Jag kämpar med vitnande knogar mot begäret att gasa gnagare.
”They scoffed at his feast of love”
söndag 21 augusti 2011
”The ritual has begun/Satan’s work is done”
Emelie säger att hon lyssnade på Hoffmaestro innan de slog igenom, och att hon inte gillar dem längre nu när de blivit så kommersiella och superpopulära. Regina har samma hållning gentemot Veronica Maggio.
Någon av dem säger ordagrant ”det var dagen då Paramore dog för mig”, men det är högst oklart vad det innebär.
I mina öron låter allt det här fullständigt befängt.
Men jag uppskattar ändå att mitt sällskap, födda ungefär samtidigt som jag började fantisera om Axl Rose och hans bandana, anammat första demon/skivan är bäst-filosofin.
Regina berättar sedan att hon har en förkärlek för ”tjejrock” – band som har en kvinna som frontfigur. Jag lånar hennes telefon och skriver upp The Devil’s Blood i den, säger att då måste hon lyssna på det här. Det lovar hon att göra.
En god dagsgärning fullt i klass med att leda en gammal dam över gatan. Get them while they’re young.
Fast första demon är såklart bäst.
Någon av dem säger ordagrant ”det var dagen då Paramore dog för mig”, men det är högst oklart vad det innebär.
I mina öron låter allt det här fullständigt befängt.
Men jag uppskattar ändå att mitt sällskap, födda ungefär samtidigt som jag började fantisera om Axl Rose och hans bandana, anammat första demon/skivan är bäst-filosofin.
Regina berättar sedan att hon har en förkärlek för ”tjejrock” – band som har en kvinna som frontfigur. Jag lånar hennes telefon och skriver upp The Devil’s Blood i den, säger att då måste hon lyssna på det här. Det lovar hon att göra.
En god dagsgärning fullt i klass med att leda en gammal dam över gatan. Get them while they’re young.
Fast första demon är såklart bäst.
lördag 20 augusti 2011
I en bloggerskas kappsäck
Genushaveri: ”Bitch, you know the side, world motherfucking wide”
Härligt att leksaksaffärerna är lika förvridna på Åland som i Sverige.
Fitta.
Kuk.
Idag har jag och Cornelia spelat hasardspel för barnen i Afrika, samt beachvolleyboll för vårt eget höga nöjes skull. Mer om det senare.
Fitta.
Kuk.
Idag har jag och Cornelia spelat hasardspel för barnen i Afrika, samt beachvolleyboll för vårt eget höga nöjes skull. Mer om det senare.
Willkommen in der DDR, vol. 3
Jag är på PAF och stöter på DÅF: Deutsch-Ålandische Freundschaft.
Arkitekturen på den här ön tar mig med storm. Fast öststatsvindarna förtas en smula när du hänger vid en pool, svarta stretchjeans till trots.
Tänk Wayne Hussey i Los Angeles 1985.
Willkommen in der DDR, vol. 1
Willkommen in der DDR, vol. 2
fredag 19 augusti 2011
Willkommen in der DDR, vol. 2
Euronymous sa ”Berlinmuren ska upp!”.
På Åland har den aldrig åkt ner. Jag älskar det.
På Åland regerar även fortfarande Born Against/Last Match-punkestetiken, komplett med gnuggisar och pilar. Jag älskar det.
Willkommen in der DDR, vol. 1
The evolution will not be televised
Note to self: Det är bra att lära sig behärska sina skrattmuskler. På så sätt kan jag kontrollera mig när folk säger att evolutionsteorin och Gamla testamentets skapelseberättelse lirar alldeles utmärkt ihop.
Age of autotuner
Jag… är mållös. Jag kan inte ens ta in existensen av det här.
Och då är jag ändå på Åland.
Kudos till Daniel för länken.
Uppdatering: Nu har det gått 1.38 minuter sedan jag såg videon för första gången, och jag kan fortfarande inte smälta det jag sett. Stanna världen. Jag vill kliva av – så att jag kan kärnvapenbomba den.
I.C.B.M. – nu. Jag tappar skiten.
”Life is a chain of games”
På en båt till Åland spelar jag roulette för välgörenhet. Jag satsar allt på svart nummer tretton och svart nummer åtta, gång på gång på gång. Vinner ingenting. Allt försvann ner i det djupaste förlusthålet.
Tack och lov har jag sådan förbannad tur i kärlek. Barnen i Afrika blev dock helt utan allmosor den här gången, tyvärr. Stackars jävlar.
Men av de här damerna (dam 1, dam 2.fick jag veta att Ken Ring har ett fotbollslag i Kenya som heter CRACK. Alltid lär jag mig något via bloggosfären.
Soundtrack: ”The time of no time evermore”, av och med The Devil’s Blood.
torsdag 18 augusti 2011
”Look down at me and you see a fool.
Look up at me and you see a god.
Look straight at me and you see yourself”
Autentisk sms-konversation mellan ett hårdrockshem och ett hipsterhabitat, båda i Hägersten, klockan 18.33.
Jag: Det här med att du gillar Thin Lizzy...
HK: Vaddå? Det gör väl alla? Tidlös soulmusik.
Jag: Soul?! Nä nu blommar löken. Enda bandet du och Markus Larsson lär ha gemensamt.
HK: Vaddå, fråga vem som helst. Sånger om att inte räcka till. Som Håkan, lite.
Jag: Dagens märkligaste konversation. Och då inledde jag ändå dagen med att prata smurfer med Fredrik och Cissi. Sedan fortsatte jag snacka med sportredaktionen om vad som händer med successionsordningen om de kungliga avelsdjuren får en grönsak.
HK: Du kan fråga vem som helst. Andres, tex.
Jag: Ja, när jag vill ha åsikter om hårdrock, då vänder jag mig självklart till Andres Lokko.
HK: Men Thin Lizzy är inte hårdrock. /Han som bestämmer.
Jag: Hård rock då, med lajvartendenser. Youtuba ”Skyclad + emerald”, då jävlar.
Thin Lizzy är ett sådant band som jag gillade som barn, men får allt mindre tolerans för ju äldre jag blir. Ändå äger jag sex (6) lp:s med dem. Tut-tut, reaback.
Ikväll är det dock helt rätt med ”Cold sweat” och New York Sour på balkongen. Maker’s Mark, is, citronjuice, socker och Satyrs rödvin i ett glas, kompat av slickad åttiotalsrock från Irland. Pärla.
Jag: Det här med att du gillar Thin Lizzy...
HK: Vaddå? Det gör väl alla? Tidlös soulmusik.
Jag: Soul?! Nä nu blommar löken. Enda bandet du och Markus Larsson lär ha gemensamt.
HK: Vaddå, fråga vem som helst. Sånger om att inte räcka till. Som Håkan, lite.
Jag: Dagens märkligaste konversation. Och då inledde jag ändå dagen med att prata smurfer med Fredrik och Cissi. Sedan fortsatte jag snacka med sportredaktionen om vad som händer med successionsordningen om de kungliga avelsdjuren får en grönsak.
HK: Du kan fråga vem som helst. Andres, tex.
Jag: Ja, när jag vill ha åsikter om hårdrock, då vänder jag mig självklart till Andres Lokko.
HK: Men Thin Lizzy är inte hårdrock. /Han som bestämmer.
Jag: Hård rock då, med lajvartendenser. Youtuba ”Skyclad + emerald”, då jävlar.
Thin Lizzy är ett sådant band som jag gillade som barn, men får allt mindre tolerans för ju äldre jag blir. Ändå äger jag sex (6) lp:s med dem. Tut-tut, reaback.
Ikväll är det dock helt rätt med ”Cold sweat” och New York Sour på balkongen. Maker’s Mark, is, citronjuice, socker och Satyrs rödvin i ett glas, kompat av slickad åttiotalsrock från Irland. Pärla.
”You know, a long time ago being crazy meant something. Nowadays everybody’s crazy.”
”Men låt oss strunta i allt som har med rojalister och republikaner att göra just i dag, låt oss i stället glädjas över att ett litet Ockelbo-barnbarn är på väg, en liten Bernadotte eller Bernadotter, ett barn som vi kommer att få följa, från i dag och i evighet, amen. Som vi kommer att veta nästan lika mycket om som om våra egna barn och barnbarn.”
Jag saknar språket för att beskriva den där känslan av att sitta med huvudet mellan knäna och hyperventilera i ett störtande flygplan. Insikten att nej, det här kommer inte att lösa sig till det bättre.
Om det inte vore för Olivia Obliterations existens skulle Cornelia vakna upp en dag och inte hitta en man i sin säng, utan ett brev. Där skulle det stå, på sant Kurtz-manér, att hon kan sälja G.I.S.M.-vinylerna och gula geten. Jag kommer inte tillbaka. Puts väck. Borta med vinden.
Men jo, det är en lögn.
Just det skulle jag göra efter ett obestämt antal år.
Från en monarkilös hörna av världen skulle jag återvända med en generationsroman som skulle få Hagman att äta glas och Ellis att tweeta om samarbete. Littell heilar armen av sig i ett extatiskt glädjerus och Manson lyfter på hatten.
”I.C.B.M. – den bästa och slutgiltiga lösningen på allt”
Av och med Krillebus.
Soundtrack: ”Trait”, av och med Pailhead, samt ”Blasphemy is my throne”, av och med Pest. Båda på anti-rojalistisk och kolsvart vinyl.
Jag saknar språket för att beskriva den där känslan av att sitta med huvudet mellan knäna och hyperventilera i ett störtande flygplan. Insikten att nej, det här kommer inte att lösa sig till det bättre.
Om det inte vore för Olivia Obliterations existens skulle Cornelia vakna upp en dag och inte hitta en man i sin säng, utan ett brev. Där skulle det stå, på sant Kurtz-manér, att hon kan sälja G.I.S.M.-vinylerna och gula geten. Jag kommer inte tillbaka. Puts väck. Borta med vinden.
Men jo, det är en lögn.
Just det skulle jag göra efter ett obestämt antal år.
Från en monarkilös hörna av världen skulle jag återvända med en generationsroman som skulle få Hagman att äta glas och Ellis att tweeta om samarbete. Littell heilar armen av sig i ett extatiskt glädjerus och Manson lyfter på hatten.
”I.C.B.M. – den bästa och slutgiltiga lösningen på allt”
Av och med Krillebus.
Soundtrack: ”Trait”, av och med Pailhead, samt ”Blasphemy is my throne”, av och med Pest. Båda på anti-rojalistisk och kolsvart vinyl.
”Where the smurf are we?!”
Cissi och Fredrik i en brännande kulturdiskussion om smurfarna:
Vad vill de?
Vilka är de?
Är de sexister?
Är de socialister?
Är de antisemiter?
Hur förökar de sig?
Fredrik säger att det här är det enda debatterbjudandet han ansett tillräckligt viktigt och engagerande för att tacka ja till på, tja, tio år.
Lovisa påpekar sedan att ”smurfarna finns ju inte”.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på barnen i Afrika.
Eller Witchery på Hultsfred, som Jonas tycker att ovanstående bild ser ut att vara en urban version av. Men icke. Jag satt bara längst fram.
Unni Drougge satt bakom mig.
"They said I had a great family and I was the followers and the leader. There was no followers, no leaders, bunch of kids out at the ranch playing"
Saker jag kommer sakna (ett sentimentalt inlägg):
Sekten.
Extra stora vegoburritos på Serrano.
Sekten.
Extra stora vegoburritos på Serrano.
”Slut med klagosång och samma knägång”
En liten bit vegansk himmel under den gångna WOW-helgen. Icke ett spår av animalier på den här pizzan med currykyckling.
Vi bladade från city till Gamlestan och Old Corner, en sunkpizza på hörnet. Klockan är kring två på dagen och på andra sidan gatan står ett gäng i den alkoholiserade medelåldern och skrålar.
Möjligen exponeras det kön.
På uteserveringen sitter en ensam ansiktstatuerad man och dricker starköl. Inne i baren hänger två män med ännu mer ansiktsbläck, matchade av Red and white crew-t-shirts, i sällskap med lika välgaddade Affliction-bärande unga katter med rakade skallar.
Servitrisen är supertrevlig.
I menyn har de en egen sida med rubriken ”Vegan”. Pizza, pasta, sallad, fuskkött, tzay, urval, chock.
Ett helt orimligt scenario. Besök - obligatoriskt.
”Stöd din lokala scen, punkjävel!”
Sagt. Gjort.
Soundtrack: ”Saker som jag sagt till natten”, av och med Invasionen. Inte så punk men rätt mycket karneval.
En dyster sådan men ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
.jpg)
