There goes the neighborhood: Who gave those morons those fancy stickers?

Vår gata har förvandlats till en klistermärkesduell mellan dessa fårskallar och dessa extreeema fårskallar. Det känns sådär.

För övrigt: Någon hade rullat ut min vän råttan mitt på vägen igen. Jag rullade tillbaka honom ut i buskaget. Vad i helvete?

The Ritual Blasphemy och en död råtta

180 gram tespressad vinyl, en skräpgitarr och en gul krabba.

En tidig morgon åker jag förbi en före detta råtta mitt på cykelvägen.
I ett par meter blixtdebatterar jag med mig själv om jag ska göra något åt det. Till slut inser jag att det är en ovärdig sista viloplats till och med för en råtta. Jag bromsar och vänder om. Parkerar cykeln och studerar kroppen. Den är stor – men vad jag om råttor, egentligen? –och ligger på sidan med sina små tassar patetiskt utsträckta. Kring huvudet, som ser helt oskadat ut, har en ansenlig blodpöl stelnat. Han/hon har legat här ett tag. Med min högra fot börjar jag knuffa den döda tjockisen mot gräset på sidan om vägen. Då kommer en man och en kvinna cyklandes mot mig. De är båda väldigt fula. Både fysiskt som modemässigt. Utan tvekan är de på väg till sina respektive arbeten. De tänker inte stanna för en man med mustasch som står och försöker transportera en avliden gnagare med sin fot, inte så här tidigt på morgonen. När de är precis, precis framme vid mig bromsar de in, och börjar manövrera kring mig och råttan. De har hakor direkt från Mjölby. De stirrar på mig och liket. Deras fiskögon avslöjar att lyset är tänt men det är ingenhemma. Utan tvekan lever de väldigt lyckliga liv i sitt lyckliga hem och med sina lyckliga jobb.

Jag begraver min hädangångna vän, vrider upp volymen i lurarna och hör Jacks gallspränga stämma mässa ”Flowers grow best on top of mass graves/Come and see the beauty of inhumanity”. Ibland behöver du bara öppna dina sinnens dörrar mot en död råtta för att förstå vilken motbjudande och intellektuellt nedsläckt parasitvarelse människan är.

Testpressen för Sonic Ritual/Sanctuary in Blasphemys splitlp har kommit. ”Rat eyed ghoul” är sensommarens främsta hit.

Blöjbytande pappa: En orimlig företeelse

Jag får email av en blöjtillverkare:

”FÖDELSEDAGEN ÄR HÄR! Du har nått graviditetens slut och snart kommer du att vara en stolt mamma som håller ditt söta, nyfödda barn i famnen. Förlossningen kanske just nu känns som ett stort hinder på väg mot den efterlängtade stunden då du håller ditt barn. Men oroa dig inte i onödan! Du är utrustad med en fantastisk kropp som kommer att veta exakt vad den ska göra (även om inte du vet det!), och du kommer att assisteras av sjukvårdspersonal som är experter på barnafödande. All nervositet kommer att försvinna och ersättas med styrka och beslutsamhet. Du kommer att häpna över hur bra du klarar av allting när de biologiska instinkterna tar över. Kom ihåg att hålla dig lugn och vara öppen för allt, vad som än händer. Lita på dig själv så kommer allting att gå jättebra!”

Äntligen får jag svart på vitt vad jag alltid vetat: Jag har har en fantastisk kropp. Enda problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska använda den. Min kropp är som ett avsågat hagelgevär – där finns en makalöst våldsam kraft, men siktet är inte så bra.

Förmiddagens motgift: Wretched ”Libero di vevere” (1985) och Indigesti ”Osservati dall’inganno” (1986).

”I'm not with the ALF but I'd sure like to be”

Aron Lund, på Expressen?! Jo, jag tackar jag.
Megakudos.

Kvällens motgift: Nya 7”s från Nitad och Victims.

”Jo, jag HAR så bra smak…”

Jag snor ett koncept från Patrik rakt av: 20 x slumpvis valda låtar från mp3-spelaren. Av totalt 15 910 spår (38 dygn) så blev det dessa:

1. Man Is The Bastard: Instantly bent
2. Poison Idea: The badge (live)
3. Desolation: An end fit for the times
4. Motörhead: Heroes
5. Wartech: I need face
6. Poison Idea: Tormented imp
7. Death Breath: A morbid mind
8. Eyehategod: Non conductive negative reasoning
9. Skitsystem: Snutstat
10. Death Angel: Thrashers (demo)
11. Immortal: Battlefields (det är blashyrkh-dags!)
12. Bohemian Vendetta: Enough
13. Led Zeppelin: Since I've been loving you
14. Chakal: Children sacrifice (det är Krabban-dags!)
15. Satyricon: Black crow on a tombstone
16. Vulcano: Megathrash
17. Necronomicon: Cold ages
18. Severed Head Of State: Kuitenkin kuolemme (mycket bra Appendix-cover). En gång frågade jag SHOS-sångaren Jack Control om han rakar skallen, då han är kal som en biljardboll. Detta är alltså mannen som när läkarna trodde att han skulle dö av en knivskada och skickade in prästen för att ge sista smörjelsen, skrek ”get that fucking clown outta here”. När jag frågade satt Jack och svettades floder (på riktigt – det var forsränning vid köksbordet) över en kryddig gryta på Kvarnvägen i Umeå. Han stirrade på mig intensivt, hatiskt, väste:
”no, I'm fucking bald”.
19. Thought Control: テロル9・11
20: General Surgery: Final excarnation

När jag blir föräldraledig kör jag 138 st slumpvis valda låtar. Jag har förstått att jag kommer ha exakt hur mycket fritid som helst då.

Civilisationernas krig: Bringing it down

”– Intresset hänger bland annat ihop med den ökade miljömedvetenheten bland ungdomar. Reggae är en politisk musikstil.” Yared Tekestes, arrangör av Uppsala reggaefestival samt spridare av hatpropaganda och bottenlöst dålig smak.

Visst är det så. Om din politik bygger på avsky för bögar och brudar, att röka ner sig till stenåldern, dyrka en påhittade seriefigursgud och lyssna på Guantanamo-styled tortyrmusik. I dagens DN berättar Yared Tekestes även att festivalen förra året backade 2.8 miljoner kronor på grund av vädrets makter. Jag ber alla lajvare med asatron i behåll att slå sina T6:or till Tors ära. I helgen önskar jag stormangrepp över Uppsala i klass med förstörelsen av New Orleans.
There will be quiet after the storm.

Dagens botemedel: Nya album från Devil’s Blood och Griftegård.

Our trve pvnk metal cvlt grows…The Merch Ritual continues

Ännu en press Sonic Ritual-merch gjord till spelningen nu på fredag (info här till höger). Black Sabbath/Prince-lila denna gång. Om någon som inte kan närvara är intresserad – hojta till.

För övrigt 1: Imperial Leather har ställt in fredagen. Ersätter gör Axe (ex-Bruce Banner, Filthy Christians, Incantation NYC).

För övrigt 2: Jag har fortfarande inte fått något i utbyte av det där slanet Johan Wirfält på Rodeo Magazine.
The Rodeo rip-off Ritual continues? Quite.

I'll be your devil's heart

För övrigt: Senaste års största undergroundhajp, holländska The Devil's Blood, släpper sitt debutalbum ”The time of no time evermore” den 11 september (oh, vilken baktanke på det datumet). Singeln ”I'll be your ghost” kommer om tre dagar. Sjuan låter än poppigare än något de gjort hittills. Psykedelia? Helvete nej. Heart, snarare. Jefferson Airplane om du vill vara snäll. Kan inte bestämma mig för om det är hur bra som helst, eller bara straight up blaha-blaha.

Så här tyckte jag om The Devil's Blood på Roadburn tidigare i år.

138 vs. Wino, pt. 2

I väntan på att något intressant ska hända i mitt liv, som till exempel värkar och taxifärd till sjukhuset, fortsätter jag längs Shrinebuilder-spåret. Följande konversation fick inte plats i den slutgiltiga artikeln, som dyker upp så småningom i Close-Up. Scott ”Wino” Weinrich pratar om varför hans The Obsessed inte blev världens största band i och med att jätten Columbia släppte ”The church within” 1994.
Han skyller på – kidsen. Hepp.

Observera att det här inlägget 1) består av oredigerad text, samt 2) att det kräver vissa förkunskaper om såväl Wino som I Just Can’t Hate Enough. Goggla. Jag orkar inte förklara schackpundarprylen igen.

Spelar du schack?
Wino: Jag började spela igen efter att Hidden Hand turnerat med Stinking Lizaveta 2007. Det första jag gjorde var att slå min ex-fru!
Scott Kelly gapskrattar utan dess like.
Wino: I schack alltså.
Scott: Bra rubrik där.
Al Cisneros: Det finns så många upplägg för skämt gällande olika taktikkategorier. Så många tillfällen.
Wino: Helvete. Psykologisk krigsföring är så mycket bättre än riktigt fysisk krigsföring. Det är bättre, och värre… Jag har snackat mig ur alla möjliga situationer. Att bli dödad av hedningar, att bli arresterad av snutar, olika situationer med kvinnor.
Din käft har räddat dig.
Wino: Ja, och min hjärna. Och min mun, visst. Men kvinnor är det svåraste att snacka sig undan.
Har inte du sagt att du aldrig mer ska spela i band igen?
Wino: Tja, det kan ha varit sant. Men om jag säger så här: det är som en sjukdom att spela i band. Den musik vi gör – det är en sjukdom. När du väl inser att du har den, så fattar du att den är obotlig. Men det är inte på ett dåligt sätt. Du blir trött, fysiskt och psykiskt. Speciellt i mitt fall, jag som har turnerat så länge. Jag har aldrig ens haft råd att anställa en gitarrtekniker. Jag har aldrig haft råd med en chaufför eller en manager. Okej då, vi låg på Columbia i ett litet tag. Och när vi låg där så visste jag vilken låt vi skulle släppa som singel. Resten av bandet slogs till döds för att mitt val inte skulle bli singeln. ”Snubbe, den där låten är inte representativ för oss”. Jag sa bara ”’Streamlined’ ska vara singeln”. Okej, sug på det här. När vi skrev på för Columbia så låg de på Madison Avenue. Det är ett svart hus och vet du vad adressen är? Jag skämtar inte: 666 Madison Avenue.
Jag tror dig inte.
Wino: Skitsnack! Vill du slå vad? Ge mig ingen skit, jag skulle aldrig ljuga om något sådant här. Jag flippade ur totalt. 666 Madison Avenue, kolsvart hus, översta våningen. Jag kommer inte ihåg vem skivbolagskillen var, men det var näst högsta hönset. Det var en väldigt underlig situation. Vid rätt ögonblick så sa jag, efter en klunk ur glaset, ”å vägnar av hela bandet skulle jag vilja säga att vi vore stolta att ligga på Columbia”. Så skakade vi hand. Just då säger skivbolagskillen ”jag gillar verkligen den där fjärde låten på demon, ’Streamlined’”. Då fattade jag att det skulle kunna bli en hit. Men resten av bandet var helt emot mig. De ville släppa ”Blind lightning”, en sex minuter lång sludgelåt där sången börjar efter 2.5 min. Så ungdom och oerfarenhet sänkte det skeppet, The Obsessed. Men alla sa at det skulle hända hur som helst så att… Jag var för ung, jag kunde inte sätta ned foten. Jag byggde en liten mur omkring mig själv och allt var coolt. Och jag träffade en kvinna och det visade sig att hon var prostituerad. Du vet, livet är som livet är. Mycket upp och ner. Jag håller på att skriva en bok, förresten. Om mitt liv. Mitt problem är att jag bara kan komma ihåg mina historier när jag umgås med folk.

Den bästa jag använder mitt barn som en accessoar och för att förverkliga mig själv-hemsidan är…

”Har du gett ditt barn ett ovanligt namn? Mejla in en bild till oss och berätta lite om namnet. Skicka mejlet till…”

Tänk vad Krabban ska bli stolt om vi kan få in hon/han/den/det på denna fantastiska hemsida. Väl värt att heta typ Venom hela sitt liv, bara för ett omnämnande på Allt om barn.

Krillebus, Cisneros och Bukowski

Krille: Do you read Bukowski? In his book ”Women”, he says that ”Love was for guitar players, Catholics and chess freaks”. Any comment on that? How does love fit into your life?
Al Cisneros: Never was into Bukowski. Thanks Christoff.

Shrinebuilder: Världens jobbigaste band att intervjua.

Scene Pride Stockholm 2009: En odyssé i bilder, hbt, kommande konflikter och en total avsaknad av minsta tillstymmelse till rimlig musik

”You bought the album and you bought the clothes/You x-up every time you go to shows/You claim you’re straight edge but there is no doubt/You’ll turn your back as the hype fades out/It’s a scene, it's not an ego trip/It means much more than just hype to me/Can’t you see that I'd rather be a part, than crush the dream and choke the flame that is burning in my heart/We’ll never hide our scene pride/The scene is like the tide, we’ve got it on our side tomorrow we may not/So take pride in what you’ve got”


2 x hardcorelegendarer. Mannen som en gång skrek ”Jag hatar soldater” samt mannen som en gång sjöng ”Snut så fel” tittar på män och kvinnor i uniform. Basker: total LAHC79 och DCHC81.
Tidlöst coolt.


Djur: Så rätt, så rätt.


Människor: Så fel, så fel.


Trve old-school holocaust hell. Mer retro än så här blir det inte.
Referens.


Enda ekipaget utan vämjeligt discodunk. Istället blir det ett famlande efter det enda homosexuella halmstrået inom heavy metal:
Judas Priest. ”Breaking the law”, givetvis.


Vad händer när alla kommer fram till Tanto och Anarkovagnen möter Gaypoliserna? Blir det kravaller eller omfamnade och brobyggande? Vapenvila en dag om året?

Bästa med Scene Pride är att du får se alla små krabbor i barnvagnar vifta med regnbågsflaggan, istället för den sedvanliga multinational corporations genocide of the starving nations-vimpeln från McMurder.
Det kanske finns hopp, ändå.

I övrigt vidhåller jag att straight eller hbt kvittar. Disco måste dö.

Pride in the name of religiöst dravel

Beviset på att om Gud nu skulle finnas, så är han/hon/den/det en riktigt elak och sadistisk jävel. U2 liksom, vad har vi gjort för att förtjäna detta hjärncellsförstörande skval?

I stereon nu: Kommande Regulations-albumet.

Pridejävlar

Gick tidigare idag förbi uppladdningen till Pridetåget. Jag fattar inte riktigt den här demonstrationsskylten. Men, men – kudos!

Svennebananfredag: En odyssé i afterwork, tacos och The Wallander Ritual

Min älskade fru, kvinnan som väntar vårt barn.
Vi har gått profylaxkurs.


Afterwork på Rival. Anna ber om att vansinnet ska ta slut.


Hanna, Fredrik, Mattias Olov Ottosson, Emma och Cornelia tolkar ett Who-omslag. Eller om det nu är Heresy.


Annica, Daniel, Jonas, Martin håller ett sedvanligt Close-Up–redaktionsmöte. Helt klart inte ett bra system.


Jessica, Johannes Krillebus.

En gång i tiden, när hon var väldigt ung, älskade Jessica Hardcore Superstar mer än livet själv. Det gjorde inte jag. De var, och är, botten av rock’n’roll-tunnan. Så jag totalsågade gruppen i Umeås lokaltidning. Jessica blev fly förbannade och skrev ett brev till tidningen där hon förklarade att jag var en inkompetent jävla nolla – läs mer om det här. Men hon, och jag, valde ändå att så småningom att gå vidare med våra respektive liv. Igår sågs vi för första gången. Ett historiskt möte.

Johannes letar för övrigt just nu efter kvinnor som vill visa brösten i filmatiseringen av ”Snabba cash”. Om någon nu är intresserad.


Recept för Extreme Friday Nite
Svennebanan-parmiddag Extravaganza:
3 x stabila heterosexuella par – check.
Tacos – check.
Gravid kvinna – check.
Bostadsrätt i söderförort – check.

På väg till tacoförintelsen får jag sms från min kompis Fredrik: ”Du vill inte hänga med på Mr Gay Sweden-galan? Gratis öl på Malmen typ nu.”. Men vad är en gala på Pride jämfört med Mr Svennebanan Nite?
Med tacos. så klart.


Vegetarisk grillsås med hakkors – check.


Senaste ”Wallander” där Sonic Ritual är med – check.
Starköl – check.
Italiensk hardcore från 1986 på vinyl – check.


Exakt i den här scenen – om du lyssnar riktigt, riktigt noga – kan du höra Sonic Rituals ”Pollution tide”. Samma låt återkommer även i en senare scen i denna katastrofalt genomusla film. Vi fick dock inte ens vara med i eftertexterna. Det fick däremot Fläskkvartetten. Bummer.