Andra föräldrar: the game of the arseholes

Av en slump går jag tillbaka och läser ett inlägg gjort innan Olivias födelse. Det heter ”Föräldrakurs: the game of the arseholes”. Titeln talar för sig själv och du läser texten här.

En av kommentarerna får mig att tänka lite extra:

”Grattis, du kan redan nu ser fram emot dina dagliga möten med de här människorna när barnet börjar förskolan (och sen skolan, där ditt barn kommer att gå tillsammans med barn som uppfortrats av de här människorna). Det är ett lyckligt liv!”

Tyvärr har jag redan börjat träffa dessa människor. Här är två scenarion från den gångna veckan:

Autentisk situation #1.
Jag sätter Olivia i en av två existerande bebisgungor och börjar putta. Vid den intill står en mamma och pratar i telefon, samtidigt som hon fullständigt frånvarande skuffar till gungan lojt då och då. Barnet som ska njuta av åkturen är helt apatiskt. Armarna hängande slappt ner på sidorna, blicken likt en fisks ögon låst i fjärran. Han/hon vill inte gunga. Men hans/hennes mamma vill prata ostört. Länge.

Efter en liten stund kommer de ett par med två små pojkar och ställer sig i kö bakom oss. Sådan är kutymen – bebisgungor är limiterade, upplagan begränsad, du får snällt vänta på din tur om du ska få denna diehardversion till åktur. Tiden går. Jag väntar på att mobilmamman ska lägga på och ge upp sin plats, då de bevisligen varit där mycket längre än oss. Icke. Hon snackar helt obekymrat på.

Ungen lutar sig bakåt och spelar död, stirrar upp i himlen helt blixtstilla. Länge, länge, länge ligger han/hon så. Apati i en färgglad overall. Jag börjar misstänka att den avlidit på grund av tristess.

Klockan tickar. Mamman pratar. Efter ytterligare en stund tycker jag det är så pinsamt att jag vänder mig mot barnen bakom och säger ”vi är alldeles strax klara”, trots att Olivia tycker det är askul. Sympatiskt nog säger pappan ”äsch, det är lika bra att de får vänja sig vid att vänta på saker”, vilket är en sund åsikt i dessa tider av söndercurling.

Efter vad som känns som en evighet lägger mobilmamman på luren – och fortsätter gunga sitt barn/lik. Jag skäms så mycket å hennes vägnar att jag plockar upp min brett leende dotter och lämnar plats till barnen bakom. Sekundärskammen blev för stor.

Autentisk situation #2.
Med Olivia under armen stegar jag bort mot lekplatsen. Befolkning: Två mammor, en pappa, tre småttingar. Barnen är lite äldre än Olivia och kan alla knata omkring obekymrat. De rekorderligt jordfärgsklädda kvinnorna, modell stereotyp 30+ övre medelklass i Stockholm 2010, står och pratar om giftiga ämnen i leksaker. Ja, hur ska man egentligen kunna skilja bilar med Agent Orange, från bilar utan Agent Orange?

Knivig fråga.

Den ena råkar av misstag vända sig om exakt när jag kommer och möter min blick, så hon svarar på mitt glada ”tja!”. Den andra gör det inte. Pappan, på huk i sanden, ignorerar när han får ett ”hej” från mig. Jag sätter ner Olivia, som med rak rygg observerar omgivningen. Hon greppar en pinne och spanar in de andra medborgarna med skeptiskt blick. ”De är inte farliga, kryp iväg till dem bara du, jag vet att du kan, ställ dig upp mot den där lekställningen”, peppar jag.

De andra ungarna stirrar på mig. Jag ler och grimaserar, som sig bör, som respons. ”Hej lilla vän” säger jag till en, ”gah gah gah” får jag till svar. Räcker över en hink som tas emot utan krångel. Se, redan mer social kompetens än sina föräldrar. Jag ler hela tiden och försöker få ögonkontakt med någon av de andra vuxna. Icke. Vi befinner oss på en yta stor som en studentlägenhet men det är som att jag och mitt barn inte finns. Vi är smuts. Mitt leende blir allt mer krampaktigt.

Efter ett tag krålar Olivia bort till en lite pojke, klappar honom på axeln och säger ”daaa”. Han viftar irriterat och asocialt bort hennes närvaro – vilket är okej. Han är ett barn. ”Oj, han var inte så sugen på att lära känna nya människor”, säger jag skämtsamt till det snedknullade webbdesignermiffot på knä bredvid mig i sanden. Jag tittar på honom. Ler. Han låser blicken på sin son. Ler inte. ”Nurgh… eh… Näe… Nöff… gurhka… Eh… Asså… Väs”, muttrar den socialt missanpassade mannen knappt hörbart till svar. Jag anar att han är utvecklingsstörd.

De två mammorna har gått över till att prata om hur mycket de filmar sina små guldklimpar. En har köpt en videokamera för sjutusen kronor, men använder ändå bara mobiltelefonen. Attans också. Olivia börjar krypa fram mot dem, jollrandes obekymrat. Det är en relativt lång sträcka. Kvinnorna gör sitt bästa för att ignorera bebistorpeden på väg i deras riktning. När Olivia kommer fram till den enes fötter säger hon ”dah-dah”, tittar upp, sträcker upp ena handen och ser ut som att hon ska försöka resa sig mot benet. Utan att avbryta samtalet, utan att varken bevärdiga mig eller Olivia med ett ögonkast, tar kvinnan ett minimalt steg åt sidan, precis tillräckligt för att släppa förbi min lilla krabat. Inget ”nej men hej lilla vän”, inget ”oj, vad heter du då”, inget ”hoppla vart är du på väg, försöker du fly”. Inget av det som hör till god ton och uppfostran i en sandlåda. Istället fortsätter duon att diskutera något tungt ämne, som att det hembakta surdegsbrödet blir ännu nyttigare om du penslar det med ditt eget urin. Mig kollar de inte ens på, trots att jag går alldeles bakom Olivia och står mindre än en halvmeter framför dem.

Jag vill skrika allt vad jag kan:

”Din äckliga, drypande syfilishärd! Ditt motbjudnade reabacksfnask! Ditt SOFO-sekret! Jehovas luder! Du ser ut som en osande varböld i nunan men tycker inte att min dotter ens är värd att titta på, hon är inte ens värdig nog att få nudda dina fotriktiga, trendkorrekta mc-stövlar av wannabesnitt! Jag gullar med din unge, jag ger en hink till din halvlyckade abort som påminner om monstret i ’The Thing’ av John Carpenter, men du kan inte ens sänka blicken för att se på mitt barn! Ditt barn är en påse grus, du är en påse hundbajs, Olivia är champagne! Jag hatar dig! Dö! Dö! Döööö din ångestframkallande, prestationsdrivna söderförortssköka med sönderblekt lifestyleanus!”

Men det gör jag givetvis inte.

Istället slår jag ner blicken och fortsätter följa efter Olivia, som nu är på väg bort, bort, bort från världens iskallaste sandlåda. När vi kommit en närmare vårt hus mumlar jag ”nu är det dags för mellis, kom så går vi hem”. Inte för att någon hör mig eller ens har accepterat vår existens, utan bara för att försöka behålla någon slags värdighet för mig själv.

Jag plockar upp henne och vi går bort till vår egen sandlåda, på vår gård. Där leker vi själva.


”Tora! Tora! Tora!”

Liknande erfarenheter, någon?

Soundtrack: ”Telegraph road”, Dire Straits.