”Hide in your big warm house/Lock the door and dream of more/They say the meek will inherit the earth/But who’s gonna pay the tax”

Jag och blivande Nobelpristagaren/beväpnade revolutionären Rebecka för en konversation i hennes blogg Neonbibeln. Den gäller veckans absoluta samtalsämne – ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”.

Eftersom jag igår blubbade bort hjärnan totalt och presenterade artikeln som ”öhhhh… det är typ, hon Nina i Cardigans som har en svindyr fet lägenhet där hon… öhhhh… steker torsk”, vilket fick Fredrik att skratta så att Neu!-tavlorna damp i golvet, förstår ni hur borta jag är i min bebisbubbla.

Jag saxar min och Rebeckas snack rakt av från hennes kommentarer:

Krille: Du postade inredningslänken i min blogg och frågade vad jag tyckte. Jag klickade, skummade, ryckte på axlarna och sa ”eh”. Jag har inte riktigt fattat folks upprördhet. Verkligheten har sedan länge passerat dikten. Jag läser så många texter, ser så många klipp, hör så mycket musik som jag helt uppriktigt inte kan avgöra om det är parodi eller verklighet. Min mätare är helt bortkollrad. Förlåt.
Rebecka: Men!!! Nu blir jag lite besviken. I just can’t hate enough, ju? Å andra sidan, du jobbar på Aftonbladet. Förstår bedövningen. Vill slänga in ett OBS här dock, apropå vindsvåningarna: det är givetvis inte Nina och Eric som bör kritiseras, utan vulgokapitalismens propagandaorgan DN Bostad. Hur fan kan de publicera sådant här och leva med sig själva? Hysteriskt roligt men assåeh...
Krille: Få se hur bra koll du har på parodi vs. verklighet när du själv är 30+ och sitter där med en unge och försöker vara nere med kidsen, ha koll på hatets hantlangare etc. Men jag förstår inte varför Nina och Erik inte ska få kritiseras. De är ju uppenbarligen helt slut som människor. Jag tror bedövningen kickade in när jag satt och tillverkade tv-bilagor åt Expressen samtidigt som Anna Anka släpptes lös på världen. Det var dagen då ironin dog.

Och idag dök den här upp i postboxen. Allt faller på plats.




Reportaget om ”hårdrockstjärnans Tyresö” blev inte långlivat i Olivia Obliterations små kladdiga messmörsfingrar.

Soundtrack: ”I, witchfinder” av Electric Wizard.