Olivia Obliteration har deporterats till kollo. Då rastar vi våra vinyler och gör det här:
Äter smörgås med herrsällskap som precis bytt två paket cigaretter mot en indiantatuering. Ugh. Stark tobak.
Ser Jerry Seinfeld utan att skratta sig vare inom- eller utombords.
Seinfeld drar skämt om att män och kvinnor är jätteolika, att det aldrig går att veta vad en kvinna vill ha, att äktenskap är svårt för kvinnor är knasiga, att män till skillnad från kvinnor inte har några instinkter för att ta hand om barn, samt att det numera går att surfa på internet med mobiltelefoner. Och latte.
Han skämtar alltså om att folk dricker annat än vanligt bryggkaffe och sitter på kaféer och skriver på datamaskiner. Sedan smyger han in att det är kallt i Sverige på vintern.
2011.
Chockerande dåligt. Beyond pinsamt.
Det enda som bevisar att mannen inte legat i koma de senaste tio åren, är att han bakar in Usama Bin Ladens död i en monolog om att det numera är lätt att sprida nyheter blixtsnabbt via sms och internet.
Jag kollar kalendern igen. Jo, det är 2011.
Igenkänningskomik? Mitt smäckra anus att det är. Jag kan knappt relatera till ett ord han säger, och de få som jag faktiskt känner igen mig i, är helt enkelt inte roliga.
De är, för att vara plump, lika roliga som att dö i Aids.
Jerry Seinfelds ståupprutin kanske passar i Boise, Idaho, och Bumfuck, Illinois, men inte i Stockholm, Sverige, nutiden. Här förvandlas hans utdaterade nittiotalspoänger till en sorts makaber, ultimat sämsthet.
Nästan en drift i sig, bara det.
Men kanske inte en drift värd att sätta på scen inför tiotusen betalande.
Jerry – ridå. Yankee go home.
Inlägg
.jpg)
