“I know that their hearts beat cold/I wanna get up/But there’s just no place for me to go”

Familjen: Jag, Olivia Obliteration, varm smörgås.

Som ni märker är den här bloggen död. Anledningarna är många, men de kan alla bäst och kortast sammanfattas så här:

Jag orkar inte mer.

Eller för att prata Umeå Hard Core: Ja´ tappa´ must.

Mina rockrecensioner hittar ni i bästa fall på Metro.
Mina krönikor hittar ni oftast på Tidningen Liljeholmen/Älvsjö.
Mig hittar ni förmodligen till världens ände på Twitter och Instagram. Heter crj138 på båda. Kort, koncist på alla fronter.

Bandet jag spelar i heter AC4 och finns numera på Facebook, vilket jag personligen aldrig kommer att göra.

AC4 släpper album och hardcoregigs under 2013. Världen kommer att fortsätta snurra precis som vanligt trots detta. Bara på ett extremt mycket bättre hardcorevis.

Så. Det finns inget mer att tillägga. Tack för allt och absolut ingenting. It's been a sweet ride mama.

The love boat?
The hate tank.

Mosh/Christoffer Röstlund Jonsson, a.k.a. 138

D.S.-13, live midsommar 2012, feat. Ronald Reagan och Dennis Lyxzén. Fotokudos: Hugo Nabo.

Soundtrack: The Grande Roses.

"The factory's closed and the folks getting fired/The other one is calling the other one a lier/And outside my window/The riots increase/And the sirens call out 'fire is in the building'/I know ‘cause my kitchen is on fire/I know ‘cause my coach is on fire”

Jag har inget att säga, bara hits att spela

Info

Soundtrack: "Legend", av och med Witchcraft, samt "Full pull", av och med Bullet. Och - och! - "Light's out" av och med Graveyard.

We will fall

Jag har skrivit en krönika om mental status i fritt fall. På papper ovan. På internet – här. Mer som händer på internet är att jag har en drös med auktioner som går ut imorgon, söndag.

Kika, frossa, bjud – här.

Soundtrack: Jag har nu ersatt min ohälsosamma fixering vid W.A.S.P. med att enbart lyssna på The Stooges. Ibland med Iggy & också. Och Antisect.

DIY Hard Core versus arg lapp

Autentisk/autistisk lapp uppfiskad i hemsnickrad punkstudios trappuppgång i Umeå Hard Core.

Bäst: ”skivinspelningar”, ”musiksmaken”.

En vanlig dag, under vilken jag tar den svenska dagspressen till nya låga nivåer med min uselhet

Jag gissar att det är den här recensionen som utgör stötestenen. Oklart vad det är som förargar. Jag ser endast helt vanlig rockjournalistik.



Dag ett på nya jobbet, min femte arbetsplats i år. Jag lät barnet i mig plocka ihop lunchlådan för att fira.

”I wonder to myself/Could life ever be sane again?”

Jag och Ika spelar skivor på detta arrangemang. Mer info på internet – här. Vi håller även på att dra igång en regelbunden klubbkväll på Pussy A Go Go:s nya fasta hak i Gamla stan. Men mer om det senare.

Låt det fria fallet fortsätta.

Det stora tjuvsvinet

Idag recenserar jag The Darkness ”Hot cakes” i Metro. På papper ovan. På internet – här.

Min text är en hyllning till den store svenske rockjournalisten Arne Norlin. Hitta Iggy Pops 1980-spår i The Darkness.

När verklighetens volkssturm själv får välja

Så svårt att välja. Tur att det går att rösta flera gånger.

”I nicked the design/Never asked the band/I never listen to them either"

Jag har börjat sälja av samlingen. Ni hittar allt på internet – här.

Soundtrack: ”Ni måste bort”, av och med Totalitär.

En hurtigare ”Mein kampf”

Råkade skriva 5 816 tecken om Bolt Thrower.

Ni hittar texten på internet - här.

The madness of merchologi

Börjar planera för att Tradera-rensa garderoben i god tid för framtida flytt till mindre bostad. Inser att hälften av merchlagret är i medium. Jag är inte längre i medium. Att jag dessutom en gång i tiden dödsföraktande nog klämt och ålat in mig i small, gör hela den nutida affären bara än mer solkig och deppig.

Life side

Dubbelcimex. Den bästa cimexen.

Den likstela aktiviteten här må peka på motsatsen, men både jag och IJCHE lever utan att frodas. Det blev något sorts mentalt sommarlov på bloggfronten. Allt längre än etthundrafyrtio tecken har den senaste tiden känts övermäktigt och ångestdrypande.

Så hatrasande, bokessäer och artiklar har skjutits på framtiden medan jag fortsätter att lyssna på W.A.S.P. och inte så mycket mer tills jag orkar återvända.

De senaste månaderna har varit mycket märkliga. Jag toppar genom att avliva sommaren med att köra en buss straight edge-främlingar på en resa sponsrad av nykterhetsrörelsen. Vi ska till en festival där jag knappt känner igen ett namn.

Är dock övertygad om att jag kommer att avsky de flesta artisterna in i varje medioker fiber av deras povra existenser.

Glöm inte att njuta av livet.

Vi ses i Motala. Fuck the world.

I brist på hopp om livet tipsar jag om hardcore och slår fast att Sex Dwarf är ett orimligt bra bandnamn

Namn/födelsedatum mailas innan till:

klubbkronstadt
SNABELFUCKINGA
gmail
com

Soundtrack: En split mellan Hesper Payne och Sabazius, samt "Paranoid"-pastischen "Hjälp", av och med Noise.

Detta liknar en mental status i permanent dvala

Direkt efter Getaway Rock hamnade jag på landet, i en liten röd stuga, bland mygg och sniglar och barn och slappa uppsyner och Camparijuice och utan stabil uppkoppling till Verkligheten.

Därefter debuterade jag som cykelhjälmsanvändare i syfte att föregå med gott exempel.

Allt ovanstående upplevde jag som orimligt overkligt och ovant. Därför började jag med Instagram för att överleva - där heter jag @crj138. Anslut.

Ytterligare överlevnadsstrategier inom den närmaste nedsläckta framtiden innebär att jag spelar skivor två gånger denna vecka.

Först nu på fredag med Ika på Brooklyn Bar, klockan 22 till 03. Sedan nu på lördag intar den märkligaste dj-sammanslutningen någonsin samma lilla bar, samma tid: jag, Fredrik Strage och Kristofer "Hipster" Andersson.

Det kommer att gå åt helvete. Vad ska vi spela? Vem kommer att överleva och vad kommer att vara kvar av oss?

För att lugna nerverna under min halvdana bloggsemester kan ni tänka på denna journalistiska bragd...

...som får mig att sukta efter detta:

Väl mött.

Soundtrack: Synth.

Getaway Rock 2012: The king of sweaters - can’t live without it

Mitt nya/enda livsmål: Den här stickade tröjan.



Bonusbild: Forever street metal bitches.