En av kommentarerna får mig att tänka lite extra:
”Grattis, du kan redan nu ser fram emot dina dagliga möten med de här människorna när barnet börjar förskolan (och sen skolan, där ditt barn kommer att gå tillsammans med barn som uppfortrats av de här människorna). Det är ett lyckligt liv!”
Tyvärr har jag redan börjat träffa dessa människor. Här är två scenarion från den gångna veckan:
Autentisk situation #1.
Jag sätter Olivia i en av två existerande bebisgungor och börjar putta. Vid den intill står en mamma och pratar i telefon, samtidigt som hon fullständigt frånvarande skuffar till gungan lojt då och då. Barnet som ska njuta av åkturen är helt apatiskt. Armarna hängande slappt ner på sidorna, blicken likt en fisks ögon låst i fjärran. Han/hon vill inte gunga. Men hans/hennes mamma vill prata ostört. Länge.
Efter en liten stund kommer de ett par med två små pojkar och ställer sig i kö bakom oss. Sådan är kutymen – bebisgungor är limiterade, upplagan begränsad, du får snällt vänta på din tur om du ska få denna diehardversion till åktur. Tiden går. Jag väntar på att mobilmamman ska lägga på och ge upp sin plats, då de bevisligen varit där mycket längre än oss. Icke. Hon snackar helt obekymrat på.
Ungen lutar sig bakåt och spelar död, stirrar upp i himlen helt blixtstilla. Länge, länge, länge ligger han/hon så. Apati i en färgglad overall. Jag börjar misstänka att den avlidit på grund av tristess.
Klockan tickar. Mamman pratar. Efter ytterligare en stund tycker jag det är så pinsamt att jag vänder mig mot barnen bakom och säger ”vi är alldeles strax klara”, trots att Olivia tycker det är askul. Sympatiskt nog säger pappan ”äsch, det är lika bra att de får vänja sig vid att vänta på saker”, vilket är en sund åsikt i dessa tider av söndercurling.
Efter vad som känns som en evighet lägger mobilmamman på luren – och fortsätter gunga sitt barn/lik. Jag skäms så mycket å hennes vägnar att jag plockar upp min brett leende dotter och lämnar plats till barnen bakom. Sekundärskammen blev för stor.
Autentisk situation #2.
Med Olivia under armen stegar jag bort mot lekplatsen. Befolkning: Två mammor, en pappa, tre småttingar. Barnen är lite äldre än Olivia och kan alla knata omkring obekymrat. De rekorderligt jordfärgsklädda kvinnorna, modell stereotyp 30+ övre medelklass i Stockholm 2010, står och pratar om giftiga ämnen i leksaker. Ja, hur ska man egentligen kunna skilja bilar med Agent Orange, från bilar utan Agent Orange?
Knivig fråga.
Den ena råkar av misstag vända sig om exakt när jag kommer och möter min blick, så hon svarar på mitt glada ”tja!”. Den andra gör det inte. Pappan, på huk i sanden, ignorerar när han får ett ”hej” från mig. Jag sätter ner Olivia, som med rak rygg observerar omgivningen. Hon greppar en pinne och spanar in de andra medborgarna med skeptiskt blick. ”De är inte farliga, kryp iväg till dem bara du, jag vet att du kan, ställ dig upp mot den där lekställningen”, peppar jag.
De andra ungarna stirrar på mig. Jag ler och grimaserar, som sig bör, som respons. ”Hej lilla vän” säger jag till en, ”gah gah gah” får jag till svar. Räcker över en hink som tas emot utan krångel. Se, redan mer social kompetens än sina föräldrar. Jag ler hela tiden och försöker få ögonkontakt med någon av de andra vuxna. Icke. Vi befinner oss på en yta stor som en studentlägenhet men det är som att jag och mitt barn inte finns. Vi är smuts. Mitt leende blir allt mer krampaktigt.
Efter ett tag krålar Olivia bort till en lite pojke, klappar honom på axeln och säger ”daaa”. Han viftar irriterat och asocialt bort hennes närvaro – vilket är okej. Han är ett barn. ”Oj, han var inte så sugen på att lära känna nya människor”, säger jag skämtsamt till det snedknullade webbdesignermiffot på knä bredvid mig i sanden. Jag tittar på honom. Ler. Han låser blicken på sin son. Ler inte. ”Nurgh… eh… Näe… Nöff… gurhka… Eh… Asså… Väs”, muttrar den socialt missanpassade mannen knappt hörbart till svar. Jag anar att han är utvecklingsstörd.
De två mammorna har gått över till att prata om hur mycket de filmar sina små guldklimpar. En har köpt en videokamera för sjutusen kronor, men använder ändå bara mobiltelefonen. Attans också. Olivia börjar krypa fram mot dem, jollrandes obekymrat. Det är en relativt lång sträcka. Kvinnorna gör sitt bästa för att ignorera bebistorpeden på väg i deras riktning. När Olivia kommer fram till den enes fötter säger hon ”dah-dah”, tittar upp, sträcker upp ena handen och ser ut som att hon ska försöka resa sig mot benet. Utan att avbryta samtalet, utan att varken bevärdiga mig eller Olivia med ett ögonkast, tar kvinnan ett minimalt steg åt sidan, precis tillräckligt för att släppa förbi min lilla krabat. Inget ”nej men hej lilla vän”, inget ”oj, vad heter du då”, inget ”hoppla vart är du på väg, försöker du fly”. Inget av det som hör till god ton och uppfostran i en sandlåda. Istället fortsätter duon att diskutera något tungt ämne, som att det hembakta surdegsbrödet blir ännu nyttigare om du penslar det med ditt eget urin. Mig kollar de inte ens på, trots att jag går alldeles bakom Olivia och står mindre än en halvmeter framför dem.
Jag vill skrika allt vad jag kan:
”Din äckliga, drypande syfilishärd! Ditt motbjudnade reabacksfnask! Ditt SOFO-sekret! Jehovas luder! Du ser ut som en osande varböld i nunan men tycker inte att min dotter ens är värd att titta på, hon är inte ens värdig nog att få nudda dina fotriktiga, trendkorrekta mc-stövlar av wannabesnitt! Jag gullar med din unge, jag ger en hink till din halvlyckade abort som påminner om monstret i ’The Thing’ av John Carpenter, men du kan inte ens sänka blicken för att se på mitt barn! Ditt barn är en påse grus, du är en påse hundbajs, Olivia är champagne! Jag hatar dig! Dö! Dö! Döööö din ångestframkallande, prestationsdrivna söderförortssköka med sönderblekt lifestyleanus!”
Men det gör jag givetvis inte.
Istället slår jag ner blicken och fortsätter följa efter Olivia, som nu är på väg bort, bort, bort från världens iskallaste sandlåda. När vi kommit en närmare vårt hus mumlar jag ”nu är det dags för mellis, kom så går vi hem”. Inte för att någon hör mig eller ens har accepterat vår existens, utan bara för att försöka behålla någon slags värdighet för mig själv.
Jag plockar upp henne och vi går bort till vår egen sandlåda, på vår gård. Där leker vi själva.
”Tora! Tora! Tora!”
Liknande erfarenheter, någon?
Soundtrack: ”Telegraph road”, Dire Straits.
Inlägg
27 kommentarer:
Men skoja inte. Punkstigmatat är överallt. Man får inte ha svarta kläder, kängor och bandtröjor i lekparker. Fail, fail, fail.
Starta upp föräldranätverket Punkföräldrar och inta lekparker på totalt oförutsägbar basis?
Eller nej, nu la jag skulden på mig själv igen. Det är såklart resten av världen det är fel på.
superbra inlägg. jag vet precis vad du menar. suck.
Det där är ett Stockholms/storstadsfenomen. Jag känner inte alls igen mig i det du skriver. Som tur är naturligtvis.
I Skattkärrs sandlådor råder värme om man bortser från en och annan kastad spade/hink. Men det hör ju liksom till. De är ju barn.
Dock får man ibland värja sig mot renoveringspladder och fredagsmysförslag. Men hellre det än iskall tystnad.
Jag kanske ska vara glad att jag bor i förorten.
Lekparker finns det relativt många av, och jag har lärt mig var Miranda gillar att leka och var jag inte gillar att vara.
Jag har nog förträngt det värsta. Men jag känner igen lite av det du säger. Förmodligen blev föräldrarna rädda för dig. Jävla punkare. ;) De såg ju hur deras barn fördärvades. Av dig. Hur? Ingen vet. Det enda vi vet är att du bär skullden.
Kom på att enda gången någon kommenterat en av mina bandtröjor var på min yngste sons treårskalas för en dryg månad sedan. Gissa bandet? Sonic Ritual naturligtvis. Den med häcksaxen på.
Grannen påpekade att den påminde honom om en historia (som han inte ville berätta detaljerat på kalaset) hans fru berättat om. Hon jobbar på akuten i Karlstad och har sett det mesta.
Upplevde inget av det där, (utom några enstaka idioter, men då va det inte personligt) trots abrubptumtröja och skinnpaj. Du hänger i fel park. Ta tuben fem min till högalid , där är folk galet trevliga. Alltid. Eller om det regnar - Vasaparken och häng med öppna förskolans dödsfröken inomhus. Vidare upplevde jag lekrummet på arkitekturmuseet och dito på stadsmuseet som soft när det blev kallt o blött. Och mörkt. Lycka till. Du hade otur.
Lekplatsen är stället där såväl föräldrar som barn får lära sig att om man inte tar för sig så finns man inte...
Min kompis har upplevt det omvända. Efter att ha bott i Majorna, Göteborg och inte haft något som helst problem med att prata med andra föräldrar i pulkabacken, lekparken osv så är det kalla handen i byn någon enstaka mil norr om Göteborg.
Vissa föräldrar tycker att han är konstig bara för att han vill vara en del av sin dotters liv. När jag hälsade på senast så satt vi utanför hans lägenhet och granndamen frågar, observera att detta är ordagrant: "Är det inte bättre att din fd-tjej tar hand om dottern i ett par månader nu när hon gift om sig och Lisa kommer att få en ny pappa?".
Helt. Jävla. Otroligt.
JARNO: Det där var FÖR stark tobak för att inte genast kommentera tillbaka. Vad svarade din kompis? I gotta know.
Tack till alla andra för peppande kommentarer.
Ingen som har ngt att säga om mobilmamman vid gungorna?
ang mobilpratet så håller jag med. man såg det jämnt. alltid. men ibland kanske man själv tog det där viktiga samtalet. Och är det något jag lärt mig så är det att vara jäkligt chill med dömandet. i princip allt jag svor på att aldrig säga/vara/göra etc har jag nog bockat av nu. Med goda ursäkter givetvis. De flesta är rätt sjyssta ändå, och min erfarenhet är att curlingföräldrarna jagats ut ur sthlm. mötte bara en enda. Men man undrar ju? hade du förfestat med watain innan? sååå läskig ser du ju inte ut? Butchered at birth-tischa på? From the womb to the tomb-patch? Viss döds-estetik är inte PK i sandlådan.
Jag kan både hålla med och inte. Kronobergsparken brukar i alla fall bestå av en brokig skara där folk åtminstone beter sig som...folk. Jag får i alla fall för mig att barnen är i fokus där, sen spelar det mindre roll om man är Västermalmsgalleria eller punk.
Därmed inte sagt att arketypen mobilmorsan/iphonefarsan inte existerar - dem har vi alla stött på. Det enda tips jag kan ge (har en sextonmånaders dotter) är live and let live - även om det svider. Om man kan ha någon form av utbyte med andra i liknande situation, fine, men det viktigaste är ändå att foka på sitt eget barn och vara den farsa man själv velat ha. Begåvningsreserven kommer liksom ändå alltid att finnas där - det enda man kan göra är att göra allt för att vara allt de inte är.
Liknande erfarenheter? Varje dag, varje dag. Fast har i ostra London suberia ghettot roker foraldrarna hash ibland, men alltid cigaretter. Det gor jag ocksa, men givetvis ALDRIGFUCKINGALDRIG pa lekplatsen. Ar sa trott pa att saga till andra foraldrar att man inte borde roka cigaretter i lekplatsen att ibland gar vi till en park istallet. De forladrarna som roker gras brukar jag inte prata med, ha ha ha, istallet blir det "Ok lilla vannen, vad sager om att vi gar och kollar in gungorna dar borta istallet?"
Om snapet varre ar att det inte finns nagra sandlador i lekplatserna i London. Daremot ar det ofta hundbajs eller manniskobajs i lekplatserna...vilket min lilla tycker ar "skitkul" ("titta pappa, bajs! ar det vargarna som har bajsat har? eller trollen?" "japp, det ar det hogst troligt alskling, harharrharr")
Jag skulle kunna skriva en bok på ämnet. Bor i en liten skitstad där man blir totalt ignorerad av de inavlade ortsborna då jag bara har bott här i 10 år. De man känner är trevliga men resten? Min unge har gått på dagis och i samma klass som vissa ungar och deras jävla skämtföräldrar hejar inte i affären. Fast här pratas det inte om prettosurdeg, här snackar man skit om folk istället.
Mobilmamman känns även hon väl igen. Hade en sån granne. Enda gången hon vistades ute med sina ungar var när hon skulle röka. Suck. Vad är det för fel på folk?
Hans reaktion var ganska tam faktiskt. Det kom så plötsligt hela grejen att han nog inte hann ta in allt det hon sa, och jag satt som ett frågetecken och tänkte "sa hon verkligen det där".
Han skällde i alla fall ut henne, kallade henne kärringjävel, och sa åt henne att hålla sig så långt borta som möjligt från honom och familj.
Vad jag förstår så var den här tanten inte den närmsta grannen (de bor i radhuslägenheter), utan bor några dörrar bort. Polarn pratade iaf med grannkillen mittemot för att ta reda på vad det där var för typ och enligt den grannen så ska hon vara en riktig idiot. En skvallerkärring som lyssnar på allas snack, snackar skit om de andra grannarna med andra grannar, och bränner broar mer eller mindre dagligen.
Annars tycker jag att detta verkar vara en fördjupning den där sociala biten att svensken inte talar med varandra i offentliga miljöer. Hos vissa växer rädslan bort, men hos andra lite mer åtknutna verkar inte kunna släppa prestigen.
Jag har inte ens barn men känner igen mig. Men så bor vi väl båda i vad som har blivit mediamedelklassförorter.
Mobilmamman känns som vilken facebookare som helst. Barnet gråter, pappan/mamman ska bara skriva lite om kommande event. Eller jag ibland då jag skriver. Det är väl inte helt snyggt. Men ibland måste man snacka/göra skit. Även om det här exemplet lät extremt. Hette tjejen Kissie?
Det här var ju kanske det rolfigaste jag läst på länge. Och då menar jag givetvis rent lingvistiskt. Själva fenomenet är såklart både stjärt, apa och gris.
De kanske var sura för haschtomte-historien...
Jag bodde tidigare i närheten av dig. Och upplevde samma sak när mina barn var små. Men jag har också stött på riktigt reko personer som jag fortfarande umgås med ibland.
Nu har jag flyttat till en mindre ort, ungarna är större men visst finns det kvar. Folk som inte hälsar, skolföräldrar som aldrig mött ens blick tom skolpersonal som aldrig mött ens blick. Men samma här, riktigt mycket schyssta personer också. Samt en del som är lite för sociala för min smak. =/
Har inte barn själv, är dock "tant Mikaela" åt mina vänners dotter. På öppna förskolan (i Uppsala) där de tar sitt barn ibland, hängde en pappa som gav sin lille son Latte i nappflaska. Det var samma pappa som gått under namnet "Vätternrundan" på deras föräldrakurs då jämförde en förlossning med att cykla vätternrundan och att hans insats under förlossningen skulle vara att förse sin fru med sportdryck. Men inte latte.
Mikaela: Inte för att jag vill påstå att du ljuger, men INGEN kan vara så dum att de ger ett barn på under två år kaffe? Säg att det är hittepå.
Inget förvånar mig, jag har sett lattemorsor på café som matar bebisar med latte med sked ett flertal gånger.
En annan skrämmande sak är när överviktiga föräldrar sitter på McDonalds och matar sina snart överviktiga ettåringar med pommes och läsk. Det kan du se vid elvatiden i valfritt förortscentrum varje dag.
Jag såg nu inte detta själv, latten i flaskan skulle förstås kunna vara råttan i pizzan (fan vad käckt) men å andra sidan tror jag inte mina vänner skulle hittat på det heller.
Latte! Saft, Coca Cola och all annan läsk i nappflaskan har jag sett mer än en gång i Södertälje i ettåringarnas nappflaskor.
Ingen Latte dock. Springer nu varje fredag till Svenska Skolan i Tokyo och vissa av fruarna till de superöverbetalda expatsen ser inte mig trots att våra barn älskar varandra.
Då går ju inte min dotter på någon internationell skola som kostar mer än min årslön heller.
ostabilo: det heter feta, inte överviktiga. och visst fan matar vi ungarna, menar du att vi ska låta dem svälta? kaffe kan ju vara bra för fettförbränningen, eller vad säger du?
för inte finns det några feta "på riktigt"? egentligen är alla lika smala, bara de inte är lata och äter "fel" i vårt rätta, hygieniska rike?
ät en ostvegoburgare o betänk att kroppslig mångfald är så naturligt det kan bli. alla kan inte se lika smala och trimmade ut som normjävulen vill.
SMIL - Jag tror att STABILO BOSS pratar om överviktighet är en klassfråga. Dålig utbildning = kasst jobb = tjäna lite = bo i förort = inte orka läsa på om näringslära/för korkad och lat för att bry sig = äter skitmat för att det är billigt och lätt att få tag i = blir fet som ett svin och råäcklig. Varför skulle de uppfostra sina barn annorlunda?
Snack om ”kroppslig mångfald” är nys! Är du för fet så går du en för tidig död till mötes på grun av ALLMÄN OHÄLSA.
Och ja, groteskt feta människor är motbjudande! Jag skäms inte för att säga det.
Och ja, LICENS FÖR ATT FÅ SKAFFA BARN NU!
Buster: det förvånar mig inte alls att du vill ha licens för föräldraskap. Ättlingar med liknande hat mot de med olika utseende fanns bl.a. inom eugenetiken som låg till grund för statens tvångssteriliseringar.
Skicka en kommentar