Ännu en kväll på Snövit med punkrockeliten

Trevlig kväll trots att jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen. Tror dessutom att jag startat ett hardcoreband med Markus, Jonas och en tysk.

Arise all you I.C.B.M. fanatics

Fick ett sms från min vän Greg i Philadelphia. Nu jävlar mina vänner, nu händer det. Amebix ska turnera. Historiens bästa punkband som spelar metal är tillbaka och min inkonsekvens vet inga gränser. Jag avskyr ju i regel återförenade gubbar. Men det här, det här går inte att knäcka. Entusiasmen är total. De kör en kort sväng på USA:s öst- och västkust i januari. Sedan blir det Europa i april. Att det blir Roadburn är ingen högoddsare.

Övrigt: Hjertestop är ett luftslott. Jag har några Tradera-auktioner som går ut imorgon, kolla här här. Och imorgon tänkte jag försöka lägga upp #4 på min obekväma lista.

Umeå hardcore - the way it was

Ikväll inleds Punkfest 10 i Umeå. Av en händelse, i jakt på mina gamla Flashback, gräver jag fram en affisch från Punkfest 2 ur kofferten. Tio jävla år sedan. Det var jag och Axel som styrde den grejen, 500 pers per kväll. Ganska... eh, unikt line-up.

Fack off!

Idag fick jag ett mail från journalistfacket, trogen medlem som jag är.

Hej medlem i SJF:s Ekendistrikt!
Du har en höj- och sänkbart skrivbord, använder headset och kan många kortkommandon. Men hur är det med resten av din arbetsmiljö? Ekendistriktet ordnar en träff för alla sina medlemmar.

Vänner av ordning och grammatik – finn ett fel. Jag ber er återigen notera att detta är från journalistfacket.

Boka spelning med två av Sveriges bästa band?

Det dök upp ett mail från en gammal bekant från förr, a.k.a det glada nittiotalet. På den tiden spelade Magnus Larnhed hardcore i 59 Times The Pain, som jag bokade två gånger i Umeå, men numera jobbar han som manager åt Witchcraft och Graveyard. Jag dyrkar Witchcraft så mycket att det nästan är pinsamt och Graveyard är inte fy skam de heller. Hur som behöver Magnus hjälp att få ut de här rock and/or roll-banden på Sveriges vägar. Seriösa intressenter mailar magnus@citybirdlml.com. Allt är av intresse, till och med eventuella punkgigs.

In it for life…

Idag landade senaste numret av min forna arbetsplats Close-Up i brevlådan. Ledaren nämner ”Reign in blood”, världens sämsta band med världens coolaste namn är med ännu en gång (gissa vilket!), Lars gör mig avis via en läcker intervju med min drömkille Fenriz och Martin har skrivit ett jättejättejättejättelång reportage om en fullkomligt ointressant alkoholist som gillar saker i röven. Allt är ungefär som vanligt, med andra ord.
Bara en sak får mig att höja på ögonbrynet: Mogwai? Mog-fucking-wai? Hur dyngrak var redaktionen när det beslutades? Jonn har äntligen lyckats tjata in gruppen som aldrig ens tillåtits på recensionsplats i tidningen, på två sidor dessutom. Kudos till Jonn för enträgen lobbyverksamhet samt att han lyckats förvränga sanningen tillräckligt för att man ska tro att de spelar metal.

Q: Ironi? A: Reality (pt. 2)

Tack vare Dolphs stabila trumspel blev jag påmind om ännu ett ögonblick då jag tappade bort linjen mellan satir/verklighet: "Angel". Så här gick det till när den feta nollan Colin Nutley med hjälp av sin trädgårdsmästare gjorde research inför detta rättshaveri:

– Ursäkta, kan du berätta vad rock’n’roll är för mig, det får ta max fem minuter.
– Jo du Colin, det är skinnjackor, solglasögon, lite bredbent och supervit funk samt tribaltatueringar. Din fru också, hon som visar pattarna i varje film, hon är rock'n’roll som satan.
– Tack tack, nu ska jag bränna några miljoner, som jag fått av Sveriges skattebetalare, på att beskriva något totalt fel. Varför? För att jag är komplett idiot.

Uppdatering: Cornelia säger att Helena aldrig visat pattarna, utan snor och gråt är hennes trademark. I stand corrected.

Q: Ironi? A: Reality.

Jag börjar tappa greppet om vad som är satir/ironi och vad som är verklighet. För andra gången på två dagar blir jag helt mållös på grund av en trailer.

Den obekväma listan #5: pedofilerna

#5: Turbonegro med ”The midnight NAMBLA” från ”Ass cobra” (1996)
Jag har tvekat in i det sista angående den här placeringen. Går det verkligen att ha med Turbonegro, ett band som aldrig sagt något kontroversiellt och menat det under hela sin existens? Gruppen som byggt en lukrativ karriär på ironi och popkulturellt korrekt kitsch. Gruppen som i jämförelse får Vice att framstå som Bibeln (boken om ”gud” alltså, inte det där utdöda lilla popzinet) när det gäller seriositet.
Svaret kan bara bli ett: ja. För trots att jag vet att Happy Tom och pojkarna alltid gjort musik med glimten i ögat, kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av obehag varje gång jag hör denna fantastiska pederastklassiker. Ett rätt stort mått av obehag, faktiskt.
Texten i sig är billig: ”I am the midnight NAMBLA/I am the two inch gamler”, ”The fondler of the nobbler/The nemesis of the toddler”, ”I’m a nambling man/I am gonna namble your asshole” – ja, ni fattar. Inget spektakulärt där. Men drygt en minut in i låten kommer det osmakliga genidraget som kickar in ”The midnight NAMBLA” på #5 på listan: det gråtande barnet.
Eller, vad som ska föreställa ett gråtande barn. Om det är äkta eller ej är oväsentligt. I kombination med texten och att jag vet vad NAMBLA är för något, blir resultatet genuin avsmak. Samtidigt är det så smart, avskyvärt och, framför allt, snyggt, att det inte går att låta bli att tippa på hatten av respekt för Turbonegro. Extra plus för Rolling Stones-referensen.

Boomp3.com

Jag hatar folk som skriver om hårdrock

Eftersom exakt vem som helst utan koll, och då menar jag verkligen vem som fucking helst, får skriva om metal (bevis finnes här) vill jag börja skriva om sport. Hallå Niva, tjänster och gentjänster: jag hjälpte dig slängde möbler från sjätte våningen en gång i tiden, fixa in mig på Aftonbladets sportsidor.

Tom Cruise = bananas

Kanske den sämsta trailer jag sett i hela mitt liv. Historierevisionisterna i Hollywood har slutligen försvunnit hela vägen upp i sina egna pompösa arslen. Och vad mer finns det att säga om den religiösa dåren Tom Cruise? Nej, jag är mållös.

"I'm your cigarette man/I'm doing the best I can"

Den otroligt hjälpsamme mannen i tobaksaffären tar sig extra titt. Efter ytterligare en sekunds betänketid, där jag ser att han överväger huruvida han ska avslöja en monumental hemlighet för mig eller ej, viftar han mig tillbaka in i butiken:

– Vänta, vänta lite grabben. Jag ser ju vad du är för typ av snubbe. Du ska få världens tips av mig: Marlboro Classic har en superhemlig utförsäljning idag, bara för inbjudna. Du kan tjacka en rock värd 10-15 000kr för en bråkdel av det priset. Vad säger du grabben, ska jag rita en karta åt dig?

Årets förolämpning? Eller årets missade deal? Jag vet inte.

För övrigt går det trögare än väntat med min obekväma musiklista. I sann gammal Close-Up-anda har jag satt upp alldeles för hårda regler och kriterier. Plus att jag uppenbarligen har mycket högre tröskel för politisk inkorrekthet än jag trodde. Förresten, Traderahype ikväll!

En absurd verklighet: Krille goes Perez Hilton

Expressen citerar min ödmjuka blogg rakt av utan att ge cred. Taskigt. Kolla här.

Linnéa vs. random kulturkändisar

Tävling! Identifiera alla de kulturkändisar som Linnéa froterar sig med. Första bloggfanatiker som knäcker allihopa vinner något, på riktigt. Linnéa samt personerna på bilderna får inte delta.

15 minuter, äntligen!

Eftersom Sthlms filmestival nöter hårdare och hårdare på mitt medvetande för varje minut som går, blir det inte längre inlägg än så här den närmaste tiden. Jag har bara tid att konstatera att Sonic Ritual hyllas i en kanske inte helt opartisk recension här.
För övrigt så funderar jag på att skriva en novell om mitt underliga "Fear & Loathing"-liknande möte med Thee Slayer Hippie. Kan det vara något?