Look into the eyes… of madness!
Cornelia: Lyssnar du på Bruce Springsteen?
Jag: Jo.
Cornelia: Ja, du gör ju det vart tredje år.
Jag: Ja, jag vet. Försöker fortfarande förstå grejen. Plus att vinylerna är reabacksutfyllnad så det kostar inget att försöka.
Cornelia: Fattar du då?
Jag: Nej. Fortfarande absolut ingenting. Absolut ingen-jävla-ting. Vilken nolla. Vilken inkompetent jävla nolla. En bra låt. En! Lätt världens genom tiderna mest överskattade artist. Det är han och Wagner i samma mentala lådbil.
Cornelia: Oookeeej…
Efter det gråtmilda arenapekoralet blir jag tvungen att lyssna på Spazztic Blurrs ”Bedrock blurr”-demo från 1986. I renande syfte.
Jag är trettiotre år gammal. Jag skrattar fortfarande utombords åt ”He not at home me Marco”. Jag gör hellre det än lyssnar på Bruce Springsteen. Jag bejakar barnet inom mig. Jag bejakar inte gubbrunkaren inom mig. Fuck jävla off, runkgubbe.
Inlägg
.jpg)
