1997 och Umeå utnämns till P3 Popstad. Buropen är ilskna och många när en degnuna från Gyllene Tider tar emot priset för bästa liveband, istället för nominerade hemmapojkarna Refused. Men degnunan är inte arrangemangets mest hatade person. Långt ifrån.
Nej, det är en blek blondin från Stockholm.
Det hålls ett seminarium för att utröna varför det finns få kvinnor inom musikindustrin. I sista sekund ställer en av debattörerna in, och den bleka blondinen flygs in som panelvikarie. Varför vet ingen. Han är porrfotogaf till vardags och kan absolut ingenting om vare sig musikindustrin eller jämställdheten inom dess yrkeskår. Varför han tackar ja är ett mysterium.
Kanske får han en gratis smörgås? Själv älskar jag en gratis smörgås.
Debatten spårar snabbt ur och blir till en enda lång smädelse av porrfotografen. Aulan på Umeås universitet, en gång det rödaste i landet, är smockfull och den ena aggressiva frågan efter den andra riktas mot mannen. Det finns inte en enda person där som inte ser honom som mänsklighetens fiende i allmänhet, och en exploatör av vaginabestyckade individer i synnerhet.
Vi kommer inte in på grund av platsbrist. Då och då lutar sig Viktor och Dis-Peter in genom dörröppningen och ropar porrfotografens förnamn i en hög, gäll röst, eftersom till och med mannens namn är av löje. Alla skrattar. Han är bara en enkel man med ett fånigt namn, inflyttad från vischan till Stockholm för att bli något. Nu förstår han ingenting, snedknullad bonnläpp som han är.
Jag vet inte om tårarna kommer till slut. Men det är nära. Offentlig mobbing på bred front driver porrfotografen in i ett stammande stadium, där han är illröd i ansiktet och genomsvettig.
Slutet gott, allting gott.
Åren går. Den bleka och blonda fotografen harvar på inom sitt skrå. Han grundar kvinnohatets motsvarighet till Der Stürmer. Det går bra.
Denna vår tids svar på Julius Streicher fräser runt på Södermalm i en svart stridshummer. Sprutar champagne, läcker privata sexbilder på sin lilla rakade krigskuk och gör världen till en sämre plats, bara rent allmänt sådär. Men porrfotografen går att ignorera då han på det stora hela ses som en kackerlacka av allt och alla
Sedan händer något. Jag måste ha slumrat till. I samma veva som yrkesbeskrivningen ”plastikoperera sig, fettsuga hjärnan och skreva för kameran” uppgraderas från ”utvikningsbrud” till ”glamourmodell”, blir porrfotografen folklig. Populär. Gemytlig. Välkommen i alla tv-soffor. Socialt accepterad. Betraktad som någon som har något av värde att förmedla. Myyysig.
Han får omslagsartiklar i tunga magasin. Syns överallt tillsammans med sin hatfyllda och nerpissade antiintellektuella kändistjej. Skriver en egen bok, gubevars. Och nu gör han videos åt band som – iklädda hängslen och vita linnen och ironiska mustascher och ironiska polisonger – saluför leksaksrock för Carlingsgenerationen, när de i själva verket borde få sina gitarrer krossade och uppkörda rakt i sina metrosexuellt rakade rövar:
Jag har av en olycka lyckats läsa ett par stycken ur Sofi Fahrmans andra roman. Det gör ont, så förbannat jävla ont. Men jag behöver inte fundera en sekund. Bilden ovan gör ondare. Det slår jag fast med ett glatt och lätt sinnesrubbat skratt, och jag applåderar lite spontant åt tanken på hur Scooby-Doo och Scrappy-Doo Sverige är 2010.
Världens. Orimligaste. Verklighet.
Bingo Rimér applåderar tillbaka, skålar i skumpa och citerar Ice-T: ”Ya shoulda killed me last year!”
Och – ja.
Precis som hela den tyska vänstern bittert fick ångra att de inte tog tag i den där lilla halvportionen till korpral redan efter Ölkällarkuppen 1923, ångrar jag och Viktor att vi inte tog tag i saken redan 1997 i Umeå.
Bingo Rimér: vi skulle rullat dig i tjära och fjädrar när vi hade chansen.
Uppdatering: Läste just om Sofi Fahrmans show, där ”alla gäster får chans att provköra den nya tjejbilen”. Nu vet jag inte längre vad som gör mest ont.
Soundtrack: Eric Clapton, Grande Roses nya demo och EU’s Arse.
Inlägg
)).JPG)
.jpg)
