”I can’t slow down/I’ve got a date with the devil”

Det här gör vi ikväll. Jag är en av de som spelar skivor i dj-båset. Mitt tema: hardcore, punk och hardcorepunk. Uteslutande. Ses där.

För de intresserade av arkeologi:
Senaste Poison Idea var i Stockholm var det så här. Väl värt din tid.
Min djuplodade, själaslukande, psykiskt utmattande intervju med sångaren Jerry A läser du här. Väl värt din tid.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: En odyssé i uppgiven PK-ism, raggare och midnattssol

Det blir en sådan där fantastisk dag som bara fortsätter och fortsätter, och fortsätter. Jag, André och Ida lallar runt i Umeå City, lätt drabbade av posttraumatisk granatchock efter Dennis fyrtioårskalas dagen innan.

Inget allhus, ingenstans för kidsen att vara.

Så vi hamnar på Charlies uteservering. Cirka sjuttio procent av alla band som du någonsin associerat med Umeå har haft sin replokal i källaren på Charlies. Ingen har någonsin ockuperat uteserveringen. Nu gör vi det. I fyra timmar.

Hur absurt det än kan låta är Charlies det billigaste haket för att dricka starköl i hela Umeå. Pizzan på bilden ska dock inte prövas. Lätt den sämsta, mest ovärda sunkpizza jag någonsin ätit. Noll procent flott.

Noll! Orimligt!



”Jahaja, storfräsarn kommer’ hit från Stockholm. Tar in en flaska vin på Charlies. Jojo! Jag tackar jag!”



När Charlies stänger klockan åtta lommar vi iväg ut till Big Brother-Lars hus, där födelsedagsfesten ägt rum. Det ligger ute på Ön och är en stabil promenad rakt ut i spenaten.



Där ser vi fotboll med blandat intresse i sällskapet.



Dennis skjutsar hem oss i natten. Vi lyssnar på D.R.I. och dricker folköl och är lyckliga. Jag försöker övertala Dennis att vi ska göra just det hela natten: bränna runt och spisa hardcore. Som vi gjorde på nittiotalet när André var en av de första i gänget att köpa egen bil – en Vauxhall.

Då drog vi runt, spelade Los Crudos på kassett jättehögt, skrek åt folk och var straight edge. En kväll fick vi raggarkredd då ett sällskap med äkta raggare gled upp, bondade och erbjöd oss att cruisa med dem.

Men nej, denna kväll nekar Dennis en längre åktur. Det blir en ynka vända i raggarrundan vid Renmarkstorget. Sedan sprider han ut oss alla över stan.

Jag och André hade dock ännu för mycket spring i benen. Efter att ha laddat med Bäddat För Trubbel och Svart Städhjälp knatar vi tillbaka åt samma håll vi just kom ifrån, långt ut på Teg för att hitta en av stadens två dygnet runt-mackar.

Mackbiträde på telefon: Shell, Teg.
Jag: God afton! Hur länge behagar ni öppet ikväll?
Mackbiträde på telefon: Vi har öppet dygnet runt.
Jag: Kanonis! Då kommer vi!
Mackbiträde på telefon: Välkomna!
André: Alltså, om du ringer ett ställe klockan ett på natten en söndag, och de svarar, då kan du nog utgå från att de har öppet dygnet runt.



Vi pratade länge och väl om allt vi gjorde rätt med bandet (extremt mycket) och allt vi gjorde fel (nästan lika mycket).

Det är uppenbart att det är länge sedan vi alla marscherade till omslaget till His Hero Is Gones ”Fifteen counts of arson”. Nu har vi alla anammat en stabil FTW/we’re only gonna die from our own arrogance-attityd, utan hopp och utan framtid.

Jag minns vår första USA-turné när våra följeslagare Kill The Man Who Questions stannade och tankade på Shell. Och köpte Coca-Cola! Jag blev indignerad. Sångerskan Niki Long tittade på mig, drog ett bloss på ciggen, tog en klunk läsk, och sa ”that’s cool dude, we just toured with His Hero Is Gone and they only stopped at Shell”.



En av de vackraste bilder jag sett: André, Tegsbron, Umeå, dagsljus, klockan fyra på morgonen. Supersöndag!

Tack alla.

Soundtrack: Tidlös hardcorepunk signerad, Reagan Youth, Raw Power, Teen Idles, Indigesti och Minor Threat.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där vi inte insåg att Black Sabbath rimmade ”masses” med ”masses” innan vi satte det på en egen t-shirt

…undrar förresten om min dåvarande flickvän Linnea Eklund vet att hon, genom att svika och inte dyka upp på en hardcorespelning på Athena 1996, direkt skapade vår mest kända låt och därigenom indirekt skapade hela bandet? Måste berätta det. Hardcore lifestyle.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där vi skrev knappt läsbara brev på vanligt papper

Det här skrev jag för tio år sedan. Kudos till Boel som skickade det i digital retur lagom till jubileet.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Där alla bra band är döpta som bokstavskombinationer

Jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från helgens konsert med D.S.-13. Och egentligen har jag inget mer att tillägga utöver videoklippen i inlägget nedan.

Nu är det tillbaka till verkligheten och slut på flykten. Åka runt och återförena gamla hardcoreband, ska det vara något för en trettiofemåring? Nej.

Ville bara lägga upp bilden nedan på mig och min mamma. Hon tog fotot här ovanför. Mamma har alltid ställt upp för mig, alltid haft min rygg både när det funnits skäl att vara stolt och skäl att vara mindre stolt över mina eskapader. Jag älskar henne.



Vi gjorde även en officiell fotosession med AC4 medelst mobiltelefon.





Action!

Midsummer madness in Umeå Hard Core: DS-13 säljer ut och återförenas vol. 2

Så här såg det ut. Del tre är bäst. Födelsedagsbarnet Dennis Lyxzén sjunger ”Steppin’ stone” med oss och jag nitar in basen i trummorna.

Tack till alla.

Midsummer madness in Umeå: en norrländsk odyssé genom världens känslokallaste kärleksstad

Jag och mamma viftar irriterat bort kransar. Hatt for life.



Hur ska du homestyla din balkong på Ålidhem, där myspysiga familjer midsommargrillar fröjdefullt ute på gården? Med en ljustavla sportandes Morbid Angel-pentagramet, givetvis.

Kudos till hembygget Peter, kudos.



På en fiolbestyckad hippiefestival ute på Kärleksudden vid Kinabron, funderar jag stilla och insiktsfullt kring vad som hände med mitt liv. Var blev det fel? Är det här slutet?



Jag hade förträngt hur mycket hemgjort vin som rullar runt i Umeå. Här avnjuter Peter en sjuveckorsvariant. På PET, såklart.



Fru Dörr bränner av en svenskifierad version av Exploiteds ”Fuck the USA”, subtilt döpt till ”Knulla USA”. Den ensamme hårdrockaren på marken är Piratpartiets representant i Umeå. 2014 tar ni riksdagen!



Fru Dörr anammar Watain-filosofin med matchande ryggar i syfte att bygga en lagkänsla. Subkulturellt korrekt och stiligt nitat.



Ja, vad ska en låt om raggare heta, om inte ”Raggarjävel”? Notera Piratpartiets representant mot slutet, hur han kärnfullt sammanfattar punkens syn på den pursvenskaste av svenska subkulturer.



Efter det dyker det upp ett reggaeband med dragspel och blås. Mina fridfulla funderingar kring varats förgänglighet piskas upp till ett stormande hav av hat och självförakt. Domen över mitt liv anländer: det är över nu. Guds kuk, visa nåd.



Gothrockare på mountainbikes, jagandes fester under midnattssolens sken. Genom den norrländska natten susar smeknamnen förbi: Berrka, Loppan, Maiden-Linda.

Jag: Varför kallas hon Maiden-Linda?
Peter: För att hon gillar Iron Maiden väldigt mycket.
Jag: Rimligt.



Ännu en umeiansk sommardrink. Denna gång ett tvåveckorsvin uppblandat med jordgubbar och någon sorts drinkmix. Förmodligen sockerdricka. Fräsch och blommig smak!



Sommardrink leder till spyhink: en ung punkare säckar ihop på soffan och en omtänksam värd placerar ut en strategisk hink.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: Mass appeal merchologi

Pins.


Patches.


The birth of it all.

Midsummer madness in Umeå Hard Core: DS-13 säljer ut och återförenas

Så på midsommaraftonsmorgon klev jag upp klockan fem, flög till Umeå och repade med mitt gamla band för första gången på tio år.

På Charlies Kiosk ropade ägaren ”hej cowboy, vad letar du efter?” när jag sökte efter en icke-existerande kaffemaskin.

Bara det gjorde resan värd mödan.



DS-13 2012: Tom Terror, Andy Anarchy, Jånte D-Kay, 138.



I källaren på Charlies Kiosk – där historisk och relevant punk skapats i två decennier – fick vi ihop en setlista. Effektiv speltid: arton minuter, inklusive mellansnack.

Ikväll spelar vi live hemma hos Big Brother-Lars, kollektivet Farmen på ön i Umeå. Ses där.

Soundtrack: den nuvarande generationen Umeå Hard Core i form av Eaten Raw. Dyrka på internet – här.

And the Assange heard the metal

Hur ska vi få ut Julian Assange från Ecuadors ambassad?

Enkelt: Noriegadoktrinen.

”When the United States invaded Panama in December 1989, Noriega took refuge in the Holy See’s embassy on December 24, which was immediately surrounded by U.S. troops. After being continually bombarded by hard rock music, including Van Halen’s hit song Panama, and “The Howard Stern Show” for several days, Noriega surrendered on January 3, 1990.”

Jag röstar för att att Sverige skickar Sabaton post-haste.

Soundtrack: Tvar dabla”, av och med Black Trip, på rödfärgad sjutumsvinyl.

"Waiting for the last breath/Hell has no disguise/Just look through synther's eyes” vol. 2

Minns ni att jag hajpade Henric de la Cours obskyra Venom-cover? Nu har han gjort en video till den. Lågbudgetchock! DIY!

"You slam that shot/It makes you a man/I'll try to keep my cool/But you better understand"

Under den gångna veckan har jag intervjuat mängder av snutar och spelat igenom mängder av låtar med mitt gamla band inför helgens återförening. Har upptäckt att jag gillar just snutar, samt att alla våra låtar går i A och E och endast använder sig av heltoner.

Varför krångla?

Därav halvfarten här. Som om inte ni och resten av Sverige släcker ned mentalt under midsommarveckan ändå.

Petar in ett konserttips i stiltjen. Se ovan för gammelmediaflyer, se här för digital information. Ni vill väl inte missa när Umeå Hard Core Militia glider in och gör upp räkningen med Scott Vogel...





...och sedan kommer Straight Edge Terror Force #1 och plockar Ika för att hon hånar deras subkultur medelst Jägermeister.

Game on

Jonas, Mattias, Klara, Emil och jag: Tre rockjournalister i symbios med två rockmusiker. Som upplagt för spelande och drickande på elitnivå.

Hemmakväll med vänner och Rock Science. Jag gillar det spelet mer och mer för varje gång. Kanske mest för att jag den här gången vann två av tre rundor, men även för att det går snabbt att spela. Långrandighet och segdragna brädspel är inte vad vi behöver.

Dock kvarstår min kritik från förra gången.

Lägger även till ett stort ”men vad i helvete?!” angående nedanstående Twisted Sister-fråga/svar.

Nog för att jag inte är någon HBTQ-expert, men inte har Twisted Sister någonsin uppträtt utklädda till kvinnor? Vad säger RFSL om denna felaktiga renommésnyltning?

Orimligaste uttalandet under kvällen #1, Emil: ”Det finns inte en fråga om Bon Jovi i det här spelet, som jag inte kan.”

Orimligaste uttalandet under kvällen #2, Mattias: ”Saxofonen har gett mig så mycket i livet.”

”How much art can you take?”

Fredriks mamma Ingrid är en väldigt bra och trevlig människa. Hon är även en abstrakt expressionist. Jag kan mycket om actionrock men väldigt lite om actionmåleri. Så jag lämnar själva konstbedömandet till andra, mer rutinerade ögon och hjärnor. Jag nöjer mig med att med en tonårings darriga handstil placera ett för konsten matchande Driller Killer-citat i galleriets gästbok.

”We’re all patched up/We’ve got somewhere to go”

Fångad av en regnstorm lånar Olivia Obliteration min jacka som provisoriskt, och patchat, skydd. Sedan utspelar sig följande autentiska konversation vid middagsbordet:

Olivia: Du är min hjälte.
(kramar, pussar)
Jag: Åh, jag älskar dig så mycket lilla vän. Förlåt om jag är konstig ibland. Vuxna kan vara det då och då.
Olivia: Det är okej.

Hon har inte fyllt tre än.



Olivia: Oj, pappa. Vad är det där för bokstav.
Jag: Det är V. V som i Vitus.
Olivia: Vitus.