Scener från Umeå Hard Core: en avpixlad odyssé i ologiska punkslogans, konst och den ohämmade lusten att driva med det förbjudna

Obeslutsamheten.


Popkonsten.


Det sämsta av alla världar.


Om detta må ni berätta…


…och kanske även detta.


Det måste finnas ett rimlig pristak på att spilla blod (och måhända även på David Sandströms kuk).


En flygplats som hatar sig själv.


Veganismen.

Soundtrack: ”Rise, vulcan spectre”, av och med Nekromantheon.

UÅHCIMBY: Umeå Hard Core In My Back Yard

Jag skrev en krönika. På papper ovan. På internet – här. Mest nöjd med mitt lilla tillägg om Stockholmsbubblan där i botten.

I övrigt har jag för tillfället och väldigt kortvarigt återvänt till livmodern: Charlies replokal, Teg, Umeå Hard Core.



Där hatar vi gud och emo på ett plakatpolitiskt och subtilt sätt.



Subtilt, som sagt.



Min gamla klubb. Stridsropen skalla, distortion till alla,



Första flyern. Kanske den mest oavslappnade av dem alla.