Idag hade vi ännu en Ultimate Annihilation MMA Cage Fighting Slam Down 2010. Denna gång med Olivia Obliteration vs. Bianca Bulldozer vs. Betty Buse/Brutal/Barbarian. Det gick sådär. Det gick bättre att prata om politik, segregation, Negerbollsdoktrinen och hur lång tid som måste passera innan det är okej att skriva ironiska krönikor om folk som tar livet av sig på Flashback.
Andreas slår fast att segregationen innerstad vs. förort är obetydlig jämfört med segregationen Stockholm vs. landsbygd. Jag förstår precis vad han menar. Jag kallar detta hatfyllda och nerpissade fenomen för:
Sabaton-segregeringen.
Så många djävulshorn. Så få rimliga människor.
Tidigare i år publicerade Sweden Rock Magazine ett tretton sidor långt reportage om Sabaton. De senaste två dagarna har jag kämpat för att ta mig igenom texten. Det har inte varit lätt. Jag har tvingats lägga ifrån mig tidningen och hyperventilera i en papperspåse många, många gånger. Ta pauser. Komma upp till ytan. Greppa verkligheten. För andra gången på en vecka fimpar jag allt finlir och går rakt på strupen utan krusiduller:
Detta är den sjukaste jävla skit jag någonsin läst.
Jag tar det igen, denna gång med total kursiv stil:
Detta är den beyond sjukaste jävla skit jag någonsin läst.
Jag är ändå ett fan av Marquis de Sade, Clive Barker, Bret Easton Ellis, C J Håkansson och Claes Holmström. Men Sabaton knäcker dem alla på äckelfronten. Typ… Kudos, antar jag?
Som en exposé över det egentliga Sverige 2010 är detta chockerande läsning. Så stark tobak att Filter bör krypa ihop i ett litet hörn, och i skydd av rökmolnet sakta lämna arenan för tung samhällsjournalistik.
Kort resumé: Sweden Rock Magazine har anordnar en tävling där läsare kan vinna en privat konsert med Sabaton. Detta djuplodande reportage, mästerligt och krigskorrespondentaktigt utfört av Emil Persson, följer Sabatons medlemmar när de ger sig ut på fältet för att möta sina fans – a.k.a. Det Egentliga Sverige.
Knulla Fjollträsk i sin bögiga lilla pojkröv, bränn SOFO, pissa i varenda mediamänniskas lattekopp. Här har ni verkligheten.
Vinnare #1 bor i en by med femton invånare i Östergötland. Alla är släkt med varandra. Killen är tjugo år gammal och bor hemma. Han sover i ”Sagan om ringen”-lakan och dyrkar Harry Potter.
Vinnare #2 bor i Hasslarp utanför Helsingborg. Han säger att ”hårdrocken är min gud” och att han personligen är ”hårdrock reinkarnerad”. Sedan jämför han sig med Nifelheims frontfigurer. Killen har låtit specialdesigna en läderrustning för att han gillar att gå på krogen utklädd till Achilles, då han och hans tjej ”inte passar in i det vanliga samhället”. Pris på rustning: Trettontusen kronor. Hans tjej har bara underkläder på sig och har målat kroppen helt blå. Hon är Avatar, alternativt Robinson-Robban. Även hon brukar gå på krogen så här, för att visa att hon hatar samhället. Bara sådär. Jaha. Vinnarens pruttfulla pälsmamma berättar att hennes son ”alltid varit väldigt speciell”. Dubbelt jaha.
När likfrossan lagt sig väcker reportaget impulser i reptilhjärnan:
1. Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
2. Jag ska aldrig mer lyssna på hårdrock.
Men, mest av allt:
3. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig lämna Stockholm.
Det är vi och dem. Vi mot dem. Vi ogillar olika.
Sabaton-segregeringen kickar in. Full effekt. Integration dödsdömd.
Soundtrack: ”Funeralopolis”, Electric Wizard.
Inlägg
.jpg)
15 kommentarer:
Men vad tycker du om Sabaton?
Ja, jämfört med sina fans är de huuur rimliga som helst.
Sug på den här då:
http://www.youtube.com/watch?v=sXiF1w8i9Oc
Verkligheten slår alla försök till parodi och ironi – igen.
Cornelia: ”Äldre män är så patetiska. Omger de sig bara med ja-sägare?”
var köper man sig en velvet undergroundbanankudde?
vill ha!
Hasslarp, Skåne?
Vad jobbar han med rustningen nånstanns? Lovar att han inte kör budbil. Lite konstigt att ingen dricker Sofiero på bilden dock.
Han är lageransvarig för ett danskt företag som säljer tält. Och Sofiero nämns i texten i alla fall.
Är det där en LEKHAGE?! Orimligt. Trodde du var en modern far. När barnen lär sig ta sig fram för egen maskin - lägg dem bakom ett litet stängsel så de inte råkar komma åt en punksingel som kostat 600:- men egentligen är värd mindre än ytan den står på.
När får man börja skriva krönikor då? Vad blev facit?
Julia: Jag tycker redan jag har börjat i smyg med min kvinnor är mer klickbara-teori.
Anonym: Lekhagen ain’t mine.
Ja men du är ju helt jävla efterbliven så vem fan bryr sig vad du tycker? Lämna för fan aldrig Stockholm så slipper man se dig!
om folk gör en sak och gillar det och gör så att en del andra drar på smil-bandet så är det väl bara kul, behöver inte bli ner värderade av nån jävla Stockholm hora som enda gången haft roligt i sitt liv var när mamma blåste han på magen.
Så ja fuck off och hoppas du kliver från ett stup
Mvh Stolt jävla Helsingborgare
Stop och belägg! Den bittre gamle skabb gubb-punkaren Christoffer Röstlund Jonsson har inget med Stockholm att göra han är inflyttad från någon inavels-by i norr. Nu leker han stockholmare och självutnämnd musikpolis, hyllar särskole black metal och springer benen av sig på mer mingel partyn än blondin Bella. En sorglig överårig Peter Pan figur helt enkelt, som ängsligt håller upp fingret för att se åt vilket den senaste trenden blåser. Tyvärr ett vanlig fenomen för inflyttade stockholmare som försöker tvätta bort inavels-by stämpeln.
Vi deporterar han gärna till Helsingborg ni kan behöva en ängslig överårig gubb-punkare med narcissistisk personlighetsstörning.
Jag ska inte neka till att jag gillade min blogg bättre innan den förvandlades till en reklamplats för särskrivning.
En liten korrektion av vinnare #2, han bor inte i hasslarp... bara där han hyrde lokalen för festen. Och den festen var fan årets höjdpunkt och en sjukt jävla härlig fest. Vi var kanske 20 pers och hyllade sabathon lika jävla mycket som dom tusentals gjorde på Sweden rock för något år sen. Hail metal och Rip Legenden Dio!
Skicka en kommentar