Jag har svårt att förstå de saker som piskar upp masshysteri. Musik, tv-program, film: jag kan inte relatera till allt vansinne som går hem hos verklighetens folk. Lisbeth Salander såväl som mikrofonkåta September och hennes slyna Petter lämnar mig likstel. Bra så. Alla ska inte med.
Det senaste exemplet är ”Solsidan”, vars nypremiär igår sågs av hjärnsubstanssugande tvåmiljonerfemhundratusen människor. Jag kollade in några avsnitt av första säsongen. Helt okej för att vara svensk tv. Nu tittade jag på första avsnittet av säsong två och bockade i rask takt av följande dundermediokra klichéer:
1. Barnflicka med vrålstora silikonpattar som gör hemmafru svartsjuk.
2. Bögskämt baserat på att om två fullt påklädda män ligger bredvid varandra i ett buskage, måste det betyda att de tänker knulla varandra i röven. Hö hö. Rövknull.
3. Obekväm situation som kan tolkas som möjlig otrohet då en man och en kvinna inte kan vara ensamma i ett rum utan att tung petting inträffar. Minst.
4. Mera bögskämt, denna gång baserat på att alla homosexuella män vill ligga med alla män hela tiden, dygnet runt, år ut och år in, anus in och anus ut. Detta gör hemmafru svartsjuk. Igen.
Slut.
”2 1/2 män” framstår som ”Six feet under” i jämförelse. Jag fattar inte grejen och det är helt okej. Jag är van vid att uppbära sund mental status i den orimligaste av världar.
Men när det gäller ”Solsidan” pratas det oavbrutet om att serien ”fångat bilden av Sverige 2010” och att ”vi kan alla känna igen oss” tack vare hög ”igenkänningsfaktor”.
Jag känner inte igen ett skit. Varken hos mig eller min familj. Ej heller bland vänner, bekanta och kompisar. Då är frågan: Umgås jag med helt fel typ av människor, eller helt rätt?
Inlägg
.jpg)
