Hardcorepunk fashionista holocaust, a.k.a.Jakten på den försvunna ölen längs tvärbanan, a.k.a. Blackies ben

Mycket musik under den gångna veckan. Jag blästrar genom allt som ett trollslag korsat med ett blitzkrieg. Först ut: mangel på Stampen.


Tidigare i år gav jag tummen upp till Grand Magus uppenbara känsla för stil. De undviker nämligen #1 fälla för folk med obscent tajta jeans: Saker i framfickorna. Ovanstående bild, anonymiserad för att skydda de oskyldiga, är ett exempel på raka motsatsen. Ner med hela bohaget i fickan, upp på scen – här ska allt med.

Sedan diskuterar jag och Domar hur hårt respektive löst ett patronbälte ska sitta för optimal effekt. Death Row-Henrik dömer ut det som en orimlig debatt.


Makabert Fynd. Totalt kaos med garanterat synlig stjärtskåra. Jag beundrar gitarrljudet. Så här skulle det låta om Sarcófago modell 1987 spelade sig igenom ”This is Boston not L.A.”.

A: Heeelveeeteee så otajt det är!
Krille: Jag vet. Men jag tror jag gillar det just därför.


Destino Final. ”Vad fan, har Fredrik Kullman lagt på sig en bunt kilon och skaffat nitpaj”, hinner jag tänka. Sedan inser jag att det är en hardcorespanjor.


Fredrik Kullman till vänster, tillsammans med en ung Henry Rollins. Destino Final är perfekt utstuderad och elitistisk skivsamlarhardcore. Varje liten ton är välkalkylerad och välkalkerad med vinyl värd miljoner som förebild. Här duger inga svennebananinfluenser som Exploited eller Sex Pistols. Även Discharge är för mainstream. Nej, det är Bannlyst, G-Zet och Anti-Septic för hela slanten.

Mycket bra och – obskyyyrt.


Extortion. Trve power violence. Jag blev tagen på sängen av deras skamlösa intensitet och gubbkärring till sångare. Kudos.


AC4 på Lilla Hotellbaren. Bästa gången jag sett dem, lätt. Även den enda gången jag sett dem då tre fjärdedelar av bandet befunnit sig på den lindrigare sidan av Christer Petterssons promillehalt.

Jag tror det kan finnas ett samband där.


Jag skrev om Jens tidigt i den här bloggens existens. Åsikten står fast. En av få saker jag saknar med att spela musik är att ha hans stensäkra 7 Seconds-komp rakt upp i min söndertatuerade röv.


We’re the Lilla Hotellbaren crew: Patrik skriver en bok om Umeå hardcore, Ika skriver en bok om black metal och Mattias skriver en bok om obskyra tv-spel från Japan. Jag skriver en blogg om deras böcker.


Jonas har redan beskrivit vårt desperata försök att bli fulla på väg till W.A.S.P och Alvik. Så jag fattar mig kort. Det här är Restaurang Dolphin i Gröndal. Mysigt. Det står ”dolphin” på skylten utanför, men ”delfin” på tavlorna inomhus. Fullt rimligt.


I Alvik föraktar de alkohol och de som suktar efter berusningens gastkramande omfamning. Till slut hittar vi en lyxigare pizzeria med otrevlig personal och mängder av Elvis Presley-tallrikar på väggen. Alvik – you just made a powerful enemy!


Allt är redan sagt om W.A.S.P. – här, här, här och framförallt här. Jag vill bara att ni ska notera platt-tv:n till höger. Där har du modet och benställningen som Immortal tjänade sina första miljoner på.