”Growing up I’ve seen a lot of shit in my time/I’ve seen hunger/Pleasure, pain, violence and crime”

Naturligtvis visste jag att det här tillfället skulle komma.

Efter snart sjutton år som publicerad rockkritiker är det underligt att dagen HFR (Hämndsökande Försmådd Rockstjärna) anländer med stormstyrka först nu.

Onda ögon, helt okej. En smäll på käften, visst.

Men att vendettan för en elak recension skulle drabba min familj trodde jag aldrig. Inte ens i mina mest sinnessjuka drömmar.

Lågt, Ralf. Riktigt lågt.

För det är knappast en slump att jag kommer hem och får reda på att dotterns trehjuling vandaliserats bortom räddning, samma dag som min recension av nya Mustasch-skivan publicerats.

Cykeln har stått där länge, lååångt in under trappan i trappuppgången, inte i vägen för någon. Och nu – totalt manglad som ett ägg och i avsaknad av sadel. Bara att skrota.

Ingen av de andra cyklarna och pulkorna på plats har drabbats.

J’accuse, Ralf Gyllenhammar.

Det skulle kunna vara grannarna och/eller deras barn. Men jag har svårt att tro att vuxna skulle låna något, råka förstöra det, och sedan ställa tillbaka det skadade godset utan att ta ansvar. Även om det var deras barn, och inte de själva, som gjort kaos med någon annans saker.

Va, så gör väl ingen med ryggrad?

Nej. Precis. Det måste vara Ralf.

Hur ska jag förklara det här för en två och ett halvt-åring, att Ralf i Mustasch (eller grannarna) mördat hennes älskade cykel? Som dessutom var arvegods från mig. Den överlevde sjuttiotalet i Umeå men bara ett halvår på Telefonplan. Deppigt.

Skamligt, Ralf (eller grannarna). This ain’t over.

Soundtrack: ”Walking death”, av och med Hellshock. ”Jag spelar trummor!” skriker Olivia Obliteration, norpar åt sig ätpinnarna och börjar piska bordet i takt med supercrusten.

Sedan gastar hon ”jag vill lyssna på sälen!”. Så står vi där båda två och spelar luftgitarr till ”Don’t hold back”, av och med Riot.

…men hon vet ännu inte om att hon inte längre har en trehjuling, tack vare Ralf i Mustasch (eller grannarna).