Black metal på en båt: Beyond inget krångel

Jag hivar allt finslipat och flådigt journalisttugg rakt över bord: Nifelheim på Sweden Rock-kryssningen var den mest intensiva, förintande rövbultning jag upplevt på mycket, mycket länge.

Gah. Gah. Gaaaaaah! Jag blir helt mongofierad bara jag tänker på det. Rakt på med en odyssé i brutalitet – utan ironiska bildtexter – istället.

Jag klarar inte mer.

But after the gig #1: Det ritas och krökas på en sådan nivå att himlen störtar in. Utan förvarning flyger Vengeance From Beyond (längst till höger) på mig. Jag åker i golvet, han med, vi tumlar runt, öl sprutar, chips flyger. Jag får en däng på snoken. Jonas (längst till vänster) landar ovanpå oss. Det är över. Vi ställer oss upp, ingen säger ett ord, vi sätter oss ner bredvid varandra, fortfarande knäpptyst. Dramatiken är över och allt fortsätter som vanligt. Det är… eh, beyond manligt.

Tre dagar senare har jag fortfarande ont i näsan. Vissa hävdar att den är sned. Med den spelningen i bagaget, bjuder jag på det. Kudos.

But after the gig #2: Insulter of Jesus Christ! berättar att han har ett soloprojekt som han pulat med i sex, sju år. Mercyful Fate-stuk, han spelar allt, JB från Grand Magus har lagt sång på någon låt. Projektet har ett namn men det har sugits ut ur min hjärna och in i nattens totala dimma. Uppdatering: Black Trip heter bandet.