R.I.P: Sthlms filmfestival pt. 2

Dödsmetallförfattaren och Tyrant-basisten Daniel Ekeroth kontrar med en egen filmlista. Rätt bra, men inte så korrekt som min dock.

1. Frozen River
2. The Wrestler
3. Absurdistan
4. De ofrivilliga
5. Changeling
6. Surveillance
7. Adulthood
8. Chelsea on the Rocks
9. Gomorrah
10. Anywhere USA (sista 40 min)

R.I.P: Sthlms filmfestival

Jobbet som kulturell krigare på Stockholms 19:e internationella filmfestival är över. Efter 4 månader går jag tillbaka till en bister verklighet av arbetslöshet, Tradera och oklar mental status. Men, först, lite pausunderhållning för att göra övergången lättar: mina och Cornelias festivalfavoriters, snyggt och prydligt listade från bäst till sämst.

Krille
1. The Wrestler
2. Frozen River (så bra att jag igår gick fram till Courtney Hunt och sa vilken fantastisk film hon gjort. Det händer inte ofta)
3. Embodiment of evil
4. Johnny Mad Dog
5. JCVD
6. Warlords
7. Smart People
8. Gomorra
9. Back Soon
10. Anywhere, USA (gav upp efter 30 min)

Cornelia
1. The Wrestler
2. Changeling
3. Frozen River
4. JCVD
5. Smart People
6. Rachel Getting Married
7. Wendy & Lucy
8. Gomorra
9. Back Soon

Kultur och bra människor

Konversation på ett kulturellt kontor 29 november, någon gång under natten:

Jag: Men du vet ju att enda anledningen till att jag är här just nu, är ju utav lojalitet till typ dig.
Hanna: Ja, det får ju inte mig att känna mig som en särskilt bra människa.
Jag: Tiden då vi kunde räkna oss som bra människor har passerat sedan länge, väldigt länge.
Hanna: Det var det bästa du sagt, någonsin.

Soundtrack: Dido (ja, precis som Bo Summer sa: jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag skyller på Mattias.)

Sista natten med kultur

Festivalens prisutdelning har passerat. På festen efter, då jag naturligtvis hade lämnat kameran hemma, bondade jag med Regina Lund över att det inte fanns något vegetariskt att äta. Jag snyltade en brödbit, kanske två, och drack vodkaslattar, innan jag var tvungen att blada till kontoret och jobba vidare. Regina berättade om när hon, som 19-åring, blev bjuden på efterfest av Mickey Rourke. Hon plingade på dörren och han öppnade. Det var ingen annan där.
Jag: Vad hände sen då?
Regina: Det kan jag inte berätta. Du är journalist.
Jag: Men vad, hade ni ihop det?
Regina: Nej, jag kan inte berätta. Du är journalist.

Tänk om hon vetat att jag var en stadig bidragare till den allsmäktiga bloggosfären!

Kultur och nattskift

Soundtrack på ett kulturellt kontor 28 november, 23.11 och framåt:
Sonic Reign: Fucked up but glorious
Youth of Today: Standing hard
Sisters of Mercy: Vision thing
Cannibal Corpse: Stripped, raped and strangled
Integrity: Vocal test
Gang Green: Sold out
Cannibal Corpse: Bloodthirst (hela). Här berättar Elina att hon kan relatera eftersom hon är uppväxt i Falun.
Autopsy: Ridden with disease (det är punk säger jag. PUNK!)
The Kids: Sex queen (helt sjukt: Belgien 1978. BELGIEN, säger jag!)
Grief: Straigth edge - closed mind
Cavity: Slug
GISM: Dual Improvisations for hypochondriac (jazz säger jag. JAZZ!)

Vision thing

Jag har inte sett en enda av hans filmer. Men intressant att höra honom pratat om det han gör. Plus, en kille som 1) alltid har solglasögon samt 2) promotar rökning i sina filmer kan inte ha fel.

Embodiment of freeloaders

Filip, Goth-Henrik, Cornelia, Big Pete. I bakgrunden: min chef.

Min tid i kulturens tjänst börjar dra sig mot sitt slut så jag tar varje tillfälle i akt att snylta. Igår firade en filmdistributör födelsedag och det bjöds på öl, vin och mördad ko. Självklart var #1 Guerilla Incendiary Sabotage Mutineer Freeloaders där: jag, Cornelia, Goth-Henrik. Det delades ut föda från ett stort multinationellt företag som genom årtionden pissat på miljön, djuren och sina arbetare. Cornelia kunde inte motstå äppelpajen och Goth-Henrik drog i sig 6-7 ostburgare utan att blinka. Själv tänkte jag på Totalitärs ”Multinationella mördare”, MDC:s ”Corporate deathburger” och Step Forwards ”Killing for profit”, samtidigt som jag sippade på min rättvisemärkta, lokalt producerade DIY-Budweiser. McDonald’s är det sanna förkroppsligandet av mottot FTW. Hells Angels har inget att sätta emot där inte.
Vi mötte hardcoreprofilerna Filip och Peter och diskuterade The Kind That Kills och Hårda Tiders stundande turné med Biohazard, ett mycket, mycket märkligt arrangemang. Värt att notera att på snyltarpartaj är det ingen åldersgräns. Stället var fyllt med osedligt klädda damer kring 16-17 år. Jag ville gå fram och fråga om deras föräldrar verkligen släppt ut dem ur huset klädda så där, men avstod eftersom jag inte ville ställa till med en scen. Jag hatar scener.

Jag drog vidare för att möta upp Johan och se den brasilianska ”Embodiment of Evil”. Som han sa efteråt: ”Ja… den här var ju ganska magstark”. José Mojica Marins, som är Coffin Joe, är född 1936 men anser tydligen inte att det är olämpligt att fortsätta spela in sinnessjukt råa rullar trots att han är ofattbart gammal. Det tackar jag för. ”Embodiment of Evil”, eller ”Embodiment of the devil” som den coolare översättningen lyder, är riktigt, riktigt obehaglig. Visst finns det drag av Åsa-Nisse, manuset är rörig och logiken obefintlig.

Men ändå: obehaglig.

Den har en ständigt svavelosande aura av Lucifer och en blasfemisk ton som får Nifelheim att framstå som livsbejakande humanister. I de två 1960-talsrullarna spottade Marins kyrkan rakt i ansiktet, något han onekligen fortsätter med här. Coffin Joe är cool, helt enkelt.

Extra plus för att alla repliker, i sin engelska översättning, låter som tidiga Sodom- och Sarcofago-texter.
Bästa scenen: när Coffin Joe i skuggan av Baphomet-pentagrammet ligger med en ung dam under två blinda häxor som spikats fast i taket. Det börjar forsa blod från deras kroppar, och till slut försvinner Coffin Joe i blodhavet, för att plötsligt dyka upp i skärselden där liemannen visar upp scener med fördömda själar som plågar varandra. Folk korsfästs och en zombiekvinna sliter loss en kuk och tuggar i sig.

Ja, på den nivån är det.

Sadismo!
Nekrofilio!
Aranha!
Muerte!
Satanico!

Och tonvis med omotiverade/motiverade nakenscener. Det är ju en brasiliansk film.

”Embodiment of evil” går två gånger till: I Horror Night-paketet på lördag samt på söndag 23.30. Missa inte.

Kultur och Rövsvett

Konversation på ett kulturellt kontor 27 november, 16.16:

Hanna: Vad fan är det här för jävla nazimusik?
Jag: Rövsvett, från Tranås. Klassisk tidig svensk hardcore. Har du hört deras ”Jesus var en tomte” från 1985? Klassiker.
(letar fram ”Jesus var en tomte” och maxar volymen)
Jag: Lyssna på basen, det går så jävla fort.
Hanna: Fy fan vad dåligt. Om jag någonsin träffade några av dina kompisar skulle jag bli stenad.

Kultur och Sodom/Napoleon

Konversation på ett kulturellt kontor 27 november, 12.30:

Jag: Du vet att det här är tyska Sodom du hör va? Deras andra demo från 1984, ”Victims of death”.
(tysnad)
Jag: Hallå?
Hanna: Ser du inte hur totalt obrydd jag är?
Jag: Känner du inte hur historiens vingslag bitchslappar dig i ansiktet?
Hanna: Napolen är historia, ja. Det här, nej.

Krille vs. Roberto Saviano

Igår gästade alltså världens mest omtalade författare, Roberto Saviano, festivalen. Killen var i stan för att närvara vid premiären av ”Gomorra”, filmen som bygger på boken som tvingat honom att leva som en tunnelråtta. Hans säkerhet bestod av 4 livvakter, ett par civilklädda poliser ledda av Robinson-Martin, några väktare samt dörrvaktande volontärer. Jag hörde till den sista gruppen. Tyvärr har jag inga fotografier eftersom privat plåtande var förbjudet och jag inte ville riskera att bli offentligt nerbrottad och förnedrad av en före detta dokusåpakändis. Boss Git presenterar Saviano, han kommer in, livvakterna placerar ut sig vid scenen och Git börjar intervjua den dödshotade författaren. Saviano ser trött och allmänt less ut, håglös och oengagerad. Bra så långt.
Efter 10 minuters intervju applåderar publiken och Saviano rör sig mot utgången, dörren bredvid dörren som jag vaktar. Han stannar, börjar konferera med sin fru och sin säkerhetsstyrka, och sedan börjar han gå mot mig. Mannen har bestämt sig för att se filmen och har siktet inställt på det lediga sätet mindre än en halvmeter framför där jag står. Saviano sjunker ned i stolen som en säck potatis, gnuggar pannan och avger en aura av livströtthet. Killen som har sätet bredvid blir stel som ett lik och ser ut som han ska skita på sig.
Plötsligt är jag omgärdad av män med blanksvettiga pannor, kostymer och hörsnäckor. De ser nervösa ut. Fast den ena av dem är faktiskt så kort att jag blickar ned rakt på hans begynnande flint, så han ser mer ut som en liten tomte än en nervös livvakt.
I det här läget rusar två tankar klart och tydligt som skenade godståg genom min hjärna:
1. Tänk om någon försöker något och jag räddar Saviano. Slänger mig hjältemodigt framför mördarens kula, får medalj, blir omskriven, tackas av kungen och påven, får hänga med Bono etc etc.
2. Hur stor är belöningen på hans huvud, kontra hur många år jag får på kåken. Jag är mindre än en armslängd bort från en man som maffian lovat ska vara död innan jul. Ingen har genomsökt mig, eller någon annan heller för den delen. Hade jag haft en pistol… Här blir jag utsjasad, något som gör mig glad för jag slipper se ”Gomorra” igen.
För bakom all uppståndelse är själva filmen rätt tråkig. Bottenlös misär, javisst, men inte så bra. Fula människor i solkiga träningskläder som står i ruiner och säljer kokain, och då och då dödar de varandra. Få röda trådar, osammanhängande, ointressant, inga karaktärer man sympatiserar med och med en dokumentär känsla – inte en film för Krille.
Istället går jag ut i foajén, sveper ett glas Campari och beger mig hemåt medan jag funderar på min framtida karriär som asesino.

Tävling för filmfreaks som gillar beväpnade barn

En av festivalens absolut bästa filmer är ”Johnny Mad Dog”. Jag bloggade om den tidigare och skrev då så här:
”Johnny Mad Dog”: inte många ljusa stunder här inte. Skildrar hur afrikanska barnsoldater mördar, våldtar och drogar sig genom ett krigshärjat land. Innehåller pseudonymer som black metal-folk samt gangstarappare skulle döda för, streetmode som Sofo-kidsen skulle sälja sina mödrar för, samt ett par starka scener som kommer att brännmärka sin själ för evigt.
Nu kanske jag tog i lite. Filmen är tung men inte så tung. Dock är den fantastiskt bra på riktigt. Därför skänker jag bort följande till fredagens premiär, kl. 21.30 på Skandia:
10 x biobiljetter.
10 x filmkort
5 x vinnare får alltså 2 st av varje var, vilket innebär att du kan ta med en polare.
Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se senast fredag kl. 12.00 så fixar vi det, ok?
Bonus: hitta Watain-citatet jag smugit in på den här sidan.

High on Dagger Deb vs. Anchor

Eftersom festivalen är som ett stort svart hål som slukar allt och alla hänvisar jag till min vän Dagger Deb och detta fantastiska inlägg. Hon lyckas få ned i en enda text exakt varför hårdrockssverige bör förgöras.

I övrigt:
Jag lyckades se ”Transsiberian” igår. Bra och med en oväntad tvist. Regissören Brad Anderson, ni vet han som gjorde ”The Machinist”, hade en kort frågestund efter filmen. Bara en amerikan kan först svara ”he’s got good pot maaan” på en fråga angående en rollbesättning, för att i nästa sekund hänvisa till Dostojevskij som inspirationskälla.
"Transsiberian" går igen imorgon måndag 19.30 på Saga.

Cornelia lyckades se ”Changeling”. Den var inget mindre än helt fucking fantastisk, tydligen. Den går igen nu på torsdag 19.30 och nästa söndag 17.30. Båda på Saga.

Twisted Sisters ”Live at Hammersmith” från 1984 är fortfarande den bästa liveskiva som gjorts. Fuck ”No sleep ’til Hammersmith”. Fuck ”Live after death”. Fuck ”Unleashed in the east”. Nej vänta, inte den sista. Men de två första.

Tävling för folk som föraktar Ben Affleck

”Här får du Affleck för att du lurade ned mig i Hades”

”Har du några färgade, limiterade utgåvor av dessa?”

Det blir inte så mycket roligare/obehagligare än så här.

Visserligen är Colin Farrell en rättshaverist av rang då han hjälpte Ben Affleck att våldta Daredevil. Och visst, det obligatoriska euroalibit med brittisk dialekt är sjukt trött i Hollywood. Men ”In Bruges” verkar rätt underhållande ändå. Och va fan, Ralph Fiennes är ju med också. Jag skänker bort två biljetter till ikväll lördag, 19.30 på Saga.
Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se och motivera varför Ben Affleck måste dö. Nu.

Tävling för älskare av Van Damme, dvs alla.

Jag har fått över 2 x biljetter till festivalens kanske bästa film: ”JCVD”. Den handlar om en avdankad actionhjälte vid namn Jean-Claude Van Damme, som spelas av Jean-Claude Van Damme. Den visas ikväll kl. 22.00 på Saga. Jag har fått förhinder (läs: jobb) och kan inte gå. Maila mig på katalogred@stockholmfilmfestival.se och motivera varför Jean-Claude Van Damme är så fantastiskt mycket coolare än Steven Seagal.
”JCVD” visas även söndag 23/11, 22:00

Här en är mkt underhållande intervju med The Muscles from Brussels som Cornelia snokat reda på:
Newsweek reporter: Beautiful? Why?
JCVD: I really opened myself up in "JCVD." I peeled back the skin of the fruit, cut the pulp and then took that very hard seed. In this film I cut that hard seed, and inside that seed was a kind of liquid cream substance of the man I am, or the woman you are.
Newsweek: OK
JCVD: It was like being naked—I would love to be naked in front of you.
Newsweek: Well, I …
JCVD: Not being naked being naked. I say such things in Hong Kong and they thought I was being a crazy Frenchman. Being naked of protection.
Newsweek:So you 've no regrets at all?
JCVD: Believe me I've done very good stuff and very crazy stuff, and I don't regret the crazy stuff. So are you in New York?
Newsweek: Yes, I am.
JCVD: And are you 27, or 32?
Newsweek: I 'm 22.
JCVD: Oh, fuck. That is very young. Will you come to the premiere?
Newsweek: I don ' t know. When is it?
JCVD: I don't know. You will wear all black, a black dress and high heels?
Newsweek: Uh…
JCVD: You can come find me, I will be the one with the very broad shoulders, dark hair and a simple suit. We can have some champagne, you and me.

Tävling för skräckfanatiker!

Brazilian pig gore galore

Eftersom jag är en orimligt god människa, oavsett vad diverse Oscarsvinnare anser, lottar jag ut lite friplåtar till festivalen. Lördagen den 29 november kl. 22.30 kör vi Black Carpet: Horror Night på Grand. Det blir galapremiär – svart matta, svart dryck, svart tilltugg, svart dresscode – samt tre skräckrullar på raken.
3 st vinnare får 2 st biljetter och 2 st filmkort var. Deadline: Nu på måndag kl 12.00. Maila mig ditt namn samt en motivering varför du ska vinna: katalogred@stockholmfilmfestival.se.
Skriv SKRÄCKFANATIKER FATTARU?! som subject.
Observera att du måste vara svartklädd för att komma in.
Tänk begravning. Tänk helvetet. Tänk Leif Edling.

Filmerna som visas är:
”Martyrs”: fransk tortyr/female revenge-rulle. Gjord av ett nytt stjärnskott som ska ta hand om nyinspelningen av ”Hellraiser”.
”Eden Lake”: brittisk hillbilly horror. Hypad av Strage i dagens DN.
”Embodiment of evil”: brasiliansk och ockult slasher. Sista delen i den superkultiga ”Coffin Joe”-serien.

Ingen korruption - biljetterna finns!

Party on Krille, party on Cornelia

"Hmmm... vegan power"

Cornelia blickar ut över våra kollegor i snyltarbranschen

Hanna och Emilia. I bakgrunden: osorterad blandning kändisar.

Igår var det flådig invigningsfest på Nordic Light Hotel för festivalen. Jag känner ju inte igen en jävel, men Cornelia plockade hel- och halvkändisar på löpande band. Sveriges intelligentia var repre… Nej, nu blev det fel. Jag nöjer mig med att säga att alla var där, ok?
Som de vegetarianer vi är tryckte vi ett hörn medan ett flytande kötthav av gratisätare böljade kring en imponerande köttbuffé. Vi åt popcorn, coleslaw, mac’n’cheese och en mycket god liten citronefterrätt. På väg hem fick alla en goodiebag med gratisgrejer. Mattias, som den internationellt vana kändisminglare och freeloader han är, viftade irriterat bort innehållet som mediokert. Jag och Cornelia, som inte alls är vana att man får grejer på en fest, var mycket nöja över våra banankakor och maskarapennor.

Den gängse uppfattningen på festen igår var att alla, alla, dyrkar ”The Wrestler”. Jag tror att det finns 10 biljetter kvar till visningen ikväll. Skynda, skynda.

Q: Anime? A: Anime.

Ni får inte tro att jag är redo att köpa mullvadsgoggels och börja hänga på plattan, men jag är sjukt svag för anime. Peppen är därför stor över att festivalen slängt in ”The Sky Crawlers”, lite sådär i sista sekunden. Detta är en episk krigsfilm med massa kärlek, action och japaner, japaner, japaner. Och, här kommer nörderiet, den är gjord av Mamoru Oshii som styrde upp cyberpunkklassikern (90-tal deluxe med cyberpunk) ”Ghost in the shell”.
Kolla bara på bilden här ovan – kolla!

”The Sky Crawlers” visas 1 (!) gång.
23/11 kl. 21.00 på Saga 3

Förresten, vart köper man sådana där goggles? Ni vet vad jag menar.

Jag byter namn

Okej, filmfestivalen börjar officiellt imorgon, men redan ikväll blir det fest och gala och fan och hans moster. Jag kommer att försvinna från omvärlden. Under de närmaste 11 dagarna kommer jag inte att träffa någon som inte rör sig mellan Gamla Brogatan och Nordic Light Hotel. Så: temporärt byter jag namn på bloggen då det är föga troligt att något inlägg kommer att handla om annat än filmfestivalen.

Hate is out, filmfestival is in.

Landshövding = det nya svarta

Igår var jag och Linnéa och såg en förhandsvisning av ”Mermaid”, en av filmfestivalens tävlingsfilmer. Rysk surrealism + Krille = nja. Snygg var den dock. Istället tänkte jag tipsa om en helt annan, rätt otippad film. Minns ni mannen på bilden ovan? Det är Anders Björck: moderat, Sveriges försvarsminister 1991-1994 samt en riktig karlakarl. Numera innehar han den moraliskt tveksamma titeln Landshövding i Uppsala, ett ämbete som resulterat i rubriken ”Landshövdingen anklagas för att ha varit våldsam och berusad”. Nu har alltså en man vid namn Måns Månsson gjort en dokumentär om denna slagkraftiga politiker. Den heter ”H:R Landshövding” och verkar vara helt lysande. Jag har inte sett den själv men tack vare kollegan Lisas beskrivning brinner jag för att få gotta ned mig i 1.5h svensk landstingspolitik. Nej, jag är inte sarkastisk.
Jag försökte sälja in den till Cornelia: ”Vill du se en dokumentär om Uppsalas landshövding? Det är ingen musik, ingen berättarröst, ingen handling och den är svartvit. Inte? But why?”

Alltså, det här är ett seriöst inlägg. Jag är svinpeppad på Anders Björck (där har du en mening man inte ser varje dag).
Den visas som följer:
26/11 18:30
28/11 17:30
29/11 14:30

Uteliggarnas festival

Daniel (Tyrant), Henrik Palm (SVT), Krille (jag)

I torsdags hade vi releasefest för filmfestivalens katalog, publikationen som jag basat över de senaste månaderna. Som ni ser på bilden var det en städad tillställning. Goth-Henrik dök upp på slutet och drack slattar. De tre livsnjutarna på fotot, Goth-Henrik och the Apartment-gänget stannande kvar tills vinet var slut och de tände lamporna och plockade fram soparna. Värt.
Tidigt under kvällen stod jag och Daniel ute och rökte. Ut från lokalen gled en slirig lirare med festivalens goodiebag i högsta hugg. Han tiggde genast en cigg av mig och identifierade Daniel som den forne dokusåpakändis han är. Den sliriga liraren och Daniel hamnade i en diskussion huruvida ”Parc” är skit eller ej, ett samtal jag snabbt fasade ut mig själv från.
När jag kom in högg George, festivalens programchef, tag i mig:

George: Vem var det där?
Jag: Inte en aning.
George: Kolla på honom, det måste vara en uteliggare som bara vandrat in för lite gratis käk, en goodiebag och vin.
Jag: Jag tror inte det. Han har tydligen varit på pressvisningarna, så han måste vara ackrediterad.
George: Jaha.

Linjen mellan kulturjournalist och lodis är tunn, mycket tunn.

Foto av Hawta Fotograf