Vuxen man med en tonårings mentalitet, på jakt efter banalt effektsökeri, recenserar hårdrock (pubertalt)

En recension av Hole in the sky, a.k.a. mina sista skriverier någonsin i Close-Up. Förklaring till inläggets titel – här.

Hole in the sky
Garage/USF, Bergen, Norge
25-28 augusti

Jag kikar bakåt över min egen axel. Granskar publikens ansikten efter en mask som spricker, någon som inte pallar trycket. Spanar efter dolda kameror eller, åtminstone, Anna Odell. Ingenting. Det är inte ett skämt. Ingen konstinstallation. Inget Henrik Schyffert-gäck. Urfaust är på riktigt och det sämsta jag någonsin sett i hela mitt liv. Den holländska hipsterduon är black metal för Vice Magazines hårdaste kärna av förkämpar. Dö. [0]

Från de djupaste sunkdalar till de mest euforiska höjder. Som sig bör på en festival. Genuint mästerligt låtsmideri plus smutsig punkestetik plus rå rock’n’roll-makt är lika med Repugnant 2010. Den återuppståndna gruppen – ständige frontmannen Tobias Forge plus Sveriges hetaste unga metalhunkar – blåser på från gravskändarnivå med sådan stormstyrka att all konkurrens utplånas. Amatörernas förmultnade rester sprids för vinden medan gruppen krossar dina hörselgångar skrikandes ”kaos och kalabalik, knulla ett lik”. Osannolik brutalitet, intensitet och geni i ett. Jag är mållös.

”Spawn of pure malevolence”, ”From beyond the grave”, ”Hungry are the damned”, ”Draped in cerecloth” och ”Premature burial” säger du. Dra åt helvete vilken ultimat och devilocksmyckad death metal-show säger jag. Igen! Mer! Nu! Och gärna med ”Eating from a coffin” samt ”Another vision” nästa gång. Tack. [10]

Enforcer-feber sveper genom den globala metalscenen. Earache såväl som anhängare av klassisk hårdrock och det svenska musikexportundret gnussar händerna i vällust. Nästa Europe? Det är målsättningen i alla fall. Så medlemmarna har all anledning att dra på smilband modell större. Men Enforcers livsbejakande framtoning och glädjesprudlande scenshow är provocerande. Högenergisk, superproffsig och – alldeles för schlagerglad. Detta är heavy metal utan den minsta gnutta ilska, råhet, mörker eller genuin dekadens. Kvar blir en välskriven, glättig plastyta som polerats skinande ren med en blöt disktrasa för att avlägsna alla hatfyllda små smulor.

Och visst. Det är inget fel med det. Underhållning gjord för fredagsmys, med allt vad det innebär av tacomiddag till ”Let’s dance” och smålulligt kärnfamiljsnuppande, har sitt eskapistiska syfte. Så när gruppen sätter fötterna i Diamond Heads New wave of British heavy metal-mylla gnolar jag med. Tyvärr hamnar de allt för ofta vid bardisken på Harry B James bredvid femtioelfte vågen av stockholmskt glamavkok. [5]

Den första pyspunkteringen har dykt upp på det luftslott som Devil’s Blood utvecklats till. De blodbestänkta djävulsdyrkarna har gått från att rocka röven av kosmos, till att aspirera på blir Nederländernas Tomas Ledin. Vad hände? Var gick det fel? Jag gissar att det skedde någonstans vid det välsynkroniserade Status Quo-gitarrviftande. Notera: Bara för att du maximerar antalet instrumentala passager, gör det inte ditt band psykedeliskt per automatik. Du kan lika gärna landa i Gary Moore-land – vilket skett med Devil’s Blood. De vräker på med ändlöst ”Still got the blues”-runkande utan vare sig finess eller poäng. Ockult och rituellt? Ge er. Och ”Christ or cocaine”, som förr var ett rasande rivigt stycke kåtsnusk, är här lemlästad till en tandlös arenarockgoding för Rockklassikerpubliken. Ännu ett band biter i gräset. [4]