roller Records i Tyskland. 200 st på splatter, 300 på svart. Gatefoldomslag samt insert.



Blog bribe of baby


70-talsmusik gjord på 80-talet samt 70-talsplagg gjort på 00-talet.

Tack vare metalrådgivning om bland annat bästa Saint Vitus (till vänster) så får Olivia sin första fashionistiska bloggmuta (till höger). Pärla till julafton då hon blivit större. Tack så otroligt mycket till Jonathan och Skaparstigen för den otroligt fina retroklänningen. Kommer att matcha kottkossorna peeerfekt.

Och just ja, Olivia blev så exalterad över paketet att hon däckade. ”Fucked up/Passed out/That’s my game/Drive fast/Die hard/Total insane” – igen.

”That's not a knife. THAT’s a knife” – påminnelse



Knife In The Leg: Polens svar på Regulations. Mkt bra.
Beast: Sthlms svar på scenesterelit. Medlemmar från Nitad, Social Pressure, Imperial Leather. Andra spelningen. Hard Core rules.

Och på tal om Polen inleds min morgon med sms från Jonas:

”En polack dömdes igår till 10 års fängelse i Danmark för att han trodde att han smugglat amfetamin. Fanns inget knark i hans bil, men han trodde att det gjorde det. Räckte för att Danmark ska fängsla den fantasifulla mannen i 10 jävla år. Landet där man får medalj för nazism, djurplågeri, sodomi och andra brott.”

I och för sig är sodomi inget brott, men jag förstår och uppskattar hans indignation. Läs mer om den danska rättsrötan här. Och läs Jonas eget bloggande om det här.

Idag dyrkar jag den sinistra råheten i Uriah Heep enooormt mycket. Pärla mesbrutalitet.

onsdag 26 augusti 2009

Instant karma: It works!

Och vad lär vi oss av det här? Jo:
Skjut.
Inte.
På.
Djuren.
Tack.

Samt att det är bättre att ägna sig åt det här än att försöka mörda skogens invånare. Viva storstaden. Fuck glesbyggden.

Om du hör något i luften som surrar, så är det bara Krillebus som hurrar

Idag hyller jag två band.

1. Siena Root. Efter att ha sett deras klistermärken gata upp och gata ned i flera år, har jag äntligen hört något med Stockholmarna som jag gillar. Kommande albumet ”Different realities” är inget trams, bara rak och slagkraftig hårdrock (inte metal) modell 1970-tal. Folkmusiktendenserna hålls till ett minimum. Ja, det vill säga, innan andra halvan av skivan spårar ur i en total etnomisär utan dess like. Men första halvan krossar. Gillar du moderna band som Graveyard och Witchcraft, samt antika band som Uriah Heep, Pentagram, Sir Lord Baltimore, Black Sabbath och Deep Purple, bör du spring benen av dig för att kolla upp Siena Root. Tack för tipset Daniel.

2. Cult Ritual. Distortionen och hatet hålls till ett maximum. Black Flag-ande Big Black-överstyrt in absurdum och stöpt i samma typ av oväsen som Clockcleaner, Cold Sweat och Snake Apartment. Rundgång utlovas, kommersialiserad och mjäkig Vice-hipphet i stil med Fucked Up lyser med sin frånvaro. Gamla fina, trogna Left For Dead? Kanske det. Från USA, givetvis, precis som all hardcorefuckingpunk värd namnet. Bandet verkar sakna Myspace (coolt) men tycks basera sina operationer på den här bloggen. Där kan du ladda ner 3 x 7" samt en demo. Deras nya ”S/t” lp hittar du här.

tisdag 25 augusti 2009

”Father come save us from this madness we’re under/God of Blog are we blind/Cause some here are slaves that worship photos of children”

En odyssé i Olivia, ordvitsar och föräldraskapets kärlek, helt sonika.



”Pappa, pappa, vad har du gjort idag?”
”Det vanliga. Krossat tv-tablåer, bränt broar, korresponderat med valda delar av den svenska mediaeliten, arbetat in lunchen för att kunna skynda hem till dig så tidigt som möjligt. Du då?”
”Jag har bara bränt broar. Kolla…”



”Pledge no allegiance/Believe in nothing
Embrace the void
/Burn the bridge”.



”Fucked up/Passed out/That’s my game/Drive fast/Die hard/Total insane”. Olivia manneKÄNGar sin leoparddress. Sååå 2010. To die for.

Hur du bygger ett kulturluftslott, lektion #138


Läs om makalöst mediokra Blänk här. Foto: Rober Henriksson.

Annica: ”Jag menar, det blir ju aldrig så ävet att omfamna sitt norrländska arv som när man hamnar i storstaden och märker att ens tidigare livspatos - storstadsimagen - inte längre funkar. Då får man i stället dissa storstadens finkultursjournalistik och göra ärliga och härliga glesbygdsironiska/romantiska låtar. K-laz blir säkert årets Lykke Li. De där brillorna blir årets kulturknut.”
Krillebus: ”Han måste vara världens mest bajsnödiga människa. På riktigt. Men jag kan ge honom kredd för att han och hans donna lyckats fånga EXAKT vad som gäller 2009/10. Kolla hennes tröja/jacka/kofta för helvete! Samemönster! Karga själar! Norrland! Fjäll! Umgås med forna generationers nerkissade pensionärer. Dansmusik! Namn på svenska! Fy satan vad redaktioner här nere i söder kommer att skita i byxan över att få skriva spaltmeter.”
Annica: ”Givetvis är det pricksäkert inför 2010. K-laz har ju bemästrat ’skapa hype 101’ och kommer säkert bli kulturelitskribent nu när han funnit hemligheten. Skapa hype 101: ta något som är en hype för stunden men på nedåtkurva eftersom det blivit för mainstream (weekday-electronica), fyll den med obskyra referenser (Lappland) och sådant som är så svennigt och vanligt att till och med svennarna kommit över det (moppe, vara fjortis i småstad, hennes kofta etc). Voilá! Antihype är det säkraste sättet att uppfinna en ny!”

Krillebus och Annica säger: Fuck Norrland. Med eftertryck.

Uppdatering: Med lite mer betänketid inser jag att detta kommer att få David Sandströms Norrlandsromantiska Sara Lidman-omfamning att blekna. Guds kuk.

måndag 24 augusti 2009

Back at the funny tv farm

Tillbaka på jobbet. Låt mig säga en enda sak om hur det var att lämna Olivia i morse: De människor som inte vill vara hemma med sin nyfödda unge borde aldrig ha valt att bli föräldrar. Jag är otroligt avundsjuk på Cornelia just nu. Tack och lov kan jag förgylla min vardag genom att sätta rubriker som den i nedre vänstra hörnet här:



Vem är först med att sätta den referensen?

söndag 23 augusti 2009

Den mentala lådbilen på allas läppar



DN:s nya, tunga kultursatsning ger oss en helsidesintervju med Malin Rickardson, alias Mogi (referens). Intervjuaren missar att hennes ”genombrott på nätet” beror på att en hel nation av internetanvändare fascineras av en människa som så uppenbarligen saknar hjul på sin kundvagn. Må så vara. Men när damen i fråga berättar att hon har en ”coach” i bloggande (det ekonomiska luftslottet Blondinbella dessutom) är måttet rågat. Ännu ett fantasiyrke skapat tack vare en anglosaxisk term (referens). Tillsammans med tv-tablåernas oheliga ”team” är coach det mest förhatliga och mest missbrukade av alla de engelska ord som smugit sig in i svenska språket.
Visst, jag blandar själv engelska och svenska. Men får jag läsa om ännu en inkompetent nolla som hittat på ett yrke åt sig själv genom att kalla sig någontingnågontingcoach, då blir det Horace Engdahl möter John Rambo up in this motherfucker.

Som Mattias sa i kommentarerna här: ”Vad är det som händer med verkligheten?”. Instämmer.

Krabban: Första kränkningen


”Du hittar säkert på något fyndigt att skriva om denna fina tisha, fotad på Stagedive day out ikväll.”
Peter Herneheim, http://www.herneheim.se/

Fyndigt och fyndigt. Först blir jag smickrad över att Olivias existens redan gett upphov till en ny genre samt merch. Efter lite snabb forskning (”gogglande”, som vi sa på Stockholms filmfestival) inser jag att detta är en grov smutskastning av min dotters karaktär.
Väldigt, väldigt grov. Extreeem, till och med.
Läs om crabcore här, på egen risk. Lyssna på Attack Attack! med fara för livet. Se om du härdar ut till slutet då autotunermassakern sätter in.

Guds kuk.

Detta är vidrigt. Den musikaliska och stilistiska motsvarigheten till ett race för mentala lådbilar. 00-talet måste dö. Kidsen måste bort. De som sålde instrument till dessa människors måste väck. Deras familjer likaså. Nu är frågan vilket band som stoltserar med epitetet ”Swedish crabcore”, och hur kan vi mota dem mot den danska gränsen?
Fort som fan ska det gå.

Konstigt. Av någon anledning känns det som att allt är Refuseds fel.
Kanske lite In Flames också.

Uppdatering: Jag halkade just in på Attack Attack!:s myspace och fick höra deras cover på Kate Perrys ”I kissed a girl”. Kombinationen av musiken och bandmedlemmarnas oaptitliga uppsyner – ”du är speciell”, säger mamma när hon stoppar om sin son, samtidigt som hon sväljer sin egen spya – gör mig totalt mållös. Fullständigt. Sällan har så få förtjänat så hårt att dö så länge med ansiktet nedåt i diarré.

lördag 22 augusti 2009

Projects in the nite: 7 inches of pleasure pt 4


En sista näve A. Stilla fundering: Hur i helvete resonerade Asta Kask när de spelade in nationalsången samt ”Vem kan segla för utan vind”?

Summering hittills: Jag är ruskigt nöjd över att jag fick vara med och släppa 2 av 3 vinyler signerade Assel (Östersund). Tio år senare står sig första singeln fortfarande mycket väl. Det är ett 9 spår kort blästrande Dropdead-ställ, från början till slut. Unikt bra inom sin genre i lilla Sverige. Jag är mindre nöjd över att jag söp bort deras kassetdemo på Hultsfred 1999 (1998?), enda jag någonsin sumpat på fyllan i hela mitt liv. Surt.
Upptäcker nu att jag även saknar deras sista vinyl, splitten med My Own Lies. Jag förstår inte hur det gick till. Om någon där ute vill donera ett exemplar – säg till. Jag skulle uppskatta det.

Assels hemsida fungerar och du kan ladda ner all deras musik här. Vill du ta hem hela deras strålande debut i en enda rar-fil, klicka här.

7 inches of pleasure pt 1.
7 inches of pleasure pt 2.
7 inches of pleasure pt. 3

Och så en liten bild på tant Stina och Olivia, för att runda av:

Inglorious basterd #2
aka ”I will take you down/To the very depths of your soul/I’ll make you burn”

”– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

Jo, stenåldersförkämpen Rolf Hillegren, komplett med förkrympt gubbkuk av stål och allt, fick sina fiskar varma under den gångna veckan. Som sig bör. Kammaråklagaren representerar ett söndervittrande rättshaveripatriarkat som – hoppas jag – försvinner när han och hela hans åderförkalkade generation iklär sig träfracken. Det sker inte en mikrosekund för tidigt.
Hillegren har nu tack vare hetvattnet förbjudits att handha alla framtida sexbrott. Gott så. Men när ska någon plocka in hans kompis Anders Sundholm på avbytarbänken? Han är åklagaren som frågade offret i det omtalade Rissnemålet – dyngrak 14-åring gruppvåldtas i ett garage – om hon varit med om ”något kul” (läs mer här).

Det svenska rättsväsendet: Ultimat game of the arseholes.

Läsvärd krönika om Roffe Hillegren (vik hädan), 1950-talet (fuck off) och husmodersidealet (dö). Får mig att tänka på svenskarnas fäbless för raggarkulturen, amerikansk countrymusik och tv-program i stil med ”Leila bakar”. Alla tre företeelserna är styggelser.
Det får vara nog nu.

Soundtrack: Ghoul (JAP) ”Death city”, Lip Cream ”Top fight”, Save Tiger ”Dead angle”, City Indian, Grim Reaper ”See you in hell” och ”Hornpers heavy metal wonders pt. 1” (kassett, givetvis).

Inglorious basterd #1
aka ”Screaming death/In the beast’s lair”

”Ett dåligt skott kan betyda döden – för mig. En sårskjuten björn är livsfarlig.”

”Innerst inne hoppas jag verkligen att det är som i sången: ’han är inte farlig, bara man är varlig’.”

Annika Rydman, DN:s mollusk i Umeå, peppar på den kommande björnjakten i skogen. Charmigt. Ett litet tips Annika: Vill du inte riskera att dödas av en björn, åk inte hem till björnen och försök mörda den. Vad har det där djuret gjort dig? Inget. Så sluta gnäll.

Mollusken fortsätter blubba:

”De allra flesta som skadas av björnar är just hundförare. Alla ni som plockar bär och svamp i skogen kan andas ut.

Och:

”För många jägare är det en dröm att få skjuta en björn. Man kan ju undra varför. Kanske är det för att björnen precis som vi människor står överst i näringskedjan. Björnen behöver inte vika för något annat djur än möjligtvis oss tvåbeningar.”

Absolut, absolut, absolut lääängst ner på sympatiskalen: Jägare som går på en rejäl ramnit ute i vår svenska fauna. Björn: Attack!

Sign “☮” the times

1. Vår granne (20+ singelman med första egna lägenheten, en etta med tv-spel och surroundsound) älskar Coldplay. Det är det enda han lyssnar på, till vardags såväl som vid festliga tillfällen. Inatt hade han partaj med balkongdörren öppen – igen. Jag stod ute och tog min nattcigarett vid 02.30 då Coldplays muzak plötsligt avbryts av ett lättigenkännligt ”When you listen to Spotify you can…”.
00-talet måste dö.


2. Bra sak med 00-talet: Sådana här kläder fanns inte för oss barn av det fördömda 70-talet. Tack så otroligt mycket tant Stina. Själv hade jag en klassisk Adidas-jacka (svart med vita ränder) med Dee Sniders ansikte fastsytt över hela ryggen.


3. Olivia är nu så gammal att hon kan ta emot audiens och hålla hov. Här är första besöket: Franka, Ika, Vejde, Cora. Det var ett mayhem mayhem mayhem av barn barn barn. Sedan dess har Anna, familjen Röstund och familjen Ritual hälsat på. Tack för alla fina presenter!

”Come, come into my Coldplay coven/And become Lucifer’s child”


Idag fyller Olivia 1 vecka. Det är helt stört att hon inte existerade för 8 dagar sedan. Nu känns det som att hon alltid varit på plats. Baby Mama #1 styr frukost medan far och dotter mörnar sig i sängen. Till tonerna av Mercyful Fates ”Melissa” har vi vårt första förtroliga samtal:

”Åh, älskade Olivia. Du får lyssna på vad du vill men inte Coldplay. Till och med reggae. Men inte inte inte Coldplay. Din mor och jag vill inte att du ska kissa i sängen resten av livet.”

Förresten var både Melissa och Abigail seriösa namnförslag från Martin. Jag fastnade för Abigail. Cornelia slog näven i bordet:
”Helvete helvete nej. Inga spexnamn.”


”Say hello, my little fiend.”


”Fuck jävla off Coldplay”, säger Olivia i sina drömmar.

Cornelia märker att ammandet tär på aptiten: ”Åh, idag skulle jag kunna äta en häst. En vegetatisk sådan, alltså.”

Soundtrack till bloggande och sovande baby: Mästerliga Hour of 13 och fullt godkända Insomnio. Baby Mama #1 har lämnat lägenheten för första gången sedan vi kom hem. Själv. Nervöst.

Tolv fördömda män hatar barnen

”This is really quite simple. I'm going to say one word and then I want you to come back at me as fast as you can with the first word that comes to your mind. For instance, if I were to say happiness, you might say children.”
”I wouldn't say that.”
”Well, that was just an example. But if I said ambition, what would you say?”
”I wouldn't say anything.”

Charles Bronson – pur nihilism.
Mannen alltså, inte bandet.

fredag 21 augusti 2009

”Thanks for organising the children”

Temat fortsätter: Dagens låt är Angel Witch med ”Evil games”. Barnkörer – alltid lika läskigt.

Självinsikten Gynning, självinsikten…



Vem släpper in alla dessa skåningar i vårt land?
Och varför?

Municipal Waste ain’t gonna fuck you up



Idag är nya Close-Up ute.
Jag bidrar med tre recensioner i ett mycket läsvärt nummer.

Municipal Waste
Massive aggressive

Earache (Sound Pollution)
En resumé av Municipal Wastes levnadsbana, fyra album in i karriären.
”Waste ’em all”: förfest och uppladdning. Nu jäklar är det varning på stan. ”Hazardous mutation”: själva utgången. Vip-rum, champagnekorkar i taket och dans på borden. ”The art of partying”: efterfesten. Vildast av dem alla.
Vad återstår då för Richmonds partyprissar? Bara en brutal baksmälla.
Gruppen, som konstruerade hela luftslottet av nygammal amerikansk thrash metal, hackar nu själv på tomgång. Ryan Wastes flyhänta riffande, vars stil genom imitation hittat innovation, saknar den sedvanliga skärpan. Tony Foresta må vara den snabbast sjungande mannen i metal, men vad hjälper det när själva grunden på ”Massive aggressive” är ett fuskbygge? Bara tre spår håller sedvanlig standard: kompakta Exodus-fetman ”Wolves of Chernobyl” samt ”Media skeptic” och ”Upside down church”, mest tack vare just Forestas andnödssång.
Ett besök på rehab? Eller kanske bara en Treo och en välbehövlig paus i festandet? Må så vara. Något måste ske om inte Municipal Waste ska försvinna ut i periferin. [5]

Misfits
Rockbåten, Stockholm–Åbo

4 juni

År 2001 sprängde talibanerna i Afghanistan landets stora Buddhastatyer, daterade till 400 efter Kristus. År 2009 utför Misfits en lika skoningslös kulturell förstörelse på sig självt. Detta är inte en konsert. Detta är en metodisk massaker som borde ha stannat inom replokalens, på sin höjd pensionärshemmets, väggar.
Början är suddig. Jerry Only står länge, länge och soundcheckar i full belysning. Med distad bas och ensam stämma tolkar han Joan Baez ”Diamonds and rust”. Smått surrealistiskt, något som bara späs på av att en liksminkad Dez Cadena sedan testar gitarren med exakt samma sjuttiotalskomposition.
Sedan, plötsligt och utan förvarning, drar hela bandet i gång ”Bullet”. Är det fortfarande soundcheck? Har det börjat? Det enda jag vet är att det är horribelt. Jag har lyssnat på Misfits i mer än halva mitt liv och det tar mig nästan en hel minut att identifiera låten som just ”Bullet”, en 1:38 minuter lång och snärtig punkklassiker av Guds nåde. Publiken jublar. Jag gråter inombords.
Så fortsätter det. Tidlösa, legendariska kompositioner släpas fram till stupstocken en efter en och avrättas i knappt igenkänningsbara versioner. Mitt sällskap går efter två nummer. Jag härdar ut, biter ihop och plågas ända fram till slutet en timme senare.
Finns det ingen heder längre i världen? Ingen känsla för rätt och riktigt? Att Misfits, till skillnad från de skäggiga Gudfanatikerna i Afghanistan, själva skapat det bandet vanhelgar, gör inte själva skändandet mer njutbart att bevittna.
Så varför en hel tvåa i betyg? Jag älskar ”Diamonds and rust”. [2]

3 inches of blood
Here waits thy doom

Century Media (EMI)
När detta kanadensiska gäng 2004 släppte ”Advance and vanquish” gillade jag läget skarpt. Petade till och med upp den på min årsbästalista här i Close-Up. I backspegeln är det obegripligt. Jag har inget att skylla på förutom ett kortvarigt, men fullständigt, mentalt haveri. Ursäkta, världen. Det var inte meningen.
Kvartetten är, nu som då, ett heavy metal-band med kulturellt och historiskt medvetande på småbarnsnivå. Scoutaktig kommandoattityd i Manowar-skolan (”Battles and brotherhood”? Helst inte.) möter Running Wild-riff som Rock’n’Rolf ratade redan 1989. Toppat med sångaren Cam Pipes – som man först tror kan sjunga men till slut inser bara skriker som en stucken gris – blir resultatet snudd på outhärdligt.
”Rock in hell”? Snälla. 3 Inches of blood skulle inte ens få rocka i en förskola. [3]

”Behind the scenes of destiny/I adore you in this song for me”

Dagens komplimang: ”Just nu har du exakt samma frisyr som Tom Angelripper hade 1987. Kudos!”


En vanlig morgon i Casa 138.

Det är svårt att få inspiration till att skriva om något annat än Olivia.

torsdag 20 augusti 2009

Foucault was a French guy samt W. Omega Rose



Vår tidiga topptrimning av Olivias mentala status fortsätter. Hon är dock betydligt smartare än vi tror och inser genast att Foucault är en pisstråkig gammal död gubbe. Hon somnar. Kudos.

På tal om topptrimmade intellekt: Omega, mannen med Sveriges mest kriminella uppsyn, har fått sparken från The Accidents. Han ”trodde han var Axl Rose”.

Så tar vi en lite mindre arrangerad bild på det: