måndag 31 januari 2011

”Sällskapsresan VII: Turismens totalitära järnnäve



Charterbolagens reseledare utrustas inte bara med knälånga kjolar, matchande blusar, färgglada tennisskjortor och smittande leenden.

Som accessoar får de numera även en UZI för att driva motsträviga turister mot rätt gate. Nu jävlar bordar du planet. Annars…

”Sällskapsresan VI: Den ofrivillige revolutionären”

Närhelst politiskt omvälvande världshändelser är under uppsegling, finns där alltid en soldyrkande representant från verklighetens folk för att ge ett rimligt perspektiv på kaoset:

”Deturs 14.05-plan från Arlanda till Hurghada stoppades i sista sekund när beskedet kom att UD ändrat sina reserekommendationer.
– Vi visste att det skulle kunna hända men det är klart att man är besviken att de lät oss checka in först. Nu får vi hitta en annan resa till solen helt enkelt, säger Miguel Boett, 31, från Stockholm.”

Om folket inte har bröd kan de väl äta bakelser? Men om människor nu nödvändigtvis måste krångla med förtrycket i Egypten – då får vi väl flyga någon annanstans.

Charter först. Sedan demokrati. Nästa drömparadis: Libyen. Eller Marocko. Vänta, förresten. Det var inget.

Khadaffi, en Stig Helmer för 10-talet. Kom ihåg var ni läste det först.

söndag 30 januari 2011

”Dressed in black/Satan’s bride/No turning back/She’ll bear his child”



48 033 stycken par gifte sig i Sverige under 2009. Antalet par som valde att skilja sig var samma år 22 211 stycken.

Det är svårt att leva upp till sin ”egen prinsesstillställning” och ett ”eget kungligt bröllop” när vardagens tristess sparkar in dörren, pissar på riskornen och kräver att räkningarna från ”livets högtid” ska betalas i reda pengar. Skuldfälla – slår igen, smack.

Bröllopsindustrin har ett särskilt säte reserverat i helvetet, alldeles bredvid den plats där de som designar barnkläder och leksaker får tiaror uppkörda i sina rövar, om och om igen. I all evighet.

En av de mest orimliga listor jag någonsin sett – här.

Soup Nazi System Decontrol

…och soppan hos Lovisa? Gudomlig.

Jordärtskockor
Potatis
Charlottenlök
Grönsaksbuljong
Persilja
Grädde (sojagrädde för veganer)
Mörk rom (inget för straigth edge)
Mixa

Jag säger det igen – gudomlig. Jag vill aldrig äta något annat i hela mitt liv. Med tanke på hennes köttdyrkan och likfrossande, är det osannolikt hur mästerligt hon manglar vegetarisk mat. Kudos i kvadrat Lovisa, nu tvångsanmäler jag dig till ”Halv åtta hos mig”.

Idag styrde jag upp min egen piratkopia feat. färsk sparris som en extra krydda. Inte pjåkig. Till och med Cornelia dyrkade.

”Money talks and people listen” vol. 2



Vasastan, renoverade köksskåp, middag hos Lovisa. Jag och Greven diskuterar Ikea och Ingvar Kamprad. Jag gillar Greven, trots att han säger saker som ”ja men om jag har högre lön än en kvinna, som gör samma jobb, beror det bara på att jag är bättre på att löneförhandla”.

Påstår du att vi befinner oss i var sin ända av det politiska spektrat, så har du alldeles rätt.

Han säger att Sveriges driver ut företagen ur landet, då det är omöjligt att bygga upp något grandiost med vårt blytunga skattetryck. Jag säger att det kvittar om skatterna sänks till två procent. Finns det ett annat land där skatterna är en och en halv procent, flyttar en människa som Kamprad ändå då girigheten är gränslös.

Jag säger att det är fel att ange lågkonjunktur som anledning till att friställa tusentals, när företaget bevisligen är helt opåverkat och miljarderna läggs på hög tack vare en image som byggare av det nya svenska folkhemmet. Han säger att företag måste rulla på det viset – genom förebyggande avskedsattacker – för att kunna existera, då ledningen aldrig kan förutse hur en lågkonjunktur kommer att slå.

Jag säger att vi alla kommer att leva i Thunderdome-samhället innan Ikea påverkas av en världsekonomisk svacka. Han håller med, fast ändå inte.

Jag säger att dåliga tider för den här typen av människor innebär att aktieutdelningen sjunker från åttio miljoner till sextio miljoner. Han säger att det är rimligt då det är själva premissen för aktiehandel.

Han säger att Kamprad inte gjort något olagligt. Finns det inga lagar – kör, bara kör. Staten får skylla sig själv. Jag säger att bara för att det inte är olagligt att vara en idiot, innebär det inte att man måste anstränga sig för att vara en idiot.

Han blir förbluffad, tappar monokeln, och säger att det jag pratar om nu är inte juridik, utan moral och filosofi. Jag säger att det må låta som svärord för en blåblodig kapitalist, men jo, jag tycker nog att de som kan bidra mer än andra ska göra det. Om du dessutom är världens mest förmögne man, då tycker jag att du kan kosta på dig att skippa skatteplanering modell extremsport och skotta in ett par slantar till i statskassan. Inte för att du inte kan slippa undan. Utan för att det är vettigt och, tja, snällt. Solidariskt.

Han undrar varför Kamprad ska betala en endaste krona mer i skatt än vad som är absolut tvunget. Jag undrar varför han inte ska det.

Från var och en efter förmåga. Till var och en efter behov.

Med andra ord: Är du planetens rikaste har du inget behov av en pensionscheck från staten.

Sedan skålar vi för Thunderdome-samhället och övergår till att prata om adelskalenderns nya design.

För övrigt råkade jag visst säga till en person på middagen att denne har en väldigt ”lesbisk musiksmak”. Eh. Oklart vad jag menade.

Spiral archeologist: Hallowed be thy name


Bläddring i ett gammalt block avtäcker en väldigt tidig lista med namnförslag. Det känns verkligen som tusen år sedan.

Helvete, det är tusen år sedan.


”Nico? Efter Steven Seagal-rullen, den kristna trummisen i Iron Maiden eller den där tokiga artyfarty-skatan i Velvet Underground? Hoppas på Seagal…”

lördag 29 januari 2011

”Money talks and people listen”

Kung Carl XVI Gustaf går på bidrag, är otrogen, super som ett svin, umgås med kriminella och besöker bordell. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Carl XVI Gustafs vägnar.

Låt knugen få göra vad han vill med sin kuk!

Kung Ingvar Kamprad gör sitt yttersta för att bidra så lite som möjligt till Sverige, avskedar tusentals i skuggan av krisen samtidigt som han lägger miljarderna på hög i Lichtenstein samt kvitterar ut folkpension. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Ingvar Kamprads vägnar.

Låt den gamle gubbnazisten få göra vad han vill med sina pengar!

Av detta kan vi sluta oss till att livsstilsdrömmen för verklighetens folk är att bli en egoistisk, manipulativ, skattesmitande Von Anka-moderat. Som knullar horor. Och gillar heminredning. Och, naturligtvis, är en man.

Amerikanska miljardärer sätter en ära i att donera gigantiska summor pengar till forskning och välgörenhet. Ingvar Kamprad sätter en ära i att ansöka om pension trots att han räknas som världens rikaste person. Det är en självklarhet – för det är hans rätt.

Detsamma med den extrema skatteplaneringen vars syfte är att slippa skatta ett endaste öre mer än nödvändigt. Det är en självklarhet – för det är inte olagligt. Vore det dåligt vore det väl förbjudet, precis som mord, eller hur?

Men bara för att något inte är olagligt, blir det inte automatiskt rätt. Och bara för att du kan göra något, betyder det inte att du måste.

Sunt förnuft och medmänsklighet, någon?

Att folk inte klarar av att agera värdigt utan att storebror står i bakgrunden och hotar med batong, är det yttersta beviset på att, för att citera Cro-Mags, anarki skulle bli en jävla röra.

Förstatligande – ett av de vackraste ord som finns.

Epilog:
…men gud nåde att vi skulle ta hit en endaste flykting för mycket, som får en svindlande summa på drygt tiotusen kronor i månaden som bidrag. Då slår verklighetens folk näven i bordet och ryter – ”Nu får det vara nog! Vi har inte råd!”

”Your numbers up you have to go/The system says I told you so/Stocked in a train like a truckload of cattle/Sent off to slaughter”

”That’s a body bag in disguise y’all betcha/I call ’em body snatchers quick they come to fetch ya/With an autopsy ambulance to dissect ya”

…och världen över jublar alla svartvita kängmarodörer. Här vankas klippt och klistrad diy-layout om krigets fasor så det står härliga till.

Hear nothing. See nothing. Say nothing.

Kudos, Heffe.

Soundtrack: ”The ritualist”, av och med Hour of 13.

”Sweeping floors working 9 to 5/Working for the weekend just to stay alive/Streets are dead but I’m totally wired/It’s 4 am and my soul is on fire”


När en lönefredag längs Rinvägen ser ut så här, då vet du på vilken nivå av utelivets hierarki du befinner dig: Sunk System Decontrol.

Fuck you, Solsidan. Ge mig Sotsidan till döden.

fredag 28 januari 2011

Öl, Domar, ut



Via omvägen Tyskland och en beställning från Alerta Antifascista, hamnar stockholmszinet Ex ánimo bland lejon och tigrar på mitt golv. Det är en extremt intern skildning av den kungliga hufvudstadens allra mest nitade råpunkscen.

Domar syns på omslaget och nämns på i stort sett varje sida, vilket är mer än rimligt. I övrigt har jag svårt att relatera till mycket av innehållet. Gott så. Fanzines ska vara interna och exkluderande. Elit.

Men. Plötsligt händer något märkligt. Det dyker upp en recension av mitt föredetta band och en av våra konserter, som jag arrangerade:

Sonic Ritual inledde med ett slag intro och kommentaren: ’Vi är Sonic Ritual, Hell Satan’ och öste igång. Detta är kanske inte riktigt min grej så jag vände mest uppmärksamheten mot personen brdvid istälet. Mycket trevligt och glädjefullt. Domar hann dock glida föbi och passade på att hälla öl i Pjärs väska lite snyggt.”

Men för i helvete.

Du kan uppleva när Domar häller starköl på folk sju dagar i veckan i den här staden, om du så vill. Men det här bandet fanns det blott en handfull chanser att se. Och Domar blåste oss av scenen.

Jag är kränkt modell Birro och säger: Nu slutar jag spela. För gott.

John Wayne, kom tillbaka – allt är förlåtet


Två rimliga saker, två orimliga idioter, en bild.

Den här artikeln får mig att sukta efter Thunderdome-samhället. Inget kan vara värre än medelålderskrisande, rika neurotiker som vi förväntas kunna identifiera oss med. ICBM nu.

Idag flyttar Olivia Obliteration in i frysfacket. Måste härda henne.

Soundtrack: ”Abort the system”, av och med Ernst and the Edsholm Rebels.

”The cold outside lays waste to life/Suspends the process of decay”

Vår förskola är inte utomhus med barnen lika ofta som vi skulle önska. Olivia Obliteration är van vid att vara ute minst en gång per dag, oavsett väder och temperatur. På det här stället har de som regel att inte gå ut om det är kallare än -10 °c. Så barnen sitter inne en dag som det var igår: -12 °c, strålande sol, gnistrande klar himmel, vindstilla.

Med risk för att låta som en bister trve norrlänning i Markus Larsson-skolan men… -10 °c?! Sibirien this ain’t. Eller är det här en skitsak som jag sätter prestige i för att machomannen inom mig skriker att kölden kommer att rusta min dotters karaktär inför det stundande Thunderdome-samhället?

Notera att jag undviker schablonmässiga anspelningar på att trve stockholmare är homosexuella människor som bor i en sumpmark.

”Wrap up warm, you’ll catch your death/Don’t let your death catch you/The winter tears the earth apart/Let’s hope we see it through.”

För övrigt: Lp med Missbrukarna under 2011? Sant, falskt, rimligt, orimligt? Vem vet vad?

Ghost vs. Caesar


0.42.

2 x fredagsgrind, fuck you Ranelid
1 x lördagsmosh, fuck you Svan





I övrigt går vi alla och köper Stay Hungrys lp på Sound Pollution i helgen. Jag plockar mitt exemplar imorgon.

Femplushelg – straight edge revenge

torsdag 27 januari 2011

Be:Nihil säger: ”Mulligt!”

Fredrik Larzon är kängentusiast i Kvoteringen, dollarmiljonär i Millencolin och diy-entreprenör via nystartade skivbolaget De:Nihil.

Han är även sportfiskare, vilket är den ultimata slanigheten.

Men jag förlåter honom då han som IJCHE-fan inte är svår på att testa de recept jag langar vidare. Här är hans version av sjuttiotalskrubbet vi vevade ihop i onsdags:

”Bild på grytan med övervakande snubbe här. Bakre formen är barnvarianten, ej stark och hyffsat uppskattad av kidsen. Främre formen ”Extra Hot Sauce" (D. Lilker) dvs extra allt som fanns tillgängligt i starka kryddor. Mängden ost som stod i receptet tog jag ingen som helst hänsyn till.

Det blev väldigt väldigt gott. Hett och mycket smaker och väldigt mättande. Gjorde 2 x receptet så nu finns det väldigt fina matådor ett tag framöver. Gravida frun backade två ggr och var rätt salig så det får man väl kalla lyckat.”


Joe Shithead övervakar och säger: ”Kolla in De:Nihil eller förbli en fascist! Har du ”Hardcore ’81” på originalpress? Det har Krillebus! Evigt kudos, PA!”

Soundtrack: ”Relentless onslaught”, av och med After the Bombs. Att jag irriterat viftat bort dem så här länge, är ett kardinalfel. Förlåt.

”Hans favoritmotiv var gamla träd.”

På tal om likstel berättarröst:


Börja vid 05.00. Mer svartsynt, subtil John Cleese-torr humor än så här blir det inte. Kudos.

”Vi gasa inte ihjäl nån, det va ingen som dog”


Dokumentärtips i förrgår, dokumentärtips idag. ”Natten dom slog till mot Freddys” är historien om rashetsande raggare som gav sig på syrianer i Södertälje 1980. Du ser den här till och med den trettioförsta december 2015. Gör det. Du hinner.

Känns som en helt annan värld att se en trettio år gammal SVT-film: Lååånga klipp där rökande poliser talar rakt in i kameran, utan klipp, och en stel, nasal berättarröst som pratar om invandringen på ett ytterst tvivelaktigt sätt.

SVT 1980 – SD-pamflett 2011.

Och, det bästa, är att det är sparsmakat med bakgrundsmusik, om där ens finns någon. Med överdramatiserade, storsvulstigt slowmotionspäckade ”Svensk maffia” rullandes i bakgrunden på TV4, är det betryggande att veta att det en gång i tiden fanns dokumentärjournalistik som inte såg ut och lät som en Meat Loaf-video

En stark historia behöver inga klinkande pianon och sorgsna stråkar.

Raggare 1980, medlem i Randy eller – både och?


Raggare 1980, Fenriz eller – både och?

”Some people say I’m crazy/They call me insane/I guess they’re right ’cause I live to ride the fast lane”



En sådan fantastisk bild. Jag kan titta på den i timmar.

Inte ens i goda vänners sällskap på sin födelsedag 1932, när han var på väg mot toppen med raketbränsleinjicerad amfetaminfart, kunde han kosta på sig ett litet leende. Inget gäck – Adolf ei leiki.

”Pay no more than $122”





Kudos, A Nameless Ghoul. Jag har fått det här skickat till mig från alla möjliga håll och kanter under dagen. Men du var först.

”Never know when you might turn on me/Who are you/Why am I here”: Ett glädjens manifest vol. 138

Besöktsstatistiken för IJCHE är konsekvent hög. Jag är inte Kissie eller Katrin ”Streicher” Zytomierska, men jag är inte heller nere i rännstenen med Parne och Kentha (no offense, no homo).

Klickandet rullar på, vilket får mig att undra:

Vilka i helvete är ni?

All ni som stöveltrampar er in på IJCHE varje dag för att ni gillar nattsvart hat, plumpa analyser av media, ännu plumpare politiska diton, bebisbilder, hard core, punk, metal, simpla påhopp, föräldraliv, familjeliv, Hitler, skivsamlarrunkande, obstinat förakt för religiösa och köttätare, ironi, cynism, desperation, skvaller om hårdrockare och punkare och journalister, Umeå Hardcore, sarkasm, vegetariska recept, Cornelia, gulliga djur, brobrännande, Roadburn, ideologisk ambivalens, självutlämnande, Olivia, sårbarhet, subkulturellt mode, ilska, mina kända vänner, depression, gästlistor, ångest, tygmärken, dumhet, eufori, fest, sprit, barhäng, döden och Krillebus – vilka är ni?

Av kommentarerna att döma kan ni delas in i tre kategorier:
1. Människor jag känner: vänner, kompisar, bekanta, kollegor, det förflutnas gengångare.
2. Musikfreaks: Hardcorepunkmetalfanatiker.
3. Människor som hatar mig.

Ibland känns det som att den typiske läsaren är en blandning av alla de tre. Här vill jag skjuta in att detta inte är ett forcerat uppmanande att kommentera. Många bloggare använder den metoden för att skramla fram avtryck på varje inlägg:

”Om ni inte kommenterar så slutar jag skriva!”.

Oh, the humanity.

Sådan märklig utpressning är ett förämtet koketterande och under internets värdighet. Visst, jag uppskattar verkligen respons, även de som läser lusen av mig. Kommentera på tills era små syltfingrar brinner upp – om ni vill. IJCHE är ett fullständigt kravlöst förhållande för alla inblandande. Ni begär inget av mig och jag begär inget av er. Bra så.

Därför blir jag ännu gadare glad när jag får ett sådant här mail:

”Måste ta tillfället i akt och tacka för din blogg. Jag är från Umeå, vi delar ungefär samma musiksmak – tack för alla tipsen. Jag är vego så tack för alla recepttips, och om 4 månader ska jag bli pappa för första gången, så tack för alla matnyttiga pappatankar.

Jag har hängt med sedan innan Olivia föddes, vet inte exakt men rätt jävla länge. Konstig känsla ändå, när man läst din blogg så länge så känns som att jag känner dig och din familj lite. Du är ju riktigt duktig på att dela med dig av ditt vardagsliv utan att vara avslöjande, smakfullt skulle jag säga. Man har ju lite själv undrat hur det ska gå att vara en tatuerad rockfarsa (om man kan uttrycka sig så?), nu har jag lite av facit i hand hahaha! Den tackar vi för.

Sen älskar jag ju när du skriver om umeåtiden på 90-talet så får man ju riktigt många härliga flashbacks, personer på foton som man typ glömt bort, spelningar som man ba ’oj den var ju jag på också’ osv. Hur härligt som helst! Hoppas jag får träffa dig på rikt nån gång och bju på en öl.

Det här med att bloggen är schitzo förhöjer ju bara ärligheten i ditt skrivande, du skriver ju från hjärtat, svär och är förbannad på facket och på köttindustrin eller vad det nu kan vara, å ena sidan sårbar, som när du ska lämna en ledsen dotter på dagis. Det är kontrasterna jag tycker är härliga.”

Kudos, Marcus. Du gjorde min dag.

Här är annat som gör min dag: Olivia Obliteration får post.

”In the name of hell/Who are you”

Soundtrack: Alltid Void. Alltid, alltid Void. Och lite Faith.

onsdag 26 januari 2011

The color of money vol. 2



Senatorn har anlänt.


Uppdatering: Livet är en kedja av spel, oftast för gallerierna. Av en slump sitter jag på ett förseglat dubbelexemplar av den superlimiterade Ghost-boxen. Det är onödigt. Intressenter som är redo med kontanter eller ett fräckt byte kan höra av sig. Endast seriösa anbud tack. Annars kan barnbarnen lika gärna sprätta den om femtio år.

Den svenska vegojihadismen, vol. 138

Cornelia: Det sämsta med att inte äta kött är att all mat ser så jävla sjuttiotal ut. Lukas Moodysson ringde, han vill ha sin rekvisita tillbaka. Gratinerad linsgryta liksom… Snacka om schablonbilden av vegetarisk mat. Bortsett från det, så är det här verkligen asgott. Kudos Krille, det vettigaste du lagat på länge!

Det är den koncentrerade grönsaksfonden som är pricken över i.

…för övrigt ska jag då och då hoppa in som restaurang- och krogkrönikör på Aftonbladet under våren. En kötthatare som älskar rökning på uteserveringar – hur ska det gå? Vojne.

Jag bygger på min hippieimage genom att rekommendera ett suveränt och billigt bröd: Alimentas havrebröd. Lokalt bakat och utan e-nummer. Dock med världens underligaste, mest förtroendestjälpande slogan. Se bilden.

Just nu, i den svenska verkligheten


Kudos, Sandy.

Hej Cartman, vol. 2

Min vän – som hånar mig för att jag inte slänger batterier i soporna och investerar i barnpornografi, crack samt landminor – fortsätter sin vettlösa attack via epost idag.

Jag vet inte riktigt hur jag ska slå tillbaka på det här. Förslag?

En sak är dock säker – jag är kränkt av nedstående påhopp.

Environmental Fiend säger:
Har ni några semesterplaner? Det finns fortfarande biljetter till Ängsbacka No Mind Festival 2011! Ser ut att vara er kopp örtte:

Kom till Ängsbacka och utforska livets möjligheter, vem du är och vem du skulle kunna vara. Upplev kontrasterna mellan stillhet och extas, fördjupa dig i möten med natur och människor, hitta både nya och gamla vänner. Ängsbackafestivalen ger dig möjlighet att uppleva glädje, kreativitet, kärlek och skönhet som är här och nu, i varje stund. Det är en fantastisk festival fylld med musik, sång och dans såväl som inspirerande, transformerande och spännande workshops i:
• Kärlek
• Meditation
• Relationer
• Yoga
• Raw food
• Kommunikation
• Kroppsmedvetande
• Sexualitet
• Satsang
• Kreativitet
• Varande
• Healing
• Dans
• Sång
• Konserter
• Enhet

Ängsbacka No Mind Festivalen är en unik kombination av:

• kärleksfull service
• bred blandning av ledare från olika kontinenter och kulturer
• fantastisk mat (ingår i biljettpriset) – helt vegetarisk
• deltagande i dagliga sharinggrupper,
• aktiviteter för barn – det är verkligen en festival för alla åldrar
• drogfritt - ingen alkohol eller droger
• den ”magiska” Ängsbacka ingrediensen – något speciellt i atmosfären som öppnar ditt hjärta och fördjupar upplevelsen av självförverkligande av den andlighet som vi alla, i huvudsak är.

Caféet
En mysig och skön plats för nya möten och djupa samtal över en kaffe latte eller milt örtte. Här serveras även ekologiska bakverk, smarriga smörgåsar och nyttiga drinkar.

Healing Circle
Healing Circle på No Mind Festival erbjuder deltagarna ett varierat utbud av professionella terapier. Med ett ofta exotiskt utbud av massage, energiarbete, healing och coaching delar våra erfarna terapeuter med sig av sin omsorg, värme och kärlek.


Beyond beyond.

”Quack, Quack, Quack, Quack, Quack, Quack, etc”

Hatstorm mellan ett barnfritt hem och ett public service-kontor, 08.39.

Jag: Spisar P3 och ”Morgonpasset” nu igen. Seriöst. Hur kan de här människorna ha jobb? Kan du gå över och bajsa på golvet?
X: Det kan jag göra. Hatar P3.
Jag: Folk som skrattar högt och hjärtligt i radion och pratar så skööönt och spontant i munnen på varandra om absolut ingeeenting, måste dö. Vi är en nation av tolvåringar. ICBM över Gärdet, nu.
X: Fast du är sjuttiofem. Eller möjligen äldre.
Jag: Ha ha ha, fuck you! Jag klagar inte på musiken, att det är dunkadunka. Bara att de som pratar är molluskamolluska.
X: Slå sönder radion!

Tips för fredag:


Cornelia är inbjuden att sjunga en låt med Gadget, precis som hon gjorde i Umeå för drygt tio år sedan. Rikard berättar:

”Kul grej jag minns från ett gig i Umeå för ca 1000 år sedan (kan ha varit Punkfesten? Cornelia skulle gästa på en låt, men vi fattade inte att hon hade bytt namn, så Emil presenterade henne som Hanna. Sen under låtens gång trodde jag att det var Emil som vrålade när hon gjorde det, och vice versa. Brutalt.”

Jag har för mig att det finns fotobevis på det här. Undrar var.

tisdag 25 januari 2011

Humanity is the devil


Dox: ”En ofullbordad film”. Se den här till och med den tjugofjärde februari. 01:21:57 till och med 01:22:43 är som en kniv rakt i hjärnan. Blickarna in i kameran. Rik, fattig – båda dör. Alla dör.



Soundtrack: Allt av World Burns To Death.

”Kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran”



”Om filmen är avsedd att vara sexualupplysning för svenska ungdomar, varför avbildar den då att döma av bilden ovan en somalier som begår ett sexuellt övergrepp på en svensk flicka? Eller är det avsikten med filmen, att varna svenska flickor för dessa risker? Jag har inte sett filmen men det är intrycket bilden förmedlar, där förövaren inte tagit av sig byxorna utan bara hasat ned dem för att efter utfört dåd snabbt kunna avvika från platsen.”

Hej alla SD-röstare. Ni kan sluta dränka internet med kommentarer nu. Valet är över. Ni vann. Ge er.

Uppdatering: Idag skiver UR själva om rasisternas avsky mot den tecknade sexualundervisningsfilmen – här.

”Dry desert/Soakin’ up the rain/Soakin’ up the sun”



Olivia: Pappa, pappa! Vad är det för konstig t-shirt du har på dig?
Jag: Jo du, min kära dotter, det ska jag berätta. Du vet den där världsberömda filmen, och bilden, där Lee Harvey Oswald blir skjuten av Jack Ruby i ett polisgarage 1963?
Olivia: Fuckin’ A att jag gör! Vem gör inte det?
Jag: Mollusker, förmodligen. Hur som helst. Här har då alltså hardcoresvinen Spazm 151 använt det nästan lika kända montaget där det fuskats så att det ser ut som att Lee och Jack spelar rock’n’roll tillsammans. Sedan har de parat ihop bilden med sin logga och texten ”Fuckin’ Texas is still the reason”. Det är en direkt pastisch på Misfits och deras ”Bullet”, som handlar om mordet på JFK i Dallas. Och att runka kuk och slicka sperma. Sambandet däremellan är oklart.
Olivia: Rimligt.

Och med den här söta bebisbilden och roliga iscensättningen av en dialog, vill jag tala om att jag säljer Spazm 151. Här. Vinylen är slut, men cd:n kostar femtio kronor. Som hittat.

Soundtrack: ”The blackest curse”, av och med Integrity.

“Excellent…Hallelujah, Rasta!”…click…dial tone.

Även om du inte vet vem H.R. är, eller vilka Bad Brains var, erbjuder den här artikeln en underhållande djupdykning in i en av de tyngsta skallarna inom haschtomtescenen. Inte helt färsk, men jag fick den via den svenska straight edge-rörelsen språkrör först igår. Kudos, Staffan.

Okej då. Det är lite roligare läsning om du i alla fall har en vag susning om Bad Brains och deras inflytande.

Goggla först, ge dig hän sen!

Här har du en godbit från IJCHE-arkiven att börja med.

Du vet att du äter romantiskt barnfri lunch i en närförort söder om Stockholm, när en av mediasfärens grovarbetare plötsligt stövlar in. Han letar efter en autentisk deli där de kan spela in ett nytt ”sketchprogram” med – Michael Nyqvist.

Blir säker jätteroligt. Minst lika mycket igenkänning som ”Solsidan”. Minst!

”Cuntfear, cockfear, manfear, womanfear, unfair, warfare, warfare, warfare, warfare, warfare:
Jesus died for his own sins. Not mine”




Din mytologiske hippietomte bidrog även till att skapa en skräckinjagande, patriarkal förtryckarkuk av mastodontsnitt.

Århundrade in och århundrade ut har den våldsknullat mänskligheten in i totalitarism, förintelse, vidskepelse, dryghet, död och en total jävla utfrysning av det sunda förnuftet.

Du och ditt Onkel Tom-beteende runkar upp denna jättekuk i ett gigantiskt ståfräs – dag ut, dag in, år ut, år in.

Varför?

Soundtrack: ”Speedys’s coming”, av och med The Scorpions, samt noteringen att en t-shirt från Disfear syntes i ”Miami Ink.” nyligen. Upprepade gånger.

Fuckad av facket

Jag har efter många års medlemskap begärt utträde ur Svenska journalistförbundet. Det känns oerhört märkligt och främmande då jag, av princip, tror på facket.

Men när jag snorkigt får förklarat för mig att de ”naturligtvis inte kan betala tillbaka något retroaktivt”, efter att jag betalat för mycket medlemsavgift, då tröttnar jag.

Visst, jag har bivit blåst på en dryg tusenlapp på grund av min egen klantighet. Jag får skylla mig själv. Och visst, att jag tvingas betala fjuttiga tjugotvå kronor i månaden för att tvångsanslutas till en så kallad ”inkomstförsäkring” som jag med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att bi berättigad till, är väl egentligen inte heller så mycket pengar att bråka om.

Men ändå: På vems sida står ni egentligen?

Är det inte jag som betalar era löner?

Medlemstidningen är bra. Men inte så bra att jag vill betala trehundrasjutton kronor i månaden för den. Att SJF:s medlemsregister även har landets drygaste personal som svarar i telefonen, ser jag bara som en extra krydda i hatsoppan.

Som min vän Ika sa: De gör inget för dig om du inte är fast anställd.

Sayonara, SJF.


Samma sak hände mellan Cornelia och Handels med den skillnaden att det rörde sig om tusentals kronor och att facket villigt erkände att det var de som gjort fel.

Ändå samma svar: Inga retroaktiva återbetalningar.

Fuck you, facket.

First we take the punks, then we take the States

Jag sprider Adam Tenstas nya video till USA:s främsta punkmodeblogg. De förstår absolut ingenting och ställer rimliga frågor. Sedan sprider jag min nya skinnväst till samma ställe. De förstår den lite bättre:

”Ha, never seen that AC patch. You’da fit right in at the moto show I was at last weekend. Never seen more vests in my entire fucking life.”

”I lay myself to sleep/A world of hate at my feet”


Olivia Obliteration: Not so stormtroopin’ in the morning.

Olivias morgontrötthet kommer inte från mig. Medan hon tar en attacktupplur i skarven mellan frukost och förskola, hinner jag med att både börja hata och skicka iväg följande sms-storm.

07.56: Seriöst alltså… P3:s morgonprogram. Kan någon stoppa tillbaka molluskerna i havet? Har det alltid varit så här dåligt?
08.00: Oj, det var visst Metropol.
08.01: Jag som just skulle sluta betala licens.
08.06: Hoppla, nu hittade jag P3. Det är lika hemskt. ICBM nu. Fuck you licens.
08.15: Varför görs P3:s nyheter av Kamratposten?

Att få höra modeskatan Bea Szenfeld håna unga människor som kämpar för papperslösas rätt i arbetslivet, med motiveringen ”det var ingen som brydde sig om mig när jag slet dygnet runt inför Grammisgalan”, är onekligen stark tobak så här tidigt på morgonen.

Bea Szenfeld. Vem fan är du?

Dagens overklighet från IJCHE-arkiven – här.

måndag 24 januari 2011

Hardcore for the hardcore: Ett obskyrt säljinlägg


En gång i tiden spelade jag i band och turnerade världen. Numera stannar jag hemma och har Black Flag 1981 som stilförebilder, inte livsideal.

En gång i tiden styrde jag ett skivbolag och en distro som försåg landets hardcorefanatiker med vinyl snabbare än någon annan. Numera samlar jag bara själv.

Nyligen upptäckte jag ett glömt lager från min tid som punkentreprenör. Det här är inga utgåvor som kommer att göra dig rik. Inget Ebayguld. Bara bra – ibland genialiska – skivor som förtjänar ett kärleksfullt hem.

Kom igen! Ställ upp!

Vi håller 1997 års priser. Typ.
7”: 30 kr.
CD: 50 kr.
LP: 100 kr.
Plus porto.
Min epostadress finns under min profil längst upp till höger.

Tur. Och. Ordning.

Boxed In: First ep. 7”. 2002.
Aldrig hajpade, alltid suveräna. Bångstyrig men tajt hardcorepunk från England. Snabbt, thrashigt och med pojkskoleproduktion samt Eric Wood-liknande basflöde. Inte power violence, inte crust, inte käng, inte grind. Bara braksnabbt och tvärilsket. Medlemmarna har synts i Doom, Sawn Off, Ebola, Minute Manifesto, Oi Polloi. Åtta låtar inklusive en Anti Cimex-cover som jag brukade sjunga med dem live. Oh!

Boxed In: Second ep. 7”. 2003.
Se ovan. Mitt eget släpp. Sju låtar inklusive en Mellakka-cover.

Down In Flames: S/t. Lp. 2002.
New Jersey-ungar beväpnade med osnuten, vrålförbannad medelklasshardcore. Explosivt och med rejäl densitet, the American way. Jag släppte deras split7” med Tear It Up, som lät ungefär likadant. Den här lp:n prånglades dock ut av Max på 625. Arton låtar. Undrar vad de här killarna gör idag.

D.S.-13: Aborted teen generation. 7”. 1997.
Definitionen av Umeå Hardcore 1997-2002 och en av de tio bästa svenska punkskivorna de senaste femton åren. Om inte den bästa. Tretton låtar på 9.37 pubertala minuter. Jag spelar bas med mer distortion och mindre vett än gitarren. Jag gissar att detta är den tredje USA-pressningen, svart vinyl på Havoc.

Garbage Pailkids: Discography 88-91. Cd. 200?
Umeå Hardcore i sin linda och ett av Dennis Lyxzéns första band. Andra medlemmar gick vidare till skinheadgruppen Bullshit. Primitiv och rå pubertetspunk på demostadiet, inklusive covers på Skrevdriwer, Paula Abdul, S.O.D. och Angel. D.S.-13 (se ovan) spelade in Garbage Pailkids ”Watch out”. ”Jag vill se dina bröst” var soundtrack till min (och många andras) tidiga tonår. Innehåller linernotes från David Sandström, flyers, UÅHC-historik. Trettiosju låtar.

Spazm 151: S/t. Lp och cd. 2001.
Jack i World Burns To Death/Severed Head Of State släppt vinylen, jag fixade cd:n. Ett av 2000-talets absolut mest framstående album. Dra åt helvete vilken korståg i tidlös intensitet och galenskap, anfört av den oefterhärmlige blådåren Hardcore TX James Nunez. Poison Idea möter Jerry’s Kids möter ”we’re gonna fuck this shit up, Texas fucking style”. Ja, vad annat finns det? Älskar du inte det här älskar du inte hardcore. Punkt. Vinylen kommer i tjockt gatefoldkonvolut med omslag designat av Big Boys Randy Biscuits Turner (RIP). Mixat i Soundlab av Nasums Mieszko Talarczyk (RIP). Cd:n kommer i en ful plastask. Tretton spår. Recension – här.

Vivisick: Punks were made before sounds. 7”. 2004.
Mitt eget släpp, en återutgåva som såg dagens ljus första gången 2001 på amerikanska Sound Pollution. Blästrande thrash – inte metal! – på det vis som bara japaner kan vräka ur sig. Lysande kaotiskt och gallsprängt – titeln ”Distort world, distort future” säger det mesta. Åtta låtar, röd vinyl.

Wreckage: This is America. 7”. 2004.
Ett av mina sista släpp. Proppen hade gått ur diydistrobranschen (hej hej nedladdning!), min pepp var sådär och Wreckage hade exakt noll rykte på gatan. Ändå: sju år senare slås jag över hur solid den här singeln är. Stenhårda New York hardcorepunk i den gamla skolan, minus machoposerna. Tänk Crucifix (gammalt) och Born/Dead (modernt). Visserligen två västkustband, men ändå. Deathreat? Vi säger så. Sex spår. Anekdot: Wreckage föddes ur strålande Balance of Terror, som ingen heller brydde sig om . Förutom USA:s postverk då, som slutade dela ut snigelpost till gruppen efter den elfte september 2001. Trve story.

Några helt orelaterade modebilder för att jag kan och vill.

Historiens kargaste bandfoto.


Too old. Too cold. Jag älskar Black Flag.

Suicide blitz



Seriöst – ”Självmordsbombare vi minns”? Fingertoppskänsla FTW.

Al Qaida goes ”Här har du ditt liv”: Usama är den nye Oldsberg.


Soundtrack: ”Machine”, av och med Black Flag.

Nedsläckt

Washington Post besöker den kungliga hufvudstaden och beskriver dess prunkande musikscen. Notera Joel Borg i bildspelet. Som alltid blir perspektivet på kudos/kräks annorlunda när det beskrivs genom ögonen/öronen/tangentbordet på en icke-pursvensk popperson.

”We pay our tab and shuffle over to Indigo, another Sodermalm bar where neon lights glow and garage rock blares.

The crunch of guitars is momentarily interrupted by a saccharine ’80s Christmas carol called ’Tand Ett Ljus’ (’Light a Candle’) by the Swedish pop group Triad.

’I think they are playing this ironically,’ says Johann.

I hope not. Like almost every new song I hear in Stockholm, this one sounds amazing.”

Skjut mig.

Soundtrack: ”Fuckheads”, av och med Gauze.

söndag 23 januari 2011

Hej Cartman

2011: Att bli kallad ”flower child” för att jag sopsorterar.

Surdegsvågen och skogsmulletrenden har vänt. Fuck you, undergång.

2012: Rökning dödar inte.

Holy Terror Church of Final Judgement

Okej att rösten inte är som förr. Okej att han ser ut som Anders Bagge. Men jag får fortfarande total gåshud av de här två låtarna.

Dwid, din fullständiga jävla dåre: Fuck me and marry me young.


Tröja från Societic Death Slaughter, redan 1996? Trve kvlt vintage.

Starke Adolf versus Verkligheten



Kväll på Morfar Ginko. En person på bilden kommer direkt från ett dop. Sitt eget. Plats: En kyrka. Klädsel: Vit särk. Metod: Doppad i pool samt sittandes i badkar tillsammans med andra särkklädda män och kvinnor. Religion: ”Love… Kärlekens religion”.

Det är få gånger i mitt vuxna liv som jag blivit fullständigt mållös.

Detta är en av dem.

Lovisa: Vad tänker du?
Jag: Vet inte. Jag… har inget att säga. Inget.
Lovisa: Ja, jag förstår det.
Jag: Du vet den klassiska bilden av en muskelkarl på cirkus, typ nittonhundratrettiotal. Starke Adolf som iklädd en rödvitrandig baddräkt bänder stålstänger över sin bröstkorg.
Lovisa: Jo.
Jag: Ibland känner jag mig som Starke Adolf, och att Verkligheten är som stålstänger som trycks mot mitt bröst, böjer sig, formar sig efter kroppen, omsluter. Det här är en sådan gång då Verkligheten pressar extra hårt mot mitt bröst. Men 138 står kvar när dom andra faller.
Lovisa: Det var bildlikt.
Jag: Jo.
Lovisa: Men du har rätt. Dopet är, som du brukar säga, beyond.
Jag: Beyond beyond.

…och det efter en eftermiddag då jag, i mitt eget kök, undervisat en trettioåttaårig man om hur du återvinner ditt eget avfall. Han var genuint chockad och upplevde det som ren science fiction. För mig var det som att Ronald Reagan fortfarande var president och Patrick Bateman fanns på riktigt. Fredrik, inte ens Sarah Palin och Kim Jong-Il slänger batterier i de vanliga soporna.

Beyond beyond Thunderdome.

…och sedan insåg jag att jag tycker att ”Polisskolan 4” är roligare än ”Solsidan”.

Soundtrack: ”Can’t relate”, av och med Caustic Christ.

lördag 22 januari 2011

Hipster på Konstfack – eller hardcore 1985?



Helt orimligt att Brian gjort det här omslaget. Och helt orimligt att jag – en vuxen man – blir så gränslöst glad över så här cool pubertetsilska:

Vit t-shirt, med avklippta ärmar, över svart munkjacka. Gah! Vill ha!

En kort bildodyssé som bara människor som är oerhört intresserade av mitt liv samt vit funk kan uppskatta (alla andra: ta er i akt, ta betäckning)

The Je Ne Sais Quoi på Landet. Partyvästen är på, Viktor iklädd t-shirt från Modorra. Kvällens fundering: Det går inte ens att gå på närförortens grövsta hipsterhak för det vackra indiefolket, utan att se den obligatoriska t-shirten från Watain.

Rock and/or roll.

Kändissynth.

Crossover.


Coca Cola 3 framförde en åttiotalistisk blandning av John Carpenter och väldigt tidiga Sisters of Mercy. Jag trycker gilla. Jag undrar vad läskföretaget trycker angående det upphovsrättsvidriga namnet.

Soundtrack: ”Paracletus”, av och med Deathspell Omega.

”She told me to go to hell/Shot down in flames”



Hård, stekt tofu marinerad i Sweet Baby Ray’s Honey Barbecue Sauce, pressad vitlök, riven ingefära och chiliflingor. Broccoli, zucchini, lime, morötter, gul lök, skalade tomater och krossad vitlök stekt i olivolja och gurkmeja. Sallad med honungsvinegrette. Råris kokt i buljong.

Cornelia: Du var bättre på att laga mat förr i tiden, när vi blev ihop.

Olivia Obliteration ratade också. Rakt av. Otack är väldens lön.

Johan gillade i alla fall och tog påbackning. Alltid något.

Soundtrack: Ny, osläppt inspelning av och med U.X. Vileheads.