”You think that you’re really hard/You think that you can mosh/Got your suspenders and got your boots/You’d better wear armor you fuckin’ fool”

Jag: När du blir tillräckligt gammal för att fatta ska jag lära dig vända vinylen. Sedan ska du få en liten pall så att du når upp för att byta sida. Så att jag slipper.
Olivia: Jaaaaaa! Daaaansaaaa!

Can you do the Obliteration mosh?

Döden på dansgolvet: ”The Mercenary”, av och med Protector.









Efter sin circle pit intar hon en Michael Myers-pose bakom gardinen. Och står blickstilla och stirrar. Spöklikt.



Det här känns som 40 000 000 000 000 år sedan.

Den typen av bloggosfärinsats som bara är kul för andra småbarnsföräldrar (kanske inte ens då)

Konversation i ett sovrum, klockan 21.38, som Olivia Obliteration numera vägrar lämna för sitt eget rum. Alla försökt till deportering resulterar i gråt och utropet ”stora sängen!”.

Jag: Du vet att pappa älskar dig va?
Olivia: Mmmmm, jaaa… Kepsen!
(sträcker ut handen i mörkret och rör min hatt från Razors Edge)
Jag: Ja, pappas keps.

Femton minuter går.

Jag: Du klarar dig ju själv här. Kan pappa gå nu?
Olivia: Neeeej… Pappa keps!
(sträcker ut handen igen och tar i hatten, sedan kör hon raskt in sin tumme i min högra näsborre)
Jag: Pappas näsa.
Olivia: Mmmmm… Jaaaaa.

Ytterligare femton minuter går.

Jag: Kan jag gå nu? Du klarar ju det här själv.
Olivia: Nehej.
Jag: Nähä.

Och så vidare. Ingjuta självförtroende – svårt.